onsdag 12 augusti 2015

"Hur går det med boken då?"

Jag börjar få frågan oftare och oftare. Människor i min närhet vill läsa den där boken jag pratat så mycket om. Här är lite svar:

Boken är klar.
Redigeringen är mindre klar.
Sommaren är min sämsta period eftersom jag prioriterar annat då.
Bokskriverier tar den tid den tar. (Den som väntar på något gott...)
Jag avskyr verkligen redigering. Inte första varvet, men tredje... femte...

Under sommaren har jag skrivit nästa bok i huvudet. Tänkt och spekulerat och intrigerat och fantiserat. Nu kommer hösten och jag hoppas kunna redigera klart bok nr ett innan årsskiftet. Det känns som ett rimligt tidsperspektiv. Dessutom renoverar jag köket och är förälskad och småbarnsmamma och tycker om att träna en hel del så skrivartiden är minimal för tillfället.

Min kloka syster brukar säga att "det blir som det är meningen". Jag tror att min bok blir färdigredigerad när det är meningen. Jag har ingen direkt brådska. Jag tror på tajming.


Kort och gott

Jag möter många stressade människor i mitt dagliga arbete. Allt fler söker sjukvård på grund av att de håller på att bränna ut sig.

Fallexempel:

Ung kvinna söker läkare pga sömnsvårigheter, orolig mage samt tryckkänsla över bröstet.
Kvinnan jobbar mycket och önskar nu någon slags hjälp mot sina symtom eftersom hon inte klarar av att jobba. Hon önskar helst undvika piller/mediciner.

Fallexempel 2:

Ung man söker läkare pga samma symtom som kvinnan ovan. Han har ett arbete 7-16 men jobbar oftast över samt har extra åtaganden på kvällar och helger. Han vill träna men hinner inte. Söker snabb hjälp, vill fort bli kvitt symtomen. Vill ogärna börja ta mediciner.


Lösning: dra ner på tempot. Sök ett annat arbete. Sluta upp med stressbeteendet. Ta det lugnt.

För det behövs inga läkare, inga terapeuter, inga piller. Du själv kan förändra din situation, ditt liv, ditt mående.

Fråga dig själv: vad mår jag bra av? Vad mår jag dåligt av?

Gör mer av det första och mindre av det andra och jag törs lova att du mår bättre snart.




tisdag 16 juni 2015

Förnekelse gone bad

Jag läste en beklämmande artikel om en ständigt leende TV-profil som förnekar sig själv. Läs artikeln här. Tankarna går till filmen "Falling Down", ni minns den med Michael Douglas som en het sommardag briserar och går bärsärkagång i Los Angeles.

Få saker gör mig så ledsen som när en förälder slår undan benen för sina barn, genom sitt sätt att hantera livet. De första levnadsåren är vårdnadshavare livsviktiga förebilder i att skapa en stabil självkänsla hos barnet. Merparten av de patienter jag träffar har bristande självkänsla och med det något sämre förutsättningar att klara av de påfrestningar livet bjuder på.

"Tänk positivt!" Så säger många när de ska försöka ge någon slags vägledning i hur en person ska rycka upp sig och komma ur sina negativa tankebanor.

Jag vill påstå att en komplett människa behöver kunna både och. Syftet med vår existens är överlevnad och fortplantning. I en hotsituation har vi tre strategier att ta till; kämpa, fly eller spela död. Vi behöver kunna tänka rationellt och bedöma vilken strategi som för tillfället är det bästa alternativet, dvs det som ger största möjliga chans till överlevnad.

Att göra som Tina Nordström; enbart blicka framåt efter en svår händelse och inte stanna upp och reflektera över vad som hände är lika förödande som att inte göra en händelseanalys av t ex en arbetsplats olycka. Om vi inte analyserar vad som gick fel kan vi inte göra de förändringar som förebygger att en liknande olycka inträffar igen. Och igen. Om vi inte lär av våra misstag kommer det att sannolikt att gå illa för oss. Och om vi inte bearbetar det vi varit med om och bara springer ifrån det otäcka kommer det förr eller senare ikapp och då blir konfrontationen desto blodigare. Precis som en skelettskada behöver gipsas och läka innan det kan belastas igen behöver vi människor tid för återhämtning och läkning. Det är då vi kommer igen, starkare och tömda på det som annars skulle ligga i ryggsäcken och tynga oss.

Jag hoppas att Tinas barn har andra vuxna förebilder som lär dem att det är bra för oss att våga möta våra rädslor och överkomma dem, istället för att, envist leende, springa åt andra hållet. Att det är bra för oss att tömma kroppen genom våra tårar, när vi är ledsna. Att se både till det mörka och till det ljusa. Att lösa våra problem, se vår egen kraft och potential och få självkänsla genom det.

Tina är egentligen bara rädd. Hon har sett mörkret och vågar inte glänta på dörren på grund av att hon inte tror att hon skulle klara av att möta trollen. Hon har förmodligen lärt sig att sopa under mattan av någon äldre förebild som också den var för rädd för att göra annat.

Vi gör det vi tror att vi förmår. Vi förmår det vi vågar. Måtte du hitta modet någon gång, Tina. Innan topplocket brinner av nästa gång.






tisdag 19 maj 2015

Topplistan

Jag kom på 87:e plats av 6000 deltagare i årets Vårrus i Gävle. Har aldrig sprungit så snabbt förut. Det är en skön känsla.

