lördag 29 juni 2013

Tajming

När man ska skicka in sitt första manus pratas ofta om tajmingen. När på året (undvik sommaren och hösten) och till vem. Tänk om jag skulle vara så fräck att jag påstår att tajmingen har betydelse men att den är underordnad . Om det är meningen så sker det, oavsett hur man försöker påverka.

Jag ringde ett samtal en dag nyligen, ett samtal jag tänkt göra länge men av någon anledning dragit ut på. Det visade sig att jag ringde i den salige grevens tid och bara för att jag gjorde det just där och just då fick jag en väldigt trevlig utdelning som jag blivit utan om jag ringt vid ett både tidigare eller senare tillfälle.

Vissa skulle hävda slumpen, andra förespråkar ödet men tänk om det är så att det är vi själva som på olika medvetna och omedvetna sätt styr våra liv i den riktning det är tänkt att det ska gå? Lite som Carries telekinesiska förmåga (Stephen King) att förflytta saker men i det här fallet livsavgörande händelser. Som om livet vore ett schackbräde och varje drag en livsavgörande händelse. Finns det någon bok på temat måntro? Tips emottages tacksamt.

Nu väntar en veckas arbete innan semester och hängmattehäng, två bröllop och (mig veterligen) ingen begravning. Veckan ska ägnas åt research om alkoholtillstånd för strippklubbar och inköp av ordbehandlingsprogrammet Scrivener.  Kanske hinner jag fråga en bekant om poledancetekniker och hur stark och vig en potentiell mansmördare skulle kunna bli på att svinga sig runt stången.

En helt vanlig vecka alltså. Inget konstigt aaaallls.

fredag 28 juni 2013

Inspirerande och distraherande

Therese Söderlind (Vägen till Bålberget, Norrländskt svårmod) är min hembygds senaste stjärnskott på författarhimlen. Hon är uppväxt i Ullånger, bara några mil från min hemby. Bo R Holmberg är en annan skrivande ångermanlänning, med historiska deckare på sitt samvete. Han tilldelades bl a priset Flintyxan 2002 för sin historiska thriller "Liemannen."

Om en artonhundratalsförfattare vid namn Pelle Molin, den författare som introducerade skildringarna av norrland och en ny litterär genre i Sverige: vildmarksromantiken, har sagts så här:

"Han var en fjällman till hela sitt väsen, och han kände i hela sitt liv lockelsen av den trolldom, med vilken vildmarken fängslar de stora skaldenaturer, vilka fötts i fjällen och för vilka det är lika omöjligt att finna sig till rätta i civilisationens förhållanden, som det är omöjligt att trivas i en zoologisk trädgårds konstgjorda sjöar."
När jag var barn berättade min faster om sin kompis Runa Olofsson och om hur hon skrivit om min faster i sina böcker. Runa växte upp i närheten av mitt föräldrahem och lekte med min faster när de var barn. Efter sin debut Runa Olofsson sade så här om hur det var att skriva vid Ångermanälven:
”Genom fönstret ser jag björkar och älven. Men jag sitter för det mesta med ryggen åt det –av två skäl. För det första kommer ljuset i ögonen. För det andra är det så betagande att jag inte kan ägna mig åt vad jag ska.”

Så här sitter jag och skriver och försöker föreställa mig hur det ser ut där uppe i Ådalen nu, när junisolen väcker liv i Ångermanälven och det bräckta vattnet stänker över grönslippriga stenar som vältrats mot stränderna i tusen år.

Intryck och avtryck

"You had me at hello."  Från Jerry Maguire, ni vet.  Jag lyssnade på Radio Västernorrland idag. Det pratades böcker, skrivande och författarskap. Om inledningar och slut. Det där om berömda inledningar. Jag fastnade vid det och kunde inte få det ur huvudet på en bra stund. Hela dagen har jag kommit tillbaka till det där om inledningars värde och jag kan inte bestämma mig för om jag håller med eller inte. Hur många förstameningar minns ni, från de böcker ni läst? Jag kan inte nämna särskilt många. Däremot minns jag det första kapitlet, hur boken grep tag i mig, imponerade på mig, gjorde mig nyfiken. Men första meningen? Nej.

Ni kan väl klassikerna? "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen." (Hemsöborna).  Eller  ”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.”(Anna Karenina).

En bra inledande mening rymmer ofta en bra sammanfattning av vad man kan förvänta sig av boken. Den kan också vara ett avslöjande som tex Ruth Rendells ”Eunice Parchman killed the Coverdale family because she could not read or write.” En mening avslöjar mördare, motiv och offer. Och visst,  man är såld direkt.

