torsdag 23 april 2015

Länge leve boken

Idag firas Världsbokdagen på olika sätt. I min sons förskoleklass får de besök av en författare som skrivit barnböcker och som själv gått på den skola hon nu kommer för att besöka. Det är så glädjande på många sätt att höra att skolan kombinerar glädjen för läsande och berättande med en lokal anknytning. Då blir det verkligt och påtagligt och möjligt.

Som liten kände jag ingen författare, jag hörde bara talas om några mina släktingar kände till. Jag hade gärna träffat andra eller fått fler möjligheter och stimulans att utveckla mitt skrivande. Istället satt jag själv, försjunken i sagornas värld och knåpade ensam på kammaren utan någon att bolla idéer med. Ändå var jag inte ensam. Vi skrev händelseböcker i skolan och jag minns särskilt en kille, Stefan, som hade en häst och alla historier han fabulerade ihop om denna häst. Hästen hette Douglas och var med om äventyr efter äventyr. Nu i vuxen ålder kan jag gissa att hästen blev en symbol för väldigt mycket för denne kille, som hade det svårt på flera sätt hemmavid och inte hade det så lätt. Vad han sysslar med idag vet jag inte, men jag hoppas och tror att det gick bra för honom. Tänk om vi hade fått sätta oss tillsammans och satsa lite mer på att skriva. En författargrupp för oss elever. Sporra varandra. Utveckla vår talang.

Berättandet. Vi har det i blodet. Sedan lägereldarnas tid har vi samlats, förenats och delat berättelser. Vad kan väl skapa samhörighet så mycket som en bok kan? Att vi läser samma berättelse och pratar om den, jämför, kritiserar, diskuterar. Vi gläds, vi skräms, vi delar och njuter. Älskade böcker, älskade historier. Alla har vi en favorit, i nutid och i dåtid. Den där berättelsen vi kan höra om och om igen. Känna igen oss i eller känna oss bort i. Idag sätter vi oss i bokcirklar eller skriver krönikor. Allt för att få berätta och bli berättad för. Uttrycka oss.

Ibland har historierna läkande effekt. Inom psykoterapin finns narrativ terapi, möjligheten att skriva om sin egen historia. Ändra. Se sin historia i ett nytt ljus. Hitta andra förklaringar och sanningar än de som gjorde oss sjuka. Det ligger en enorm kraft och makt i att skriva, skriva ner, skriva om, skriva in. Att sedan läsa det skrivna är nästa upplevelse. Jag fick en läsplatta i present en gång för många år sedan men den ligger ännu ouppackad. Jag behöver känna bokbladen mellan mina fingrar, lukten av papper och trycksvärta.

"Alla har en bok inom sig." Berätta den! (och läs bloggen med samma namn, den vill du inte missa)

Länge leve boken. Läs och skriv, idag och alla andra dagar på året.

tisdag 14 april 2015

Förverkliga drömmar


Jag drömde att jag sålde några av mina novellalster och fick ett arvode på totalt 57 000 kronor. Fatta lyckan.

Nåja. Man behöver sälja många noveller för att komma upp i den summan så här gäller det att sätta fart.

Skriver du noveller? Om de inte är för ekivoka,  innehåller rollatorer, sjukdomar eller döda husdjur kan du skicka in dem till en veckotidning:

http://hemmets.se/ar-du-bra-pa-att-skriva-noveller/

Jag testade förra året med en novell om en kvinna som provar kroki men den var (enligt ett mailsvar) alltför ekivok för veckotidningsredaktionen. Det var i alla fall den officiella förklaringen.

Nytt år, ny kraft. Fifty Shades har kanske sprängt nyrodnad mark även i damtidningarnas värld. Dags för ett nytt försök. Jag har 57 000 skäl...

måndag 9 mars 2015

Mycket snack, mera verkstad

Hemlighetsfullhet är inte min grej. (visst, länken är "dold" men det är också det enda. Klickar ni får ni ju se.)

Det var aldrig ett alternativ för mig att verka i det gömda. Jag bestämde mig ganska omgående för att berätta för alla jag kände om mitt skrivande, när jag väl börjat skriva. Jag minns att en person tyckte att det var så dumt:

"Men tänk om du inte lyckas?" 
"Tänk om du inte skriver klart. Vad ska folk tycka?!"

Jag såg det precis tvärt om. Att det var en nödvändighet för ATT lyckas. Att ha allas ögon på mig. Att få frågor om hur det går har varit en otrolig inspiration och ryggpiska. Tack alla ni som brytt er och frågat och pushat mig.

