onsdag 16 januari 2019

I väntan på

Vad är det bästa man kan göra medan man väntar på ett besked och är en riktigt dålig väntare?
Börja på nästa projekt, råder man mig till.


Sagt och gjort.


Har påbörjat två nya romanprojekt, två helt olika manus, vilket ska gagna en på så sätt att man kan skriva på det man känner sig mest manad till ena dagen och byta till nästa projekt andra dagen om orken tryter med det första.


Allt för att inte bli stående och för att bibehålla skrivandet. Och sittfläsket.


Projekt ett är en tidlös kärleksroman, baserad på verkliga händelser som jag fyllt på med hittepå. Projekt två är fortsättningen på min första deckare och även den baserad på ett verkligt (olöst) mordfall där jag tagit mig friheten att bestämma vem som är gärningsman.


Så. Nu har jag lite att bita i. Fas ett är research och synopsis. Mer om synopsis i nästa inlägg.

lördag 29 december 2018

Ut med det gamla och in med det nya

Efter ett halvårs redigering med avbrott en månad under den heta sommaren har jag nu äntligen skickat in manuset igen till den agentur som visat intresse. Vi har inte haft kontakt sedan i våras efter den fantastiskt fina feedback jag fick och jag har haft häcken full av ändringar efter att lektör och testläsare sagt sitt.  Det har varit en mestadels rolig process att försöka hitta nya lösningar på de tips jag fått. Är mer än nöjd med resultatet som dessutom är 100 sidor kortare.

I november hörde agenturen av sig och undrade hur redigeringen gick. Jag fick med det en behaglig eld i baken och nu är manuset alltså ute på äventyr igen. Nu återstår den långa väntan på besked om mina ändringar fallit dem i smaken.

Är jag inte less på skrivande nu?
Nä.
Ska bara ha en liten paus men sen är jag redo för uppföljaren om redan finns klar i huvudet.
Under tiden kan ni hålla tummarna för att 2019 blir mitt år.


Boktips:  "Den första frosten", av Anna Kuru.
Kirunaförfattare som vunnit novellpriser tidigare. Detta är hennes debutroman och hon porträtterar  människor på ett sätt jag verkligen gillar.  Egenutgivare än så länge, men jag har en känsla av att hon snart har ett förlag med sig.

Netflix:  "Gränsland"   norsk krim-serie i åtta delar


Gott Nytt År!  *skrivpå*

onsdag 14 november 2018

May the Lord open

Det knackade hurtigt på dörren nyss och jag stack ut mitt otvättade huvud ur skrivarbubblan (har ledig dag för att prioritera att skriva klart manus denna månad) för att heja på grannen som kanske behövde låna lite kaffe?

Jag möttes av en bländvitt leende man och en välkammad kvinna som ville prata om dagens tema  "var man finner tröst" och Rikets Sal.  Fromheten själv stod på trappan. Blessed be the fruit, tänkte jag. May the Lord open. *

När de gått vidare - forfarande bländande leende - och jag stängt dörren såg jag för min inre syn hur min mamma hängde ut genom det nytvättade fönstret medan två ivriga vittnen försökte förmedla sitt budskap allt medan mamma kämpade och svettades med spröjsen. Allt hon behövde då var en hjälpande hand med fönsterputsen, hängande i fria luften allt medan de predikade från marken. Hon var närmare Gud är de och ändå fortsatte de prata...

Hon ville inte bjuda på kaffe och lyssna. Hon ville putsa fönster och kanske be dem dra åt helvete.

Var man finner tröst? Jo, det ska jag säga eder. I att göra det man älskar allra mest, med en envis tro och förtröstan om att det kan bära hela vägen till författarhimlen.


*The Handmaid´s Tale (ruggig, genialisk dystopi)

lördag 13 oktober 2018

Here´s Johnny

Jag bad ju om det. En lektör och en agentur har sagt sitt. Proffsen. Sidovis med tips och förslag. Jag har lydigt ändrat. Dag ut och dag in. Snöat in på alla kapitel och blivit blind.
Bett en testläsare gå igenom och hjälpa mig få syn på var jag är. Att det hänger ihop, efter alla ändringar.

Och jag ändrar och skriver om och snyggar till. Och svettas. Vad håller jag på med egentligen?
Där sitter man. Rumpan allt plattare mot stolen, omgiven av bananflugor och med ryggen krökt som en ostbåge. Luktar av ångest och otvättat hår. Solen som skiner där ute. 20 grader varmt. Tända ljus och massor av nya serier som lockar och drar på Netflix och HBO och CMore.

Hur kan man frivilligt, vecka efter vecka, år ut och år in, hålla på med något som man inte ens vet om det någonsin kommer att bli en bok? Och man kan tänka sig att göra om det.

Måste bara bli klar nu.

Måste bara bli klar nu.

