onsdag 21 januari 2015

Back in business

Det är ett år sedan jag såg åt mitt manus. Ett år har det legat i träda, ofrivilligt. Det kom en skilsmässa emellan. Och lite annat.

Men nu jädrar i min låda är det fart på deckarkärringen igen. Jag skär och karvar och dödar darlings. Och det blir så mycket bättre.

Avhållsamhet och distans var det som behövdes. För jag var less. Riktigt less. Men nu. Nu läser jag och gillar. Jag gillar och känner att det här, det här kan bli riktigt bra.

Och så raderar jag lite. Femtio sidor kan jag nog ta bort utan att det gör något. Det är 424 sidor nu så det är ingen kortnovell direkt. Spänningsroman. Norrländskt drama. Ond bråd död och relationer. Och tok. Massa tok. Och lite sex. Och älgar förstås. Det gillar tyskarna.

Jag tänker i filmscener. Då blir det lite enklare med strukturen. Och roligare. Och så fantiserar jag om vilka jag vill se i huvudrollerna. Lotta Tejle är självskriven. Och Dorsin vore skoj. Det finns många Ove Sundberg i Kramfors. I Gävle också för den delen.

torsdag 15 januari 2015

Ångermanländskan

Jag skriver inte på dialekt men älskar att läsa ångermanländska. Det fanns en man i min hemby som skrev en bok om byadialekten. Den hette "Hemspråke" och var en klockren beskrivning av hur man pratade i vår lilla by. Jag minns också min gamle släkting som satt på ålderdomshemmet i byn. Han blev uppåt hundra år och var klar i huvudet ända till slutet. När vi träffades sade han något som förmodligen skulle ha varit obegripligt för en sörlänning: "Ja, dä va trevlitt å va hennä, lava je." Det betyder att det var trevligt att vara här med er.

Jag försöker behålla min dialekt så gott det går men det är klart att jag måste justera vissa uttryck och ord för att inte skapa förvirring. Mina patienter brukar påpeka att mitt sätt att prata skapar ett omedelbart förtroende och det har visat sig i kundundersökningar att säljare som pratar norrländska (vad nu det är) säljer bättre än andra.

Språket gör saker med oss, vare sig det är en text vi läser eller en melodi vi hör. Om ni tänker på det är vissa dialekter roligare än andra, vissa låter nästan lite korkade och andra snorkiga. Komiker och skådespelare vet att använda detta.

Jag skickade in mitt novellbidrag till Föreningen Arbetarskrivare igår. Efteråt upptäckte jag till min stora glädje att de har två ångermanländska författare i juryn. Den ena, Maria Hamberg, kände jag till men Pelle Olsson var ett nytt namn för mig. Maria Hamberg vann Ivar-Lo-priset 2012 och jag har en bok av henne som min mamma gav mig alldeles före jul; "Några gjorde hålen." Maria är f d industriarbetare och från Docksta, bara några mil från min hemby.

Ångermanland, ja till och med självaste Kramfors kommun har tre stora författarnamn i sin samling med Therese Söderlind och deckarförfattaren Bo R Holmberg och ovan nämnda Maria.

I Örnsköldsvik föder man hockeytalanger. I Kramfors föder man författare.

Det är nåt med bergen och älven. Det finns så många historier. Om människorna, om vardagen, om det hisnande landskapet. Det går inte att låta bli.

Eller som man säger där jag kommer ifrån; "Jänta sitt hennä med näsa i boka hele dan. Å barä skriv å skriv. Va ska dä va bra för? Ut å skaff dä ett jobb. Höru va ja säj?"

Nä, hörrö duru. Hör på nö.
Dä gå barä inte å låte bli. Ja vill dä hennä ja. Dä ä meninga.
Om man barä ävles litt till så gåre.
Så dä så.

tisdag 13 januari 2015

Ur det svarta

Det är vinter. Det är mörkt och kallt. Värmen känns långt borta. Det är många som lider just nu där ute. Flera av de som gått igenom svåra kriser säger att den bästa hjälpen de fått eller hittat är genom att träffa andra som gått igenom något liknande. Att få höra andras berättelse, andra som vet vad de pratar om, har för många visat sig ovärderligt. Just andras exempel kan leda en rätt, mot rätt hjälp. 

