fredag 29 november 2013

Barnen

Vaknade i morse med en obeskrivligt obehaglig känsla. Jag hade drömt att jag letade efter min femårige son och att någon berättade för mig att han hade blivit lämnad på en kyrkogård (hemma i min hemby), oklart vilken som lämnat honom där. Det blev i alla fall fastställt att han hade varit där i flera timmar. Jag ifrågasatte varför (är ni inte riktigt kloka?) och fick till svar att det var helt normalt och ingen fara. Jag blev inte lugnare av det och begav mig till kyrkogården för att leta efter honom, fylld av panik över hur rädd han måste ha varit och att han förmodligen inte var kvar. Antingen bortförd eller bortsprungen. Och var/vem var jag som lät detta ske? Och det var ungefär här jag vaknade.

Ni fattar.

Idag på stan hörde jag plötsligt ett litet barn skrika. När jag vänder mig mot ljudet ser jag en omkullvält barnvagn och ett barn (uppskattningsvis 2-3 år) som gråtande står och ropar efter mamma som inte verkar befinna sig i närheten. En man går då fram och böjer sig ner och pratar med barnet samtidigt som han spanar omkring sig. Ja, var är mamman? Alla kunder i butiken hinner garanterat bli känslomässigt berörda på ett eller annat sätt innan mamman kommer skyndande och barnet äntligen slutar gråta. Barnet sattes i vagnen, som var tungt lastad vid handtaget och sannolikt välte den när barnet klev ur och inte med barnet i. Barnet kanske sov när det lämnades obevakad.

Jaha. Slutet gott, allting gott? Vet inte men jag har i alla fall en aning om hur den mamman känner sig.

Sedan jag blev mamma kan jag inte se filmer som handlar om barn som far illa, kan inte läsa böcker där barn dör. Men jag har skrivit en. "Skriv det du själv skulle vilja läsa", sa Leif GW.

Tänkte inte på det.

tisdag 26 november 2013

Augustpriset

Igår delades Augustpriset ut. Fyra kategorier, fyra vinnare.

Årets skönlitterära bok: "Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson.
Årets svenska fackbok: "Expeditionen. Min kärlekshistoria." Av Bea Uusma.
Årets svenska barn- och ungdomsbok: "Snöret, fågeln och jag". Av Ellen Karlsson och Eva Lindström
Lilla Augustpriset: "Då skulle världen vara en vacker plats" av Nicole Accord.

Augustpriset instiftades 1989 och prissumman är 100 000 kronor.

Jag har inte läst Lena Anderssons bok än men en av mina kollegor påtalade den för flera månader sedan och var eld och lågor. Och min hög på nattduksbordet växer och växer...

2013 års bästa kriminalromaner

I helgen utsågs 2013 års bästa kriminalromaner av Svenska deckarakademin. Bästa svenska kriminalroman blev "Den osynlige mannen från Salem" av Christoffer Carlsson.

Motiveringen var "Stark noirroman med förtätad stämning av vemod och uppgivenhet”

Bästa till svenska översatta kriminalroman blev "Utsuddade spår" av Drit Mishani med motiveringen:  "Ett intensivt engagerande familjedrama i lågmäld ton”.

Thomas Engström knep Debutantpriset med sin "Väster om friheten". Motiveringen löd: "Fullgången internationell thriller i en väl skildrad Berlinmiljö".

Det där med motiveringar kan man ha med sig när man sitter och filurar på sin roman. Hur skulle jag vilja att en jury tyckte om min bok? Hur vill jag bli läst? Vad är viktigt gällande synen på mitt författarskap? Skriver jag "som Nicke Lilltroll pratar" (Läckberg enligt Leif GW) eller är det "en stark skildring av ett samhälle präglat av skam och arvssynder där tiderna förändras men mänskligheten är densamma" (mig, enligt mig)? Kan man "känna" temat när man läser? Går budskapet fram? Blir man påverkad, berörd, skrämd, generad eller tänker man att "det här var ju ett sjuhelsikes slöseri med dyrbar tid men jag kan i alla fall elda upp skiten".

