Verkligheten

Denna blogg kommer oundvikligen att, förutom skrivandet, handla lite om socialt arbete och om psykisk ohälsa. Inte bara för att det ingår som en naturlig del i mitt  yrkesliv utan också för att jag har förstått att jag har läsare som kan ha nytta av att få ta del även av dessa ämnen.

När jag jobbade med psykiskt sjuka kunde jag ibland av bekanta få frågor i stil med: "men usch, hur vågar du jobba med såna där?" Inte så konstigt kanske, med tanke på den bild medierna målar upp av psykopater, ADHD, kriminella och yxmördare.  Men aldrig, under mina år i branschen, har jag känt mig rädd i samma rum som en patient/ klient. Ofta finns rädslan i rummet ja, men nio gånger av tio är det klienten som är rädd för mig, dvs den verksamhet jag representerar, rädd för makten vi myndighetspersoner har att förfoga över en annan människas öde. Så svaret på folks frågor har alltid blivit att "det är som vilket arbete som helst och människorna är precis som vilka som helst." I rummet har bekymren sällan handlat om hur jag som behandlare/socionom/terapeut ska hantera situationen utan istället om att den jag möter är livrädd för att ännu en gång mötas av oförstånd eller gå därifrån utan att ha blivit hjälpt. De bär på en historia av ha mötts avvisanden, gång efter annan och därför räknar de med att, åter igen, måsta kämpa. Att det åter igen ska gå åt skogen eftersom världen är en farlig plats och människor är onda.

Det börjar ofta redan när vi föds. I våra närmaste relationer, hur omvärlden tar emot oss och bemöter våra trevande försök till kontakt. Beroende på den respons vi får skapar vi oss en bild av hur världen är. För de som får kärlek,  ett respektfullt bemötande och har trygga vuxna i sin närhet som klarar av att guida oss rätt går det som regel bra. Av trygga vuxna lär vi oss att se på världen som en god plats, att man kan känna sig trygg och våga tro på att livet kommer att ordna sig. Man lär sig tillit.

För de som har otur och växer upp med bristande vuxna blir livet en ständig påminnelse om att det inte kommer att gå bra i livet och att man inte bör lita på någon annan än sig själv om man ska klara sig. De bär kniv, fysisk eller mental, ifall att. Men, deras största fiende finns egentligen inom dem själva.

Det är bland annat dessa människor jag mött i mitt arbete. De andra kallar såna där men som inte är något annat än trasiga människor som blivit illa omhändertagna. De är inget farligare än förlorare i livets lotteri och jag är stolt att jag är en av de som tycker att sådana förtjänar all hjälp de kan få. Om de vill ta emot den vill säga.

Och glöm inte. Trots allt du läser och ryser över, trygg under din filt, är det ändå så att verkligheten  alltid överträffar dikten. Och det är inte galningarna på hispan man borde vara rädd för. De har bara varit oförsiktiga nog att åka fast eller vettiga nog att söka hjälp. De allra farligaste går fortfarande på gatorna, mitt ibland oss. Vi lägger inte märke till dem så lätt för de ser ut precis som du och jag.