onsdag 25 juli 2018

Det brinner

Det brinner i våra skogar och jag knäpper tyst mina händer om ber att elden håller sig ifrån min skog. Min skog.

Den jag skriver om och den jag så ofta vänder hem till i mina drömmar och i mina tankar.

I min skog går jag aldrig vilse. Den skog som vakade över mig och fanns som en ständigvarande kuliss när jag sprang på barfotafötter genom byn, tjuvred på grannens häst, smög på . Den som såg på när jag sänkte min solvarma kropp i tjärnens mörka vatten, ljudlöst, medan solen sjönk över bergskammen och fisken vakade i vassen.

Det är min skog och den rör ingen. Men som Birk Borkason sa. Det är också rävarnas och vargarnas skog. Och hökens.
Och vildvittrornas.

Jag är trettio mil bort från den skog jag kallar min men i hjärtat flyger jag över land och hav och sätter mig på bryggan igen. Jag går på stigarna där jag lekte att jag var Kulla-Gulla fastän min gula fläta aldrig blev så lång som hennes.

Berättelsen karvas fram, ännu tydligare, ännu skarpare.
Jag lyssnar. På ovärderliga skrivtips och jag läser, bok på bok. Läser, nej äter, litteraturen där mina idoler banar vägen.

Boktips:    Kerstin Ekman, Händelser vid vatten.   John Yorke, Into the woods.
Poddtips:  Skrivardrömmar, med Pia Lerigon och Johannes Vivers.
                 
Jag vill minnas att jag någon gång sagt att jag beundrar de människor som går helt upp i ett intresse eller en sport, eller varför inte ett yrke och att jag sörjt att jag inte brinner för något.  Ha. Så urbota närsynt och dumt. Tur att man blir klarsyntare med åldern.

Min skrivarlåga brinner som aldrig förr och inget kan släcka den elden.

Avslutningsvis kommer jag att tänka på en av Sveriges största nu levande poeter:

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp Drömmarna och vindarna hjälps åt och så fort man tittar neråt så vänder dom hitåt och sjunger: Vart tog den där elden vägen, vart tog elden vägen?

- Lars Winnerbäck -