Om ni vill ha roliga författartips: Kolla in Leif GW på senaste avsnittet av Hellenius hörna, på TV4Play.

lördag 23 november 2013

Det här med namn

Att namnge karaktärer och platser, djur eller annat av betydelse är ingen lätt match i skapandeprocessen. "Det är väl bara att kalla dem något" säger den oinvigde. Näpp serru. Det är bland det viktigaste som finns för ett namn som känns fel kan störa en hel läsupplevelse. Själv har jag bytt namn på huvudpersonen tre gånger. Först var det Sara, sen Malin och nu slutligen Annie. Även gärningsmannen och offret har bytt namn några gånger men nu är jag tämligen nöjd. Om ni tänker på era favoritkaraktärer eller favvofilm, favvobok så förstår ni vad jag menar. Tänk er om Hannibal Lecter istället hetat Herman Morris? Eller om Lisbeth Salander hetat Gunilla Fredriksson. Ni fattar.

Jag har i mitt manus haft ett behandlingshem vid namn Korpberget som förebild. Inför inskickandet av manus ska jag byta ut det verkliga namnet mot ett annat, fiktivt, men har väldigt svårt att hitta på något som klingar lika bra. Namnet får gärna väcka känslan av utsatthet, ensamhet, kanske vemod.

Nu till min fråga: Kan ni hjälpa mig tänka ut ett passande namn på ett behandlingshem i Ådalen som också anknyter till miljön/djur/annat man kan härleda till Kramfors och Höga Kusten vore jag oerhört tacksam. Om ni inte vill skylta med ert bidrag kan man också skicka mail:

rolfsdotter77@gmail.com


Bästa förslag belönas med ett signerat gratis hedersexemplar oavsett om jag blir antagen eller måste trycka den själv.

onsdag 20 november 2013

Innovatören

Jag har en vän som brukar prata om passiva inkomster. Hon vill verkligen hitta en grej som sedan sköter sig själv. Lite arbete med att kläcka en idé, tillverka en produkt, ta patent men sedan: pengarna  rullar in utan ansträngning.

Jag är inte särskilt tekniskt lagd så en bestseller ligger närmast till hands för mig. Men om man ska bli en bästsäljare måste man inte bara kunna skriva en bok. Man måste sälja också. Om ett förlag ska investera i en nykomling är det viktigt att även författaren vill investera. Sin tid, sin ork, sin själ.

Men jag är ingen säljare, har aldrig kunnat kränga något. Jag tycker inte om att pracka på folk något de inte själva försökt skaffa sig. Har jag trott.

Men så slog det mig. Jag säljer visst. Vareviga dag, från morgon till kväll. Först med mina patienter. Jag säljer idén om ett bättre liv, ett alternativt sätt att hantera svårigheter på, nya lösningar. Jag visar på en annan väg att gå och vecka efter vecka kommer de tillbaka och köper det jag säger. De tror på mig, på konceptet. Och, inte att förglömma: På morgnar, kvällar och helger säljer jag saker till mina barn. Får dem att överväga det jag säger, ändra riktning, ta på sina kläder och äta sin mat. Jag tvingar dem aldrig, varken barnen eller patienterna. Jag säljer och de köper.

Nu har jag gått och fått en idé. En ring på vattnet. Läckberg är ingen litterär förebild för mig, men hon kan konsten att nyttja sitt varumärke till Max (där fick jag till det) och det beundrar jag henne för. Jag tänkte mig en spin off på det hon gjort med smycken och annat. Men jag har en annan inriktning, en mer konceptbaserad idé och jaggermigtusan på att den redan är tagen men känslan när man tror att man kommit på en ny grej är rätt skön att lufsa runt i, tills man googlar fram den kalla sanningen och slås ner i sina trasiga skor igen.

torsdag 14 november 2013

Sinnesintryck

Jag redigerar vidare. Går igenom scener och kompletterar handligen med väder, vind och sinnesintryck. Handlingen och människorna ska gestaltas (show don´t tell, ni vet) genom hur de rör sig, pratar, luktar, smakar, känns, påverkar, gör intryck.

På socialtjänsten i Kramfors luktar det nybakt bröd, koperingsmaskin och övervattnade blommor. I Annie Ljungs hemby luktar det gödslad åker, granskog och liljekonvalj eller som på vintern; torr snö, vedbrasa och oisolerad farstu.

Några hävdar att vi även har ett sjätte men för det mesta använder vi våra fem, vetenskapligt erkända sinnen. När jag skriver är det oftast tyst runt mig men det händer att jag lyssnar på musik för att komma i rätt stämning. Twin Peaks, Lars Winnerbäck och Aerosmith i en salig blandning har det blivit till min första bok. Nästa kommer att låta på ett helt annat sätt. Hur vet jag inte än, bara att.

