tisdag 10 oktober 2017

Dagen till ära

World Mental Health Day.

Jag har jobbat i snart femton år med olika former av psykisk ohälsa. Jag har sett människor komma och gå men aldrig tappat någon. Lyckligt förskonad från att mista ett liv.

Jag känner många som fallit men rest sig och fallit igen men envist rest sig och försökt kämpa vidare.
En är numera socionom som jag. En reste till andra sidan jorden. En föreläser nu om beroende. En har startat eget företag. En ska bli barnboksförfattare.

Om de hade gett upp hade de gått miste om tillfället. Stunden när livet tar en ny vändning och allt förändras. Jag är så tacksam över att jag får vara en del i dessa omstarter, nytänkande, modiga beslut och triumferande leenden. Ibland kommer ett mail, ibland springer jag på någon på stan. Ibland läser jag om dem. Det är världens skönaste känsla.

Idag firar vi dem. De som kämpat och slitit med sin hälsa och övervunnit de mörkaste av krafter. Alla de som rest sig ur gyttjan med näven höjd i skyn.
Grattis till er!

måndag 9 oktober 2017

Getingstucken och refuserad

Jorå så att...det började som en helt vanlig oktobermåndag.
Hällregn.
Blåst på tvären.
Sen gick det käpprätt.
Blev getingstucken i höger hand. Inomhus. Oddsen på det?
Och så kom en refusering. Från En av De Största.

Men det var en uppmuntrande refusering. Svaret kom inte från manusgruppen@, nej det var en redaktör som varit vänlig att berätta att de minsann läst med intresse men till slut bestämt sig för att tacka nej. Han avslutade med att välkomna fler manus från mig.
Det är första förlaget som välkomnat fler manus.
Man tackar.

Kanske är det inte alls ovanligt. Kanske läser jag in för mycket men jag väljer att blåsa upp det här till min fördel för jag har ont i min hand

Så don´t rain on my parade. Det regnar mer än nog ändå.


fredag 6 oktober 2017

En triumf utan dess like

En god vän ringde mig i morse för att berätta att ett stort förlag antagit hennes barnboksmanus.


YES!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag är i lyckorus och har hjärtklappning, ler fånigt och går runt i ett töcken av eufori.


Som denna tjej har kämpat. Hon har mot alla odds skickat in ett bokmanus utan stöd eller kontakter i branschen. Hon är en vanlig (ovanligt fantastisk) tjej som vågat utmana en dröm och nu är det alltså så; hon ska bli författare.
She nailed it!


Det kommer inte att stanna här, hon kommer att gå hur långt som helst. Den här tjejen kan skriva och hon kan illustrera och hon är fenomenal på så många sätt.
Det börjar nu. Från och med nu vänder livet för henne och en helt ny värld öppnar sig.
Det ska bli ett grymt nöje att följa med på den resan.


Jag är så j*vla glad. Och nöjd.









onsdag 4 oktober 2017

Kanelbullar och bödlar

Fyra nya förlag fick mail idag. Inom 2-3 månader försöker de ge besked.
Jag firade med att äta en kanelbulle och fantisera om att få ett telefonsamtal lagom till jul.
A girl can dream...

Hittills har jag fått förlagsomdömen gällande den intressanta miljön, drivet i berättelsen och att jag kan skriva bra.  Men... konkurrensen är enorm just nu och jag är bara en jänta från landet som försöker synas i mängden. Man kan motivera ihjäl sig i följebrevet men det spelar ingen som helst roll i längden eftersom det ändå är mottagaren av just mitt manus som har allt makt. En osynlig bödel. Leva eller dö. Vill du ha en sista kanelbulle först?

Undrar om JK Rowling vågade hoppas och drömma medan hon skrev och sedan blev refuserad over and over again. Undrar hur många kanelbullar hon tryckte in,  i väntan på.

Nu avrundar jag kvällen med en serie som är otroligt inspirerande och sevärd mest på grund av sina karaktärer och deras samspel; BROADCHURCH på Netflix.  Den utspelar sig på brittiska västkusten och miljöerna är magiska.

Precis som i Höga Kusten, där min berättelse äger rum. Branta berg och djupt vatten.
Så vackert, så farligt.













tisdag 3 oktober 2017

Askungesaga eller Britains got talent

Tredje refuseringen damp ner i mailboxen igår morse.
Fyra förlag kvar nu. Sedan skickar jag till nio nya förlag.
Fortsätt simma liksom.




Jag lyssnar på en del författarpoddar och jag läser allt jag kommer över om debutanter och deras väg till Debuten. Slutsatsen är att det verkar vara vääääldigt få som går från helt okänd till debutant. Många har jobbat inom förlag eller är kändisar på ett eller annat sätt. De har rört sig i kretsarna. De är redan i hetluften. De känner folk.
Jag gör inte det. Jag bor i Gävle. Jag pussar inga kändiskinder till vardags.


Så. nu. undrar. jag...
Hur många av de debutanter förlagen satsar på är "flickan från landet" ? (läs jag)


Ni vet hon Susan Boyle som sjöng brallorna av alla i Britain´s got talent. Fula ankungen som blev en svan. Flickan som träffar "prinsen".  En askungesaga. Vi älskar ju sånt. Den fattiga flerbarnsmamman som vinner miljoner på Trisskrapet i TV4.


Finns de? Lärarinnan som skrev på nätterna och slet med eleverna om dagarna. Sjuksköterskan som blev deckardrottning?


Ge mig namn. Jag vill ha namn.

torsdag 21 september 2017

Törnetaggar

Refus nummer 2...

