Förra sommaren hade jag sagt upp mig från mitt gamla jobb och satt på ett café inne i stan och slet med de sista kapitlen, allt medan solen gassade utanför. Personalen hade börjat hälsa igenkännande och visste på ett ungefär vad jag ville beställa, jag hade blivit en stammis. Manuset hade fortfarande arbetsnamnet på förstasidan men det var något som gnagde, något som inte kändes helt rätt.
Medan jag grunnade på huruvida min bok kunde sluta med en cliffhanger eller inte (i vissa kretsar ett big no no, men hey jag är ju lite eljest) gick jag för att hämta en kopp kaffe. Min laptop, en macbook, stod kvar uppfälld på bordet. När jag återkom och satte mig för att skriva vidare fällde jag av någon anledning skärmen bakåt och fortsatte sedan skriva. Plötsligt framträder en rund, mörk ring på skärmen, mitt i texten och jag kan för mitt liv inte begripa vad som händer. Paniken växer i takt med den svarta ringen. Håller skärmen på att krascha? Har jag backup-sparat mitt manus? Jag vrider och vänder på datorn och då ser jag. På skärmens utsida, precis vid "äpplet", har skärmen smält. Den svarta plasten har rynkat ihop sig och är näst intill upplöst runt äpplet. Därav den mörka ringen. Skärmen var oåterkalleligt förstörd och jag visste att jag var tvungen att skriva klar min roman med denna brännskadade skärm eftersom ekonomin inte tillät en ny, arbetslös som jag var.
Hur kunde då detta hända? Är jag en obotlig klantskalle, en dum blondin eller är det ett klassiskt exempel på Murphys lag? I leave that to you. Så här var det i alla fall: Medan jag var och hämtade kaffe passade en vänlig servitör på att tända några värmeljus på bordet, varav ett var placerat mitt bakom min dator. När jag återvände skymde skärmen det tända ljuset och när jag sedan böjde skärmen bakåt hamnade lågan mitt under skärmen. Ja, resten vet ni.
Hur gick det då, undrar ni kanske. Jo, jag skrev klart mitt manus, med en svart ring i synfältet, och den dagen på caféet kom titeln på manuset till mig. Och sedan den dagen finns inget annat. Det känns så rätt. Även om det blev en dyr historia är det åtminstone en rolig anekdot att berätta. Men titeln på uppföljaren har jag för säkerhets skull redan tänkt ut, ekonomin tillåter inte fler kostsamma aha-upplevelser.
torsdag 30 maj 2013
onsdag 29 maj 2013
Miljöbeskrivning
Ju äldre jag blir och ju fler platser jag rest till desto mer uppskattar jag min hembygd och det ångermanländska landskapet. Det finns få platser som inspirerar så till skrivande för min del. Jag kommer alltid att skriva om de djupa skogarna, det svarta vattnet och den röda Höga Kusten, om mosstäckta stigar och grusvägarnas knaster under skorna.
Grundmiljön i det jag skriver är min barndomsby Strinne. När man sitter och brottas med hur man på bästa sätt ska göra en miljöbeskrivning är jag tacksam att kunna plocka fram dessa minnen. Om man beskriver en scen utifrån alla sinnen blir det med ens mycket enklare. Jag kan inte skryta med att minnas särskilt mycket från min barndom men ju mer jag har rannsakat minnet i jakt på detaljer desto oftare har jag återkommit till att jag minns framför allt dofter. Kodyngan på lägdorna, liljekonvaljbuketterna som gavs till fröken på skolavslutningen, häggen om våren, asfalten om sommaren.Vissa ljud minns jag också tydligt, ljud jag numera aldrig hör. Hötorken som gick, dag som natt, på bondgårdarna, kedjorna som slängde där bak på en traktor, skördetröskan på grannens åker, råmandet från korna, farfars gröna kofta.