Psykisk ohälsa är vanligare än man kan tro och inget att skämmas över. Det finns olika slags hjälp; medicin, stödgrupper, information och kunskap. Tips och vägledning. Vänner. Medmänniskor. Hopp.

På Gävleborgs läns landstings hemsida finns människors egna berättelser och jag hittade en som jag vill tipsa om här:

http://www.1177.se/Gavleborg/Tema/Psykisk-halsa/Personliga-berattelser/Reportage/Reportage-Lotta-fick-en-depression/

Och som Triad sjöng: "Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen."

Och tveka inte att ta hjälp. Det är du skyldig dig själv.


                                                         

måndag 12 januari 2015

Novelltider

Som ni trogna bloggläsare vet har jag en fäbless för noveller. Nu kan ni som är skribenter och har samma preferenser som jag (eller vill tjäna en slant) bita tag i dessa tävlingsmoment.

För övrigt såg jag filmen The Great Gatsby från 2013 härom dagen och tyckte mycket om den. Den baserar sig på F Scott Fitzgeralds klassiska roman från 1925. Jag har ännu inte haft den äran att läsa denna roman men det får bli en av årets uppgifter. Ska man bli bra på att skriva måste man unna sig att läsa. Studera hantverket. Att studera film kan också bidra till en utveckling i skrivandet. Fundera på en scen ur en film och hur du på bästa sätt skulle kunna skriva den så att texten fångar läsaren på samma sätt som du som tittare fångas av filmscenen, hur man får läsaren att känna det man känner som åskådare. I skriften kan vi använda alla fem sinnen eller varför inte även vårt sjätte sinne? Det där som säger oss att vi ska fortsätta framåt eller den där känslan av annalkande fara innan vi smakat, sett, hört, känt eller luktat oss till det. Det som får oss att ta en annan väg. Byta riktning. För-synen.

Om ni vill ha lite lättsmälta tips på hur man svänger ihop en novell kan ni läsa mer här.




torsdag 8 januari 2015

Bränner du?

Nej, svarar varje norrlänning omedelbart och tror att man syftar på hembränning men jag talar förstås om att bränna ut sig. Alla människor som rusar genom livet och böjer sig baklänges för att vara så duktiga. Som tror att man måste, borde, lite mer. Aldrig nog. Skynda, skynda.

Jag fick tips om en artikel:
http://www.naturvetarna.se/Om-oss/Tidningen-Naturvetare/Artikelarkiv/Nr-2-2014/Ingen-tackar-dig-nar-du-blir-sjukskriven-/

Så är det. Precis så.

På tal om nyårslöften kan du väl lova dig själv det. Att sluta upp med alla dina dumheter. Tyck om dig själv precis som du är och bli så där nöjd och belåten som han barfotamannen som förälskar sig i stenar. Ernst Kirschsteiger heter han. Älskad och avskydd.

Det skulle bli en bra boktitel om självkänsla det; "Mannen som förälskade sig i en sten."
Hm.

Nyårslöften

Vad har du för nyårslöfte? 

Jag fick frågan av en bekant härom dagen och hörde mig själv svara; "jag lovar att vara lika bra som förra året."

Inte bättre. Lika bra. 
Gott så men... om jag är sämre då? Sämre än 2014? Ja, so what. Då blir det så. För jag vet i sanningens namn inte riktigt vad jag menade med mitt svar. Det bara kom. Som så mycket annat här i världen.

Löften kan vara viktiga. Nödvändiga rentav.  De kan också vara ett onödigt hinder. Jag vet folk som gifter sig borgerligt som ändrar äktenskapslöftena från "jag lovar" till  "jag vill lova att...". Smart kanske. Rimligare. För vi vet inte vad som händer i framtiden och vilka löften som blir orimliga att hålla. 

