Ett före och ett efter

Idag gick jag en power walk och istället för musik satte jag igång en skrivarpodd i öronen. Samma podd som jag lyssnat på under Så. Många. Promenader genom åren;
"Skriv en bestseller- eller en annan bok", med Ninni Schulman och Caroline Eriksson.
Lyssna på den om du är en skrivande person. Den har allt!

Jag har skrattat och gråtit (när Ninni berättade om att hennes pappa gått bort) och sugit åt mig som en svamp om allt som har med skrivande att göra. Och hoppats. Och skrivit. Skrivit och skrivit om, ni vet.

En annan podd jag följt och drömt till är "Debutera eller dö", med Nina de Geer och Johanna Devaliant. Debutera...

Mitt i steget stannade jag och log för mig själv. För det slog mig plötsligt att nu är jag där. På andra sidan.

Det finns ett före och ett efter. Före, när man gick där och kände sig som flickan med näsan mot rutan, betraktande festen där inne. Imman på glaset, av avund och längtan.

Nu är jag en av dem där inne, som skålar och sjunger, av glädje att äntligen (tänk, äntligen) befinna sig på rätt sida av glaset.

Som jag kommer att njuta av det här året som ligger framför mig. Som jag kommer att skratta och gråta och skåla. Åt varje litet gryn av den värld jag träder in i. Det må låta högtidligt och det är precis vad det är för mig.  Som Kulla-Gulla när hon provade en klänning och dansade framför en spegel, såg framför sig hur hennes fattighjonspaltor för ett ögonblick blev till det finaste siden. Inte visste hon då att hon faktiskt var en herrskapsfröken. Då var hon ännu bara en piga som drömde om ett bättre liv. Kulla-Gulla blev Gunilla Beatrice Fredrike Sylvester och fick en hel herrgård till sist och en Tomas Torpare.

Jag kommer alltid att vara den där Kulla-Gulla, oavsett sidenklänningar.  Hon som stod med näsan mot rutan och tittade in i en herrgård. Oavsett var livet för mig.
Ett före och ett efter, ja. Men det är just allt mitt före som nu gett mig mitt efter.
Gott Nytt År, 2020, I am all yours.

Om och om igen

Jag redigerar. Skriver nytt, tar bort, byter ordning på kapitel. Byter namn på vissa karaktärer.

Om och om igen.
Innan jul är första deadline på dessa första ändringar.
Sen blir det ett varv till.
Och ännu ett.

Är du inte less, frågade en kollega härom dagen.
Jo, sa jag.
Eller nej. Jag älskar ju min historia. Jag blir aldrig less.
Nu har jag professionellt stöd dessutom.
Inte kan jag ledsna ur nu, det är ju nu det roliga börjar.
Nu får jag vältra mig i texten och ändra och fixa så mycket jag orkar.
Sen, när boken ska gå till tryck och jag inte får röra mer, det är då det blir läskigt.

Den kommer ut i början på september. Jag kommer garanterat att vara både less, lycklig och livrädd.
Det påminner väldigt mycket om att föda barn det här, känner jag. Minus smärtan då förstås.

Det här huvve

... är som en uppdämd damm, sprickfärdig av historier som nu rusar utför som en vårflod. Uppföljaren ska börja grunnas på och jag hade en som jag tänkt på i några år och som var i princip klar i huvudet och påbörjad i datorn men nu klämde sig en annan emellan och vill också ta form.

Nu är jag nästan lite rädd att jag inte ska hinna få ur mig alla innan ... ja vadå?

Jag har väntat i tio år på den här chansen. Nu har jag tagit tjänstledigt, på halvtid från och med nyår. För att jag kan och för att jag äntligen har råd att ägna mig åt det jag allra helst vill. Nu, inte sen.

Blev senast igår påmind om livets brutala verklighet och att vi tror att vi kan bestämma hur det ska bli och att vi på något sätt nog tar för givet att vi får en dag till. Vi gör planer och räknar med att och utgår ifrån och så där. Medan allt vi har att röra oss med är just nu.

Så gör det bästa av just nu. Vänta inte, skjut inte upp. Våga göra något du drömt om. Följ en känsla.

För det är väl kanske så enkelt som att:
"Everything you've ever wanted is on the other side of fear."