Är det kanske som med raggningsrepliker? Att inledningen fyller en funktion allena; att fånga ens intresse. När det väl är gjort har det första intrycket gjort sitt och det är inte det man sedan minns utan helheten. Då blir slutsatsen således (ett Nesserskt favoritord som det verkar): Den första meningen är som den sprattlande masken på fiskkroken.  När rycket kommer har man redan glömt hur det smakade men fast sitter man likaväl.


torsdag 27 juni 2013

Mannen som kunde tala med hästar

Jag undrar vad han sade, mannen jag passerade idag. Jag var på väg hem från jobbet på min cykel när jag passerade en parkerad cykel vid vägkanten. På pakethållaren satt ett knippe sommarblommor och grässtrån, fastklämda i en spretig kreation. Så meningslöst att plocka blommor när de sannolikt inte överlever cykelturen konstaterade jag men då fick jag syn på honom. Mannen som stod vid hästhagen, med armarna i sidorna, i ivrigt samspråk med en häst med munnen full av gräs.

Trots min höga fart hann jag notera att gräset i hästens mun var betydligt längre än det gräs som fanns att tillgå i hagen. Hästen hade serverats dessa godsaker från en utsträckt manshand och hade säkert inte undgått att se att det fanns mer av det goda på pakethållaren.

Mannen slutade inte prata när jag passerade och hästen slutade inte tugga. Den hade öronen riktade framåt, mot mannen och cykeln och mannen såg bara hästen. Jag undrar vad han sade, mannen som plockat blommor till en häst.

onsdag 26 juni 2013

Frågorna

Min fyraåring är en nyfiken liten man och har så varit sedan han slog upp sina ögon och såg världen. När han lärt sig prata frågade han "vafföj då?" på det mesta vi sade till honom. Han är numera en relativt upplyst men fortfarande frågvis pöjk och jag hoppas att han kommer att förbli det.

Kanske är frågorna det mest centrala för framgång och utveckling. Inom mitt yrkesområde är den sokratiska metoden, dvs att ställa öppna utforskande frågor, ett vedertaget sätt att få en person att nå nya insikter om sig själv. Men det är en konst att ställa frågor, bra frågor, som utmanar. Det är också en konst att uppskatta frågor, att se dem som något produktivt och främjande istället för hot. Inte bara i arbetslivet utan även privat.

Som arbetssökande har jag ramlat över en och annan annons där arbetssökande själva annonserar efter ett jobb. De beskriver vilka kvaliteter de söker hos en arbetsgivare och sin blivande chef.  Härligt, tycker jag, i dessa tider när arbetslösa tvingas söka alla jobb som finns oavsett hur bra de matchar ens intressen och kompetens.

Jag läste också någonstans att man som modern chef och ledare ska söka efter de CV:n där personen beskriver vilka ambitioner och mål den har i sitt yrkesliv snarare än en lista över sina historiska meriter. Vad vi åstadkommit säger en del om oss, visst, men för en ny arbetsgivare är det ju snarare av intresse vad man tänker sig kunna tillföra och bidra med i framtiden. Jag har på ett mycket givande intervjutillfälle t ex fått frågan: "Varför ska vi investera i dig?" Den frågan går att använda sig av på flera livsområden. Alla vi med författardrömmar bör ta sig en funderare kring när man skriver sitt följebrev. Varför ska ett förlag investera i just dig? Har Du det vi söker?

Om du gjort din research har du med största sannolikhet sökt dig till de som kan motsvara det du söker. Det bästa man som behandlare kan önska är att arbeta med patienter/klienter som är motiverade, de som själva sökt hjälp och som agerat för att påbörja en förändring. Och därmed är hälften redan vunnet.

Frågor på det?; )

tisdag 25 juni 2013

Det skall vi fira

Efter en månads bloggande och hittills över 700 sidvisningar, med 30 % nya och 70% återkommande läsare, har jag nu fått min första kommentar. Trevligt!

Det firar jag med en klassiker i bok- och skrivbloggarvärlden; en enkät.

1. Vilken bok läste du senast?Alex Schulmans " Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". Det gick fort och var lättsmält.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
"Sju jävligt långa dagar", av Jonathan Tropper.

3. Starkaste bokminne från barndomen?
Serien om Kulla-Gulla. Martha Sandwall Bergström hade ett sätt att skriva som gjorde att man var Kulla-Gulla, man var där och man skrattade och grät med dem.

4. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Ingen aning, gissar på 50-50 faktiskt.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Det är en blandning av rekommendationer, topplistan och recensioner. Jag märker att jag väljer bort vissa, tex fantasy och romance. Varför? Troligen för att jag inte kommer att skriva något liknande själv och därför inte ser något mervärde i att läsa det när jag kan läsa annat.

6. När blir en bok för lång?
+500 sidor typ. Eller när den innehåller för mycket blurr om ingenting.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Ja, ibland hellre. Mister Pip av Lloyd Jones läste jag på engelska och det var en ren njutning.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Dennis Lehanes "Patient 67". Om och om igen.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?
Om jag inte blivit gripen av handlingen efter hundra sidor kommer jag inte att bli det. Då byter jag till nästa i högen. Men det känns aldrig bortkastat. Det går alltid att analysera vad som gjorde att författaren misslyckades med att fånga mig och lägga på minnet att den trots allt blivit utgiven och därmed också har någon slags kvalitet. Undantaget om författaren råkar vara förlagets kassako. Inga namn nämnda.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Som jag sa, fantasy finns inte. Deckare är den dominerande arten, följt av barnböcker.

11. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej. Aldrig. Det är den åttonde dödssynden.

12. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Svår fråga. Svaret blir ingen deckare för hur spännande eller groteska de än är är det ändå inte den typen av böcker som sätter de djupaste spåren. "Svinalängorna" var stark. "Törnfåglarna" var omvälvande. Det skulle också kunna vara ”Flugornas herre” av William Golding. Det blir extra hemskt när det handlar om barn. Nä, jag vet bara att det hela tiden kommer nya som griper tag på olika sätt. Man förändras ju.

13. Om du bara fick läsa en enda bok till i ditt liv, vilken skulle du välja?
"Utvandrarna", av Vilhelm Moberg.

14. Vilken bok önskar du att du skrivit?
Ingen speciell men en bok som betytt något för någon. En bok som givit tröst, erbjudit en lösning,  roat eller hållit någon i sitt grepp. En tankeväckare eller en inspirationskälla.

måndag 24 juni 2013

Nytta med nöje

Det är en del som behöver göras. På huset bland annat. När solen skiner står jag gärna ute och skrapar fasader och målar och eftersom detta göra är relativt lättsamt för huvudet kan jag ägna mig åt karaktärsmålningar, intrigbyggen och annat romanrelaterat även när jag renoverar hus. Så fiffigt av mig. Enda problemet är att jag skulle behöva ett verktyg eller en sladd som förde ner mina tankar i ett antal tecken i ett dokument så att jag slapp göra om allt en gång till sen.

Har gjort lite research inför min kommande uppföljare (ja, jag kan bara inte låta bli. Jag är ju "less" på min första, om ni minns?). Av de hjälpmedel/ordbehandlingsprogram jag hittat på verkar Scrivener vara the shit. Någon som har någon annan erfarenhet får gärna lämna en kommentar här. Jag måste organisera nästa projekt bättre så att jag inte hamnar i samma frustration när det drar ihop sig till redigering av den.

Vad ska uppföljaren då handla om? Jo, jag fortsätter väl på den bana jag slagit in på:  det handlar om ett olöst mordfall från tidigt nittonhundratal på en kvinnotjusare på Sandslån, Ångermanland, som kombineras med en nutida historia av en någon *ähum* sexuell karaktär.  Jag har listat de berättarperspektiv jag tänkt mig och av bara farten identifierat fyra tänkbara gärningsmän.  Nu har jag den delikata uppgiften att bestämma mig för vem som blir den lurigaste mördaren.

Och socialarbetarperspektivet då, undrar ni kanhända. Ja, Annie Ljung får häcken full av anmälningar gällande unga flickor som lockas att tjäna lätta pengar genom att fördärva sitt liv på olika sätt. Speciellt en ung flicka är riktigt illa ute och tycks ha mycket på sitt samvete. Mycket mer än Annie vill veta...

lördag 22 juni 2013

Sommarprat

Idag kunde man lyssna till sommarens första sommarpratare i P1, Jonas Gardell. Han lyckades igen; han vinner ens hjärta och sen skruvar han till det så att man får en konstig bismak i munnen och inte vet om man ska skratta eller gråta. Förra årets höjdpunkter var Märta Tikkanen och Jo Nesbö,  den första grät jag med och den sistnämnde skrattade jag åt. I år tror jag på Mikael Niemi och Carolina Gynning. Det lär bli dubbelskratt.

På tal om Niemi; hans "Fallvatten" ligger på nattduksbordet och väntar. Vad läser ni i hängmattan då? Jag har börjat på Alex Schulmans "Att vara med henne..." och jag tycker att den är fin fastän den inte bjuder något motstånd. Den är vacker och härlig och njutbar men nästa bok måste bli en ruskig historia för det är ju det man egentligen vill ha när solen skiner; mörker,  knarrande dörrar och någon som lurar i buskarna.

torsdag 20 juni 2013

Kastar mig ut

Om två veckor slutar jag min nuvarande anställning. Jag har sagt upp mig. Jaha, säger folk, och ögonbrynen åker upp. Och vad ska du göra nu? Ingen aning, svarar jag.  Jag har inget nytt jobb. Än. Allt jag vet är att jag ska skriva. Skriva klart första manuset och påbörja nästa. Skicka in till förlag och hålla tummarna. Blunda hårt och hoppas att det är nu. Min tur nu.

Man får hoppa och hoppas på uppvindar. Att det lyfter och att det bär av mot nya höjder.

Det är många som hejar på. Som tycker att man är modig och stark och underbar som vågar. Det väcker känslor. Längtan, avund, kanske vrede? Dödssynderna gör sig påminda.

För övrigt såg jag en imponerande bra film igår; "Huvudjägarna", efter en bok av Jo Nesbø. Jag har inte läst boken. Än. Men jag har läst andra av denne norske deckarförfattare som blåser mig av stolen gång på gång på gång. Har ni inte läst honom så sätt igång. Det kommer att bli en upplevelse ni sent ska glömma.

