Livsavgörande ögonblick

På julafton för sju år sedan fick jag två julklappar som skulle förändra resten av mitt liv. Av min sambo fick jag en laptop och av min syster en skrivarkurs.  "Sluta snacka och börja skriva" var uppmaningen. And so I did.

Skrivarkursen var Deckarskolan.com, i Helena Siganders regi och där lärde jag mig ovärderliga saker om skrivande i allmänhet och mitt eget skrivande i synnerhet. Den kursen fick mig att våga tro att jag hade talangen och att våga satsa på min barndomsdröm.

Sagt och gjort. Jag började skriva mitt första romanmanus. Jag kunde inte låta bli att skriva noveller vid sidan av och vågade skicka in till diverse novelltävlingar. Hur det gick med den sidoverksamheten har ni kunnat läsa om tidigare. Vad gäller romanen föddes den ur en gammal mordhistoria från 1800-talet från mina hemtrakter som jag skrivit om i en modern version.

Nu, sju år, tre jobb, en utbildning och två barn senare, är den klar. Färdig att släppas ut på förlagshavet. Sju år av blod, svett, tårar, förhoppningar, kval, tvivel, glädje, iver och längtan.
Sju är mitt lyckonummer och jag tänker skicka in manus på ett datum som på något sätt har med den siffran att göra. Bara för att. Kalla mig skrockfull eller fånig men sådan är jag.

Nu tar jag en bloggpaus och ägnar mig helhjärtat åt det sista rycket. När vi ses igen 2014 är det för att jag ska tillkännage att den sjuåriga eran är till ända, att manuset är lagt på lådan, att ödet får ha sin gång och att det som sker därifrån står utanför min kontroll. Att jag vänder blad, att en historia får sitt slut och en annan tar sin början. Må julen bjuda på både hårda och mjuka plappar och må 2014 bjuda på ett eller annat livsavgörande ögonblick.

Från mig till er:
GOD JUL & GOTT NYTT BOKÅR!
Vi ses på andra sidan.

Julklappstips

Läser snart ut Mikael Niemis "Fallvatten" och vill varmt rekommendera den som julklappstips.
Romanen handlar om en svensk naturkatastrof och om hur vi människor beter oss när vår värld hotas. Niemi kan konsten att beskriva människor och sätta ord på våra beteenden, i all dess osmaklighet. Han har ett språk som gör att man är där, både på plats och inuti människors huvuden. Han visar, han gestaltar och läsaren förstår. Aha. Usch. Ojdå. Nämen, näe... Åh fan. Herregud.

Fler boktips:

Jo Nesbø  "Polis"
Lena Andersson  "Egenmäktigt förfarande"
Leif GW "Den sanna historien om Pinoccios näsa"
Therese Söderlind "Vägen mot Bålberget" (hemifrån mina trakter i Ådalen)

Vågat

Ibland måste man bara våga vara vågad.

http://bokhora.se/2013/gastblogg-caroline-engvall-om-att-fa-bokkontrakt-i-cykelrummet/

Novellformulerad

Är de novellernas återtåg vi ser nu? Tack vare årets nobelpristagare Munro, som jag läst och uppskattar även om det inte är min typ av novellstil (jag är mest förtjust i den Tjechovska stilen) har folk fått upp ögonen för novellen. Den passar den moderna människan; en kortare historia att läsa på tåget, tunnelbanan eller i väntrummet.

Jag har tävlat i flera novelltävlingar genom åren - jag tokgillar konceptet- och en gång haft lyckan att vinna förstapriset. Om det kan du läsa här.

Umeå har sedan 2007 anordnat en novelltävling med den eminenta prissumman 100 000 kronor och jag har tävlat varje år, så även i år. I mars, vid den årliga Littfest, tillkännages pristagarna. Om Littfest kan du läsa mer på denna länk.

754 bidrag tävlar i år och chanserna är därmed små men ack så roligt det skulle vara att få åka tillbaka till mysiga Umeå där  jag tillbringade min studietid och ta emot ett pris. Sofi Oksanen kommer. PO Enquist kommer. Någon av mina läsare kanske har varit där något år och vill dela med sig av hur det var?

Ordlöst

För vissa dagar finns inga ord, bara blanksteg.

Ligger du i skräphögen?

Förra året var jag på en slags workshop om författande. Den hölls i Göteborg, på söndagen samma helg som Bokmässan. Det var riktat till alla oss som bär på författardrömmar och gav vägledning till hur man på bästa sätt kan optimera chanserna att lyckas. Olika föreläsare berättade om skrivande, det var paneldiskussioner med författare och skrivcoacher, tidningen SKRIVA gjorde reklam för sitt magasin (otroligt bra magasin för övrigt), det var frågestund och berättarglädje.