En annan skön känsla vore att ligga på topplistan över bästa deckare. Det är mitt nästa mål. Här är en lista över de som för närvarande är bäst, enligt DN.

måndag 18 maj 2015

Det är upplevelsen som ska motivera insatsen

I höstas sprang jag Tjejmilen. Ikväll springer jag och en herrans massa andra kvinnor Vårruset i Gävle. Tjejer, fruar, kvinnor, mammor, tanter, i en stor härlig gröt. Gående, lunkande, lufsande, skuttande, sprintande.  Jag gissar vad Stig Malm skulle benämna detta fenomen men jag ser det som en sällsynt fenomen: hundratals kvinnor förenade mot samma mål.

Det är vanligare att vi splittrar än att vi håller ihop. Vi kvinnor tävlar inte bara om att vara snabbast ikväll, utan också i att vara snyggast klädda, vara smalast, mest fit, se superfräscha ut (fast vi svettas som grisar) och massor av andra ovidkommande faktorer. Vi bedömer och dömer oss själva och andra. Kvinnor är sina egna största fiender.  Jag har tidigare rekommenderat Lotta Snickare och Liza Marklunds bok "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Läs också Naomi Abramovicz i GD här.  

Jag har sedan mina två graviditeter kommit i bra form. Om jag slår min tid från 2012 (28.29) blir jag naturligtvis extra glad men det spelar mindre roll. Att delta i saker som berikar livet, att fånga ögonblicken som får en att må bra, är väl själva poängen. Det kan jämföras med att se en bra film eller läsa en god bok; det är upplevelsen som ska motivera insatsen.

Kvinna. Sminka dig gärna om DU vill, ha gärna något snyggt på dig om DU vill... men håll inte in magen som fött fem-sex barn, överlevt cancer, gått ner i vikt, gått upp i vikt, genomgått skilsmässa, gjort karriär, uppfostrat barn, tränat, gråtit, kämpat, varit mammor, älskarinnor, fruar, chefer, medmänniskor.

Ikväll hoppas jag att jag springer med kvinnor som känner sig stolta, starka och snygga och att det blir en härlig upplevelse.  Vi ses ikväll, vänner.

torsdag 23 april 2015

Länge leve boken

Idag firas Världsbokdagen på olika sätt. I min sons förskoleklass får de besök av en författare som skrivit barnböcker och som själv gått på den skola hon nu kommer för att besöka. Det är så glädjande på många sätt att höra att skolan kombinerar glädjen för läsande och berättande med en lokal anknytning. Då blir det verkligt och påtagligt och möjligt.

Som liten kände jag ingen författare, jag hörde bara talas om några mina släktingar kände till. Jag hade gärna träffat andra eller fått fler möjligheter och stimulans att utveckla mitt skrivande. Istället satt jag själv, försjunken i sagornas värld och knåpade ensam på kammaren utan någon att bolla idéer med. Ändå var jag inte ensam. Vi skrev händelseböcker i skolan och jag minns särskilt en kille, Stefan, som hade en häst och alla historier han fabulerade ihop om denna häst. Hästen hette Douglas och var med om äventyr efter äventyr. Nu i vuxen ålder kan jag gissa att hästen blev en symbol för väldigt mycket för denne kille, som hade det svårt på flera sätt hemmavid och inte hade det så lätt. Vad han sysslar med idag vet jag inte, men jag hoppas och tror att det gick bra för honom. Tänk om vi hade fått sätta oss tillsammans och satsa lite mer på att skriva. En författargrupp för oss elever. Sporra varandra. Utveckla vår talang.

Berättandet. Vi har det i blodet. Sedan lägereldarnas tid har vi samlats, förenats och delat berättelser. Vad kan väl skapa samhörighet så mycket som en bok kan? Att vi läser samma berättelse och pratar om den, jämför, kritiserar, diskuterar. Vi gläds, vi skräms, vi delar och njuter. Älskade böcker, älskade historier. Alla har vi en favorit, i nutid och i dåtid. Den där berättelsen vi kan höra om och om igen. Känna igen oss i eller känna oss bort i. Idag sätter vi oss i bokcirklar eller skriver krönikor. Allt för att få berätta och bli berättad för. Uttrycka oss.

Ibland har historierna läkande effekt. Inom psykoterapin finns narrativ terapi, möjligheten att skriva om sin egen historia. Ändra. Se sin historia i ett nytt ljus. Hitta andra förklaringar och sanningar än de som gjorde oss sjuka. Det ligger en enorm kraft och makt i att skriva, skriva ner, skriva om, skriva in. Att sedan läsa det skrivna är nästa upplevelse. Jag fick en läsplatta i present en gång för många år sedan men den ligger ännu ouppackad. Jag behöver känna bokbladen mellan mina fingrar, lukten av papper och trycksvärta.

"Alla har en bok inom sig." Berätta den! (och läs bloggen med samma namn, den vill du inte missa)

Länge leve boken. Läs och skriv, idag och alla andra dagar på året.

tisdag 14 april 2015

Förverkliga drömmar


Jag drömde att jag sålde några av mina novellalster och fick ett arvode på totalt 57 000 kronor. Fatta lyckan.

Nåja. Man behöver sälja många noveller för att komma upp i den summan så här gäller det att sätta fart.

Skriver du noveller? Om de inte är för ekivoka,  innehåller rollatorer, sjukdomar eller döda husdjur kan du skicka in dem till en veckotidning:

http://hemmets.se/ar-du-bra-pa-att-skriva-noveller/

Jag testade förra året med en novell om en kvinna som provar kroki men den var (enligt ett mailsvar) alltför ekivok för veckotidningsredaktionen. Det var i alla fall den officiella förklaringen.

Nytt år, ny kraft. Fifty Shades har kanske sprängt nyrodnad mark även i damtidningarnas värld. Dags för ett nytt försök. Jag har 57 000 skäl...