måndag 19 februari 2018

Leva lajvet

Det är halvlek och paus och tid för en summering:

Juli 2017: skickade in mitt skälvande manus till tre förlag.

Augusti 2017: fick min första refus, från kära Forum, men kunde konstatera att käftsmällen inte kändes så hård som jag förutspått eftersom jag kunde konstatera att manuset blivit läst. Bara det en framgång. Och jag fick fint omdöme och uppmuntran att försöka igen.

September 2017: skickade in till många fler förlag, fick några standardrefuser men också fina uppmuntranden.

Oktober-november 2017: fick fler refuser men kunde konstatera att många hade faktiskt läst manuset och gav några personliga omdömen. Ett stort förlag gick det väldigt långt med innan det ändå slutade med ett nej och med många tips på omskrivningar och uppmaning att skicka in igen.
Här bestämde jag mig för att även testa att skicka till agenturer.

Januari 2018: fick flera positiva svar från agenturerna blandat med några förlagsrefuser men tack vare agenturernas fina respons förstod jag att mitt manus faktiskt har potential. Att jag kan skriva. Att det är många faktorer som ska klaffa för att man ska välja ut just mitt att gå hela vägen med. Åter igen bekräftelse på att många kan skriva bra, men att det handlar om mer än talang. Otroligt fin kontakt och bemötande, från samtliga agenturer.

Innan jag skickade iväg manus i somras önskade jag mig hett och innerligt att å.t.m.i.n.s.t.o.n.e få ett enda svar som bekräftade att manuset hade potential och några tips på vägen för att skriva om och vässa till. Åtminstone. Ett enda.

Jag har redan fått mer än jag vågat drömma om. Jag kan bara konstatera att allt handlar om att vara orädd. Att våga. Hade jag inte gjort det hade jag aldrig fått uppleva alla de oförutsedda händelser och möten jag nu fått.

"Jag kan flyga, jag är inte rädd."
- Sällskapsresan-

Lästips:  Mia Thelins blogg (se länk i högermarginalen här). Det är min gamla parallellklassare från högstadiet som är en fena på att skriva så att man skrattar och gråter. Den närvaron, den känslan. Hon är utbildad skådespelare och vet säkert att hon är bra på sitt jobb men hon kommer att skriva böcker också för hon skriver gudomligt bra. Och jag slår vad om att hon själv inte har en aning om vilken naturbegåvning hon är.


torsdag 25 januari 2018

Tålamod

Är inte min starka sida.

Ägg, 8 minuter. Jag skriver ett blogginlägg medan äggen kokar. Carpe väntans tider och gör nåt liksom.

Jag bara väntar och väntar, känns det som. På Telefonsamtalet. Det där som ska förändra mitt liv för alltid. Men de ringer ju aldrig.

De läser och läser. Under tiden håller Storytels pilotavsnitt mig sysselsatt. Jag ska skriva om nu, fördjupa persongalleriet och ändra cliffhangern. Backa bandet. Jag var för ivrig, det hände för mycket för snabbt.

Precis.

Tålamod, Ulrika. Sug på karamellen, sa en kollega. Njut av att du är mitt i möjligheternas centrum. Vänta och lita på att var sak har sin tid och allt händer när det är meningen.

Jajamän. Ska göra mitt bästa. (men ring nu då)
Nu är äggen klara i alla fall.

måndag 8 januari 2018

Nyårslöften och ordpoliser

"Sluta dröm. Gör."

Så står det i Subarus nya reklam.
Finn.ett.fel.

Jag är säkert inte ensam om att vrida mig i plågor i soffan.

Det var inget fel på själva budskapet, nej det är naturligtvis min inre ordpolis som vevar med armarna i vild panik.

Grammatiska fel. I TV-reklam.
Stackars den reklamfirman.

Med åter till budskapet.

Jag lyssnade på Mix Megapol på väg till jobbet imorse. (lyssnar alltid på dem). De pratade träning och brutna nyårslöften. Ring in och berätta om ett löfte du faktiskt hållit, bad de. (okej, Gry sa "hållt")

Då flög fan i mig. Jag ringde in. Man kommer ju ändå aldrig fram, det vet ju alla.
Men jodå. Plötsligt hade jag Gry Forsell i örat och skulle berätta om mitt löfte.
Jag berättade om bokmanuset som jag ju faktiskt skickade in i tid 2017, som jag lovat mig själv. Det är i år det händer, sa jag. Jag fick en applåd och vi sa hej då.  Och jag klarade att inte väsa i luren att det heter faktiskt hållit.

Kl 16.54 kom ett mail jag väntat på i några veckor. En betydelsefull person har läst mitt manus och gillade det mycket. Hon ska låta sina kollegor läsa och sen får vi se om jag lyckats övertyga tillräckligt många för att det ska bli nåt mer.

Jag firar redan. Oavsett. Var sak är stort nog.
Det lönar sig tydligen att ringa till radio och uttala profetior.

Jag vann på Triss idag också. 30 kronor men ändå. En vinst är en vinst är en vinst.

Sluta drömma. Gör.
Heter det.
Faktiskt.


fredag 5 januari 2018

Happy new year?

Blickar tillbaka på 2017 och kan konstatera att jag höll nyårslöftet; att skicka in mitt romanmanus till bokförlag. När jag får kontrakt ska jag dricka en välkyld André Clouet. Den står ännu i kylen.

