torsdag 7 juni 2018

Man kan väl aldrig sluta drömma

Den 28 juli förra året tryckte jag på skicka-knappen och sände in till några förlag.
Därefter följde tusen år av väntan innan den första refuseringen damp ner. En positiv, uppmuntrande sådan ändå. På det år som gått har jag även om jag inte fått en JA ännu fått så mycket som bara gjort mig än mer sugen att skriva mer.


I sommar är det dags för mitt nya, reviderade manus att göra en ny resa och se hur långt det bär. Om det inte går denna gång, när manuset är så bra som det bara kan bli (efter många kloka synpunkter från proffsen på hur det kan förbättras) lägger jag det i byrålådan och skriver en annan bok.
Deckare nr 2 som väntar på sin tur får vänta. Jag måste skriva en kärlekshistoria först. Ny dröm, nytt hopp.  Den är baserad på verkliga händelser och mannen lever men vet inte var kvinnan finns idag elelr om hon ens är i livet. Tänk om, tänk om den boken skulle bli utgiven och att vi på det viset skulle återfinna den förlorade kvinnan?


Tänk om.


Månadens boktips: "The Dry" av Jane Harper. Hennes debutroman.







tisdag 1 maj 2018

Omgiven av idioter?

Det var världsbokdagen förra veckan. En av de bäst säljande böckerna, "Omgiven av idioter" ligger på topplistor överallt och pratas om i varje hörn. Den är bra. Läs den. Men tänk gärna ett steg längre också.

I min bransch, på arbetsplatser, ja i alla sammanhang där man kan studera människors beteende pratas det om folk som är röd/blå, gul/gröna osv. Man försöker förstå varför ens omgivning beter sig som den gör, varför andra människor gör på ett annat sätt än vi själva gör. Det är bra. Det är nyttigt att reflektera och försöka förstå varandra. Tänk om alla gjorde det. Tänk om alla faktiskt lade manken till för att kommunicera bättre. Ville utvecklas, lära sig något om andra.

Men det finns en sorts människor som aldrig ens gör ett försök att förstå andra människor. De bara tutar och kör och kör över. Om någon stod i vägen var det den stackarens eget fel. Omgiven av simpla idioter kör hen bara på utan att ta konsekvenserna av sitt handlande.

Hen är ju perfekt. Ofelbar.
Världens räddande ängel.
Alla andra vore chanslösa utan hen.

Om någon kritiserar eller ifrågasätter narcissens beteende får hen en redig känga, kontakter sägs upp, man blockas och hängs ut i kylan. Och det är enbart ens eget fel. Minsann. Fy på sig som vågar säga något ofördelaktigt eller bara uttrycka en annan åsikt. Man beskylls för att vara avundsjuk, elak, fruktansvärd. Kränkningen är total. Världen rämnar. Du är ute i kylan för alltid. Och om hen mot förmodan nedlåter sig till att förlåta dig för det hemska du gjort så handlar det enbart om hens egen vinning, det är irrelevant hur du mått i processen.

Vem pratar jag om? Jo, Narcissisten. Människan som inte förmår erkänna att hen har fel och brister som alla andra. Att hen kan ha fel. Att hen inte är perfekt men att det faktiskt är okej ändå.

Det finns gott om narcissister. Misstänker du att du har en narcissist i din närhet? Misstänker du att du är en själv? (Då kan du andas ut, du är sannolikt inte det. För narcisser granskar nämligen aldrig sig själva på det sättet. De är ju ofelbara.)

Varför nu detta inlägg? Jo, jag har tagit ledigt från jobbet några dagar för att skriva och det behövs inte så mycket research när man har gott om exempel i verkliga livet. En av huvudkaraktärerna i min nästa bok är en fullblodsnarcissist med en av de bästa yrken man kan ha om man vill känna sig, allsmäktig, ha total maktfullkomlighet och trycka ner dem man har runt sig, med en oantastlig ursäkt att luta sig mot. Kan ni gissa vilket yrke?

torsdag 15 mars 2018

Sisyfos

Det skrivs om och förfinas här i stugan. Stenen rullas. Upp och ner och upp igen. Två parallella spår. Två möjligheter till nya möjligheter.

Jag läser på om dramaturgiska knep och valen-tekniken och karaktärsutveckling. Samtidigt som livet rullar på med vab och disk och sonens nationella prov.

Vi pratar om livet vid frukostbordet och att man har tider att passa. Sexåringen lassar in flingor och mjölk samtidigt som hon tycker att mamma faktiskt borde få vara ledig för att skriva istället.

Det tycker mamman också.
Det är ungefär allt jag har att säga just nu.

fredag 2 mars 2018

Den gamla och havet

Nyss hemkommen från Hemingways kära Key West, Florida. Det sägs att det var hans tio år där som blev hans mest produktiva.

Jag både förstår det och inte. Hur kan man finna ro att sitta och skriva när man är omgiven av så många sinnesupplevelser? Kanske just därför. För att man bara måste skriva ner det man upplever. Alla sinnen.

Sittande i en smäcker segelbåt. Vindstilla.
Vattnets kluckande mot skrovet.
Knarret från repen och masterna.
En stor fågel som sveper förbi strax ovanför vattenytan.
En obeskrivlig solnedgång. Solens strålar övergår i grönt precis när solen rinner ner över horisonten, lämnar oss med en eftersmak av fullkomlighet.


