tisdag 15 augusti 2017

Roligheter

Jag mailade en förläggare på ett bokförlag härom dagen och fick ett personligt svar inom tolv timmar.  Det är inget litet förlag, det är en person som har hur mycket som helst att göra och ändå tar den goa människan sig tid att besvara mitt mail. Jag som inte ens hade några frågor. Hon hade lätt kunnat läsa mitt mail och sedan trycka på delete och glömma alltihop.

Fint. Och så vann jag en utlottning av Caroline Erikssons "Hon som vakar" på Instagram. Caroline är utgiven på Forum. Det blir den första av hennes böcker jag ger mig på och förväntningarna är höga. Caroline har också en podd med Ninni Schulman som heter "Skriv en bestseller- eller en annan bok" vilket är det bästa jag lyssnat på på väldigt länge. Många ovärderliga tips fick jag där och många skratt.

En sista grej. Jag har börjat följa bokförlagen och några förläggare på Instagram. Rätt som det var kom en förfrågan om att följa moi,  från en känd kvinnlig författare.
Eh.
But why? Nu måste hon ha slunkit med fingret, tänkte jag. Ja ja, hon får väl följa mig men författaren kommer snart inse sitt misstag (jag är ju bara en vanlig svensson) och avfölja mig.
Men icke.
Hon står kvar.  Stackars människa. Måste se uppdateringar i sitt flöde på mina barn, husrenoveringar och mina glada utrop om ditt och datt i Gävle och annat ointressant för en etablerad författare.

När vi träffas (för det kommer vi ju :) ska jag skälla på henne för att hon snodde "min" boktitel.
Skoja bara.
Ännu en rolig anekdot att tråka ut folk med i framtiden i alla fall.








Slumpen och sammanträffanden

(Ursäkta mig om jag berättat detta förut men en god historia tål att upprepas.) 

Jag var på Bokmässan i Göteborg för några år sedan. En av kvällarna gick jag tillbaka till mitt hotell och blir hejdad i entrén av en vakt som tar min arm och pekar vart jag ska gå (ett separat rum längre in).
"Jag har inte bokat nåt bord", säger jag förvirrat och vakten säger:
"Åh, förlåt, jag trodde att du hörde till förlaget".
"Vilket förlag?" frågar jag roat.
"Förlag X".

Jag var naturligtvis snabb att berätta att jag skrev på en bok och att det var ett förlag jag gärna ville tillhöra i framtiden. Vi skrattade båda åt missförståndet och sammanträffandet.
"Om du jobbar kvar då bjuder jag på en drink", sa jag. Vakten önskade mig all lycka till och vi skildes åt.

Jag ställde mig i ett hörn och spejade på alla författare som minglade i baren. En vacker dag, tänkte jag avundsjukt. En dag då... då jäklar är det jag som sitter där inne med Förlag X och skrattar åt livets tillfälligheter.

Så. OM...just det förlaget skulle ... (jag vet att chansen att slinka igenom nålsögat är minimal but a girls gotta dream) så vore det en himla lustig historia tycker jag. Faktiskt. Jag vill liksom inte tro att det bara var en slump.

Hej, förresten, till alla som varit in på min blogg senaste veckorna. Trevligt att så många hittat hit. Nu när jag lämnat ifrån mig manus kommer jag att ha mer tid att skriva inlägg. Och läsa de böcker som legat på vänt så länge.

Läste precis ut "Ögonblicket" av Douglas Kennedy. Väldigt bra historia om Berlinmuren och kärlek över alla gränser. Nu är det Giolitos "Störst av allt" jag slukar. Giolito vann precis Glasnyckeln för bästa kriminalroman 2017. Hennes sommarprat var också mycket bra. Om man inte vet vem hennes pappa är hör man säkert det. De har många likheter i sina härliga, krassa uttryckssätt.
Giolito är utgiven på samma förlag som Therese Söderlind från Ullånger; Wahlström & Widstrand.


fredag 28 juli 2017

JAG GJORDE DET!

GAAAAAAAAAAAAAH.
Till alla som frågat och undrat så länge: "Hur går det med boken, Ulrika?"

Jorasåatte....
Manus är härmed inskickat. Jag har tryckt på knappen.

426 sidor, 606 488 tecken inklusive blanksteg.

Jag lovade att det var i år det skulle ske och nu alldeles nyss har jag äntligen skickat iväg min älskade mordhistoria till sju förlag. (Sju är mitt lyckonummer, som ni kanske förstår...)