Det enda nyårslöfte jag tycker är hållbart är väl det man lovar sig själv. Att vara god mot sig själv. Att ta hand om sig. Att värna om sig själv så att också andra gagnas. Ingen tjänar på om du begår våld mot dig själv, varken du själv eller din omgivning. Att du tar kål på dig.

Nästa inlägg kommer att handla mer om det.

tisdag 30 december 2014

Så stänger vi 2014

"So this is Christmas..."
Hur mycket hinner man på ett år? 23 725 000 tankar, 42 048 000 hjärtslag. För mig lite mer än så, med tanke på de händelser som inträffat under det gångna året.

Jag skilde mig. Jag skaffade ett nytt boende. Jag fick äntligen heltidsanställning. Jag skickade in mitt manus till förlag (som ännu inte lämnat besked). Jag blev kär. Jag renoverade. Jag tränade. Jag sprang Tjejmilen. Jag uppfostrade två barn. Jag var utan dem varannan vecka. Jag miste några vänner. Jag fick några nya.
Ett känslomässigt år. Många tankar. Många hjärtslag. Många tårar. Många skratt. En riktig berg-och-dalbana.

Aldrig någonsin har så mycket hänt på ett år. Senast jag tänkte och kände så mycket sammantaget under ett år måste ha varit 1997 när jag var barnflicka i USA och min mamma fick cancer och genomgick behandling här hemma i Sverige.

Det har varit ett lärorikt år. Allra mest för att jag lärt känna nya sidor av mig själv. Jag har gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle klara av, men också saker jag aldrig velat tro om mig själv. Jag har sett andra göra saker jag inte trodde om dem. Både bra och dåliga. Jag är både starkare och svagare efter detta år och när jag tänker på om jag skulle tvingas leva om detta år vet jag inte om jag skulle säga ja eller nej tack. Det har gjort ont men det har också stärkt. Jag har känt mig både fri och bunden. Jag har också fått glädjen att se sidor av andra som jag inte skulle vilja vara utan. Jag har lärt känna människor som jag inte lärt känna annars. Som inspirerat, som förändrat mig. Människor jag vill vara som. Människor jag inte trodde fanns. Människor jag aldrig vill vara utan.

Dessutom har jag fått vara frisk. Så när som på järnbrist, vilket i sig är oerhört slitsamt, har jag varit förskonad från hälsoproblem. Och som normalfrisk vuxen ska man tåla en hel del påfrestningar utan att klappa ihop. Vi människor ska kunna hantera svårigheter, motgångar, förluster, svek, hinder och prövningar. Att man gör det är inte så märkvärdigt, snarare HUR man gör det. Där har vi alla ett val. Vi kan välja att bete oss som småungar och spjärna emot. Vi kan leka tysta leken, straffa oss själva och andra, lägga oss ner och spela döda. Eller så kan vi spotta i nävarna och möta det som kommer, med högburet huvud även om byxorna är nerkissade av rädsla. För att kunna vara stolta över oss själva och inför andra.

Det är tio år sedan tsunamin och när jag såg Jens Linds dokumentär imponerades jag av alla dessa människor som berövats det allra käraste de hade, slagits till marken både bokstavligen och känslomässigt. Mist sina älskade. Mist sina barn. Sådant man inte förväntas klara av att gå vidare ur. Och ändå har de rest sig upp och skapat ett nytt liv. Börjat om.
Ofattbart. Imponerande. Stort.

Jag sänder en kram till alla de som på olika sätt har funnits där för mig under det gångna året. Ni vet vilka ni är. Ni har säkert också upptäckt sidor hos er själva ni kan vara stolta över. Tack! Och jag ger mig själv en lång, hård kram. Jag är stolt över mig själv. Man klarar sannerligen mer än man tror.

2015 är fullt av möjligheter. Men det kommer ingen påse med lycka och ringer på dörren.
Det blir vad DU gör det till.
365 oskrivna blad.

Gott Nytt År!