En bra skrivövning som fungerat bra för mig när ideérna tryter är att plocka fram ett fotografi och sedan skriva ner vilka detaljer man lägger märke till och därefter välja ut några och utveckla dem i en miljöbeskrivning. Ett annat bra trix är att passa på att anteckna när man sitter eller står och väntar någonstans, i bankomatkön, i väntrummet hos doktorn osv.
Huvudpersonen i min bok är Annie Ljung, en socionom som jobbar på socialtjänsten i Kramfors. När jag intervjuade en socialsekreterare där i samband med uppstarten av manuset passade jag på att anteckna hur väntrummet såg ut medan jag satt där och väntade. Med hjälp av några få ord kan jag därför nästan minnas hur det luktade där också.
Grundmiljön i det jag skriver är min barndomsby Strinne. När man sitter och brottas med hur man på bästa sätt ska göra en miljöbeskrivning är jag tacksam att kunna plocka fram dessa minnen. Om man beskriver en scen utifrån alla sinnen blir det med ens mycket enklare. Jag kan inte skryta med att minnas särskilt mycket från min barndom men ju mer jag har rannsakat minnet i jakt på detaljer desto oftare har jag återkommit till att jag minns framför allt dofter. Kodyngan på lägdorna, liljekonvaljbuketterna som gavs till fröken på skolavslutningen, häggen om våren, asfalten om sommaren.Vissa ljud minns jag också tydligt, ljud jag numera aldrig hör. Hötorken som gick, dag som natt, på bondgårdarna, kedjorna som slängde där bak på en traktor, skördetröskan på grannens åker, råmandet från korna, farfars gröna kofta.
En bra skrivövning som fungerat bra för mig när ideérna tryter är att plocka fram ett fotografi och sedan skriva ner vilka detaljer man lägger märke till och därefter välja ut några och utveckla dem i en miljöbeskrivning. Ett annat bra trix är att passa på att anteckna när man sitter eller står och väntar någonstans, i bankomatkön, i väntrummet hos doktorn osv.
Huvudpersonen i min bok är Annie Ljung, en socionom som jobbar på socialtjänsten i Kramfors. När jag intervjuade en socialsekreterare där i samband med uppstarten av manuset passade jag på att anteckna hur väntrummet såg ut medan jag satt där och väntade. Med hjälp av några få ord kan jag därför nästan minnas hur det luktade där också.
tisdag 28 maj 2013
En litet steg för mänskligheten...
... men ett desto större för mig. Jag har idag skickat in delar av mitt manus till ett förlag för påseende. Inga löften, bara att man vill läsa. Oavsett vad detta resulterar i har jag tagit ett steg på vägen mot utgivning. För det handlar inte om utan när jag blir utgiven. Att jag kan skriva har jag fått kvitto på tidigare. Att bli utgiven eller ej kommer att handla om andra saker, bland annat om ambitioner och förmåga att tro på sig själv, att hantera kritik och att inte ge upp.
Jag har på många sätt världens bästa yrke vad gäller att berikas och inspireras av andra människor. Många är de situationer där mina tankar far iväg och skapar nya historier av de möten jag är med om i min vardag. Alla dagliga möten där jag fått ta del av människors livshistoria och öden, berättelser som jag ibland hört berättas förr av en helt annan person i ett annat sammanhang. Nästan samma historia, upplevd av flera andra, som själva tror att just deras upplevelse är unik. Som inte har en aning om att många fler går igenom liknande saker som de. Jag har inspirerats på många sätt, i mitt dagliga liv. Över hur människor hanterar eller inte hanterar sina motgångar. Hur de blir den de är. Men jag är rätt säker på att inte många hjälpsökande tänker på sig själva som en resurs för någon annan.