Jag har varit öppen med att jag skriver på en bok hela tiden. Galet att avslöja en sån sak tycker vissa. För mig har det varit personlig taktik från första stund.
Jag behövde pressen och peppningen. Vetskapen om att andra väntade på ett resultat.
Det tog lite tid, men det var såå värt det!

Jag börjar med att tacka mig själv. För att jag trott på mig innan någon annan gjorde det, för att jag kämpat, stått ut, aldrig gett upp. Fy fasen vad drygt det har varit många gånger. Efter ett tjugotal omskrivningar och ändringar blir man ändå aldrig 100% nöjd. Men jag har alltid trott på min story och aldrig gett upp hoppet om att bli klar. Fan, jag har ju till och med bytt efternamn för några år sedan, bara för att ha ett passande författarnamn. (ha, gissar att många himlade med ögonen då)

Tack Josephine, för korrläsning om polisarbete.
Tack vänner och familj som bidragit med så mycket genom åren. Ingen nämnd, ingen glömd.
Tack Malin L, för att du sprang förbi mig på modets upplopp och skickade in ditt barnboksmanus på vinst och förlust. Jag vet ingen lika modig som du.

Tack också till Ninni Schulman för att din "Flicka med snö i håret" faktiskt inte alls var samma story som min som jag först befarade och som skakade om mig rejält. Jag avskydde dig faktiskt en stund innan jag lugnat ner mig och köpt boken. Nu har jag haft nöjet att lyssna på din och Caroline Erikssons podd och numera älskar jag dig.

Tack även till Åsa Träff och Camilla Grebe för att ni hann före att knipa titeln "Eld och djupa vatten" som jag haft som arbetsnamn i något år. Som jag grämde mig... men först till kvarn är det som gäller i bokvärlden. Jag kom ju på en ny titel till slut och faktiskt blev den ännu mer passande för just min story.

Jag vill också tacka den person som sa "mycket snack och lite verkstad" och "jag tror det när jag ser det" och alla de som lagt huvudet på sned och talat om för mig hur omöjligt det är att ge ut en bok. Tack för att ni gjorde mig så sugen att motbevisa er.  Ni har bara gett mig än mer norrländskt jävlaranamma.

Sist och störst: tack älskade Anders, som stöttat mig som ingen annan. Som ivrigt lyssnat på mina ideér, som ställt hundratals irriterande och viktiga frågor, som peppat och pushat och hejat på. Som testläst om och om igen och stått ut med mina humörsvängningar och kvävda skrik när jag svettats över ett olöst dilemma i storyn. Utan dig hade jag inte varit klar redan nu. Jag älskar dig.

Är jag nöjd med den nu? Jag är mer än nöjd. Jag älskar min story. Nu är det upp till proffsen och jag håller alla tummar för att en förläggare någonstans i Sverige faller pladask för just min mordhistoria.

Nu ska jag inte titta åt nästa manus på väldigt länge.
Nu ska jag bara vara ledig, läsa, pyssla, krama mina barn, träffa vänner, se filmer, träna. Vänta.

Men först blir det champagne!
SKÅL!





onsdag 11 januari 2017

I år smäller det

2017.

I år blir det tio år sedan jag fick en skrivarkurs i julklapp av mina nära och kära och införskaffade en lap top att skriva på.

Embryot till min första bok fanns där. Nu ska barnet födas.
Jag har nu kommit så pass långt med redigeringen att jag börjar ana målflaggan.
Det har tagit tid men manuset har också blivit så mycket bättre.

Vad har hänt det gångna året?
Jag har låtit en testläsare kommentera. Jag har studerat litteratur och filmer och hämtat nya idéer till hur mina scener kan bli ännu bättre. Jag har strukit och flyttat om kapitel sjutusengånger och läst om och om igen. Pratat högt för mig själv och frågat karaktärerna om jag gjort dem rättvisa.

Jag har tagit pauser och kräkts på allt. Jag har bytt jobb. Jag har haft en lång semester. Jag har träffat andra skribenter som hoppas kunna skicka in sina drömmar till förlag detta år. Jag har fått sparkar i baken och hejarop.

Så nu tror jag att det börjar närma sig final. Det känns på något vis som att 2016 var ett år i träda och att detta år blir ett skörderikt år.

