lördag 2 december 2017

I wanna be a Storyteller

Jag fick tips om Storytel och skickade in några ideér.
Tre veckor senare fick jag ett mail.

"Hej Ulrika. Detta låter onekligen spännande. Vi vill gärna träffa dig och prata vidare. Hälsningar Storytel Original."

Så jag gick på en dejt med en förläggare. Hon beskrev upplägget; man skriver ett pilotavsnitt och en synopsis på tio avsnitt för en ljudbok. De läser, testar piloten och sedan (om de gillar) får man kontrakt på tio avsnitt. Tänk Netflix fast ljudbok. Detta är alltså ljudbok först, vanlig pocket sen. Kanske. Om serien blir poppis.

Att skriva för ljudbok är helt annorlunda, språket måste vara rakare, historien ska ha en hög halt action och det är bra med mycket dialog. Jag är ute på okänt vatten igen och det känns både superkul och lärorikt och jätteläskigt. Det kan gå helt åt pepparn men va fan. YOLO!

Nu kör vi.

söndag 26 november 2017

Vad var det jag sa?

Hon är en 49-årig författare som varit nominerad två gånger tidigare.  Nu gick det hela vägen.

STORT GRATTIS Camilla Grebe till priset årets bästa deckare för "Husdjuret".

Kände det på mig. Jag brukar ofta ha en magkänsla av vad som ska hända och ofta stämmer den.

Tänk alla de som sitter med våra första skälvande manus i sina händer och funderar på om de är något på spåret? När det liksom surrar igång någonting i magen och man får lite puls och blir nipprig i benen. De som knatat iväg till sina kollegor eller sin chef och viftat med pappershögen och sagt att den här, hörrni, den tror jag på, här har vi något.

De som känner det på sig. De som vet att vissa tillfällen i livet aldrig kommer igen. Att man måste fånga dem.

Jag hamnade bredvid en kvinna på ett tåg från Bokmässan för några år sedan. En sprudlande personlighet som bjöd på Gott & Blandat och en mycket trevlig pratstund. Hon var författare, visade det sig, och vi bytte mailadresser. Tre år senare när jag tog tåget ner till Bokmässan ännu en gång hamnade hon och jag i samma kupé igen. Vad är oddsen liksom?

Inom en snar framtid vet jag vilken betydelse vårt möte på tåget skulle komma att ha, om denna kvinna skulle komma att spela en viktig roll i att min skrivarbana tog oanade vägar.

Som Tomas Ledin sjunger: "Man känner det på sig. Av nån anledning vet man att det är så."

Tomas Ledin har för övrigt koppling till mina hemtrakter i Höga Kusten, Ångermanland. År 2013 släpptes hans album "Höga Kusten", hög igenkänning där. Tänk så oerhört trevligt det skulle vara att en dag få sitta och prata om böcker om Ådalen med andra författare och ha Tomas där, spelandes sina låtar emellan praten. En ny programidé kanske, en slags "Så mycket bättre" fast med författare runt bordet? Eller "På spåret", en resa genom vårt land via texterna.

Ja tänka sig. Och Birka Cruises tuffar upp längs Ångermanälven sedan 2016 och utökar nu med fler rutter efter succén. Vem vet, en deckarkryssning kanske blir nästa grej? Det finns en hel del deckarförfattare från Sundsvall och uppåt som skulle kunna fylla båten.  En Crime Cruise...

Ja här sprutar det ideér innan man ens är upptäckt. Camilla Grebe debuterade när hon var 41. Det är jag nästa år. Man får väl se hur det blir med den saken. If it´s meant to be, it will be.








Årets kriminalroman

Idag avslöjas vilka kriminalromaner Svenska Deckarakademien valt till årets bästa samt bästa översatta. Vilka som är nominerade kan ni läsa här och Piratförlaget har hela två titlar på listan.
Jag håller en tumme för Camilla Grebe (Wahlström & Widstrand) vars karriär jag är mycket imponerad av (det var även hon som hann före att knipa "min" boktitel "Eld och djupa vatten" om ni minns från inlägget i juli).

Hennes näst senaste bok "Älskaren från huvudkontoret" ska hur som helst bli film i USA.
Tänk... om... min bok... skulle vara nominerad, säg år 2019?
Tänk om min bok en dag blir film, i Hollywood.
Tänk om man skulle få träffa Jack Nicholsson och Meryl Streep och gänget.