Det är sedan ett par år tillbaka ljudspår till böcker,  så kallade booktracks. Det görs även trailers till böcker, vissa är så bra gjorda att man nästan tror att boken redan är filmatiserad. Jag gillar den här .

Sinnesintryck som sagt. Personligen är jag mest för synintryck, jag upplever mycket genom mina ögon. Jag iakttar hellre och bättre än jag hör. Jag känner bättre än jag smakar men dofter har jag också en fallenhet för. Matos, svett. Hö, sand och hav.

De fem sinnena är ett känt och bra skrivknep att ta till när man får skrivtorka eller vill fylla ut en scen. Att experimentera med intrycken kan också berika en text:

Han drack henne med blicken, i djupa klunkar sög han in hela hennes doft.

Lukten av salt var en sak men han tyckte inte om hur hon tog i honom. De små, tjocka fingrarna var som torr gummi mot hans hud, som att han var ett stycke kött hon skar i med plastbehandskade händer.

Vad vore ett brusande hav utan ljudet av vågorna? Vad vore en nobelmiddag utan smakerna eller ljudet av silverbestick mot skör tallrik? Hjärtslag utan vibrationerna i bröstet?

Om du skulle vara tvungen att avstå ett av dina sinnen, vilket skulle det bli?

tisdag 12 november 2013

Jag har hört berättas

Människor. Det ryms en rymd i var och en av oss. Om du möter blicken på någon du möter, om du tar dig tiden, kan du inte då ana alltet som göms där inne? Det går inte en dag utan att jag fascineras av dem jag har runt mig. Starka människor, bräckliga människor, kämpande människor, goda människor, mänskliga människor.

Fyra patientmöten idag, fyra olika par ögon. Fyra berättelser, fyra öden, fyra "då-nu-och sen då?" som kommer in till mig, delar med sig, speglar sig i det jag säger och sedan går för att ge plats åt nästa.
Och jag skulle önska att de kunde få lyssna till varandra, alla de som tror att de är ensamma, alla de som tror att ingen skulle förstå. Hur stark är inte kraften i att lyssna till någon som varit i det mörkaste mörker och tagit sig ur det? Någon som dragit sig upp och gått vidare på nya, friska vägar.

Läste ett inlägg på en grupp på Facebook som jag är med i (Författare på Facebook), som gällde slut på romaner/historier och huruvida de ska vara lyckliga eller ej alternativt om man kan skriva flera olika slags slut. Tänkte då på något vi diskuterade på socionomutbildningen gällande narrativ terapi:
Inom narrativ terapi  inriktar sig terapeuterna på att hjälpa människor att se sitt liv och sina problem i ett nytt ljus så att de kan börja berätta en annan historia om sig själva än den som tidigare gav dem problem. Terapin blir då en ny beskrivning av deras liv.

Om jag någon gång läser vidare till legitimerad terapeut känns det som om narrativ terapi borde bli min inriktning. Vilken drömkombination; terapi och författande i ett.

Min syster frågade mig en gång; om ditt liv skulle filmatiseras, vilken skådespelare skulle spela dig då? Jag svarade Julia Roberts. Jag är inte ett dugg lik henne utseendemässigt men hon skrattar så härligt. Rakt ut, som en häst ungefär ni vet. Hämningslöst. Det gillar jag. Så vill jag se mig själv.

Hur vill du se dig själv? Vem vill du ska spela dig i en film och varför inte bara prova att spela honom/henne? Prova. Se vad som händer. Du kanske skriver om historien, du kanske får ett helt annat slut. Just det. Spännande? Eller skrämmande?

fredag 8 november 2013

Dialog och boktips

Sitter med en ny runda av manusgenomgång och fastnar i olika dialoger. På socialtjänsten, mellan klienter och socialsekreterare, en stolt och skamsen anhörig, en enerverande kollega, ett barn och en vuxen.

Jag vänder och vrider. Rätt och fel? Ta bort eller lägga till?

Passar det bättre med en lång tystnad och hur kan jag gestalta den och samtidigt få med något som säger något om relationen eller personerna?
Bör jag återge hela samtalet eller istället sammanfatta för att snabbt komma till en nyckelreplik?
Vilken känsla vill jag förmedla?
Jag har läst på och gått kurser. Jag har studerat erfarna författare och har hyfsat bra koll på vilka olika sätt man kan skriva saker på men när det kommer till att bestämma sig för något är jag för det mesta ändå Den Lilla Nybörjaren.

Varför dialog i en text? Dialog kan användas för att 1. spegla en relation, 2. gestalta en karaktär, 3. föra handlingen framåt, 4. förmedla en känsla osv.