Omslag och inläsare

Nu är redigeringsperioden inledd och jag har fått några kommentarer och förslag på ändringar som jag ska sätta tänderna i. Vetskapen om att jag nu har proffs bakom mig som guidar mig rätt och hjälper mig avgöra vad som inte behövs eller ska byggas ut är obeskrivlig. Jag är inte ensam utan i gott, professionellt sällskap från och med nu.

Nu kluras det också på layout till omslag och en formgivare ska kopplas in och jobba fram förslag. Jag funderar på inläsare till ljudboksversionen och tänker på baksidestext och typsnitt och ja, massor av roliga detaljer som man avundsjukt läst om i andra författares bloggar och reportage genom åren.

Njut av varje sekund sade en kollega härom dagen.

Som den där kusken sjöng när Lisabet i Madicken tjuvåkte därbak:
"Nu ska Andersson ha livat, här ska livet levas skönt.
Här ska jävlaranamma dansas polka, här ska börja firas jul."

(Ja, den handlade en del om brännvin också men jag klippte bort spriten och lade ihop essensen.)

oops

Det är som flaskpost ungefär...

Har bloggat i några år nu men upptäckte precis att jag inte får en notis om när någon kommenterat mina blogginlägg och inväntar min accept för publicering. Ha. Sorry alla läsare som kommenterat genom åren, era fina synpunkter och tankar har legat gömda för mig och omvärlden men NU är de godkända och publicerade. Förlåt...

Hoppas ni är kvar och läser för nu bär det ju iväg!
"To infinity, and beyond"

The Yellow Brick Road

Jaha och vad händer nu då? Ska du säga upp dig nu? Kommer boken på ljudbok?

Glädjeyran har lagt sig. Champagnen är urdrucken och de runt mig vill veta när man kan få läsa Den Där Boken.

Nu väntar några månaders redigering tillsammans med min förläggare. Vi ska ändra, slipa och fixa mitt manus så att det sedan kan gås igenom av en redaktör.

Vi ska välja layout till bokomslag, baksidestext, ta bilder på Författarinnan och mycket mer bakomarbete som måste göras innan boken är färdig att gå till tryck. Sedan släpps den då äntligen, i början på hösten och det blir bokmässor och biblioteksbesök och massor av detaljer jag inte vet så mycket om än.

Om ni gillar bildbomber kan ni följa mig på Instagram på @ulrikarolfsdotterwriter
På Facebook är jag privat men en författarsida är under uppbyggnad.

Till sist, som Peter Jihde brukar säga: "Hur känns det?"

Tunghäfta på den.

Jag som skrivit och skrivit hittar nu inget passande ord för den där känslan av när man stoppar in en nyckel i ett nyckelhål och lirkar och lirkar och så plötsligt knirkar det till, nyckeln snurrar ett varv och Drömmarnas Dörr går upp.

Och man står där och gapar tills nån knuffar en framåt.
"Så, in med dig då, jänta."

Författare 2.0.2.0

tvåpunktnoll eller 2020

Året när jag debuterar med en spänningsroman baserat på ett gammalt mord i Ådalen från 1820-talet omskrivet till nutida form.

Jag har ett förlag.  Strawberry Förlag

Jag har en agentur.  Ahlander Agency

Och jag har ett tvåbokskontrakt.

Låter det helt osannolikt? Låter det helt galet? Låter det helt fantastiskt?

Det är helt sant. 

*nyp i armen* 

Så från och med nu får ni följa med på resan mot utgivning via redigering, omslagsfunderingar, lanseringsplaner, Bokmässa, signeringsturné och mycket annat skoj.

Skriver du böcker? Drömmer du om att en gång bli utgiven men får höra att det är omöjligt?

Häng på här vettja. Min historia är ett livs levande bevis på att det faktiskt går att nå ända fram, om man är envis och inte ger upp. Följ med på min antagningshistoria och mina tankar om vad som kan vara vägen till framgång och uppfyllda drömmar.

Plötsligt

Och så har det hänt. Proppen har lossnat. Från att ha hoppats på att möjligen kanske få respons från ett litet förlag så har några av de allra största förlagen i Sverige fått upp ögonen för min roman.
Från kav lugnt hav till full storm på en sekund.

Nu väntar avtalsgranskningar och beslut. Från att ha trott att jag skulle få böna och be om att bli upptäckt, bli vald, är det nu jag som sitter på mandaten att välja och ställa krav.