Att blogga om skrivande började jag med förra året och av den enkla anledningen att jag såg det som en möjlighet att inspirera andra som skriver och att samtidigt få utlopp för mitt skrivandebehov, om de saker som inte passar i mina manus. Om livet, relationer, psykisk ohälsa eller bara lite tok. Bjuda på lite av mig själv och samtidigt visa mer av mig själv för eventuella intressenter. (Med intressenter menas inte mansfolk utan branschfolk, ifall någon misstolkade det.)

Nåja.
"Mycket snack och lite verkstad" -som mina tvivlare viskade- blev 428 sidor.

Funkar för mig.



måndag 2 mars 2015

Kvinnor som hatar kvinnor

Det är illa när självaste Camilla Läckberg har kastat in handduken. Härom dagen var det något av en lokalkändis- också kvinna förstås- här i Gävle som bad om att få göra slut med sina "vänner" på Facebook p g a att de inte gjorde annat än dissade hennes inlägg.

Vi är för vackra, för smarta, för smala, för fräcka, för ambitiösa, för någonting.
För mycket, av vad som helst.
För lyckliga.
För lyckade.

Bättre förolyckad än för lyckad,  tycks hatarna tycka.

För många år sedan läste jag en bok av bl a Liza Marklund, författaren och journalisten som också är en kvinna som tycks reta gallfeber på folk mest hela tiden. Den hette "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" och den var så in åt helsike bra. Den satte fingret på kvinnligt beteende, detta ständiga missunnande av andra kvinnors framgång.

Varför är det så, att vi är så snabba att ogilla det andra åstadkommer? Jo, för att det påminner oss om det vi själva inte åstadkommer. Eller för att vi bor i landet lagom där ingen får sticka ut.

I skolan får min son, som är en riktig liten tävlingskille som alltid ska hinna först och vara bäst, höra att man måste vänta på de andra, låta andra svara ibland, stå tillbaka, osv. Visst förstår jag det, att det är viktigt att lära sig turtagning och hänsyn och medkänsla och hela baletten men nog borde vi kunna både undervisa i detta samtidigt som vi också uppmuntrar kämparglöd, intelligens och ambitioner?
När jag gick i skolan på 80-talet var det samma lika. Jag och en tjej som hette Sandra turades om att vara bäst i klassen och när vi räknat och rättstavat ut alla skolböcker fick vi vackert invänta de andra. Varför fick vi inte en dunk i ryggen och en ny, svårare bok?

Andra kan känna sig dåliga. Andra kan känna sig sämre.
Ja. Om vi hanterar det som att det ena är bättre än det andra. Men om vi istället uppmuntrar både snabbhet och långsamhet. Intelligens OCH medelmåttor. Alla är lika mycket värda, olikheter är bra.
Låta de som kan sporra de som inte ännu har lärt sig.

Några är vinnare och andra är allt där efter. Alla kan inte vinna guld. Camilla Läckberg är kanske ingen litterär världsmästare men hon har ett enormt affärssinne och hennes marknadsföring och målmedvetenhet håller världsklass. Hon är värd all beundran.

Om man har ett mål och jobbar arslet av sig för att nå dit, oavsett om det gäller författande, viktnedgång, skidåkning eller modebloggande så ska vi LÄMNA DESSA AMBITIÖSA MÄNNISKOR I FRED.

Blås inte ut andras ljus för att ditt ska lysa klarare. Lyft på ditt bittra arsle och gör något åt ditt liv istället för att klaga på andras. Erkänn för dig själv att du också skulle kunna lyckas med något om du bestämmer dig och låter dig inspireras av de som gått före dig.
Sluta hata, börja jobba.

Frågor på det? ; )

måndag 23 februari 2015

Tolv saker

Med anledning av en artikel jag såg på Facebook idag om tolv saker vi måste sluta med, saker som inte är bra för oss och vår hälsa, måste jag göra ett litet inlägg och därmed ett avsteg från redigerandet som jag ändå inte höll på med eftersom jag var upptagen med nr 9 (se längre ned)

Artikeln, som dessutom var skriven av en psykologstuderande, var denna: http://viralking.se/12-saker-du-maste-sluta-gora-mot-dig-sjalv/

Det var tolv jättebra punkter. Inget fel i det. Problemet uppstår i "måste" och "sluta".

För att en människa ska ändra sitt beteende behövs två grundläggande faktorer och det är inte tvång eller avhållsamhet. Vi vet hur det gick för Romeo & Julia.

Vi behöver en anledning/motivationsgrund och medel. Alltså varför och hur.

Istället för att sluta med saker, vilket är s k överskottsbeteenden på KBT-språk (saker vi gör för mycket av), ska vi snarare öka på de saker vi gör för lite av (underskottsbeteenden). När vi ger plats åt bra grejer tvingar vi bort dåliga grejer. De får helt enkelt inte plats.