Nyckelfrågorna blir därför:
Vad är syftet med dialogen? Först när jag vet det kan jag avgöra hur jag ska skriva den. Ibland kan själva dialogen eller vad som sägs vara underordnat hur och när det sägs.

När jag tänker bra dialog tänker jag osökt på Revolutionary Road av Richard Yates. Redan i de inledande kapitlen förstår man genom den fenomenala dialogen mycket av vad som utspelar sig under ytan.

Övning ger färdighet. Jag väljer att tro att även Yates övade en hel del innan han blev fenomenal.
Nu ska jag snart stänga skrivarlådan för idag och istället öva på att göra guacamole. Trevlig helg!




onsdag 6 november 2013

The criminal mind

Igår spekulerade jag i hur brottet med tårtan hade förberetts. Här kan ni läsa sanningen om  tårtkastaren, enligt henne själv. Se om ni kan lägga märke till hennes (o)medvetna cliffhanger.

En ledtråd: tänk seriemördare.

tisdag 5 november 2013

I skuggan av ett brott

Jimmie Åkesson har blivit tårtad. Stackarn. En kvinna gömde en tårta under sin kappa, slängde den (tårtan alltså) i ansiktet på en oförberedd sverigedemokratledare. Floff!

Som krimförfattare kan man inte låta bli att fascineras över brottslingen och hennes tillvägagångssätt. Hur växte detta fram i hennes sinne? Vilka tankar och känslor ledde henne fram till denna gärning? Om man tar krimgenrens fyra M: mördare, motiv, mordvapen och moment/tillfälle och tänker ur brottslingens perspektiv är "mördaren" kvinnan, momentet relativt lättillgänglig, motivet givet med tanke på Jimmies åsikter och partitillhörighet men "mordvapnet"... Hur föll valet på tårtan?

Okej. Vi har ett syfte; att "döda"/platta till/förnedra/markera/straffa. Vi tänker oss att det kan innebära ett visst avstånd till målet. Det behöver gå fort. Det ska vara lätt att gömma/bära/transportera.  Det ger oss diverse livsmedel alternativt kroppsvätskor. Ägg. Tomater. Tårta. Kiss. Bajs. Spya. Blod?

Känslorna de väcker är väldigt olika. Kiss eller bajs känns dramatiskt. Hög äckelfaktor. Hög förnedringsfaktor. En skvätt blod jämfört med en tårta? Blod är skräck, tårta är åtlöje. Vi har alla sett clowner på cirkus få en tårta i ansiktet. Det är kladdigt, förnedrande, skämmigt. Vi ska skratta och peka finger. En tårta... Bakade hon den själv eller köpte hon en? Var den dyr eller billig? Eller snattade hon den? Om hon bakade den, gjorde hon den med omsorg, med strössel, sprits och avancerade mönster? Hur valde hon smaker på lagren? Lät hon bli att tvätta händerna innan? Spottade hon i grädden?

Kvinnan valde alltså en tårta och polisen tog henne och säger att "något slags brott är det."Är hon nöjd med resultatet eller skäms hon?

Och sista frågan då: Skäms du, Jimmie?

Bästa krim

På Svenska deckarfestivalen i Sundsvall presenterades för några dagar sedan de nominerade till Årets bästa svenska kriminalroman 2013:

Christoffer Carlsson - Den osynlige mannen från Salem (Piratförlaget)
Arne Dahl - Blindbock (Albert Bonniers förlag)
Håkan Nesser - Levande och döda i Winsford (Albert Bonniers förlag)
Johan Theorin - Rörgast (Wahlström & Widstrand)
Katarina Wennstam - Stenhjärtat (Albert Bonniers förlag)

Till "The Martin Beck Award", alltså bästa utländska (men översatta till svenska) kriminalromaner, är dessa nominerade:

S. J. Bolton - Odödlig
Gillian Flynn - Gone Girl
Dror Mishani - Utsuddade spår
Jo Nesbø - Polis
Ferdinand von Schirach - Fallet Collini

Vilka böcker som blir årets bästa kriminalromaner blir klart lördagen den 23 november.

Ska man ge sig på en gissning (utan att ha hunnit läsa någon av kandidaterna) lägger jag en slant på Katarina Wennstam och Gillian Flynn, men av princip tycker jag att det är lite knepigt att tävla om "bästa" bok/berättelse och kanske speciellt i krimgenren. Undrar lite stillsamt hur de bedömer bidragen. Vem blev man mest rädd av? Vem var äckligast? Vem var klurigast? Vem var blodigast? Vem var sjukast? Vem bet jag ner flest naglar av att läsa? Vilken läste jag ut på kortast tid? Vilken gav mig mest mardrömmar? Vilken fick mig att längta efter fler?