Jag har många att tacka för att jag kommit så långt som jag har gjort i mitt självförverkligande. Förhoppningsvis har mitt ihärdiga fikarastprat även inspirerat någon annan drömmande själ till att sätta sina planer i verket. Ni är många som följt med mig sida upp och sida ner, på bokmässor och i spånande om mordvapen, tänkbara motiv och psykologiska profiler. Ni vet vilka skådespelare jag redan nu satt upp på min önskelista inför en framtida filmning av mina böcker, ni vet att jag har författarporträtt och förslag till bokomslag och marknadsföringsplan. Ett stort tack till er, alla som orkat och velat lyssna och ständigt uppmuntrat mig att fortsätta mot mitt mål. Nu är det dags för straffsparkar och jag räknar med att ni fortfarande är med i matchen. Nu kör vi!
Jag har på många sätt världens bästa yrke vad gäller att berikas och inspireras av andra människor. Många är de situationer där mina tankar far iväg och skapar nya historier av de möten jag är med om i min vardag. Alla dagliga möten där jag fått ta del av människors livshistoria och öden, berättelser som jag ibland hört berättas förr av en helt annan person i ett annat sammanhang. Nästan samma historia, upplevd av flera andra, som själva tror att just deras upplevelse är unik. Som inte har en aning om att många fler går igenom liknande saker som de. Jag har inspirerats på många sätt, i mitt dagliga liv. Över hur människor hanterar eller inte hanterar sina motgångar. Hur de blir den de är. Men jag är rätt säker på att inte många hjälpsökande tänker på sig själva som en resurs för någon annan.
Jag har många att tacka för att jag kommit så långt som jag har gjort i mitt självförverkligande. Förhoppningsvis har mitt ihärdiga fikarastprat även inspirerat någon annan drömmande själ till att sätta sina planer i verket. Ni är många som följt med mig sida upp och sida ner, på bokmässor och i spånande om mordvapen, tänkbara motiv och psykologiska profiler. Ni vet vilka skådespelare jag redan nu satt upp på min önskelista inför en framtida filmning av mina böcker, ni vet att jag har författarporträtt och förslag till bokomslag och marknadsföringsplan. Ett stort tack till er, alla som orkat och velat lyssna och ständigt uppmuntrat mig att fortsätta mot mitt mål. Nu är det dags för straffsparkar och jag räknar med att ni fortfarande är med i matchen. Nu kör vi!
Det där med målmedvetenhet
Jag föddes på sent sjuttiotal i en bondby i hjärtat av Ångermanland. Mina föräldrar gav mina namn och så hette jag ända fram till en dag 2010 när jag gifte mig med en norrman med ett ska vi säga utmanande efternamn.
Redan innan jag skulle gifta mig hade jag heta drömmar om att en dag se mitt namn på en bokrygg och hur jag än lade namnen i munnen lät ingen av de tänkta efternamns-alternativen särskilt författarmässiga, tyckte jag. Vad göra? Jag går all in, tänkte jag. Satsar utav bara h*vete. Om det skulle kännas rätt måste jag välja ett annat alternativ. Jag funderade och funderade men till slut fanns det bara ett enda alternativ som kändes rätt. Och eftersom jag ändå skulle byta namn i samband med giftermålet skred jag till verket.
Rolfsdotter blev det, efter min kära far. Även om det var konstigt och underligt och kymigt i början har jag inte ångrat mig och när jag nu skickar in mitt första manus till förlag står det med stora bokstäver på förstasidan; Ulrika Rolfsdotter.
Mitt privata efternamn, ja det är en annan Ulrika. Hon som går hemma på gården och är tvåbarnsmamma och socionom och tycker om Sean Banan och Markoolio, som ofta snubblar och smetar ut sina nymålade naglar och får börja om. Lite som hon Annie Ljung, fast ändå inte.
Redan innan jag skulle gifta mig hade jag heta drömmar om att en dag se mitt namn på en bokrygg och hur jag än lade namnen i munnen lät ingen av de tänkta efternamns-alternativen särskilt författarmässiga, tyckte jag. Vad göra? Jag går all in, tänkte jag. Satsar utav bara h*vete. Om det skulle kännas rätt måste jag välja ett annat alternativ. Jag funderade och funderade men till slut fanns det bara ett enda alternativ som kändes rätt. Och eftersom jag ändå skulle byta namn i samband med giftermålet skred jag till verket.
