Sjuklikt

I min bransch behövs kollegor, fikaraster och en smula humor och självironi om man ska få andrum i allt det svåra man hanterar dagarna i ända. Det har hänt att vi (läs behandlare) har roat oss med att spekulera i vilken psykisk åkomma vi själva skulle vara troliga att drabbas av om vi själva insjuknade. Jag har spekulerat i tvångssyndrom, narcissism och andra intressanta kategorier men på senare tid har jag tvingats inse att det sorgligt nog snarast skulle sluta i en synnerligen komplex och sorglig diagnos.

Alla som har sett "A beautiful mind" med Russel Crowe (han drabbas av paranoid schizofreni) vet hur smygande denna sjukdom kan komma att yttra sig, hur vanföreställningar är så verkliga att de inte går att skilja från verklighet och hur lätt det är att till en början förleda andra i sina övertygelser.

Tänk om jag bara tror att jag jobbar som socionom? Tänk om jag i själva verket är patienten? Tänk om jag när jag trott att jag bytt jobb istället blivit flyttad till en annan avdelning? Är denna blogg verklig? Tänk om siffran på antal besökare inte är verklig utan något jag skapat i min fantasi? Tänk om jag inte skrivit någon bok? Tänk om jag sitter som Jack Nicholson i "The Shining" och skriver samma rad om och om igen tills jag tar till yxan?

Tänk om rädslan för att vara paranoid är just det? Paranoia.
Hemska tanke.

Hörs sen. Måste logga ur nu.  Jag misstänker nämligen att någon försöker hacka sig in på bloggen och skriva konstiga inlägg för att förstöra min karriär.

Torka aldrig arslet utan papper

Nu är nomineringarna till årets Augustpris klara och det kan ni intresserade läsa mer om till exempel här.

Jag trodde verkligen att Jonas Gardell skulle bli nominerad för sin trilogi men det (spoilervarning) är han inte. Att ett sånt viktigt verk som setts och lästs och älskats av så många, som dessutom filmatiserats både för TV och i filmformat (och fungerat), inte ens blir nominerat är förbryllande. Skulle varit kul att höra hur snacket gick i juryn när det skulle tyckas och väljas. Hur många homofober sitter i juryn? Hur många upplevde ett starkt obehag av att läsa böckerna eller se filmen?

Vi människor har en naturlig instinkt att undvika obehag. Vi har också en tendens att förknippa obehag med inte bara det objekt eller situation som väckte obehaget, vi kan också associera till andra objekt och miljöer så att vi snabbare ska kunna uppmärksamma ett annalkande hot. Hur många känner ännu den där obehagskänslan när de hör Jonas Gardells namn nämnas? Hur många förknippar inte denne författare med allt annat än lustfyllda upplevelser?

Det skulle kunna vara så enkelt. Jonas/homo/sjukdom/äckel/obehag= bort, undvik, fly. Vi väljer en trevligare bok istället. En som får oss att må bra, slippa tänka på världens eländigheter.

De flesta patienter jag träffar säger samma sak på frågan om vad de har som mål med att gå i samtal: "Jag vill må bra." Jaha, säger jag. För att kunna må bra måste du vara beredd att må dåligt en stund till och stå ut med det. Är man inte det är det inte lönt. You can run but you can´t hide. Förr eller senare kommer det man sprungit ifrån ikapp. Ju längre man väntar desto större obehag.

Så ge Gardell ett fett pris. Mannen lider och har lidit, för oss. Jonas är Jesus. Jesus with a twist. Han har kommit på hur man ska hantera smärta; acceptera den och gå rakt igenom den. Gärna som Mora Träsk: klafs, klafs, svisch, svisch, klapp, klapp. Med tungan rätt i mun.

Åskådningar

Dagarna i ända får jag dem. Dilemman. Kval. Historier. Livsöden. Depressioner och ångest i en aldrig sinande ström. Och jag tänker att jag är så priviligerad. Det är en ynnest att få dessa förtroenden, att få dela en människas liv under ett ögonblick. Att få blicka in genom ett fönster innan det stängs igen och personen vandrar ut i verkligheten och livet och hanterar den. Jag är kurator till yrket, för er som inte fått med er det, och missförstå mig rätt när jag säger att mitt yrke är en aldrig sinande inspirationskälla.

Jag såg en film i helgen, "Side Effects". Den var spännande och hade en bra dramaturgisk tråd (nej, jag kan inte ens se en film längre utan att tänka dramaturgi). Det var en replik, en definition, som fastnade i mig:

"Depression är oförmågan att föreställa sig en framtid."

Tänk på den en stund. Och på att ångest i så fall skulle kunna förklaras som motsatsen; förmågan att föreställa sig en framtid. En framtid där allt kan gå åt skogen. En hotfull framtid. Sen tänker du lite på hur du hanterar den tanken och den känslan. Någonstans kommer du att hitta ett undvikandebeteende och där, mina vänner, däri ligger också anledningen till att problemet finns kvar.  Jag älskar att arbeta med ångest. Det är så påtagligt, så självklart och så fascinerande i sin komplexitet. Det ger mig också den största tillfredsställelsen när man lyckas hjälpa en människa hantera sin ångest, komma vidare, ta kommandot. Förstå. Hantera. Men det är inte alltid man lyckas leva som man lär.

När hotet närmar sig har vi människor i huvudsak tre strategier för att hantera situationen; kamp, flykt eller att spela död. Alla tre kan vara funktionella beroende på situation. Vissa använder sig av samtliga strategier men oftast brukar man kunna skönja en huvudstrategi. Huvudpersonen i min roman, Annie Ljung, har flykt som ständig strategi. Vilken tror du att du har?

Summerar september

Det blev en novell. Det blev en releasefest. Det blev en bokmässa. Releasefesten var som ett förspel om Bokmässan var själva akten. Novellen skrev jag klar på tåget ner till Göteborg och skickade i vanlig ordning in i sista minuten. I år är jag däremot mycket nöjd med mitt bidrag och om inte Umeå vill ha den kommer jag att försöka sälja den till något magasin. Jag har en hög noveller som har legat till sig nu, det kanske är dags att dryga ut höstkassan lite.

Vad ska man tänka på när man skickar in noveller?  Jo, tajming förstås. Gärna ha ett halvårs framförhållning, eftersom tidningarna redan lagt agendan för många nummer framåt. Läsa på om vilka slags noveller de publicerar, vilken läsekretsen är. Maila fictionschefen och fråga om format.
Jag fick några enkla förhållningsregler en gång när jag hörde av mig till en svensk tidning för damer. "Skriv inget om husdjur som dör, sjukdomar eller rollatorer. Det gillar inte våra läsare." Så jag skrev en med lite snusk. Tantsnusk. Den var för "ekivok" för Hemmets Journal. Ja ja, stackars läsare.

Och så Bokmässan. Ingen höjdare i år tyvärr. Temat var Rumänien och jag kan inte erinra mig att jag läst något av en rumänsk författare i detta livet. Det närmsta Rumänien jag kommit är genom att läsa Bram Stokers Dracula och Stoker var irländare.

Sprang på Amanda Hellberg, som är aktuell med Snögloben (Maja Grå-serien). Hon är alltid lika gullig. Det är så trevligt när författare tar sig tid att byta några ord trots att det slits och dras i dem, böcker ska signeras och bilder ska tas. Krockade i vimlet med Martin Melin (och nej, det var helt oplanerat faktiskt), hälsade på Nina Larsdotter Lööw och förlagstjejerna, köpte en av deras böcker, inspekterade deras fina monter och önskade lycka till. Det går bra för Nina nu och nästa år är jag övertygad om att LITET Förlags monter är betydligt större än så.

På tåget hem hände något lustigt. Tåget var fjorton vagnar långt och nog sjutton hamnade jag bredvid samma författare som jag delade säte med förra året; söta journalisten Johanna Schreiber som är aktuell med "Carlstensveckan", en ungdomsroman. Vad är oddsen för det? Då, 2012,  var hon mitt i arbetet med sin debut och nu skriver hon redan på uppföljaren. Ända sedan vi bytte mailadresser då på tåget förra året har hon peppat mig i skrivprocessen. Amanda Hellberg har också kommit med goda råd. De som förblir jordnära trots framgång, de som ser den lilla människan - det är så man blir framgångsrik i längden vill jag tro.