"Vad vill du med ditt skrivande?" brukar man fråga författare. Jag vill bara skriva av mig de historier jag har i huvudet och om de skulle gillas av läsarna blir jag naturligtvis jätteglad. Att bli utgiven är egentligen bara ett steg på resan mot att vara en skrivande människa. Boken kan bli film, historierna och karaktärerna kan få liv, min hembygd kan få vingar och ta sig ända till Hollywood. Det finns inga gränser. If you believe it, you can achieve it.

Jag läste om Drake (31-åringen från Canada som gick från skådespelare till musiker och sålt platina på rekordtid) och hans inställning till framgång. Den smälte mycket bra samman med det jag försöker förmedla i mitt jobb, när jag möter människor som tappat sin livsriktning.

#1. Sätt din vision
Allt du måste göra är bestämma dig. Put your mind to it.

#2. Tala positivt till dig själv
Ta lätt på saker. Gräv inte ner dig, lägg inte så stor vikt vid saker. Ta framgång med jämnmod och du behåller både din ödmjukhet och din balans. Här hade jag kunnat skriva "var lättfotad" men det kan ju misstolkas.

#3. Upprätthåll en emotionell balans
Always wear your jewellery. Göm inte undan dina framsteg, bär dem och bibehåll känslan av framgång och andra kommer att dras till din utstrålning.

#4. Håll i, håll ut
Släpp aldrig din ambition och ditt arbete. Var ihärdig, tappa inte kraften.

#5. Följ din inre passion
Inget är mer attraktivt och inspirerande än en människa som glöder, som följer sina drömmar. Att vara i det du gillar mest skapar en känsla av harmoni och minskar den inre stressen av att inte befinna sig på rätt plats.

#6. Omge dig med likasinnade
Sök dig till de som kan smitta dig med det de uppnått, deras inställning, deras orädsla.
Ingen misstrivdes väl med Pippi Långstrump, utom möjligen Prussiluskan och hur kul var hon att hänga med?

Heja Camilla.
Vi ses i Hollywood.



torsdag 23 november 2017

Framgångsföljetongen fortsätter

Ett förlag har efter många turer och funderingar tackat nej men tyckte mycket om mitt manus och det föll verkligen på mållinjen.  Jag fick oerhört fina kommentarer och uppmuntran vidare.
Man tackar.

Och. Nästa vecka ska jag träffa ett annat förlag, i Stockholm. Man är "mycket intresserade".

Kommer osökt att tänka på en gammal kollega (kvinna förstås) som, när jag berättade om mina författarplaner, lade sitt huvud på sned och berättade om "hur o e r h ö rrrr t  svårt det är att bli författare men ... det ju är fint med drömmar".  En annan (manlig) kollega tyckte att jag skulle tagga ner mina ambitioner och fokusera på att vara mamma (jag var gravid och skulle vara föräldraledig) istället för att hålla på och skriva en bok. Han vara orolig att jag skulle fara illa,  gå in i väggen eller nåt.

Jag lyssnade inte på tipsen. Men det gick ju bra ändå.
Jag mår bättre än någonsin.




#häxjakt

Jag blir inte förbannad särskilt ofta nu för tiden. Man har ju lärt sig att hushålla med sina känslor. Men det är bland annat en sak som gör mig helt ursinnig, som får mig att tappa all tro på att människan ska vara den högst stående varelsen.

Vi kvinnor är på ett sätt våra egna allra värsta fienden.

Scenarion:
Kvinna blir utsatt för härskartekniker av en man i maktposition på jobbet. Kvinnan går till ledningen och till facket och blottlägger vad som pågår. Vad händer tror ni? Jo, kvinnan blir kallad för besvärlig bråkstake och inte längre önskvärd på jobbet.

Kvinna blir antastad i offentligt sammanhang och påtalar högt och tydligt att det inte är okej. Kvinnorna i hennes närhet passar då på att sprida rykten om att kvinnan använder sex för att få uppmärksamhet.

Kvinna gör uppskattade insatser på sin arbetsplats och blir uppmärksammad för detta. Kvinnor börjar då ifrågasätta hur kvinnan ser ut och detaljstuderar och kritiserar hennes jobb.

