eller är det läsandet som är det? Eller är de båda? När jag läser kan jag välja vilken bok jag plockar ner från hyllan, jag gör ett val utifrån vad jag är beredd att kasta mig in i eller gömma mig ifrån. Efteråt, när man läst om någon som gjort eller sagt ungefär det man själv skulle ha velat säga eller göra, mår man på ett alldeles speciellt sätt. Är då inte läsandet ett verklighetssökandeen mer än en verklighetsflykt?
Men hur är det när man själv är den som håller i pennan?
Jag tänker mig att skrivandet är en slags rening, en terapi där man sätter ord på det som tumlar runt inuti, det ordlösa som bara känns. Vilken tillfredsställelse ligger det inte i att skriva något om någon, beskriva något, sätta på pränt det som kanske inte får sägas eller tyckas. Bara placera in en replik eller en tanke hos en karaktär som passar för uppdraget. En förflugen tanke om att vilja slå ihjäl någon, spotta någon i ansiktet eller varför inte; klä av någon.
Det där brukar jag spekulera i när jag läser. Vad som rörde sig i författarens sinne när hen skrev det hen skrev, vad som försigick i hens liv och om skrivandet hjälpte till att hantera det. Bara att klura på det kan vara nog så tillfredsställande och verkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar