Intryck och avtryck

"You had me at hello."  Från Jerry Maguire, ni vet.  Jag lyssnade på Radio Västernorrland idag. Det pratades böcker, skrivande och författarskap. Om inledningar och slut. Det där om berömda inledningar. Jag fastnade vid det och kunde inte få det ur huvudet på en bra stund. Hela dagen har jag kommit tillbaka till det där om inledningars värde och jag kan inte bestämma mig för om jag håller med eller inte. Hur många förstameningar minns ni, från de böcker ni läst? Jag kan inte nämna särskilt många. Däremot minns jag det första kapitlet, hur boken grep tag i mig, imponerade på mig, gjorde mig nyfiken. Men första meningen? Nej.

Ni kan väl klassikerna? "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen." (Hemsöborna).  Eller  ”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.”(Anna Karenina).

En bra inledande mening rymmer ofta en bra sammanfattning av vad man kan förvänta sig av boken. Den kan också vara ett avslöjande som tex Ruth Rendells ”Eunice Parchman killed the Coverdale family because she could not read or write.” En mening avslöjar mördare, motiv och offer. Och visst,  man är såld direkt.

Är det kanske som med raggningsrepliker? Att inledningen fyller en funktion allena; att fånga ens intresse. När det väl är gjort har det första intrycket gjort sitt och det är inte det man sedan minns utan helheten. Då blir slutsatsen således (ett Nesserskt favoritord som det verkar): Den första meningen är som den sprattlande masken på fiskkroken.  När rycket kommer har man redan glömt hur det smakade men fast sitter man likaväl.