Ville bara titta in och berätta att jag lever och mår och att det jobbas på.
Vi hörs.

söndag 8 november 2015

Sju långa år

Long time.

Jag vet.

Shit happens. Köksrenovering och trötthet har tagit all min tid.

Men! Min kärlek läser mitt manus nu och det redigeras vidare. Redigering är djävulens verk och jag verkligen avskyr den här processen. Avskyr. Och som jag vrider mig. Tänker på allt annat än hur jag ska skära sönder min första bebis. Tänk er själva; ni har burit på någonting i flera år och vårdat det ömt, försiktigt pressat fram en alldeles nyfödd, skör, vacker liten varelse. Att sedan måsta kisa, vifta missnöjt med handen och gå loss med storkniven för att skära bort än det ena än det andra från detta spädbarn är inget man hoppar in i med liv och lust. Nä. Man vill sitta där och beundra skapelsen och säga att visst har den mina ögon? Är det inte precis min näsa?

Klart man vet att den där ungen är precis lika ful som alla andra nyfödda. Illröd och geggig, med missformat huvud av allt krystande. Att det ger sig med tiden, att den måste få gå till sig och växa på sig. Jag lovar, jag ska klara det. Det blir bra till slut.

Den senaste veckan tog tog jag ett viktigt steg på vägen. Förra veckan köpte jag en ny assistent, en slimmad silverfärgad MacBook Pro. Retinaskärm. Sköna tangenter med ljusdioder under. Passande inför höstmörka kvällsseanser med mig själv och blodiga ådalingar.  I sju år har jag knattrat på en svart MacBook som nu börjat surra oroväckande högt, ta en evighet på sig att starta upp och som dessutom är brännskadad efter en incident på ett café för ett par år sedan. Alltså dags att ta farväl innan mina alster går om intet.

Ingen av mina närmaste vill höra talas om en tvåa innan jag skickat in den här sönderpratade ettan men.... jag har smygskrivit lite ändå. Bättre skriva lite på något än inget, resonerar jag.

Så. Jag lever. Jag skriver. Det går framåt. Långsamt förvisso, men ändå.
Vi hörs.



onsdag 12 augusti 2015

"Hur går det med boken då?"

Jag börjar få frågan oftare och oftare. Människor i min närhet vill läsa den där boken jag pratat så mycket om. Här är lite svar:

Boken är klar.
Redigeringen är mindre klar.
Sommaren är min sämsta period eftersom jag prioriterar annat då.
Bokskriverier tar den tid den tar. (Den som väntar på något gott...)
Jag avskyr verkligen redigering. Inte första varvet, men tredje... femte...

Under sommaren har jag skrivit nästa bok i huvudet. Tänkt och spekulerat och intrigerat och fantiserat. Nu kommer hösten och jag hoppas kunna redigera klart bok nr ett innan årsskiftet. Det känns som ett rimligt tidsperspektiv. Dessutom renoverar jag köket och är förälskad och småbarnsmamma och tycker om att träna en hel del så skrivartiden är minimal för tillfället.

Min kloka syster brukar säga att "det blir som det är meningen". Jag tror att min bok blir färdigredigerad när det är meningen. Jag har ingen direkt brådska. Jag tror på tajming.


Kort och gott

Jag möter många stressade människor i mitt dagliga arbete. Allt fler söker sjukvård på grund av att de håller på att bränna ut sig.

Fallexempel:

Ung kvinna söker läkare pga sömnsvårigheter, orolig mage samt tryckkänsla över bröstet.
Kvinnan jobbar mycket och önskar nu någon slags hjälp mot sina symtom eftersom hon inte klarar av att jobba. Hon önskar helst undvika piller/mediciner.

Fallexempel 2:

Ung man söker läkare pga samma symtom som kvinnan ovan. Han har ett arbete 7-16 men jobbar oftast över samt har extra åtaganden på kvällar och helger. Han vill träna men hinner inte. Söker snabb hjälp, vill fort bli kvitt symtomen. Vill ogärna börja ta mediciner.


Lösning: dra ner på tempot. Sök ett annat arbete. Sluta upp med stressbeteendet. Ta det lugnt.

För det behövs inga läkare, inga terapeuter, inga piller. Du själv kan förändra din situation, ditt liv, ditt mående.

Fråga dig själv: vad mår jag bra av? Vad mår jag dåligt av?

Gör mer av det första och mindre av det andra och jag törs lova att du mår bättre snart.