Vi åt och drack fantastiska saker men bäst var ändå Santiagos Bodega, på 207 Petronia Street.
(Santiago var för övrigt namnet på den gamle fiskaren i Hemingways "Den gamle och havet".)
Jag är full av intryck och inspiration inför det arbete som väntar med min roman och med Storytel. Tillbaka till verkligheten.





måndag 19 februari 2018

Leva lajvet

Det är halvlek och paus och tid för en summering:

Juli 2017: skickade in mitt skälvande manus till tre förlag.

Augusti 2017: fick min första refus, från kära Forum, men kunde konstatera att käftsmällen inte kändes så hård som jag förutspått eftersom jag kunde konstatera att manuset blivit läst. Bara det en framgång. Och jag fick fint omdöme och uppmuntran att försöka igen.

September 2017: skickade in till många fler förlag, fick några standardrefuser men också fina uppmuntranden.

Oktober-november 2017: fick fler refuser men kunde konstatera att många hade faktiskt läst manuset och gav några personliga omdömen. Ett stort förlag gick det väldigt långt med innan det ändå slutade med ett nej och med många tips på omskrivningar och uppmaning att skicka in igen.
Här bestämde jag mig för att även testa att skicka till agenturer.

Januari 2018: fick flera positiva svar från agenturerna blandat med några förlagsrefuser men tack vare agenturernas fina respons förstod jag att mitt manus faktiskt har potential. Att jag kan skriva. Att det är många faktorer som ska klaffa för att man ska välja ut just mitt att gå hela vägen med. Åter igen bekräftelse på att många kan skriva bra, men att det handlar om mer än talang. Otroligt fin kontakt och bemötande, från samtliga agenturer.

Innan jag skickade iväg manus i somras önskade jag mig hett och innerligt att å.t.m.i.n.s.t.o.n.e få ett enda svar som bekräftade att manuset hade potential och några tips på vägen för att skriva om och vässa till. Åtminstone. Ett enda.

Jag har redan fått mer än jag vågat drömma om. Jag kan bara konstatera att allt handlar om att vara orädd. Att våga. Hade jag inte gjort det hade jag aldrig fått uppleva alla de oförutsedda händelser och möten jag nu fått.

"Jag kan flyga, jag är inte rädd."
- Sällskapsresan-

Lästips:  Mia Thelins blogg (se länk i högermarginalen här). Det är min gamla parallellklassare från högstadiet som är en fena på att skriva så att man skrattar och gråter. Den närvaron, den känslan. Hon är utbildad skådespelare och vet säkert att hon är bra på sitt jobb men hon kommer att skriva böcker också för hon skriver gudomligt bra. Och jag slår vad om att hon själv inte har en aning om vilken naturbegåvning hon är.


torsdag 25 januari 2018

Tålamod

Är inte min starka sida.

Ägg, 8 minuter. Jag skriver ett blogginlägg medan äggen kokar. Carpe väntans tider och gör nåt liksom.

Jag bara väntar och väntar, känns det som. På Telefonsamtalet. Det där som ska förändra mitt liv för alltid. Men de ringer ju aldrig.

De läser och läser. Under tiden håller Storytels pilotavsnitt mig sysselsatt. Jag ska skriva om nu, fördjupa persongalleriet och ändra cliffhangern. Backa bandet. Jag var för ivrig, det hände för mycket för snabbt.

Precis.

Tålamod, Ulrika. Sug på karamellen, sa en kollega. Njut av att du är mitt i möjligheternas centrum. Vänta och lita på att var sak har sin tid och allt händer när det är meningen.

Jajamän. Ska göra mitt bästa. (men ring nu då)
Nu är äggen klara i alla fall.

måndag 8 januari 2018

Nyårslöften och ordpoliser

"Sluta dröm. Gör."

Så står det i Subarus nya reklam.
Finn.ett.fel.

Jag är säkert inte ensam om att vrida mig i plågor i soffan.

Det var inget fel på själva budskapet, nej det är naturligtvis min inre ordpolis som vevar med armarna i vild panik.

Grammatiska fel. I TV-reklam.
Stackars den reklamfirman.

Med åter till budskapet.

Jag lyssnade på Mix Megapol på väg till jobbet imorse. (lyssnar alltid på dem). De pratade träning och brutna nyårslöften. Ring in och berätta om ett löfte du faktiskt hållit, bad de. (okej, Gry sa "hållt")

Då flög fan i mig. Jag ringde in. Man kommer ju ändå aldrig fram, det vet ju alla.
Men jodå. Plötsligt hade jag Gry Forsell i örat och skulle berätta om mitt löfte.
Jag berättade om bokmanuset som jag ju faktiskt skickade in i tid 2017, som jag lovat mig själv. Det är i år det händer, sa jag. Jag fick en applåd och vi sa hej då.  Och jag klarade att inte väsa i luren att det heter faktiskt hållit.

Kl 16.54 kom ett mail jag väntat på i några veckor. En betydelsefull person har läst mitt manus och gillade det mycket. Hon ska låta sina kollegor läsa och sen får vi se om jag lyckats övertyga tillräckligt många för att det ska bli nåt mer.

Jag firar redan. Oavsett. Var sak är stort nog.
Det lönar sig tydligen att ringa till radio och uttala profetior.

Jag vann på Triss idag också. 30 kronor men ändå. En vinst är en vinst är en vinst.

Sluta drömma. Gör.
Heter det.
Faktiskt.