torsdag 28 augusti 2014

Terapi och träning

Jag har lagt mig till med en PT, en personlig tränare. I tio veckor ska jag nu underkasta mig ett strikt kostprogram och ett träningsupplägg som kommer att forma om min kropp till nya dimensioner.  Jag är inte tjock, inte ens mullig. Jag har dock fött två barn och gått upp 19 kilo båda gångerna. Första gången gick jag ner 22 kilo inom ett halvår och var alltså smalare efter det än innan graviditeten. Andra gången gick jag ner 17 kilo och sedan dess har jag tränat bra i perioder och mindre bra i perioder. Likadant med kosten. Jag har känt mig i bra form men aldrig riktigt vass. Jag har kört på fegisvikter istället för att lasta på och är väldigt glad i pasta och kanelbullar. Jag har haft träningsvärk men aldrig blodsmak. En och annan påse smågodis har också förstört förutsättningarna genom åren.

Nu bestämde jag mig. 5000 kronor kostar kalaset och med en sådan investering borde jag kunna hitta motivationen att verkligen satsa helhjärtat. Nu j*vlar ska tanten testa gränser här. Anmälde mig till Tjejmilen i Stockholm lördag 6 september bara för att markera ytterligare att gumman är på G. Herregud, här sitter jag hela dagarna och försöker hjälpa folk att formulera livsmål. Klart att jag måste ha ett själv.

Inom deckarförfattandet pratar man om de fyra M:en mordvapen, metod, möjlighet och motiv. Jag brukar säga att hemligheten bakom en lyckad KBT-behandling (alltså kognitiv beteendeterapi för er som missat det) är mål, mod,  motiv och möjlighet. Mål - hur ska jag ha det med livet, vad man vill uppnå. Mod- att våga sträva mot målen. Motiv - argumenten bakom målen. Varför ska jag dit? Varför kan jag inte stanna kvar där jag är? Och möjlighet- det måste finnas eller skapas förutsättningar.

När man har de fyra M:en behöver man också någon som tror på en. En som håller en när man vacklar, någon som skriker att det visst går, att man ska kämpa, att det snart är klart. Att man är bra.

Sen är det till syvende och sist bara du.
Du och ditt jävlaranamma.

Om du har slut på undanflykter och bortförklaringar.
Om du är redo.
Om du törs.

onsdag 13 augusti 2014

Depressionens ansikte


Världens roligaste man är död och det pratas åter igen om depression. Komikern Robin Willams - han som lyckades få alla att skratta utom sig själv.

I min roman försvinner en sextonårig flicka och mamman blir efter att krisen lagt sig sedermera deprimerad. Hennes make förstår inte att frun är deprimerad även om tecknen är många.  "Show- don´t tell" brukar man säga för att förmedla konsten att gestalta någonting. I mina försök att gestalta moderns depression på ett sätt som skulle dels förmedla budskapet till läsaren men samtidigt också vara tillräckligt subtilt för att skapa förståelse för hur maken missar det som utspelar sig mitt framför hans ögon fick jag anstränga mig en hel del. Diagnoskriterier fick omsättas i handling. Ett bra romanexempel är hur Stephen Kings kvinnliga karaktär i "Lida" porträtteras i sina depressiva men också maniska skov och hur den hon håller fången i sitt hus kan förstå hur hon mår genom att avläsa hennes beteende och utseende.

Hur visar sig en depression? I mitt arbete möter jag dagligen människor som är deprimerade på olika sätt. Det är relativt enkelt att hitta symtomen eftersom jag vet ungefär vad jag ska fråga efter, leta fram, åskådliggöra. Redan i journalen kan jag ha fått ledtrådar om vad personen söker hjälp för. Men i privatlivet är det svårare. På jobbet, bland vänner, partners, barn, grannar. Komiker på TV.

Det sägs att man inte ska fråga en person varför den är deprimerad. Jag både håller med och protesterar. I vissa fall kan det vara precis det som behövs för att nå lösningen, hitta vägen ur. En deprimerad har glömt bort, ser inte längre vad som är värt att leva för. Den har lagt ner allt den höll på med som gav livet mening. Ingenting känns meningsfullt.