Men det där blir nog bra. Jag går på min kära magkänsla och det kommer att bli lysande bra.
Det allra viktigaste är ändå:
Min strävan gav frukt. Min bok ska bli till.
Mitt verk, min skapelse, ska stå där i hyllorna och den lilla flickan som var stammis på byns bibliotek ska själv bli läst och kanske inspirera en annan liten flicka att våga skriva, våga drömma.

Karma, at its best.
Tack livet.

"Allt blir som det är meningen"
-Åsa Lundman-

Twilight zone

The twilight zone är gränsen mellan den belysta och den skuggade delen av en himlakropp. Det är inte riktigt mörkt och inte helt ljust. Avståndet mellan är lika långt. Allt kan hända.
Drar sig skuggorna undan, skingras molnen?
Är det nu det sker?

Allt du kan göra är att vänta. Och skriva en dikt.



Det är där trollen ruvar, där som det viskar i träden, där älvorna dansar.
Det är där du kan förtrollas, där du kan blir galen.
Ljuset kan blända eller förstena, men du dras mot det
Som en mal i dans med döden

Inspirationskväll

Nyss hemkommen från en kväll på Silvanum för oss skrivande medborgare i Gävleborg. Karin Forsgren Anderung är verksamhetsutvecklare på Kultur Gävleborg och hade idag anordnat en inspirationskväll med bla paneldiskussion med representanter från länets skrivarutbildningar och författarbesök av Cecilia Klang som nyligen debuterade med "Gäddsimmerskan" på Storytel. 

Det är så berikande att få vara omgiven av skrivande människor som delar samma passion: ordet. Vi skriver för oss själva, för att  bli utgivna, för släkten eller kanske bara som ett sätt att utvecklas som människa. 

Medelåldern var relativt hög vilket kanske skvallrar om att vi i 20, 30, 40-årsåldern saknar en sak som sätter tonen för hur mycket vi skriver; tiden.  Allra mest kanske bristen på.

Det är väl som med träning eller annat vi vet att vi vill ägna oss åt men inte prioriterar. Våra egna behov får stå tillbaka för det vi tror måste gå före.

Camilla Läckbergs främsta råd har alltid varit "rumpan på stolen". Annars blir det ingen bok skriven. 

Panelen spekulerade ikväll i hur digitaliseringen kommer att förändra litteraturen och jag tänker att det kanske är ute med att skriva. Vi kanske ska läsa in våra berättelser istället för att skriva ner dem?

På det viset kanske vi kan gå den där promenaden som aldrig heller blir av?

När fantasi möter verklighet

Vad gör man för att hålla pulsen i schack och förhindra galenskap?
Man skriver såklart.
Jag har en romanidé som funnits i mitt bakhuvud en längre tid. En kärleksroman, en helt fristående historia om en man som möter en kvinna och sedan spenderar ett helt liv utan henne tills en dag...

Jag har skrivit några kapitel, inledning och slut. Det finns en sann historia i bakgrunden som min handling baserar sig på. Så får jag ett samtal från mannen som har huvudrollen i storyn och han berättar att precis det jag fantiserat ihop har visat sig vara sant.
Oddsen för det?
Nu måste boken skrivas.
Men jag som hade en annan på gång. Uppföljaren till det deckarmanus jag nyss skickat in.

Det blir väl till att skriva på två manus samtidigt. Två vitt skilda historier som kan fall helt olika förlag i smaken. När jag inte vill skriva om olycklig kärlek kan jag frossa i spänning och mörka sinnen. I kärleksromanen gör karaktärerna inte alls det deras hjärtan längtar efter och i den andra gör de precis det de känner för. Ohämmat.

Torde bli en fin kontrast att kasta sig mellan.
Medan man (o)tålmodigt väntar på besked.

Nu kommer den obarmhärtiga tystnaden

Jag har dansat halvnaken, pratat högt med mig själv, druckit gårdagens kaffe, sjungit falskt och hämtat nytt mod och envishet från en osynlig brunn, om och om igen. Men nu är det gjort. Igen.
Manuset är skickat till förlag. Ännu ett varv i skärselden.
En lektör, en agentur och tre testläsare senare.
Nästan på dagen två år sedan.

Och jag är så stolt över mig själv. Inte över att jag skrivit klart mitt manus (igen) utan en massa annat:

Att jag satte en deadline och höll den.
Att jag kunnat avhålla mig från Netflix. (det är faktiskt megastort)
Att jag inte ätit så mycket tröstgodis under redigeringen den här gången.
Att jag inte gett upp.