Vad ska ni läsa i hängmattan i sommar förresten? Jag ska läsa ovan nämnda, Keplers "Sandmannen" och en massa mer och samla på mig en rejäl dos inspiration inför hösten.

onsdag 19 juni 2013

Bokmässan och härliga möten

Nu är hotellet bokat. En dyr historia, men så går det när man är sent ute. Om jag vinner Hemmets Veckotidnings novellpris bekostar de vistelsen och det vore ju mycket lägligt men man kan inte satsa alla slantar på bara en häst, som det heter.

Vilka ser jag fram emot att lyssna till på Bokmässan då? Håkan Nesser kommer. Och Amanda Hellberg. Jag hoppas också återse goa Johanna Schreiber som debuterat i vår med en ungdomsbok; "Carlstensveckan" och som jag delade tågsäte med på hemresan förra hösten. En sprudlande kvinna som gjorde ett levnadsglatt, härligt intryck och generöst delade med sig av skrivartips och annat nyttigt.

LITET Förlag deltar i år också. Jag ser fram emot att hälsa på förlagets trevliga VD Nina Larsdotter Lööw som jag har haft kontakt med tidigare. Vem vet vad framtiden har i sitt sköte men där i slutet på september har jag sannolikt hunnit några kapitel i roman nr 2 i serien om socionomen Annie Ljung och byborna i vackra Ådalen.

Förutom att läsa och skriva hoppas jag på en avkopplande sommar med många härliga möten. Vänner man längtat efter. Platser. Dofter. Det grönsvarta vattnet i Butjärn, glittret på Ångermanälven vid Höga Kusten-bron, saltvattnet i Nordingrå. Tunnbröd, sill och smultron. Åh, norrländska sommar, vi ses snart.

tisdag 18 juni 2013

Lust och olust

Där jag kommer ifrån sätter vi bokstaven "o" framför alla möjliga ord för att beskriva något som inte blivit gjort. Man har o-vare på affärn, man har o-före när det är stökigt hemma, man har o-ätit. Ja, ni fattar. Den senaste tiden har jag varit osugen på att redigera klart mitt manus och hittar alla möjliga andra aktiviteter att ta itu med istället. Ni vet. Inom psykologin kallas det prokrastinering, dvs att skjuta upp saker som känns jobbiga. För sig själv och andra förklarar man det till exempel med att man inte har någon lust.

När man rannsakar sig brukar insikten bli en annan. Det brukar visa sig att det egentligen handlar om självkänslan eller rädslan för misslyckande. Att uppgiften känns övermäktig. O-behag.

Så vad är problemet med mitt manus, det jag nu låter ligga och vila en stund när jag egentligen borde fixa det sista och skicka in till förlag? Tja, för det första är jag less. Less på att vända ut och in på varje mening och förbättra och förfina i all oändlighet. Jag vet också av erfarenhet att sommarmånaderna är mina sämsta gällande disciplinen. Jag vill inte sitta inne och skriva när man kan vara ute i solen och påta i trädgården. Dessutom har jag en nätt liten bokhög på nattduksbordet som ropar mitt namn och som jag mycket hellre vill läsa än att skriva själv.

Ser ni hur jag hittar flera oskyldiga, logiska och relativt opersonliga förklaringar här? Okej då. Det Stora Problemet är att jag har upptäckt en liten lucka/glapp i handlingen och eftersom jag trodde att jag var klar och nu tvingats inse att jag måste skriva lite mer drar jag mig för att redigera även det andra, eftersom  glappet lägger sordi på hela skrivarstämningen. Tanken som lurar i bakgrunden är med största sannolikhet den att "jag kommer att misslyckas/inte få till det." O-lusten.

Hur hittar man då lusten och tron igen? Det är bara att sätta igång. Man kan inte invänta rätt ögonblick, uppskjutarbeteendet kommer att hitta nya saker åt mig att göra. Nej, istället måste man 1) ändra sitt fokus. bena ner problemet i delmål och ta dig an en mindre uppgift istället för Det Stora Dilemmat. 2) belöna dig själv när du nått ditt delmål. Detta skapar lust och förstärker beteendet. 3) gör det hela offentligt, dvs se till att någon vet vad du håller på med och kan pusha och kontrollera att du verkligen gör det du företagit dig. 4) tappa inte fart. Gör något varje dag/en halvtimme varje dag/varje lördag osv så att rutinen sätter sig.

O-klart men inte o-görligt.

lördag 15 juni 2013

Varning för könsdiskriminering

Måste bara säga att jag är så djävulusiskt tacksam över att ha blivit född som kvinna. När jag tänker på människor i världen jag strävar efter att efterlikna är merparten av dem kvinnor. Starka kvinnor. Kvinnor som blivit lämnade av svaga män för svagare kvinnor. Kvinnor som hanterar karriär, barn, fritid, drömmar, livspussel och pattsvett bättre än någon man någonsin kommer att kunna skryta med. Tack, för att jag fick en kromosom av varje och för att jag har skinn på näsan och glimten i ögat. Än så länge. Och tack för alla starka, fantastiska kvinnor du omger mig med, jag diggar dem hårt. Måtte deras män göra det också.

En gång ska jag skriva en bok om en kvinna som var stark men som inte visste hur stark hon var. En kvinna som riktade styrkan till alla utom sig själv och som gick under med den inre banken full av outnyttjade besparingar (läs styrka).

Som åskådare är det lätt att vara klokare, att veta bättre, tycka saker. Jag tänker sätta det på pränt när tiden är mogen för det. Alltid hjälper det någon. Om jag kan motivera en enda kvinna är jag nöjd.

Nästa romanprojekt är dock en helt annan historia. Det kommer att bli antingen en historia om lust och förbjuden frukt eller en kärlekshistoria som sträcker sig över Atlanten och ett helt århundrade. Helt olika frågeställningar: Kan man döda i kärlekens namn eller kan flyktig kärlek överleva tid och rum?

Vad vill du helst läsa om?


fredag 14 juni 2013

Skrivarkurser

finns det många men den som fick mig att förstå att jag hade potential och som fick mig att börja skriva på min första roman var en nätbaserad kurs vid namn Deckarskolan. Där lärde jag mig om gestaltning, dialog, uppbyggnad, synopsis och annat som är bra att veta gällande skrivande. Framför allt fick jag lära mig att förstå vad som gör att en text känns bra eller inte, vad som flyter och vad som stoppar upp. Jag fick också nya skrivarvänner och massa pepp, både av kursdeltagare och av "fröken" Helena Sigander som jag senare hade nöjet att träffa på Bokmässan i Göteborg. Var? I deckarhörnan förstås.

En skrivarkurs är alltid väl investerade slantar på vägen mot att bli publicerad. Man behöver också få förståelse för formalian, hur ett manus ska se ut, hur man beter sig när man ska skicka in sitt manus, hur förlagsbranschen fungerar mm.  Jag tror att många bra texter går i papperskorgen utan att bli lästa på grund av att de inte ger ett bra första intryck. Jag tror också att många egenutgivna böcker skulle må bra av att stylas om. Man har bara cirka sju sekunder på sig att göra ett första intryck, sägs det. Sedan är det kört.

Sju sekunder.

Vad hinner man på sju sekunder? Jo, anmäla sig till en skrivarkurs.


Att skriva noveller

är bland det roligaste man kan göra enligt mig. Att på några få sidor rymma en historia där läsaren med några få medel ska få en känsla för karaktärerna, storyn och poängen är en utmaning och inte alla lyckas. Mina favoriter bland de som skriver deckarnoveller är Sir Arthur Conan Doyle och Håkan Nesser.  Jag är också förtjust i Jonas Karlssons noveller och ser fram emot mer novelläsning i hängmattan i sommar.

Det finns olika slags sätt att skriva noveller på. I stora drag kan de delas in i två stilar; den tjechovska varianten som har en twist på slutet och så den som mer är ett nedslag, en titt in i ett landskap eller ett skeende.  Efter att ha läst olika författare har jag kunnat konstatera att jag gillar Tjechovs stil bättre. Jag tycker om att få vara åskådare till ett drama där man snabbt förstår dilemmat och undrar hur det ska gå snarare än att sitta med och titta i ett fotoalbum i godan ro. Kanske beror det på alla de Kittyböcker man plöjde i barndomen, kanske är det personlighetsbundet, vad vet jag.

Jag har försökt mig på att skriva noveller. På senare år har jag också vågat mig på att tävla och 2009 vann jag äntligen en novelltävling. Jag hade skrivit ned en skröna jag hörde en gång om ett husdjur som blir ihjälbitet av grannens hund, en historia vissa hävdar ska vara sann. Oavsett sanningshalt föll den i alla fall juryn i smaken och jag fick förutom vinstsumman en rejäl dos självförtroende.

I sommar tävlar jag vidare, jag kan bara inte låta bli. Gör det ni också! Kolla här och här och varför inte här.

onsdag 12 juni 2013

Inspirationen

till att skriva kan komma i alla möjliga situationer. Det var final i programmet Biggest Loser igår och jag såg den med en väninna. Vi ömsom grät, ömsom skrattade med deltagarna. Alla var de vinnare även om en deltagare blev den främste, den som gått ner nära 50% av sin egen vikt. Hela han utstrålade lycka, revansch och triumf. Man kan bara föreställa sig hur den mannen mår nu, när han åstadkommit denna fantastiska bragd. The hard way dessutom. Ingen operation, utan blod, svett och tårar.

Vad är då vinnarkonceptet? Vad skiljer de som når sina mål från dem som inte gör det? Självklart kan orsakerna vara flera men framför allt tror jag att det handlar om beslutsamhet. Många som gjort en stor förändring eller tagit ett avgörande beslut beskriver att man måste nå botten och bestämma sig. Inte för att gå ner i vikt, sluta röka eller att skilja sig. Nej, beslutsamheten handlar nog mer om att bestämma sig för att det räcker nu, att man förtjänar något bättre och att man kommer att klara av det. Att man kan. Då går det.

Många säger när de hör mig prata om mitt skrivande att "åh, det skulle jag också vilja göra men jag har inget att skriva om." Jodå, säger jag. Du måste bara bestämma dig för nåt.