Jag kan se tillbaka på ett beslutsamt år och mycket mod. Mod att våga hoppa, våga blotta sig, våga riskera att bli totalsågad, att bli hånad. Jag har fått en del skit 2017. Skit för att jag skämtat om saker det andra könet kan skämta om utan att få problem. Skit för att jag sagt vad jag tycker. Skit för att jag tyckt saker om saker jag faktiskt är bra på. Skit för att jag inte böjer på nacken. Skit för att jag står upp för mig själv och inte tiger och tar emot.

Jag har trampat på tår jag inte trodde var ömma. Jag har fått ryggdunkar jag inte trodde jag skulle få.

Jag hoppas att detta blir året då jag får dricka min André Clouet med mina nära och kära men framför allt med andra kvinnor som inte böjer på huvudet för tåömma utan bär sina högklackade med rumpan i vädret och blicken i skyn. Skål för oss och låt 2018 bli klackarnas år.


torsdag 28 december 2017

Dramaturgi och tid

Jag vill tipsa om en podd, för oss skrivarnördar: "Dramaturgipodden". Lyssna. Jag är mycket förtjust.
Ett avsnitt handlar om att skriva serier för TV och Hans Rosenfeldt som skrivit "Bron",  vilket passar ypperligt om man som jag sitter och skissar på mitt pilotavsnitt för Storytel Original.
Det är ett helt annat slags hantverk, men det är hur kul (och svårt) som helst.

Om jag inte hade barn och ett day job att sköta skulle jag gå en kurs i hur man skriver för TV. Det är så mycket man skulle vilja hinna göra om man hade pengar. Då skulle jag köpa mig tid.

lördag 2 december 2017

I wanna be a Storyteller

Jag fick tips om Storytel och skickade in några ideér.
Tre veckor senare fick jag ett mail.

"Hej Ulrika. Detta låter onekligen spännande. Vi vill gärna träffa dig och prata vidare. Hälsningar Storytel Original."

Så jag gick på en dejt med en förläggare. Hon beskrev upplägget; man skriver ett pilotavsnitt och en synopsis på tio avsnitt för en ljudbok. De läser, testar piloten och sedan (om de gillar) får man kontrakt på tio avsnitt. Tänk Netflix fast ljudbok. Detta är alltså ljudbok först, vanlig pocket sen. Kanske. Om serien blir poppis.

Att skriva för ljudbok är helt annorlunda, språket måste vara rakare, historien ska ha en hög halt action och det är bra med mycket dialog. Jag är ute på okänt vatten igen och det känns både superkul och lärorikt och jätteläskigt. Det kan gå helt åt pepparn men va fan. YOLO!

Nu kör vi.

söndag 26 november 2017

Vad var det jag sa?

Hon är en 49-årig författare som varit nominerad två gånger tidigare.  Nu gick det hela vägen.

STORT GRATTIS Camilla Grebe till priset årets bästa deckare för "Husdjuret".

Kände det på mig. Jag brukar ofta ha en magkänsla av vad som ska hända och ofta stämmer den.

Tänk alla de som sitter med våra första skälvande manus i sina händer och funderar på om de är något på spåret? När det liksom surrar igång någonting i magen och man får lite puls och blir nipprig i benen. De som knatat iväg till sina kollegor eller sin chef och viftat med pappershögen och sagt att den här, hörrni, den tror jag på, här har vi något.

De som känner det på sig. De som vet att vissa tillfällen i livet aldrig kommer igen. Att man måste fånga dem.

Jag hamnade bredvid en kvinna på ett tåg från Bokmässan för några år sedan. En sprudlande personlighet som bjöd på Gott & Blandat och en mycket trevlig pratstund. Hon var författare, visade det sig, och vi bytte mailadresser. Tre år senare när jag tog tåget ner till Bokmässan ännu en gång hamnade hon och jag i samma kupé igen. Vad är oddsen liksom?

Inom en snar framtid vet jag vilken betydelse vårt möte på tåget skulle komma att ha, om denna kvinna skulle komma att spela en viktig roll i att min skrivarbana tog oanade vägar.

Som Tomas Ledin sjunger: "Man känner det på sig. Av nån anledning vet man att det är så."

Tomas Ledin har för övrigt koppling till mina hemtrakter i Höga Kusten, Ångermanland. År 2013 släpptes hans album "Höga Kusten", hög igenkänning där. Tänk så oerhört trevligt det skulle vara att en dag få sitta och prata om böcker om Ådalen med andra författare och ha Tomas där, spelandes sina låtar emellan praten. En ny programidé kanske, en slags "Så mycket bättre" fast med författare runt bordet? Eller "På spåret", en resa genom vårt land via texterna.

Ja tänka sig. Och Birka Cruises tuffar upp längs Ångermanälven sedan 2016 och utökar nu med fler rutter efter succén. Vem vet, en deckarkryssning kanske blir nästa grej? Det finns en hel del deckarförfattare från Sundsvall och uppåt som skulle kunna fylla båten.  En Crime Cruise...

Ja här sprutar det ideér innan man ens är upptäckt. Camilla Grebe debuterade när hon var 41. Det är jag nästa år. Man får väl se hur det blir med den saken. If it´s meant to be, it will be.