Mitt manus är så mycket bättre denna gång. All feedback från testläsare, lektör och agentur och alla timmar av ändringar som följt på det.
Så värt det.

Manuset är redo, jag är redo.

Och nu. Väntan.
Den olidliga.

Så hej mitt kära Netflix. We meet again.

Tiden

Den går utan att man anstränger sig. Dygn på dygn. Dagar, nätter, förflutna tankar.

Så what's new? Två testläsare har sagt sitt, den tredje låter vänta på sig. Hon är min närmsta släkting och läser fort men sällan. Busy busy, som alla andra.

Mina två läsare har hittat några småfel men ingen allvarlig brist. De har unisont sagt att det är spännande nog. Att den är redo. Jag är så tacksam över deras feedback och att någon i dessa hektiska tider vill ta sig tiden att läsa mitt manus och våga ge kritik.

Så då återstår bara mina nypåkomna idéer för att skruva till det lite. Det blir projektet för semestern och kanske blir det nytt inskick på årsdagen för två år sen då jag med skälvande finger tryckte på "skicka". Så mycket har hänt sedan dess, så många lärdomar, så mycket uppmuntran.

För er som undrar om ert manus är tillräckligt bra; kosta på er en lektör. Det har varit ovärderligt att få ett skarpt öga som ohämmat ger kritik för att lyfta ditt manus till nya nivåer.

Ska det regna i sommar kan det få komma i slutet på juli. Allt för konsten.


"Jag har letat sedan jag var liten efter stigen, till toppen av världen. 
Mamma sa lille bastard, du är en gåva från en prins på genomresa. 
Gör något jag aldrig klarar. Stig till toppen av världen där änglar leker. 
Res dig efter varje smäll, du har en ängen på din axel, din tid kommer
din tid kommer
din tid kommer
din tid kommer"

- Håkan Hellström -

Både ja och nej

Näpp, det räckte inte hela vägen denna gång heller. Men helt kört är det inte, jag är välkommen att skicka in igen efter att ha jobbat om mittenpartiet.

Början bra. Slutet bra.
Nu återstår alltså att tajta till mer på mitten. Precis som beach2019 ; )

Först kom en svacka. Besvikelsens draperi drogs för och jag satt och stirrade i väggen en kväll. Men deppen blev kortvarig och jag har börjat skissa på alternativa ändringar. Det slår mig än en gång hur många varv man kan ta ett manus och hela tiden hitta nya infallsvinklar och varianter.

Hur orkar du? frågade en kollega.
Det finns inget annat, svarade jag.
Jag har massor av idéer redan.
Det ska bara gå.

Tredje gången gillt tänker jag.
Med envishet och hjälp från goda vänner ska det gå.

Final countdown

Jag skickade in mitt manus före jul. I tre månader väntade jag innan jag hörde av mig till dem och stämde av. Nu har jag fått förhandsbesked om att få definitivt besked inom två veckor. Det kan med andra ord bli ett riktigt förstaaprilskämt.  Det vore väl ironiskt.

Hur som helst. Har man väntat i tio år på detta läge kan man vänta två veckor till. Nemas problemas. Hur undviker man att inte bita sönder naglarna? Hur låter man bli att bli smågalen?
Jo man skriver på synopsis och scener till uppföljaren och tränar på gym och tänker på annat.

Jag har lärt mig ett nytt ord också; manifest
Inte mani-fest som i intensivparty utan engelskans manifest. Att visualisera det man vill ska hända.
Så jag visualiserar var jag ska ha releasepartyt, vilka kläder jag ska ha, hur bokomslaget ska se ut och spelar på repeat den låt som varit min "när jag blir antagen-låt".  Det är en låt som rätt sällan spelas i radio numera eftersom den har många år på nacken men... vet ni, imorse hörde jag den plötsligt när jag körde till jobbet. Det måste ju bara vara ett tecken. Tänker jag och visualiserar. Som idrottarna som ser sig själva först över mållinjen.

Vi hörs om två veckor.