Om du misstänker att någon du känner, eller att du själv, är deprimerad; fråga gärna saker. Bry dig. Men säg för guds skull inte att hen ska rycka upp sig. Eller att hen ska tänka positivt. Man behöver inte tänka. Man behöver bara göra.  Återuppta ett liv, duscha, äta, sova (lagom), älska, motionera, uppleva, ta det lugnt, träffa folk. Inte när man mår lite bättre, utan tills man mår lite bättre.  Sysselsätt din vän, eller dig själv. Gör saker, även om du inte gillar det. Fake it til you make it. Sakta men säkert.

tisdag 12 augusti 2014

Ångest, smärta och filmtips


Även om filmer har en tendens att överdriva saker och ting för effektens skull vågar jag, efter mina år som kurator inom psykiatrin, påstå att det många gånger är precis så illa som det är på film. Man tror bara inte att det är sant.

Ångest är källan till många svårbegripliga beteenden. Ångest är egentligen inget annat än en fysiologisk respons på ett upplevt hot. Kroppen gör sig förberedd för kamp, flykt eller frysning/att spela död. Det vi i kroppen känner är en mobilisering av kroppens funktioner för att hantera hotet, att överleva. Det är när vi inte förstår vari hotet ligger (eller ens att det finns ett hot någonstans i vår närhet) som vi blir skrämda över det som händer i oss. Smärta eller olust är vi människor byggda för att undvika och när det känns obehagligt gör vi allt vi kan för att komma undan. Känslan blir oss ibland övermäktig.

Jag har träffat personer som super tills de blöder invärtes, som slår sig själva, som skär sig, hoppar från höga höjder för att bryta sina ben, som kör sin bil jättefort för att det känns bättre att känna dödsrädsla än att känna ångest. Jag har mött personer som väljer en hobby eller en idrott som gör att de blir hårt åtgångna och skadar sig utan att bli ifrågasatta på det sätt som en som uppenbart skär sig själv i armarna kan bli.

Känner du igen dig själv eller någon annan? Om även föregående inlägg stämmer kan du ha med en emotionellt instabil personlighetsstörning att göra. Det kan te sig som att man är med i en film som man inte minns början på och inte ser slutet på.

I "Girl Interrupted" skildrar Winona Ryder det bra. Fler filmtips hittar du här.




Tema känslor



Emotioner. Känslor. Vissa har mer av dem, andra har mindre. Vissa önskar att de hade mer, vissa önskar att de slapp. De kan berika våra liv och fördärva.

Det är när vi drabbas av med- eller motgång, kriser eller kärlek, ups and downs, som det brukar visa sig hur vi egentligen mår. Oväntade händelser, avvikelser från vardagslunken och hur vi reagerar på dessa avvikelser beror på många faktorer. Hur vi sovit, hur vi ätit, hur friska vi är, årstider, hormoner, vad som helst. Men om vi märker ett mönster i vårt sätt att hantera påfrestningar, att våra reaktionsmönster ser lika ut över tid oavsett om vi är mätta, utsövda o s v och att dessa reaktioner orsakar konflikter eller annat lidande finns kanske en anledning att ta sig en närmare titt på sitt mående.

Om känslolivet orsakar lidande, om man upplever svårigheter i att reglera sina känslor som i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att behålla en stabil självkänsla kan det vara fråga om det man inom psykiatrin kallar emotionell personlighetsstörning.  En person med EIP (tidigare kallat borderline) känner alla känslor mycket starkare än någon utan diagnos. Man brukar säga att det är som att leva "utan hud" och syftar då till känsligheten som uppstår. Känslorna hos någon med EIP växlar väldigt snabbt men är väldigt intensiva. Det är vanligt att man har svårt att finna ett normalt mellanläge för känslorna och ofta och snabbt pendlar mellan ångest, desperation, depression och glädje. Situationer som innebär separationer, inbillade eller verkliga, orsakar svår ångest. Minsta påfrestning blir ohanterbar. De blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning. 

Kanske känner du någon som gör stora ansträngningar för att undvika separationer? Någon som antingen idealiserar andra eller nedvärderar dem, ser saker i svart/vitt och har svårt att se gråzoner i människors beteende? Någon som hotar med att skada sig själv eller att försvinna, som kanske iscensätter hotfulla eller skrämmande situationer? Känner du någon som svänger snabbt i humöret, som kan vara väldigt glad för att sedan svänga till att bli arg eller förtvivlad? Känner du någon som har paranoida tankegångar eller som utsätter sig för riskfyllda situationer, gör impulsiva saker?