Rolfsdotter blev det, efter min kära far. Även om det var konstigt och underligt och kymigt i början har jag inte ångrat mig och när jag nu skickar in mitt första manus till förlag står det med stora bokstäver på förstasidan; Ulrika Rolfsdotter.
Mitt privata efternamn, ja det är en annan Ulrika. Hon som går hemma på gården och är tvåbarnsmamma och socionom och tycker om Sean Banan och Markoolio, som ofta snubblar och smetar ut sina nymålade naglar och får börja om. Lite som hon Annie Ljung, fast ändå inte.
Mitt skrivande liv
Ni kan historien, nästan alla författare beskriver samma slags barndom. Hur de läste och åter läste, slukade böcker. Och att de skrev, skrev så mycket de bara kunde. Inte för att någon sade åt en att göra det utan för att man inte kunde låta bli. Mina första berättelser var "historieböckerna" som de kallades. Så fort man kunde skriva fick man en liten skrivbok av läraren och där skulle man skriva små berättelser om vad som helst.
Jag skrev om allt möjligt men jag kommer inte ihåg mina egna berättelser från lågstadiet. Däremot minns jag mycket tydligt hur en kille som var ett år äldre än mig, Stefan, hade de mest fantastiska berättelser och att läraren läste högt ur Stefans historier.Ofta handlade de om hästen Douglas öden och äventyr men visst kunde man ana, så liten man var, att det ändå fanns mycket Stefan i Douglas. Jag lyssnade och fascinerades men var nog också lite avundsjuk. Stefan visste det nog inte själv men hans berättelser höll en anmärkningsvärd hög klass. De bjöd på spänning och äventyr, humor och sorg. Och, de slutade alltid med någon form av cliffhanger vilket gjorde att klassen bönade och bad om att han skulle skriva mera.
I sjätte klass skrev jag en novell som min dåvarande lärare tyckte att jag borde delta med i en novelltävling. "Kärlekens pilar" hette mitt tävlingsbidrag och jag minns att jag, tack vare min lärares uppmuntrande tillrop, var övertygad om att jag skulle vinna. Ni kan föreställa er besvikelsen när jag fick se mig besegrad av en tolvårig flicka vid namn Maria Berg- jag tror att hon bodde i Bara, Skåne- som hade skrivit en historia som låg på en nivå långt över min egen lilla kärlekshistoria.
Med kinder blossande av skam skrev jag inte en rad på flera veckor men sedan väcktes revanschlusten i mig och jag skickade in en novell till tidningen Starlet. Där gick det bättre och jag fick min novell publicerad. Inte heller den historien minns jag men jag minns känslan av total triumf. Sedan var jag fast och på den vägen är det.
I vuxen ålder har jag alltid skrivit men eftersom studier och annat kommit i vägen dröjde det ända till 2007 innan jag kom igång på allvar. Jag gick en skrivarkurs i Helena Siganders regi, Deckarskolan, och 2009 vann jag förstapriset i Aftonbladets/Tidningen Hemmas novelltävling. Sedan dess har jag deltagit i alla möjliga novelltävlingar och övat min förmåga i att skriva just noveller. Jag tycker mycket om novellformatet, både att skriva och att läsa, men självklart har tankarna på Den Stora Romanen alltid funnits där.
Under kursens gång hörde jag av en slump talas om en berättelse om ett tragiskt mord i mina hemtrakter. Vid efterforskningar visade det sig att inte heller Ådalen och Höga Kusten är förskonade från hemska brott och ganska snart hade jag läst in mig på traktens blodiga historia. Framför allt en grep tag i mig och jag började fundera över mördare och motiv. Var det så enkelt som historien gjorde gällande eller kunde det ha gått till på ett annat sätt? Jag funderade vidare och började skriva ner det jag kom på. Plötsligt hade jag en helt annan historia och tre intressanta karaktärer vid min sida. Butiksägare Sven Berglund, brevbärare Gunnar Edholm och socionomen Annie Ljung var födda och alla hade de saker att berätta för mig. Om byn, om byborna, om svek och om skam. Jag hälsar dig välkommen till Ådalen - till branta berg och djupa dalar, röd kust och svarta vatten.
