Jag blir så imponerad

av sådana som Åsa Larsson. Ja, jag lyssnar vidare på sommarpratarna i P1 och nu senast är det Åsa Larsson, deckarförfattarinnan, som blåste mig av stolen. Jag stod och skrapade bort gammal målarfärg med hennes sagoberättarröst i öronen och fick ta små pauser för att riktigt lyssna till vad hon satt och sade. Det var så fängslande och så fiffigt upplagt och jag blev... stolt.... på något vis. 
Stolt och inspirerad blev jag. Åter igen.

Jag säger bara: lyssna. Om du känner hur den där lilla motorn i magen drar igång, liksom hostar till och spinner loss och sedan bara ökar i styrka, sliter asfalten i trasor och fräser iväg...ja då vet du. Något glöder där inne. Något vill ut. Något vill växa. Låt det.

Vi måste prata

om Thérese Söderlind. Jag som höll på att packa upp resväskan efter utlandsresan fick bryta mitt i och slå igång datorn. Med Sommar i P1 i öronen och ett fönster på glänt för att vädra ut den kvava luft som slog emot mig när jag låste upp ytterdörren försökte jag sortera rent från smutsigt medan Thérese bekanta dialekt (hon är från mina hemtrakter) fyllde öronen. En hel del om skrivande blev det förstås men mest av allt om livet. För det är livet vi skriver om. Det är livet som ger oss historierna.

Jag tänker inte avslöja vad hon pratade om men hon gjorde det så bra. Hon rörde om, berörde, rörde mig till tårar. På en timme hann Thérese med att säga mer viktigheter än många hinner få ur sig på en livstid. Måtte hon aldrig sluta berätta.

På mitt nattduksbord ligger hennes "Vägen till Bålberget" och jag vet vad jag läser ikväll. Men ni ska lyssna. På Sommar i P1, Thérese Söderlind, om ni inte redan gjort det. Omedelbums.