Ursäkterna för att inte sätta igång med något känner vi alla till. Fatta pennan och koppla på hjärnan och lägg handen på hjärtat; Vilka mål har du och tror du eller tror du inte att du kan? Vilka hinder (förutom tvivel) har jag/någon annan satt upp i vägen? Vad behöver jag för att ta mig förbi dem?

Sätt igång.

ps. Gå inte över lik om det råkar vara personer som står i vägen för dig. Gå runt. Eller skriv ihjäl dem. ds

tisdag 11 juni 2013

Bröderna Grimm

Mina föräldrar läste många böcker för mig när jag var för liten för att kunna läsa själv. Förutom älskade Astrid Lindgrens sagor minns jag bröderna Grimms berättelser tydligt. Nu läser jag dem för mina egna barn och min tvååriga dotter har en favoritfilm som baserar sig på en saga av just bröderna Grimm. Filmen heter Trassel och handlar om Rapunzel, en flicka med långt hår. Flickan hålls fången av en häxa i ett torn men räddas av en prins som klättrar upp och befriar henne. I filmen är sagan något omgjord men temat är fortfarande detsamma. När Rapunzel, som egentligen är en prinsessa, var liten rövade en gammal dam bort henne och låtsades att hon var hennes mamma. Rapunzels styvmor håller henne fången i ett högt torn eftersom Rapunzel har magiskt hår som kan ge en ungdomen åter.

Motivet att hålla flickan för sig själv är solklart. Flickan berövas sin frihet, och världen för att tjäna som elixir till den onda kvinnan som bara har ett enda intresse; att förbli ung. En dag kommer en man förbi tornet i skogen och klättrar upp. Flickan följer med honom ut i världen och ja, resten får ni veta om ni ser filmen.

Filmen är en modern produktion men boken skrevs redan på 1800-talet. Ändå är temat ack så aktuellt och fenomenet ser vi exempel på i allt från de övertydliga, hemska historierna om män som håller barn fångna i ljudisolerade källare till mer subtila varianter som mammor som åker land och rike runt med sina barn på skönhetstävlingar, auditions och andra aktiviteter som de hävdar att de gör för att barnet vill. I själva verket vet vi motivet bakom att till exempel använda sig av någon annan för att tjäna egna syften; girighet.

Girighet innebär ett överdrivet begär att samla ägodelar, fördelar, status, kärlek och annat som är åtråvärt för egen vinnings skull. Girighet är förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad och snikenhet.

För att modernisera dödssynderna skulle man kunna använda sig av psykologi och forskningen om anknytningsmönster. Det som i sitt beteende ser ut som en dödssynd kan då förklaras med ett och samma behov hos människan; bekräftelse. Den som inte fått trygghet, kärlek och bekräftelse som liten riskerar att växa upp med ett stort,svart hål inombords. Den kommer att ägna sitt liv åt att försöka fylla detta svarta hål med något och i denna strävan kan personens beteende ta sig uttryck i det som uppfattas som högmod, frosseri, avund, eller varför inte girighet. Olika beteenden förvisso, men ändå samma längtan. Om du tänker efter kan du säkert hitta exempel hos dig själv och din omgivning. Att läsa dagsnyheterna kan bli en ny slags upplevelse.

I mitt tidigare yrkesliv spekulerade jag och några kollegor en gång i vilken psykisk ohälsa vi, om vi skulle bli sjuka någon gång, skulle vara mest sannolik att insjukna i. Jag gissade att jag skulle bli manisk, eller möjligen få någon form av tvångsproblematik, eftersom jag är noggrann och har ett visst kontrollbehov ....sinne för detaljer. ; ) Vi diskuterade däremot aldrig de gamla dödssynderna, vad jag kan minnas.

Fundera på detta: Skulle du kunna att gå över lik för att nå dina mål och vilken dödssynd skulle i så fall vara ditt motiv?

onsdag 5 juni 2013

Dödssynderna

är populära utgångsteman i böcker. Trots att de formulerades för mycket länge sedan är de fortfarande lika gångbara. Kan ni dem? Vrede, frosseri, högmod, vällust, girighet, lättja och sist men inte minst avund. Jag vet inte om man någonsin gjort någon studie på vilka motiven bakom diverse begångna mord är men jag skulle gissa att om det fanns siffror skulle de största procenten hamna på vrede, girighet och avund. Gissningsvis är alla tre i kombination en rätt vanlig kombination.

När man ska skriva en deckare rekommenderas att man har de fyra M:en klar för sig när man sätter igång. Mördare, Möjlighet, Mordmetod och Motiv.

När jag började skriva på min historia som baseras på verkliga händelser från 1800-talet kändes den påstådde mördaren självklar men också en aning tråkig. Det var så förutsägbart. Jag beslöt mig rätt snabbt för att byta mördare och därmed blev jag också tvungen att byta mördarens motiv.  När jag gjorde min research återkom de sju dödssynderna i motivsammanhang och jag fastnade speciellt för avund. I kombination med skam kan avunden bli livsfarlig. Definitionen av den fjärde dödssynden lyder:

"Avund är en känsloreaktion med starkt motiverande kraft att antingen själv söka överglänsa den man är avundsjuk på eller att skada den andre så att den egna känslan av avund eller missunnsamhet kan lindras eller upphöra. Om en olycka eller förlust drabbar den man är avundsjuk på upplevs vanligen en känsla av skadeglädje."

