lördag 26 april 2014

Livsviktigt

Det var Världsbokdagen den 23 april och jag ägnade den inte en tanke. Jag läste inget. Däremot tänkte jag en hel del på min egen bok och på en specifik karaktär i boken, en polis som heter Hans.  En av få som har fått läsa något ur mitt manus är en polis som jag har haft förmånen att lära känna sedan vi blev grannar för sju år sedan. Han har lång yrkeserfarenhet och har inte bara varit korrekturläsare utan också förebild för den polis som figurerar i min bok. Min granne och hans fru har kommit att stå mig väldigt nära på flera sätt och de har varit mycket delaktiga i skrivandeprocessen, inte bara polisiärt.

I januari berättade jag för honom att jag skulle skicka in manuset till förlag och det gladde honom. I tisdags fick jag beskedet att han var död. Att han plötsligt ryckts ifrån oss alldeles för tidigt. Han var en glad, frisk, välmående man, så full av liv och ändå fick han inte leva. Jag har svårt att acceptera det. Det är inte så det ska vara och ändå är det så det är.  Denne levnadsglade man är död men han lever vidare i minnet och i min bok. Han levde varje dag och det finaste vi som kände honom kan göra är att göra precis det. Leva. Ta vara på den tid man har.

Våga. Dröm. Njut. Ta risker. Prova. Släpp. Ta emot. Följ lusten. Ta ingen skit. Hoppa. Och skratta.


Ja, ni vet ju det där. Så gör det då.
Inte sen.
Nu.






tisdag 1 april 2014

Baksmälla och saltsug

Nej, jag har inte hört något från förlaget än. Hade inte räknat med det heller. Sådant kan ta månader. Istället för att gå och grubbla över vad som (inte) kommer att hända fyller jag tiden med annat. Livet går vidare, nya historier tar sin början. Tyvärr är det inte i fantasins värld utan i verkligheten. Har inte skrivit en rad sedan jag skickade in manus i februari och inte ägnat en tanke åt uppföljaren. Däremot har jag levt och upplevt saker som, när det är passar sig, kan omformas till boksidor men just nu pågår Den Stora Återhämtningen. Ni vet den där baksmällan som kommer efter en hård natts festande liiiite för långt in på morgonkvisten, efter den där halvfem-groggen som var totalt, genomidiotiskt onödig. Det luktar unken öl och korven har kallnat,  man vinglar hem på ledbrutna, såriga ben med skorna i handen och svarta fotsulor.

Vissa skriver sig igenom och ur saker, bearbetar genom att formulera sig. Själv har jag upptäckt att jag tappar lusten helt. Skrivarluften går ur mig när det är för mycket att tänka på, för mycket känslor i omlopp. Inte heller kan jag fokusera när det är rörigt omkring mig, när saker behöver fixas, åtgärdas, planeras, ändras. Jag har inte förmågan att koppla bort, prioritera skrivtid, stänga ute omvärlden.

Nåväl. Då är det väl så. Sol och värme är inte heller gynnsamma förhållanden när det kommer till skrivardisciplin. Tvång, måsten och borden är inte heller stimulerande faktorer för att få ner saker på papper. Plotbyggande, dramaturgiska knep och parallella historier kräver ro och tystnad samt obscena mängder post-its. Jag har inget av nåndera. Nåväl.

Men se, ett blogginlägg lyckades jag krysta fram åtminstone. Alltid något, sa gumman som hittade rävskit i hönshuset.

Nu saltlakrits.