Jag skrev om allt möjligt men jag kommer inte ihåg mina egna berättelser från lågstadiet. Däremot minns jag mycket tydligt hur en kille som var ett år äldre än mig, Stefan, hade de mest fantastiska berättelser och att läraren läste högt ur Stefans historier.Ofta handlade de om hästen Douglas öden och äventyr men visst kunde man ana, så liten man var, att det ändå fanns mycket Stefan i Douglas. Jag lyssnade och fascinerades men var nog också lite avundsjuk. Stefan visste det nog inte själv men hans berättelser höll en anmärkningsvärd hög klass. De bjöd på spänning och äventyr, humor och sorg. Och, de slutade alltid med någon form av cliffhanger vilket gjorde att klassen bönade och bad om att han skulle skriva mera.
I sjätte klass skrev jag en novell som min dåvarande lärare tyckte att jag borde delta med i en novelltävling. "Kärlekens pilar" hette mitt tävlingsbidrag och jag minns att jag, tack vare min lärares uppmuntrande tillrop, var övertygad om att jag skulle vinna. Ni kan föreställa er besvikelsen när jag fick se mig besegrad av en tolvårig flicka vid namn Maria Berg- jag tror att hon bodde i Bara, Skåne- som hade skrivit en historia som låg på en nivå långt över min egen lilla kärlekshistoria.
Med kinder blossande av skam skrev jag inte en rad på flera veckor men sedan väcktes revanschlusten i mig och jag skickade in en novell till tidningen Starlet. Där gick det bättre och jag fick min novell publicerad. Inte heller den historien minns jag men jag minns känslan av total triumf. Sedan var jag fast och på den vägen är det.
I vuxen ålder har jag alltid skrivit men eftersom studier och annat kommit i vägen dröjde det ända till 2007 innan jag kom igång på allvar. Jag gick en skrivarkurs i Helena Siganders regi, Deckarskolan, och 2009 vann jag förstapriset i Aftonbladets/Tidningen Hemmas novelltävling. Sedan dess har jag deltagit i alla möjliga novelltävlingar och övat min förmåga i att skriva just noveller. Jag tycker mycket om novellformatet, både att skriva och att läsa, men självklart har tankarna på Den Stora Romanen alltid funnits där.
Under kursens gång hörde jag av en slump talas om en berättelse om ett tragiskt mord i mina hemtrakter. Vid efterforskningar visade det sig att inte heller Ådalen och Höga Kusten är förskonade från hemska brott och ganska snart hade jag läst in mig på traktens blodiga historia. Framför allt en grep tag i mig och jag började fundera över mördare och motiv. Var det så enkelt som historien gjorde gällande eller kunde det ha gått till på ett annat sätt? Jag funderade vidare och började skriva ner det jag kom på. Plötsligt hade jag en helt annan historia och tre intressanta karaktärer vid min sida. Butiksägare Sven Berglund, brevbärare Gunnar Edholm och socionomen Annie Ljung var födda och alla hade de saker att berätta för mig. Om byn, om byborna, om svek och om skam. Jag hälsar dig välkommen till Ådalen - till branta berg och djupa dalar, röd kust och svarta vatten.
lördag 25 maj 2013
Det var en gång
En dag kom en historia till mig. Det var en historia från min hembygd och av någon anledning fångade den mig så till den grad att jag inte kunde sluta tänka på den. Jag tänkte och tänkte och började sedan skriva på det som nu, sex år senare, blivit ett helt romanmanus. Det är en berättelse om skam, skuld, svek och förluster - men också om kärlek och hopp, mitt i det svartaste mörker. Snart, mycket snart, skickar jag den till förlag och oavsett vad som händer får ni följa det här, i sagornas land, där allt kan hända.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)