Alla har vi stunder då vi känner avund. Beroende på vilka kognitiva och känslomässiga resurser man har kan en person hantera sina känslor. För många fungerar avunden som en katalysator för att nå nya mål medan det för vissa blir en enbart negativ upplevelse där det upplevs enklare och mindre krävande att försöka förgöra/förstöra den/det som väckt avunden istället för att påbörja en förbättring av sin egen förmåga. På kort sikt effektivt kanhända men på lång sikt? Inte särskilt funktionellt. Och väldigt många lik i garderoben.


tisdag 4 juni 2013

Verkligheten


Denna blogg kommer oundvikligen att, förutom skrivandet, handla lite om socialt arbete och om psykisk ohälsa. Inte bara för att det ingår som en naturlig del i mitt  yrkesliv utan också för att jag har förstått att jag har läsare som kan ha nytta av att få ta del även av dessa ämnen.

När jag jobbade med psykiskt sjuka kunde jag ibland av bekanta få frågor i stil med: "men usch, hur vågar du jobba med såna där?" Inte så konstigt kanske, med tanke på den bild medierna målar upp av psykopater, ADHD, kriminella och yxmördare.  Men aldrig, under mina år i branschen, har jag känt mig rädd i samma rum som en patient/ klient. Ofta finns rädslan i rummet ja, men nio gånger av tio är det klienten som är rädd för mig, dvs den verksamhet jag representerar, rädd för makten vi myndighetspersoner har att förfoga över en annan människas öde. Så svaret på folks frågor har alltid blivit att "det är som vilket arbete som helst och människorna är precis som vilka som helst." I rummet har bekymren sällan handlat om hur jag som behandlare/socionom/terapeut ska hantera situationen utan istället om att den jag möter är livrädd för att ännu en gång mötas av oförstånd eller gå därifrån utan att ha blivit hjälpt. De bär på en historia av ha mötts avvisanden, gång efter annan och därför räknar de med att, åter igen, måsta kämpa. Att det åter igen ska gå åt skogen eftersom världen är en farlig plats och människor är onda.

Det börjar ofta redan när vi föds. I våra närmaste relationer, hur omvärlden tar emot oss och bemöter våra trevande försök till kontakt. Beroende på den respons vi får skapar vi oss en bild av hur världen är. För de som får kärlek,  ett respektfullt bemötande och har trygga vuxna i sin närhet som klarar av att guida oss rätt går det som regel bra. Av trygga vuxna lär vi oss att se på världen som en god plats, att man kan känna sig trygg och våga tro på att livet kommer att ordna sig. Man lär sig tillit.

För de som har otur och växer upp med bristande vuxna blir livet en ständig påminnelse om att det inte kommer att gå bra i livet och att man inte bör lita på någon annan än sig själv om man ska klara sig. De bär kniv, fysisk eller mental, ifall att. Men, deras största fiende finns egentligen inom dem själva.

Det är bland annat dessa människor jag mött i mitt arbete. De andra kallar såna där men som inte är något annat än trasiga människor som blivit illa omhändertagna. De är inget farligare än förlorare i livets lotteri och jag är stolt att jag är en av de som tycker att sådana förtjänar all hjälp de kan få. Om de vill ta emot den vill säga.

Och glöm inte. Trots allt du läser och ryser över, trygg under din filt, är det ändå så att verkligheten  alltid överträffar dikten. Och det är inte galningarna på hispan man borde vara rädd för. De har bara varit oförsiktiga nog att åka fast eller vettiga nog att söka hjälp. De allra farligaste går fortfarande på gatorna, mitt ibland oss. Vi lägger inte märke till dem så lätt för de ser ut precis som du och jag.

Gräv där du står

är ett uttjatat begrepp enligt många. För oinvigda läsare kan förklaras att det med begreppet menas ungefär att man som nykläckt skribent bör börja med det man kan och känner, för att på så sätt komma in i sitt skrivande på ett okomplicerat sätt. Jag kan förstå motiveringen och jag kan förstå de som säger "jaha, men hur länge då?". Det är naturligtvis olika för alla men för mig har det inneburit en väg in, ett alternativ för att hitta en egen nisch i mångfalden där ute. Vilka områden behärskar jag, vilka världar känner jag till? Först när jag hade svaret på dessa frågor kände jag mig redo att börja skriva. Om jag ska gräva där jag står har jag att välja på att skriva utifrån en kvinnas, norrlännings, socionoms,  terapeuts eller småbarnsmammas världsbild.

Bloggen har idag redan lästs av över 350 personer, vilket är oerhört glädjande. Det väcker också tankar om hur många läsare ens bok/böcker skulle få om man lyckades bli utgiven en dag. Mina vänner har hoppfullt (eller skräckblandat?) frågat "är jag med i boken?" och de få jag har kunnat glädja med att svara ja väntar olidligt på att få läsa och se ifall de kan känna igen sig.

