torsdag 11 september 2014

Glitch

Ta allt du satsat ditt liv på i en hand. Ta sedan en stor slägga i din andra och BEFRIA DIG SJÄLV. Ingenting är statiskt. ALLT är rörelse. Slå sönder ditt finporslin och kryp ut ur ditt skal. Vi pendlar. Allt pendlar. Lev livet. SLÄPP TAGET.

Orden är inte mina, de är Johan Welltons. Han har gjort en hel föreställning om det, om att leva livet och kallar den "Glitch". 

Ordet glitch härstämmar enligt google från det tyska ordet "glitschen", att slinta.
Glitch är ett program-eller maskinvarufel som oavsiktligt uppträder i elektroniska system. Felet beror på felaktigt eller bristfälligt urformad programvara som ger upphov till felaktiga signaler och resultat. Vanligtvis är själva problemet mycket tillfälligt och svårspårat men konsekvensen består. 

Ta oss människor då  istället. Ibland kanske det där slintandet inte alls är ett fel utan kanske precis vad som behövs för att komma på rätt kurs. Byta riktning. Komma ur sina hjulspår. Upptäcka att vägen man gick på inte alls var Vägen, nej man var ute i dikesrenen och halkade fram.

Så slint.


onsdag 10 september 2014

Att göra en sork

Efter att ha läst en forskningsrapport på Facebook angående ätande och missbruksbeteenden kände jag mig nödd och tvungen att bidra med en liten ångestskola här på bloggen. Forskarna menade att det inte är själva maten, sockret eller produkten i sig som är boven utan vårt ätarbeteende. För oss som jobbar med kognitiv beteendeterapi är detta inget nytt, långt ifrån. Så här kommer en liten berättelse om en sork.

S står för SITUATION (något som väcker en känsla av hot/fara)
O står för ORGANISM (dina tankar och känslor)
R står för REAKTION/RESPONS.
K står för konsekvenser (följderna av reaktionen, på kort och lång sikt)

Föreställ dig en person som är rädd för spindlar.
Personen behöver tvätta sina kläder, i tvättstugan.
I tvättstugan finns spindlar.
Där har vi S:et, situationen.

Organismen (spindelfobikern) tänker kanske "Usch, så hemskt. Äcklig tvättstuga. Läskigt." Personen känner obehag, rädsla.

Personen låter bli att gå ner i tvättstugan. Det är REAKTIONEN/RESPONSEN.
KONSEKVENSEN på kort sikt, blir att personens ångest sjunker. Det blir lugnt inombords. Puh.
Den långsiktiga konsekvensen blir däremot otvättade kläder och ett oförändrad rädsla för spindlar som i sin tur kan leda till fler undvikanden och till än värre konsekvenser. Ingen plockad svamp, personens barn blir också rädda för spindlar, personen kör av vägen för att en spindel dök upp i bilen. Ni fattar.

Att äta för mycket mat kan vara en slags REAKTION som utlösts av någon form av hot eller känsla av hot (S) som i sin tur satt igång negativa tankar och känslor (O). Konsekvenserna på kort sikt är förstås ångestlindring men på lång sikt fetma, mer ångest, kanske isolering och kraftigt försämrad hälsa. Kanske depression. Och så vidare.

Vi behöver titta på våra reaktionsmönster och om de innehåller någon form av undvikande av det verkliga problemet bör vi förändra något och det gäller att förstå vad man egentligen är rädd för. Spindelfobikern är egentligen inte rädd för spindlar. Tandläkarskräck är inte rädsla för tandläkare. Ofta är det själva obehaget vi är rädda för och ofta saknar vi också tillit till att vi kan stå ut, klara av obehaget.

Detta, mina vänner, var en så kallad beteendeanalys. Prova själva nu.

Fotboll och blossande kinder

Vi bär alla på någonting. Symtom.  Ibland yttrar det sig i eksem, i oro, i nedstämdhet, i stress. Ibland i apati. Men förr eller senare blir det synligt. Någon super, någon jobbar alldeles för mycket, någon tokstädar.

De som söker hjälp är ibland inte de som äger själva problemet. De är snarare offren för dem. Problemen som andra inte tar tag i. Problemen som skyfflas över. Andras tillkortakommanden. Andras flykt.

Någon tar alltid bollen. Försöker hålla den i luften, jonglerar efter bästa förmåga och om den faller i marken tar man hela skulden utan att reflektera över varifrån bollen egentligen kom. Att hitta källan är inte alltid så lätt. Vissa är så skickliga spelare att det kan vara oerhört klurigt att identifiera vem som stod för passningen och än mindre vem som stod för avsparken. Det kan till och med vara så att källan till problemet har gått och satt sig på avbytarbänken, dricker sitt vatten och stilla betraktar kampen som fortsätter utspelas på planen.