Tummen är blå men jag skriver ändå

Skriver på kärleksromanen också.
Två helt olika projekt samtidigt. Tja... varför inte.
"Det har jag aldrig provat så det klarar jag alldeles säkert".
(Pippi Långstrump)

Blir ju galen av att sitta och hålla tummen.
Över två månader nu.
Man är numera proffs på att vänta och hålla hoppet vid liv.
Och kolla mobilen var tredje minut.
Det var på tiden, skulle man kunna säga när de ringer. Och skratta lite som att man skojar fast man är gravallvarlig. Och sen skulle de säga att "vi vill väldigt gärna träffa dig" och då skulle allt vara glömt och förlåtet och äsch då tiden har gått så fort så. Den som väntar på nåt gott liksom.

I min ständiga väntan fräsläste jag nyligen "Egenmäktigt förfarande" och "Utan personligt ansvar" av Lena Andersson och mådde illa av all förödmjukelse och totalförnedring en kvinna kan utsätta sig för. Hon skriver gudomligt fint och håller skyhög nivå men de måste ändå ha varit plågsamma att skriva. Nej, tacka vet jag hederliga gamla deckare eller fantastiska kärleksromaner som håller sig långt från den egna verkligheten så att man slipper igenkänning och sån där skit.

Synopsis å tumhållning

Vi skulle visst prata synopsis denna gång. Skelett till deckare nummer två. Eller den som blir nummer tre. Den ser just nu ut ungefär så här och med tre kapitel skrivna:

Mordoffer hittas. Solklart mord. Vapen ej funnet på platsen.
Huvudpersonen blir kontaktad för att ingå i utredningen.
Tillbakablick med presentation av historik.
Flera potentiella gärningsmän och kvinnor presenteras.
Framåtblick/nutid. Utredning pågår.
Tillbakablick.
Nutid. Huvudpersonens egna privatliv blir indraget.
Motgång.
Tillbakablick
Nutid. Huvudpersonens egna dilemma intensifieras.
Potentiell mördare/teori 1 avfärdas.
Motgång igen.
Tillbakablick. Teori nr 2 fördjupas.
Alternativ 3 presenteras.
Tillbakablick. Teori 3 fördjupas.Teori 2 avfärdas.
Teori 3 avfärdas.
Klimax. All hell breaks loose men på ett annat sätt än man först trott.
Upplösning/nedtrappning. Läsaren får en förklaring till vem som är mördaren men inte utredarna.
The End. (ev med intro till nästa bok.)

Det finns flera modeller för synopsis och flera modeller för upplägg av handlingen som bl a finns bra beskrivet på sidan "skrivardrömmar.se" med skrivcoachen Pia Lerigon.

Det finns många åsikter om nyttan med synopsis, vissa skippar den helt och hållet men jag gillar att veta den röda tråden och hur det ska sluta redan när jag sätter igång. Därmed inte sagt att jag kan skriva om min synopsis flera gånger ifall att jag kommer på en annan vändning eller ett bättre slut.

Jag börjar se den nu, storyn. Jag börjar höra röster igen. Smaka på personnamn. Lär känna de där individerna som ska befolka min historia. Försöker googla på svenska skådespelare också, för att få ett ansikte på figurerna. Drömma om vilka som ska spela dem när det blir en serie på Netflix.

Allt medan jag väntar på att höra ifrån den agentur som nu läser min omskrivna version av deckare nummer ett. Åtta veckor nu och för två veckor sedan släppte hämningarna och jag mailade dem. Svaret var som jag hoppats; de hade inte haft tid att läsa ännu. Fullt upp.
Så. Hoppet är det sista som lämnar en.
Och champagnen korkar väl upp sig själv snart där i kylskåpet.

I väntan på

Vad är det bästa man kan göra medan man väntar på ett besked och är en riktigt dålig väntare?
Börja på nästa projekt, råder man mig till.


Sagt och gjort.


Har påbörjat två nya romanprojekt, två helt olika manus, vilket ska gagna en på så sätt att man kan skriva på det man känner sig mest manad till ena dagen och byta till nästa projekt andra dagen om orken tryter med det första.


Allt för att inte bli stående och för att bibehålla skrivandet. Och sittfläsket.


Projekt ett är en tidlös kärleksroman, baserad på verkliga händelser som jag fyllt på med hittepå. Projekt två är fortsättningen på min första deckare och även den baserad på ett verkligt (olöst) mordfall där jag tagit mig friheten att bestämma vem som är gärningsman.


Så. Nu har jag lite att bita i. Fas ett är research och synopsis. Mer om synopsis i nästa inlägg.