tisdag 22 juli 2014

Vi måste prata

om Thérese Söderlind. Jag som höll på att packa upp resväskan efter utlandsresan fick bryta mitt i och slå igång datorn. Med Sommar i P1 i öronen och ett fönster på glänt för att vädra ut den kvava luft som slog emot mig när jag låste upp ytterdörren försökte jag sortera rent från smutsigt medan Thérese bekanta dialekt (hon är från mina hemtrakter) fyllde öronen. En hel del om skrivande blev det förstås men mest av allt om livet. För det är livet vi skriver om. Det är livet som ger oss historierna.

Jag tänker inte avslöja vad hon pratade om men hon gjorde det så bra. Hon rörde om, berörde, rörde mig till tårar. På en timme hann Thérese med att säga mer viktigheter än många hinner få ur sig på en livstid. Måtte hon aldrig sluta berätta.

På mitt nattduksbord ligger hennes "Vägen till Bålberget" och jag vet vad jag läser ikväll. Men ni ska lyssna. På Sommar i P1, Thérese Söderlind, om ni inte redan gjort det. Omedelbums.

tisdag 24 juni 2014

10 000 kronor

går även att vinna här.

Deadline är 1 augusti. Sätt igång!

Det är väldans många författare

i årets upplaga av Sommar i P1. Här är ett axplock (hela listan hittar du på sr.se):

26 juni: Johan Theorin
28 juni: Inga-Lill Mosander
8 juli: Kjell Westö
14 juli: Therese Söderlind
27 juli: Åsa Larsson
3 augusti: Bea Uusma

Therese Söderlind kommer ifrån mina hemtrakter och skriver senast om häxprocesserna som ägde rum inte långt från där jag växt upp. Åsa Larsson skriver deckare förlagda i Kiruna och båda två är stora förebilder, som skriver så man tror att man är där. Den första som fick mig att känna så var Martha Sandwall Bergström (Kulla-Gulla). Jag såg hur oxen knegade och drog i uppförsbacken och hur flickan med de blonda lockarna tålmodigt gick bakom medan regnet strilade ner och fick hennes kängor att sjunka djupare och djupare på den leriga åkern.

Man kanske skulle ta och börja fundera på vad ens sommarprat skulle handla om, om man någon gång fick chansen. Vad skulle du berätta om?

Vad man gör när man skrivit en bok

Jaså, du har skrivit en bok säger folk och undrar vad man gör nu då. Ja, man redigerar. Och redigerar. Och tvivlar.

Redigera? För den som inte vet är det ungefär så här.

Tack Simona Ahrnstedt!

måndag 23 juni 2014

Nov-ell?

För fem år sedan deltog jag i en novelltävling och vann hela skiten. Förstapriset var hela 10 000 kronor och det var en varm julidag och jag satt och ammade när de ringde och jag skrek så att grannarna ramlade ur solstolarna och känslan var obeskrivlig. Jag hade vunnit någonting. Äntligen var jag bäst i någonting, enligt någon annan. Det var större än vinstsumman. DET var värt miljoner. Att få sitt manus antaget borde typ kunna tangera den känslan gissar jag.

Men tills dess kan vi väl sikta på det här:

http://tidningenskriva.se/novelltavling/2013/12/skrivas-stora-novelltavling/

Kör hårt ni som törs.
Jag till exempel.

(Tidningen SKRIVA är för övrigt en sjuhelsikes bra tidning om skrivande så om ni inte törs tävla kan ni istället teckna en prenumeration.)

Möten och avslut

Mitt jobb är att identifiera och sätta ord på känslor. Hitta mönster i beteenden. Synliggöra deras negativa automatiska tankar. Bekräfta. Berättiga. Leda till insikt. Visa på valmöjligheter.

När vi möts är den första känslan människorna förmedlar ofta rädsla. Rädsla för allt möjligt. Rädsla för vad jag ska ha att säga. Sedan kommer något annat. Lättnad, hopp, förtvivlan, sorg, glädje, förvåning, oro. Med mera. Om de har modet och kraften har jag verktygslådan. Jag kan visa dem hur man använder hammare, spik och tång men vad de ska snickra ihop väljer de själva.

Det närmar sig semestertider och därmed avslutas också många kontakter nu. Vissa patienter har jag bara träffat några gånger medan andra har varit aktuella under en längre tid. Oavsett hur lång har jag alltid fått ta del av en resa och en liten bit av mig följer alltid med vid varje avslut. Varje avsked känns, jag måste kliva åt sidan och får inte se fortsättningen, hur det ska gå. Som att inte få läsa sista kapitlet av en bra bok. Men det är så det måste vara. Det är en del av jobbet att hantera det. Redan i starten av en terapi planerar man och förbereder patienten för avslutet.

Så vi reflekterar, summerar och planerar. De uttrycker lättnad eller oro men också tacksamhet gentemot mig, fastän det är de själva som gjort jobbet. Det är jag som får vinet, kakan, blomman, kramen och så går de ut genom dörren och berättar för än den ena än den andra om hur fantastiskt KBT (kognitiv beteendeterapi) är och vilken bra kurator de gått hos. Att de är de själva som gjort ett val glömmer de alltför ofta bort. Valet att göra en förändring. Valet att våga.


Om du sitter i en oönskad båt, kliv ur den. Gör ett val, även om det känns. Det är våndan inför som är värst. När man sedan väl bestämt sig infinner sig lugnet. 

Jag läste ett citat en gång som löd så här: "Vem har spikat upp mig på korset och varför tillåter jag att jag hänger kvar här? Fråga dig själv det då och då, även om du inte får något svar."


lördag 21 juni 2014

En midsommarnattsdröm

Tänk gårdstun. Tänk grusvägar. Tänk midsommarstång omgiven av dansande myggor i kvällssol. Tänk blomsteräng och klänningar. Tänk dukade långbord, lekar, bål och grillat. Nattliga samtal, påfyllda glas. Glädje. Stämning. Ro.

Jag tänker mig den bilden och jag ser den på Instagram och Facebook men det är alltid någon annanstans.

Nästa år, då jävlar.