onsdag 28 augusti 2013

Att inse sina begränsningar


Denna vecka har jag börjat på ett ny arbetsplats. Det är en privat vårdgivare och jag träffar primärvårdspatienter som på ett eller annat sätt är i behov av samtal p g a psykisk ohälsa. Jag har inte haft den sortens arbete sedan 2011 då jag gick hem på föräldraledighet. Jag var less då, ordentligt less. Less på grund av att arbetsplatsen befann sig i en brytpunkt där mycket var ovisst men framför allt less på grund av att arbetet med att hjälpa andra, människor som många gånger befann sig nära döden, när jag själv bar på ett nytt liv blev en alltför stor kontrast vilket gjorde att jag inte kände mig särskilt bra på mitt jobb. Säkert märktes detta inte lika mycket för patienterna, det var nog snarare jag som led mest av det.

Nu, två år senare, när jag haft ynnesten att ägna mig åt friskare aspekter av livet, känner jag mig full av energi och sug inför mitt nya arbete. Primärvård är också något helt annat än tung psykiatri och det är en enorm trygghet att veta att man inte är sista utpost, att det finns alternativ hjälp att tillgå om det skulle behövas.

Jag träffade en människa härom dagen som beskrev hur hen satte upp alltför höga mål och sedan, när misslyckandet kom, alltid såg misslyckandet som problemet. Att hen skulle ha begått ett misstag redan i målformuleringen var inget hen hade tänkt på.

Jag tänkte mycket på det där efter samtalets slut. Det är inget nytt, det är ett välkänt fenomen att en del av oss människor har en förmåga att se till att bekräfta sin oduglighet och värdelöshet, om och om igen. Till vems nytta, kan man undra. Denna vecka skulle jag ha levererat något på fredag som jag tvingats inse att det är en omöjlighet. Nytt jobb, sjuka barn, nattliga vak, egen förkylning med tillhörande trötthet, ensamansvar för barnen pga att maken arbetar på annan ort halva veckorna. Jag fick inte ihop det och blev tvungen att kasta in handduken. När beslutet var fattat kändes det bra men det dröjde inte länge förrän tankarna kom smygande. Ni vet vilka. Inte förrän nu, några dagar senare och med hjälp av min patients berättelse, kom jag på att det inte är ett misslyckande att inte ha klarat deadline. Det var på gränsen till orimligt redan från början och det fallerade sedan på grund av oförutsedda händelser.

Det är väl som med träning; lägger du på för tunga vikter är det inte byxornas fel om de spricker.

torsdag 22 augusti 2013

Det ögat ser

Fast jag är mitt i korret av mitt första manus och borde ha fullt fokus på det kan jag inte låta bli att snegla på mitt framtida projekt. Settingen är densamma, vattnet är centralt även i uppföljaren. Har hittat lite inspirationsbilder som ska få fart på fantasin:



Tänk er att du är ute och går i den där skogen och ser den där bäcken. Vad hör du? Vad ser du? Vad känner du? Hur luktar det?

Annie Ljung har gått där många gånger men hon har ännu inte sett mannen som brukar sitta där och spela. Hon har ännu inte hört tonerna och inte känt mossan mot nacken eller trädens bark mot ryggen.

Bakom träden står en annan. Hon har sett, hon har känt. Hon har fortfarande doften av vattnet i lungorna och ljudet av hjärtslag pulserande i öronen.

onsdag 21 augusti 2013

Det blir aldrig som man tänkt sig (det)

Jag har haft en bild i huvudet, eller nej mer som en film, som gått på repeat i min drömska hjärna under några år. Där har lilla jag huvudrollen i filmen om Det Stora Genombrottet. Det börjar med scenen när en ung kvinna (a k a den drömmande författarwannaben) postar ett mycket tjockt kuvert och sedan går hem till sitt ostädade hus och sina skrikande barn. Livet pågår medan kvinnan/mamman/desperata hemmafrun drömmer om att få sin livsdröm uppfylld, att byta vällingflaskor mot champagneglas.

I nästa scen står den trötta kvinnan och bakar en kaka eller vattnar blommor eller gör något annat högst ordinärt och uppgivet. Telefonen ringer. Wannabe-tjejen stryker ett hårstrå ur pannan, lyfter luren och intet ont anande (nu hörs stegrande musik i bakgrunden) säger hon hallå till det nya, spännande väntande livet med bokkontrakt, releasefester, intervjuer och deadlines. Kvinnan lägger på luren och sedan kommer primalskriket, innan hon kastar diskhandskarna och förklädet och rusar ett ärevarv runt huset.

Först var det tänkt att hon springer naken runt huset men jag har strukit den scenen. Nu sparkar hon ystert av sig skorna bara.

Så. Var det tänkt. I den ordningen.

Nu blev det annorlunda. Nu kommer en inbjudan till annans releasefest, det jag trodde skulle komma efter att man åtminstone gett ut en bok själv. Sen kom en begäran om manus. Hela. Nu på en gång. Och bakgrundsmusiken? Tänk Psycho.

Jag känner mig som den där dumskallen i främsta vagnen i nöjesfältets nyaste berg-och-dalbana, hen som ler ända tills hen inser att hen sitter fastspänd utan möjlighet att ta sig loss och att vagnarna har börjat klättra mot toppen.

Händerna i luften?


måndag 12 augusti 2013

Norrländskt vemod

Hösten är här och den har aldrig varit ett bekymmer för mig. Mörkret, de gulnande löven, lukten av morgonfrost,  andedräkten som fuktar den nyinköpta halsduken, nej det gör ingenting. Hösten är skrivandets tid. Finns det något angenämare än att tända sina ljus och vira in sig i favoritfilten, dricka en kopp te (Earl Grey med honung) och låta fingrarna gå loss på tangentbordet?

Sommaren blev inte vad jag tänkt mig. Jag läste färre böcker, skrev färre ord, reste mindre och gick ner i vikt istället för upp,  som man annars brukar om sommaren. Men jag skrattade mer, jag kände mer, jag såg fler solnedgångar och lekte mer. Det blir vad man gör det till, sägs det, och det var väl vad jag gjorde.

Om man har förväntningar inför sommaren så har jag desto högre förväntningar på hösten. Jag har avgett löften till mig själv och temat i dessa löften är mod. Mod att våga chansa, att våga blunda och hoppa. Mod att följa sitt hjärta och mod att släppa taget om tryggheten. När jag åker på Bokmässan i september har jag lovat mig själv att manuset ska ha gått iväg till tre förlag. Oavsett. Bära eller brista, bättre lyss till den sträng som brast och den som aldrig varit rädd har inte levt.

Det är väl som när man bestämmer sig för att skaffa barn. Man känner sig aldrig riktigt redo, man får bara göra det. Eller som med hösten. Man är aldrig riktigt redo, tycker alltid att det var nåt man inte hann.

Men den kommer, oavsett hur vi ber. Så man öppnar upp fönstret och släpper in kylan, klär sig för väder och tar ett djupt andetag.

Jag skriver och skriver men ingen säger det bättre än Winnerbäck;

"Persiennerna dras ner, det mörknar och jag ber:
Låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer.
En nattlig promenad i en höstmörk stad;
jag kan inte önska mig nåt mer."