Författare har som bekant ofta ett annat yrke vid sidan av skrivandet, åtminstone tills de har förmånen att kunna försörja sig på författandet. Man kan undra hur många medmänniskor, kollegor, expartners och andra som med darrande händer öppnat en bok och tänkt att den där karaktären....det måste ju vara jag det. Jag har ju varit med om det där, jag har ju gjort precis så där. Inte kan det väl vara bara ett sammanträffande?

Jo. Tyvärr. Alla journalister, läkare, terapeuter, psykologer och andra yrkesverksamma författare skriver om människor och det går dessvärre inte att skriva om nya, oupplevda saker. Hur osannolikt man än knåpar ihop det är det säkerligen någon rackare någonstans i världen som har varit med om något liknande. Som Willa Cather uttryckte det:

"'(...) There are only two or three human stories, and they go on repeating themselves as fiercely as if they had never happened before; like the larks in this country, that have been singing the same five notes over for thousands of years.'"

Ur O Pioneers!


Jag läste en sak igår

som en vän till mig hade skrivit i ett mail. Det var ett brottstycke ur en del av vännens vardag och det handlade om en man som på olika sätt beter sig mycket besynnerligt, något som hos betraktarna säkert kan väcka både fascination och oro.

Min vän är begåvad med att kunna skriva och mannen han beskrev är som klippt och skuren för en karaktär i en bok, ja till och med film. Men vi börjar med boken. Ska bara få min vän att fatta pennan.

Så S; om du läser detta... sätt igång. Det finns inget annat.

Är skrivandet en verklighetsflykt

eller är det läsandet som är det? Eller är de båda? När jag läser kan jag välja vilken bok jag plockar ner från hyllan, jag gör ett val utifrån vad jag är beredd att kasta mig in i eller gömma mig ifrån. Efteråt, när man läst om någon som gjort eller sagt ungefär det man själv skulle ha velat säga eller göra, mår man på ett alldeles speciellt sätt. Är då inte läsandet ett verklighetssökandeen mer än en verklighetsflykt?

Men hur är det när man själv är den som håller i pennan?

Jag tänker mig att skrivandet är en slags rening, en terapi där man sätter ord på det som tumlar runt inuti, det ordlösa som bara känns. Vilken tillfredsställelse ligger det inte i att skriva något om någon, beskriva något, sätta på pränt det som kanske inte får sägas eller tyckas. Bara placera in en replik eller en tanke hos en karaktär som passar för uppdraget. En förflugen tanke om att vilja slå ihjäl någon, spotta någon i ansiktet eller varför inte; klä av någon.

Det där brukar jag spekulera i när jag läser. Vad som rörde sig i författarens sinne när hen skrev det hen skrev, vad som försigick i hens liv och om skrivandet hjälpte till att hantera det. Bara att klura på det kan vara nog så tillfredsställande och verkligt.

söndag 2 juni 2013

Tema: förr eller senare

Ibland ser man inte skogen för alla träd. När man skriver tror man ibland att man vet vad man skriver om. Man har stakat ut riktningen och vet vad historien ska handla om. Man har tänkt ut ett tema och staplat upp hur karaktärerna ska manifestera detta tema, på sina personliga vis. Och så skriver man på. När man sedan läser igenom det man skrivit händer det ibland de mest otroliga saker. Plötsligt framträder ett annat tema, en annan känsla och man förstår att boken levt sitt eget liv samtidigt som du trott att du haft kontroll över din text. Ha.

Mitt tema i första boken är skam. Min bok är en mordhistoria men de tre huvudpersonerna tvingas inte bara hantera sina förluster,  de konfronteras också med skammen; andras och sin egen.

Jag har ägnat många stunder åt att tänka på skam men också skamlöshet. Jag har funderat en hel del på hur vi människor reagerar vid hot, mot oss själva eller de vi älskar mest. Det är ett område i människans psykologi jag kommit nära i mitt arbete som terapeut. Vid ångest, depression eller fysiska sjukdomar för den delen kommer våra instinktiva reaktionssystem i ljuset. Fundera på detta; när ett hot visar sig (sjukdom, en ilsken hund, jobbvarsel, en knivbeväpnad rånare) hur reagerar du? Människan har som regel tre olika reaktionssätt. Några flyr, några slåss och några lägger sig ner och spelar döda. Alla sätt fyller en funktion; att överleva. Den mest benägne att klara sig är den som har förmågan att anpassa sina reaktionsmönster till situationen. Den som reagerar adekvat. Men, som vi alla vet, är det lätt att vara efterklok. I stridens hetta vet man aldrig vilket som slår till först.

När min karaktär Annie Ljung som ung flicka hotas till livet väljer hon att slåss. Straffet som följer får henne att känna skam och känslan är så stark att den får henne att, omedvetet förstås, byta strategi, bara för att finna att det alternativ hon valt inte är funktionellt i längden även om det på kort sikt är oerhört tillfredsställande.  Mördaren i min historia har valt ett annat sätt och skäms inte ett dugg.

Vad är skam och är skamlöshet i själva verket överskam?