Emotionellt instabil personlighetsstörning har stor samsjuklighet - personerna är för det mesta allvarligt deprimerade och lider ofta av andra psykiska problem. Det är vanligt med panikångest, posttraumatiskt stressyndrom eller tvångshandlingar. Om du känner igen dig själv eller någon annan i beskrivningen kan det vara en god idé att söka mer kunskap och hjälp, för att förhindra fortsatt lidande. Det finns idag mycket framgångsrika behandlingsmetoder, framför allt Dialektisk Beteendeterapi, DBT.

Sjukt och friskt

Skrivande är ofta ett lockande samtalsämne. När jag pratar om mitt skrivande med andra kommer ofta frågan om varifrån jag hämtar min inspiration, vart jag får ideérna ifrån. Hittills har det jag totat ihop bottnat i sagor jag hört, verkliga fall eller incidenter från vardagen som gett inspiration. Den novell jag igår skickade in till en tävling är hämtad från en skröna jag hörde i min ungdom, om en katt eller två och om liv och död.

I mitt arbete som socionom och terapeut har jag dagligen en källa till inspiration. Jag lyssnar till allt mellan himmel och jord och påverkas eller inspireras på alla möjliga sätt. Jag hör ofta samma historia om och om igen, från olika människor och med olika nyanser men i stort sett är vi människor med om samma saker. Ofta är det patienterna själva som tror att ingen har det på samma sätt, att ingen är så konstig som de eller att "vanliga" människor har det så annorlunda. Så.är.det.inte.

De värsta historierna hör jag sällan på jobbet. Istället är det i min egen vardag, bland mina nära och kära eller i min närmaste omgivning de mest rafflande historier utspelar sig. Många vet inte om att de är med i dramat, att de befinner sig mitt i stormens centrum. Ibland är det svårt att se skogen för alla träd och det man inte ser är det svårt att göra någonting åt.

Det är dags för några teman igen. Hösten är i antågande och med den rörs allehanda känslor upp. Förändringar, utmaningar, aktiviteter, stormar står för dörren. Vi är alla olika rustade för dem. Genom att dela med mig av några historier kanske någon där ute kan känna igen sig och få nya verktyg för att hantera sig själv och andra.

söndag 10 augusti 2014

Pengar, ära eller en ny dator

Sugen på något av det? Imorgon är deadline för Content Centrals novelltävling. Sista augusti har tidningen Skriva deadline för sin. I september har du nästa chans om du vill pröva lyckan i Året Runts novelltävling. Läs mer om den här.

Jag gillar novellformen och har ägnat en del av sommaren åt några. Det är en konst att skriva kort, att kasta in läsaren i en känsla, en stämning och fånga intresset. Man måste hushålla med utrymmet och förvalta styckena väl. Väga orden på guldvåg. Stryka allt överflöd.

"When in doubt, delete." Läste den korta instruktionen någonstans för länge sedan och har haft den i bakhuvudet sedan dess. Less is more. Show, don´t tell.

Det blev inte så värst mycket skrivet denna heta sommar, dock. Jag jobbar inte bra i värme, vill bara ligga på stranden och lapa sol. Min bästa skrivartid är hösten. När mörkret och löven tar över faller orden ur mig. Ju friskare luften blir, desto mer energi får jag. I höst ska det bli några kapitel på uppföljaren om Annie och byborna i Lockne, om en het sommar när en främling kom till byn och vände upp och ner på alltsammans. Det var en sommar när vissa levde upp medan andra dog. Det var den sommar alla ville glömma men alltid skulle minnas.

Och till er som undrar: nej, jag har inte fått något besked från något förlag. Än...

måndag 28 juli 2014

Jag blir så imponerad

av sådana som Åsa Larsson. Ja, jag lyssnar vidare på sommarpratarna i P1 och nu senast är det Åsa Larsson, deckarförfattarinnan, som blåste mig av stolen. Jag stod och skrapade bort gammal målarfärg med hennes sagoberättarröst i öronen och fick ta små pauser för att riktigt lyssna till vad hon satt och sade. Det var så fängslande och så fiffigt upplagt och jag blev... stolt.... på något vis. 
Stolt och inspirerad blev jag. Åter igen.

Jag säger bara: lyssna. Om du känner hur den där lilla motorn i magen drar igång, liksom hostar till och spinner loss och sedan bara ökar i styrka, sliter asfalten i trasor och fräser iväg...ja då vet du. Något glöder där inne. Något vill ut. Något vill växa. Låt det.