En fjärde kvinna påpekar för en annan kvinna, som känner sig påhoppad och inte tagen på allvar av olika anledningar, att det skulle kunna bero på att den missförstådda kvinnan förvirrar sin omgivning genom att säga sig vilja framstå på ett sätt men samtidigt beter som precis tvärt om. Att det går ut dubbla budskap. Den missförstådda kvinnan avfärdar väninnans reflektion som att hon bara är avundsjuk och bitter.

Kvinna blir våldtagen. Kvinnor säger "hon får skylla sig själv som var så lättklädd"
Ja, ni vet.

Det finns så många exempel på vidrigheter. Först blir vi utsatta för männens övergrepp och sedan nästa; kvinnornas tyckanden.
Alltså.
Hur.vi.än.gör.har.vi.ändan.bak.
Vi kan liksom inte vinna.

Jag b e g r i p e r  inte varför det ska vara så svårt att stötta varandra? Hur lätt vi säljer ut varandra.
Vi kan lära oss hur vi ska skydda oss från männen och deras övergrepp men hur i hela h*e ska vi skydda oss från oss själva?  Och vad hjälper det om män uppmuntrar och berömmer, stöttar och bereder väg och försöker göra allt rätt när det ändå ska komma en bitch och ställa sig i vägen?
De övergreppen, räknas de?

Inom psykologi och härskartekniker kallas detta fenomen "dubbelbestraffning". Först är vi med om något kränkande och sedan får vi skit när vi tar upp problemet i ljuset.
Tjusigt.
Just det, tänk på det, ni som eventuellt sitter och laddar skitkastaren mot just detta inlägg.

Skämmes tamejfan, tjejer.

Jag startar en ny hashtag-rörelse!
#backoffbitches


(bitch betyder eg. tik)

måndag 13 november 2017

Bokens dag och #metoo

Det är bokens dag idag, 13 november. Jag har inte läst en enda rad i en bok idag men däremot sett en serie på Netflix om en författare som skriver in sig själv i sin bok och om läsare som tror att karaktärerna i boken är de själva. För att det kan vara om dem det handlar. För att vi vill känna igen oss. För att vi alla har versioner av samma saker. Det kunde varit jag.

Hur mycket av det folk skriver är självupplevt? Hur mycket tror vi att vi lånar från andra när vi i själva verket kanske skriver om oss själva, olika versioner av me myself and I, hela tiden?

Willa Cather sa att det finns bara ett visst antal historier här i världen och de upprepar sig, envist, som om de aldrig hänt förut. Så är det väl också med de historier vi skriver. De är bara olika versioner av sig själva men förr oss känns de nya och okända.

Och angående #metoo; varför tycker så många kvinnor att "hela den här kampanjen har gått överstyr." Jag fattar inte. Blev det jobbigt nu när offren började protestera? Hur kan höjda röster, protester, vara att gå överstyr? Varför har kvinnor ett behov av att säga att "nu får det räcka" åt dem som sätter stopp för mäns övertramp?

Dagens tips handlar om talangfulla kvinnor som har filmat ett viktigt budskap.  Heja er!





torsdag 9 november 2017

Julklappstips

Om du jobbar på ett bokförlag och inte vet vad du ska ge mig i julklapp så kan jag tipsa om något som kommer att slå allt annat i hela världen...

Picture this:

Du ringer mig (den intet gott anande aspirerande författaren som väntar olidligt) och säger helt enkelt:
"Hej tjejen. Vi gillar din lilla mordhistoria skarpt och tycker att du verkar vara något att satsa på. Vi vill gärna träffa dig, vad säger du om det?"

Jag (med illa dolt kvävt gallskrik) svarar ödmjukt:
"Nej men hej. Så trevligt. Självklart vill jag träffa er. När passar det Er?" (här har jag redan kissat på mig och spräckt mungiporna)

Vi bestämmer träff och jag tackar för påringningen och lägger på.
Sedan sprängs jag.

När jag vaknar till sans köper jag André Clouet (magnumflaska) och dricker direkt ur flaskan.
(jag vaskar aldrig, det är jag för snål för)

Sedan älskar jag er för resten av livet.
The End.

Tack på förhand./Ulrika