Den här andra var en standard och tack vare den kunde jag se att den första hade värdefull information som faktiskt inte var helt standard.

Nyttig erfarenhet.
Refus nummer två gjorde att refus nummer ett känns jättebra. Faktiskt.

Men guud så hurtig och positiv hon är. Så j*vla roligt kan det väl inte kännas att bli refuserad?

Jo. Det är inte så illa som jag trodde. Jag hade ju räknat med det. Det hör till. Man blir oftast inte antagen out of the blue. Jag har gjort läxan.

Jag överlever. Det sker när det ska ske.

Häromdagen ramlade jag över en blogg som visar sig tillhöra en gammal bekant. Jag minns henne som en sprallig, talangfull, kreativ, framåt person. Hon är utbränd och bloggar om detta.
Hon skriver bland annat att det handlat om en jäkla prestationsjakt.
Nej. Inte en till, tänkte jag. Jag träffar människor hela dagarna som gått in i väggen på grund av sin eviga prestationsiver och det är ett stundtals tröstlöst arbete att försöka hjälpa andra människor att skifta fokus och prioritera sig själva. Många frågor väcks hos en själv. Många liknelser med sig själv och varför och varför inte.

Vad är det som gör att vissa människor inte hamnar där? Vad avgör om  jag inte går in i väggen? Min totala avsaknad av prestationshets? Mitt yrke? Min personlighet? Min livssituation?

Jag:

Tävlar inte.
Kör inte "karriären".
Jämför mig inte med kollegor.
Jobbar bara de timmar jag är anställd för. (med få undantag)
Bryr mig inte om hur många fjädrar jag har i hatten.

Är det nyckeln till frihet?
Det tycks funka för mig i alla fall.

Det finns många bloggar om samma problem. Många som lärt sig läxan den hårda vägen och som vill hjälpa andra att bromsa i tid. Ändå händer det, överallt, hela tiden.

Jag kom att tänka på en dikt jag läste i en av mina första romanupplevelser; Törnfåglarna.

"Det finns en saga om en fågel som sjunger endast en gång i sitt liv, men då sjunger den vackrare än någon varelse på jordens yta.
När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske och ger sig inte förrän den hittat en sådan. 
Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna, fastnaglad på den vassaste och längsta taggen.
I sin dödskamp sjunger den vackrare än både lärkan och näktergalen. 
En enda storartad sång till priset av sitt liv. Men hela världen stannar för att lyssna och Gud ler i sin himmel.
Ty det bästa kan endast födas ur stora smärtor...
Fågeln med törntaggen i sitt börst följer en evig lag. 
Den drivs av sin instinkt, inte av taggen i bröstet, och dör sjungande.
Just när taggen tränger in har den ingen aning om att den ska dö.
Den bara fortsätter att sjunga tills livet inte räcker till för ännu en ton. 
Men vi vet, vi som driver törntaggar i våra bröst.
Vi förstår.
Och ändå fortsätter vi göra det.
Ändå gör vi det."
Om jag fick ändra på något här i världen skulle jag vilja öppna människors huvuden och plantera en komponent; känslan av värde och duglighet. En solid uppfattning av "jag duger gott".
Förmågan att göra sitt bästa och vara nöjd och belåten med sig själv och sin insats.
Varje dag. För evigt. Amen.

fredag 15 september 2017

Sju veckor och nya vänner

Sju veckors väntan på omdömen om min första deckare. En refus, sex ännu obesvarade. Manusen har väl drösat in efter sommaren och man är en bland tusentals hoppfulla amatörer. Men vilket trevligt jobb de har, manusläsarna. Som att sitta i juryn i Idol men slippa se alla de tusentals man ska dissa.

Jag kan inte bara sitta och vänta. Istället har jag skaffat några nya vänner. Jag kallar dem Therese, Mia och Eva men de kan komma att byta namn i framtiden. Inte för att de gifter sig eller skiljer sig utan för att de visar sig heta något annat än det jag först trodde.

De är mina nya romanfigurer och de bor i Lockne, Ångermanland. De är helt vanliga människor med helt vanliga jobb och drömmar men så händer något ovanligt och de upptäcker att de har chansen att bli något mindre vanligt.  De ställs inför chansen att bryta sig loss från det invanda och gå utanför gränser. Men vågar de?

Författarplattform pratas det mycket om. Många gånger blir fokuset på hur man i olika kanaler ska marknadsföra sig. Med plattform tänker jag också på själva stommen i mitt skrivande, vad som gör mig och mitt unikt i förhållande till någon annan.

Min personliga plattform är nog att jag vill berätta verkliga berättelser om vanliga människor och hur vi reagerar och agerar när vi ställs inför en konfliktsituation, till exempel i förhållande till ett brott eller en förlust. Jag, som de flesta andra, vet av egen erfarenhet att man tror att man känner sig själv tills man ställs inför något och det blir skarpt läge. Ens rätta färger kommer fram i ljuset.
Vi kan alla vara offer. Vi kan alla vara förövare. Med rätt förutsättningar kan vi vara eller bli vad som helst, så se till att du ger dig själv rätt omständigheter och chanser att vara den du helst vill vara.

Nu tar vi helg, jag och mina nyfunna vänner. Känner jag dem rätt kommer de förmodligen att berätta om mig medan jag sitter och berättar om dem.

ps. Jag har INTE multipla personligheter. In case anyone wondered... ds

Boktips: Bemötandekoden
Serietips: Kvinna inför rätta