Så om vi gör om tolv sluta-beteenden till tolv göra-beteenden blir det så här:

 "12 saker du kan göra för att må bättre":

1. Spendera tid med rätt folk
2. Ta tag i problemen
3. Sätt dina egna behov längre fram
4. Blicka framåt (och släpp ditt förflutna)
5. Våga göra misstag
6. Skrid till verket/våga satsa
7. Se dig som en vinnare- inget offer
8. Börja förlåta, dig själv och andra.
9. Njut av småsaker
10. Var genuin - säg sanningen
11. Ta sorgen när den dagen kommer.
12. Var tacksam

Steffo Törnqvist var med i ett program som heter Renés brygga och Steffo är känd som livsnjutare. Hans filosofi, som han sa i TV, är den att eftersom vi inte vet vad som händer om en dag eller om en minut så ska vi leva så mycket vi bara kan. Äta och dricka det godaste. Göra det vi verkligen vill. Med dem som fyller vårt liv med mening, njutning och glädje.

Jag kan checka av 2, 4, 5, 6, 7 och 12. Har du gjort något idag som är i linje med de tolv punkterna?
Än hinner du! Dagen är inte slut än.
Vad vi vet.

ps. Om du känner den däringa psykologstudenten kan du tipsa henne om mitt inlägg. ds


måndag 9 februari 2015

Det närmar sig

tio tusen visningar. Alltid nåt tänker jag.

Ja ja. Jag vet att det inte är detsamma som antal läsare. Samma person kan ju sitta och tokuppdatera min sida som om den inte hade något annat liv. Eller så är det min mamma som är pensionär som sitter och klickar in sig på min blogg flera gånger per dag. Men inte tio tusen gånger. Det klarar inte ens hon, hur envis hon än är.

Jag började blogga om mitt skrivande. Ju längre tiden gick desto mer behov fick jag av att delge saker ur mitt dagliga arbete. Det är också de inläggen som fått flest och bäst omdömen. Det finns inte så många som skriver i min närhet.  I varje fall är det inte många som vågar berätta det. Däremot har jag hittat ett stort stöd i gruppen Författare på Facebook.

Man blir rätt ensam. Det är ett säreget arbete, detta med skrivande. Man får försaka mycket annat om det ska gå att få till ett liv med jobb, barn och fritid. Disciplin, tålamod och en stor stor kärlek till sin story. Och man får tåla ett platt arsle. För det blir det om man ska sitta på rumpan och författa romaner.

HA. Det vore nåt det. Ett reportage om bestseller-författarnas bakdelar. "Platt fall"- deckarnas sista kriminalhistoria.

Gud så rolig jag är.
Nu ska jag försöka redigera lite och sluta prokrastinera.
Vi hörs. Men det kanske dröjer lite.

onsdag 4 februari 2015

Inspirationskällor

Jag gör som idrottarna, jag försöker tänka mig att det händer. Visualisera. Att jag en dag kommer att stå där och ta emot publikens applåder och få diverse frågor. Om boken/böckerna, om mitt skrivande, vad som inspirerar mig.

Inspiration är så mycket. En person man möter. En tanke. En bild. En känsla.

Det vore lögn att säga att jag inte har med delar av mig själv i mina karaktärer. Det är ofrånkomligt. Det är tacksamt att hämta ur sina egna reflektioner och beteenden när man ska gestalta en person. Å andra sidan är det så mycket roligare att låna någon annan och försöka räkna ut hur hen skulle ha gjort. Det blir mera utmaning så.

Mannen på bussen som skäller ut chauffören
Kvinnan som bor i lägenheten bredvid och som du inte vet vad hon jobbar med. Bara att det verkar vara ett nattarbete.
Den gamla tanten på ICA som bär päls och köper en korvring och kondomer.
Mannen som tutar varje gång har kör över den där farthindret med sin moped.
Kollegan som har döpt sin hund till Satan bara för att få svära med godtagbar ursäkt.

Finns de? Kanske. Om du vill.
Är det du? Kanske. Kanske inte.

Jag redigerar med halva hjärtat och skriver på uppföljaren med den andra halvan. Jag har inspiration till mina nya historier och är så sugen på att få sätta igång. Bestämma vad de ska heta. Hur de ska se ut. Vad de drivs av. Vad de är rädda för.

Min lillasyster (som väntar och väntar på att jag ska redigera klart) sa att man inte får smaka på efterrätten innan man avslutat huvudrätten men jag tror att jag åtminstone måste få provsmaka för att orka stå ut tills att man får sätta tänderna i den helt och hållet.

Ett kapitel bara. För att jag vill.
Man lär ju ta vara på lusten när den infinner sig.