Sören Bondesson (författare, coach, lärare) berättade att förlagen lägger i princip alla manus i tre högar. Brahögen, kanskehögen och skräphögen. Skräphögen är papperskorgen, som ni förstår, och det är där de allra flesta hamnar. Varför?  Okunskap. Ni skulle ha hört alla konstiga frågor. Alla "banala" frågor.

Mäh.  Vem tror du att du är? tänker en och annan nu. Jo, lugn bara,  det kan förklaras. Det är inte så illa som det låter.

Många av de frågor som ställdes var på en väldigt låg nivå:
"Hur många sidor ska ett manus vara?"
"Vilket typsnitt ska jag skriva i?"
"Vilka förlag ska jag skicka till?"
"Hur skriver man en deckare?"
osv.

Det blev tydligt att jag faktiskt var hyfsat påläst, att jag kunde mer om branschen och om skrivande än vad jag själv trott. Ovärderligt. Så läs på. Gör din research. Se till att du vet så mycket du kan om typsnitt, uppbyggnad, marginaler, följebrev, dramaturgi, gestaltning, miljöbeskrivningar och dialog som du bara kan. Läs på först och skriv sen. Det kan vara skillnaden mellan kontrakt och papperskorg.

#Januari 2014:
("Hej Ulrika, jag ringer från Bonniers. Vi har läst ditt manus nu. Jättesnyggt och bra. Vilken research, vilket följebrev, vilket jobb du har lagt ner. Men du... den här storyn suger faktiskt. Tack för visat intresse i alla fall. Nu har vi fyrahundra sidor att torka oss i arslet med åtminstone.")#

Strutsmänniskor

"Du får bara acceptera det här."

Man kan få höra det ibland. Om man inte känner till den tredje vågen inom psykologin kanske man ryggar bakåt och blir provocerad av ett sådant påstående. Inte så konstigt. Acceptera blandas lätt ihop med att godkänna/tycka om/gå med på.

Acceptans handlar om att se verkligheten för vad den är. Ett accepterande förhållningssätt innebär inte att avstå från att söka förändring i en svår situation utan att sluta föra krig mot tillvaron och sig själv. Acceptans innebär att välja att se både sin inre och yttre verklighet, utan att fly eller döma den.
Först när man köper att saker är som de är kan man börja hantera dem. Så länge man förnekar fakta finns ingen chans till förändring. (Tänk på strutsen med huvudet i sanden.)

I min deckarhistoria spelar förnekelse en stor roll. De tre huvudpersonerna sysslar samtliga med förnekelse men handskas med det på olika vis. I en serie jag börjat följa (och blivit beroende av) på Netflix; "Orange is the new black", får man följa kvinnor som sitter i fängelse och hur de hanterar tillvaron. Inte alla har accepterat att de är där de är.

Vi kan inte alltid styra vad som drabbar oss men vi kan välja att hålla huvudet högt och möta det som kommer med öppna ögon. Under sin tid i fängelse lär Nelson Mandela  ha hållit sitt mod uppe med dessa rader från en dikt av William Ernest Henley:

"It matters not how strait the gate, how charged with punishments the scroll,
I am the master of my fate: I am the captain of my soul."

Nybörjare

Som jag säkert nämnt tidigare är jag med i en grupp på Facebook som heter "Författare på Facebook". Där kan man, förutom att göra reklam för sig själv, få allehanda tips och råd gällande skrivande. Om du drömmer om att ge ut en bok, eller står i färd med att skicka in ditt första manus kan den här länken vara värdefull:

http://www.forfattarforbundet.se/radgivning/rad-till-debutanter/

För övrigt redigerar jag det sista, eller snarare det jag intalar mig själv är det sista. Har bestämt mig för att skicka in manuset 1/1 2014 oavsett hur färdig eller ofärdig jag känner mig. Bära eller brista.
Bloggandet får stå tillbaka, som sig bör. Efter deadline följer månader av skrivavhållsamhet, bearbetning av alla böcker jag har liggande på nattduksbordet och ändlösa, ångestfyllda blogginlägg om huruvida jag fått någon återkoppling från ett förlag eller ej. Jag säger bara... prepare yourselves.

Brottsplatsen

När man vuxit upp i det här kan man inte annat än skriva om det.