Måste bara bli klar nu.






fredag 31 augusti 2018

Skogshjärta

Dimmig septembermorgon. Alldeles tyst på en stubbe i skogen sitter en flicka och stirrar mot skogsbrynet medan regnet strilar ner och får björkens löv att guppa i en gungande, entonig melodi. Flickan spanar in mellan träden och försöker hålla öronen strama för att uppfatta minsta knäpp eller rörelse som varslar om att det finns djur i närheten.


När skallet ekar igång en bit därifrån går pulsen upp och hon kastar en snabb blick på sin far som sitter precis intill. Han för pekfingret mot sina läppar och sträcker sig ljudlöst efter geväret som ligger lutat mot ryggsäcken.


Hundens dova skall kommer närmare, det hörs tramp av stora klövar och hennes far höjer geväret mot axeln. Flickan håller andan och gör sig beredd att hålla för öronen, stänga ute den bedövande knallen och känna hur kroppen rister till när kulan släpps iväg mot sitt dödliga mål.








 Jag var tio år när jag för första gången fick följa min far på jakt. Numera finns det gott om björn i de norrländska skogar där jag som liten flicka vandrade bekymmerslöst. Jag skrev historier redan då, när jag i bästa mindfulnessanda tog in hundskallen, träden, regnet, dofterna, chokladen. Spänningen.


Det finns med en älgjaktsscen i mitt manus. Det är nog den scen jag känner mig allra mest närvarande i. Manuset är omskrivet på flera sätt nu men just den scenen är orörd.


Jag skickar in manuset nu igen i september, en bättre version på flera sätt. Håll tummarna för mig nu, den envisa lilla flicka som hoppas på att det är hennes tur äntligen.













onsdag 25 juli 2018

Det brinner

Det brinner i våra skogar och jag knäpper tyst mina händer om ber att elden håller sig ifrån min skog. Min skog.

Den jag skriver om och den jag så ofta vänder hem till i mina drömmar och i mina tankar.

I min skog går jag aldrig vilse. Den skog som vakade över mig och fanns som en ständigvarande kuliss när jag sprang på barfotafötter genom byn, tjuvred på grannens häst, smög på . Den som såg på när jag sänkte min solvarma kropp i tjärnens mörka vatten, ljudlöst, medan solen sjönk över bergskammen och fisken vakade i vassen.

Det är min skog och den rör ingen. Men som Birk Borkason sa. Det är också rävarnas och vargarnas skog. Och hökens.
Och vildvittrornas.

Jag är trettio mil bort från den skog jag kallar min men i hjärtat flyger jag över land och hav och sätter mig på bryggan igen. Jag går på stigarna där jag lekte att jag var Kulla-Gulla fastän min gula fläta aldrig blev så lång som hennes.

Berättelsen karvas fram, ännu tydligare, ännu skarpare.
Jag lyssnar. På ovärderliga skrivtips och jag läser, bok på bok. Läser, nej äter, litteraturen där mina idoler banar vägen.

Boktips:    Kerstin Ekman, Händelser vid vatten.   John Yorke, Into the woods.
Poddtips:  Skrivardrömmar, med Pia Lerigon och Johannes Vivers.
                 
Jag vill minnas att jag någon gång sagt att jag beundrar de människor som går helt upp i ett intresse eller en sport, eller varför inte ett yrke och att jag sörjt att jag inte brinner för något.  Ha. Så urbota närsynt och dumt. Tur att man blir klarsyntare med åldern.

Min skrivarlåga brinner som aldrig förr och inget kan släcka den elden.

Avslutningsvis kommer jag att tänka på en av Sveriges största nu levande poeter:

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp Drömmarna och vindarna hjälps åt och så fort man tittar neråt så vänder dom hitåt och sjunger: Vart tog den där elden vägen, vart tog elden vägen?

- Lars Winnerbäck -

torsdag 7 juni 2018

Man kan väl aldrig sluta drömma

Den 28 juli förra året tryckte jag på skicka-knappen och sände in till några förlag.
Därefter följde tusen år av väntan innan den första refuseringen damp ner. En positiv, uppmuntrande sådan ändå. På det år som gått har jag även om jag inte fått en JA ännu fått så mycket som bara gjort mig än mer sugen att skriva mer.


I sommar är det dags för mitt nya, reviderade manus att göra en ny resa och se hur långt det bär. Om det inte går denna gång, när manuset är så bra som det bara kan bli (efter många kloka synpunkter från proffsen på hur det kan förbättras) lägger jag det i byrålådan och skriver en annan bok.
Deckare nr 2 som väntar på sin tur får vänta. Jag måste skriva en kärlekshistoria först. Ny dröm, nytt hopp.  Den är baserad på verkliga händelser och mannen lever men vet inte var kvinnan finns idag elelr om hon ens är i livet. Tänk om, tänk om den boken skulle bli utgiven och att vi på det viset skulle återfinna den förlorade kvinnan?


Tänk om.


Månadens boktips: "The Dry" av Jane Harper. Hennes debutroman.