Vilken är den bästa deckaren du har läst och varför? Jag tror att du kommer att komma fram till att det hade något att göra huruvida den fångade ditt intresse, gjorde dig berörd, fick dig att bry dig om hur det skulle gå, höll dig i sitt grepp, bjöd in dig till att lösa gåtan och sedan lämnade dig med en känsla av tomhet och en längtan efter mer.

lördag 2 november 2013

Det ingen ser, del II

Det ingen läsare ser och inte heller ens familj, vänner och kollegor ser är allt det arbete som lagts ner bakom ett färdigt manus. Alla tusentals timmar som gått åt till att fundera på vilken slags klädsel en karaktär ska ha, vilket namn som passar bäst, om en viss replik ska komma före eller efter en viss handling, vilket väder det var i början på en scen och om det ska ha slutat regna nu eller regna än mer för att passa sinnesstämningen i scenen, om personen ska snusa eller röka, hur sjutton man beskriver hur en andedräkt kan smaka, hur en deprimerad person ska gestaltas (show, don´t tell) utan att det känns överdrivet och vad en detalj på en bildörr kallas eller hur en humoristisk sexscen på ett ålderdomshem kan gå till, hur en dialog kan skrivas om och bli rappare, mer hotfull. Hur ett lik kan vara vackert, hur man kan skriva om en avskyvärd skurk på ett sätt som istället gör att läsaren älskar den.

Som Ann Ljungberg har sagt om redigering att man ska göra det och göra det igen, tills man spyr.

När man skickar in sitt manus till förlag har man vridit och vänt på sin historia i vad som känns som hundra år. Man har fött det där barnet om och om igen utan bedövning (för lustgasen fanns bara tillgänglig i de första trettio sidorna) och skrikit och våndats och nu är man så less att man vill inte se åt det förbaskade kräket.

Föreställ dig: Du vänder dig bort, slickar dig om dina spruckna läppar, stryker bort svetten från kinderna, sluter ögonen. Kroppen domnar och du vill inte se, inte höra, inte känna något mer.

Då pickar någon dig på axeln och väser något i örat. Du vänder huvudet mot skepnaden bredvid dig och harklar ur dig:

"Va...?"
"Är det inte klart?"
"Ska jag göra det igen?"

Och verkligheten nickar:
"Ja", säger den och hånler.  "Tills du spyr."

Det ingen ser

Nej. Det är INTE titeln på min första "bok". Det är den näst vanligaste frågan efter "Jaså,  du skriver på en bok, vad handlar den om då?" och jag kommer ALDRIG att berätta vilken arbetstitel jag har kommit på. Sniket, tänker vissa men må så vara. Jag är inte beredd att ta risken att någon snor den. Det är så svårt att hitta en säljande titel som dessutom passar bokens innehåll och som inte redan är tagen.

Jag har skrivit på mitt manus sedan 2007 och länge hade jag en arbetstitel. Plötsligt en dag när jag satt och skrev hörde jag en låt där en fras passade som hand i handske med den centrala händelsen i min bok samtidigt som den speglar lite av miljön jag skriver om. Jag är så förrebasskat nöjd med den titeln och inget förlag i världen ska få ändra på det utan goda argument. (för den kommer ju att bli utgiven. Frågan är inte om utan när och av vem.)

Kvarstår gör kampen mellan förnuft och känsla. Förnuftet säger mig att redigera klart mitt nästan färdiga manus och skicka in till förlag som en länge efterlängtad julklapp till mig själv. Det är ju det enda rätta. Jag är ju så nära nu. Men känslorna säger nåt annat, nej de skriiiker: "Pssst.....Ulriiiiiikaaaaa... Sätt dig och skriv på uppföljaren, det är ju så mycket rooooligare."

Hur göra? Och varför välja?
Lösning: Om jag redigerar manus ett i två timmar får jag skriva på uppföljaren i en halvtimme.

"Jaså, du skriver på en uppföljare också. Vad heter den då?"

Jobevars, titeln är redan klar. Men. Tänker inte säga. Behövde ingen låt, den kom till mig ändå.  Vi kan kalla den "Näcken" för den har med vatten och nakenhet att göra.