Lyft blicken ibland. 

Är du kanske ensam kvar på planen? Ska du fortsätta hålla bollen i rullning eller plocka upp den och ifrågasätta vad det är för slags match som utspelas egentligen? Ta av dig tröjan. Lossa på skosnörena. Gå av plan och säga att du har blivit tacklad för sista gången. 

Ofta är det tanken på skam eller känslan av skuld som gör att vi fortsätter föra bollen vidare. Skammen är en av våra starkaste affekter. Jag märker i mitt skrivande att jag ofta återkommer till just skam och hur den påverkar människors beteende. Själv tycker jag mig se att min skam väcks av att bli illa behandlad.  Jag tycker inte om att bli lurad, förd bakom ljuset eller betraktad som dum och i detta som i allt annat ligger människans behov av att överleva, komma helskinnad ur, vara hel.

Vad skäms du över? Vad får dina kinder att blossa? 






måndag 1 september 2014

Skriva

Dessa deadlines. Igår var det tidningen SKRIVAs tur med 10 000 kronor i vinstsumma och som vanligt var jag ute i sista minuten. De ville ha bidragen på papper med snigelpost och det var lite oklart gällande sista datum för inskick. Förhoppningsvis är det poststämpeln som räknas.

Nu återstår två som båda har deadline i september. Året Runt har prissumman 10 000 kronor och slår till med tre genrer; deckare, feelgood och romance. Det finns bara ett alternativ för mig, som ni vet...

Det där med att skriva noveller kan för övrigt vara en god chans till en liten extrainkomst. Många veckotidningar köper in noveller löpande och de delar gärna med sig av sina regler för format och innehåll.  "Inget om sjukdom, döda husdjur och rollatorer." De har sannerligen humor på redaktionen, gummorna.

På tal om deadline och sistaminuten. Det finns många uppskjutarbeteenden som kan sätta käppar i hjulet för ens skrivande. Jag ska bara städa lite. Och diska. Och ringa en vän för jag har ju faktiskt inte hört av mig på flera dagar.

Jag tycker om inredning. Blocket. Jag målar en hel del nu för tiden också. Väggar, broar, fönster.
Vilka är dina ursäkter?

För några veckor sedan fick jag nöjet att träffa en patient som skriver. När hon skulle gå slängde jag  ur mig att det vore mycket trevligt att någon gång få tal del av något hon skrivit. Idag lämnade hon över ett utkast. Det, mina vänner, är ett förtroende. En ära.

God natt på er. Nu ska jag lägga mig och läsa.



torsdag 28 augusti 2014

Terapi och träning

Jag har lagt mig till med en PT, en personlig tränare. I tio veckor ska jag nu underkasta mig ett strikt kostprogram och ett träningsupplägg som kommer att forma om min kropp till nya dimensioner.  Jag är inte tjock, inte ens mullig. Jag har dock fött två barn och gått upp 19 kilo båda gångerna. Första gången gick jag ner 22 kilo inom ett halvår och var alltså smalare efter det än innan graviditeten. Andra gången gick jag ner 17 kilo och sedan dess har jag tränat bra i perioder och mindre bra i perioder. Likadant med kosten. Jag har känt mig i bra form men aldrig riktigt vass. Jag har kört på fegisvikter istället för att lasta på och är väldigt glad i pasta och kanelbullar. Jag har haft träningsvärk men aldrig blodsmak. En och annan påse smågodis har också förstört förutsättningarna genom åren.

Nu bestämde jag mig. 5000 kronor kostar kalaset och med en sådan investering borde jag kunna hitta motivationen att verkligen satsa helhjärtat. Nu j*vlar ska tanten testa gränser här. Anmälde mig till Tjejmilen i Stockholm lördag 6 september bara för att markera ytterligare att gumman är på G. Herregud, här sitter jag hela dagarna och försöker hjälpa folk att formulera livsmål. Klart att jag måste ha ett själv.

Inom deckarförfattandet pratar man om de fyra M:en mordvapen, metod, möjlighet och motiv. Jag brukar säga att hemligheten bakom en lyckad KBT-behandling (alltså kognitiv beteendeterapi för er som missat det) är mål, mod,  motiv och möjlighet. Mål - hur ska jag ha det med livet, vad man vill uppnå. Mod- att våga sträva mot målen. Motiv - argumenten bakom målen. Varför ska jag dit? Varför kan jag inte stanna kvar där jag är? Och möjlighet- det måste finnas eller skapas förutsättningar.

