Jag skickade in mitt manus före jul. I tre månader väntade jag innan jag hörde av mig till dem och stämde av. Nu har jag fått förhandsbesked om att få definitivt besked inom två veckor. Det kan med andra ord bli ett riktigt förstaaprilskämt. Det vore väl ironiskt.
Hur som helst. Har man väntat i tio år på detta läge kan man vänta två veckor till. Nemas problemas. Hur undviker man att inte bita sönder naglarna? Hur låter man bli att bli smågalen?
Jo man skriver på synopsis och scener till uppföljaren och tränar på gym och tänker på annat.
Jag har lärt mig ett nytt ord också; manifest
Inte mani-fest som i intensivparty utan engelskans manifest. Att visualisera det man vill ska hända.
Så jag visualiserar var jag ska ha releasepartyt, vilka kläder jag ska ha, hur bokomslaget ska se ut och spelar på repeat den låt som varit min "när jag blir antagen-låt". Det är en låt som rätt sällan spelas i radio numera eftersom den har många år på nacken men... vet ni, imorse hörde jag den plötsligt när jag körde till jobbet. Det måste ju bara vara ett tecken. Tänker jag och visualiserar. Som idrottarna som ser sig själva först över mållinjen.
Vi hörs om två veckor.