När man har de fyra M:en behöver man också någon som tror på en. En som håller en när man vacklar, någon som skriker att det visst går, att man ska kämpa, att det snart är klart. Att man är bra.

Sen är det till syvende och sist bara du.
Du och ditt jävlaranamma.

Om du har slut på undanflykter och bortförklaringar.
Om du är redo.
Om du törs.

onsdag 13 augusti 2014

Depressionens ansikte


Världens roligaste man är död och det pratas åter igen om depression. Komikern Robin Willams - han som lyckades få alla att skratta utom sig själv.

I min roman försvinner en sextonårig flicka och mamman blir efter att krisen lagt sig sedermera deprimerad. Hennes make förstår inte att frun är deprimerad även om tecknen är många.  "Show- don´t tell" brukar man säga för att förmedla konsten att gestalta någonting. I mina försök att gestalta moderns depression på ett sätt som skulle dels förmedla budskapet till läsaren men samtidigt också vara tillräckligt subtilt för att skapa förståelse för hur maken missar det som utspelar sig mitt framför hans ögon fick jag anstränga mig en hel del. Diagnoskriterier fick omsättas i handling. Ett bra romanexempel är hur Stephen Kings kvinnliga karaktär i "Lida" porträtteras i sina depressiva men också maniska skov och hur den hon håller fången i sitt hus kan förstå hur hon mår genom att avläsa hennes beteende och utseende.

Hur visar sig en depression? I mitt arbete möter jag dagligen människor som är deprimerade på olika sätt. Det är relativt enkelt att hitta symtomen eftersom jag vet ungefär vad jag ska fråga efter, leta fram, åskådliggöra. Redan i journalen kan jag ha fått ledtrådar om vad personen söker hjälp för. Men i privatlivet är det svårare. På jobbet, bland vänner, partners, barn, grannar. Komiker på TV.

Det sägs att man inte ska fråga en person varför den är deprimerad. Jag både håller med och protesterar. I vissa fall kan det vara precis det som behövs för att nå lösningen, hitta vägen ur. En deprimerad har glömt bort, ser inte längre vad som är värt att leva för. Den har lagt ner allt den höll på med som gav livet mening. Ingenting känns meningsfullt.

Om du misstänker att någon du känner, eller att du själv, är deprimerad; fråga gärna saker. Bry dig. Men säg för guds skull inte att hen ska rycka upp sig. Eller att hen ska tänka positivt. Man behöver inte tänka. Man behöver bara göra.  Återuppta ett liv, duscha, äta, sova (lagom), älska, motionera, uppleva, ta det lugnt, träffa folk. Inte när man mår lite bättre, utan tills man mår lite bättre.  Sysselsätt din vän, eller dig själv. Gör saker, även om du inte gillar det. Fake it til you make it. Sakta men säkert.

tisdag 12 augusti 2014

Ångest, smärta och filmtips


Även om filmer har en tendens att överdriva saker och ting för effektens skull vågar jag, efter mina år som kurator inom psykiatrin, påstå att det många gånger är precis så illa som det är på film. Man tror bara inte att det är sant.

Ångest är källan till många svårbegripliga beteenden. Ångest är egentligen inget annat än en fysiologisk respons på ett upplevt hot. Kroppen gör sig förberedd för kamp, flykt eller frysning/att spela död. Det vi i kroppen känner är en mobilisering av kroppens funktioner för att hantera hotet, att överleva. Det är när vi inte förstår vari hotet ligger (eller ens att det finns ett hot någonstans i vår närhet) som vi blir skrämda över det som händer i oss. Smärta eller olust är vi människor byggda för att undvika och när det känns obehagligt gör vi allt vi kan för att komma undan. Känslan blir oss ibland övermäktig.

Jag har träffat personer som super tills de blöder invärtes, som slår sig själva, som skär sig, hoppar från höga höjder för att bryta sina ben, som kör sin bil jättefort för att det känns bättre att känna dödsrädsla än att känna ångest. Jag har mött personer som väljer en hobby eller en idrott som gör att de blir hårt åtgångna och skadar sig utan att bli ifrågasatta på det sätt som en som uppenbart skär sig själv i armarna kan bli.

Känner du igen dig själv eller någon annan? Om även föregående inlägg stämmer kan du ha med en emotionellt instabil personlighetsstörning att göra. Det kan te sig som att man är med i en film som man inte minns början på och inte ser slutet på.

I "Girl Interrupted" skildrar Winona Ryder det bra. Fler filmtips hittar du här.