Och OM man skulle lyckas bli utgiven, OM boken skulle sälja bra,  OM den skulle filmatiseras...ja ni ser ju vilken sagolik filmmiljö det skulle vara.

(Äsch. Läs "NÄR")

Cogito, ergo sum

Vi tänker, alltså finns vi. Och vi är vad vi tänker. Vi är som vi tänker.

När jag hämtar barnen på förskolan brukar jag passa på att fråga hur dagen varit. Tvååringen svarar alltid samma sak; "bja". Jag tror verkligen att hon bara har bja dagar för hon verkar alltid vara på bra humör på förskolan. Storebror däremot har alla slags dagar. Idag blev jag vittne till hur han blev omkulldragen av en jämnårig, precis när jag kom för att hämta. Han blev ledsen förstås men det redde ut sig. När vi åkte hem frågade jag som vanligt hur dagen hade varit och han svarade att den hade varit bra om det inte varit för att han åkte i backen där på slutet. Jag kommenterade att man kan välja om man vill minnas dagen som bra eller dålig och att det kanske blir lite tokigt att minnas dagen som dålig om många bra saker hände och bara en dålig. Grabben höll med om det.

Någon timme efter hemkomst ringer telefonen och en förskolefröken vill kolla ifall sonen möjligen berättat att han blivit biten i axeln av en kompis? Efter avslutat samtal visar sonen upp sin axel och där syns ett tydligt, blårött tandradsavtryck. Otäckt. Måste ha varit en mycket plågsam upplevelse. Drog mig till minnes att sonen mindes dagen som bra, bortsett från vurpan. Hade han blivit rädd? Var det läskigt? Gjorde det ont? Jodå, sa sonen men han var glad över att han inte bet tillbaka. Och ja, det är däri det ligger. Hur vi väljer att se på våra dagar och stunder. Att vi alltid har ett val, att det istället handlar om att välja inställning. Att det som ser ut som en motgång kan vändas till en medgång.

Jag använder ibland skrivövningar i mitt arbete. Patienterna får göra omskrivningar, målformuleringar, självbildsövningar, mirakelövningar. Det ligger en märkligt kraft i det skrivna, det vi ser på pränt. En tanke på ett papper blir så mycket mer än bara en tanke. För en tanke är bara det, en tanke. Ändå har de total makt över oss.

Bja eller dålig dag? Det är måndag. Jag har varken blivit biten i axeln eller knuffad i gruset.
Jag väljer bja.

Kärleken är en blomma

Min son är kär. Han är fem år och hon likaså. Vi kan kalla henne F. Den unga fröken har nu varit utomlands i två outhärdliga veckor. Saknaden är stor. Min son har ritat ett välkommen-tillbaka-kort med ett hjärta på och det har legat i bilen i över en vecka och väntat men imorgon, imorgon ska det överlämnas. Och jag kommer att vara med när han gör det. Iiiiii.

Ikväll innan läggning duschade han. Det bildades imma på spegeln och i imman skrev han sitt och Fs namn och ritade en blomma emellan. "För att jag är kär i henne", svarade han när jag frågade vad blomman var för.

När man frågar om F vet han vad hon har på sig, att hon gillar Monster High och vad hon gillar att äta. Hur många vuxna män kan svara på det om sina fruar/flickvänner? Sonen är kär på riktigt.
"Jag brukar brotta omkull henne när jag vill gosa", sa han härom dagen. Tänk om hon krossar hans hjärta...

Man kanske skulle lära sonen en lite one liner som får henne att aldrig vilja se åt någon annan.

Få se nu, vilka finns det? Den här kanske funkar och förstås denna klassiker.


Kärlek, i alla dess former, är temat i min nästa bok. Kanske är sonens liknelse vid en blomma precis just som det är. Ett frö som gror och växer till en vacker blomma om det får näring i form av sol, vatten och någon som pratar med den, plockar bort vissna blad och fyller på ny jord med jämna mellanrum. Någon som ser, som bryr sig. Som ritar en teckning till en. Vissa lär sig det aldrig. Vissa får det aldrig. Är det något man önskar sina barn är det kärlek. Min son är bara fem år och kan redan kärlekens språk och en ung dam - som gillar Monster High - går och är älskad precis som hon är.

Barnen

Vaknade i morse med en obeskrivligt obehaglig känsla. Jag hade drömt att jag letade efter min femårige son och att någon berättade för mig att han hade blivit lämnad på en kyrkogård (hemma i min hemby), oklart vilken som lämnat honom där. Det blev i alla fall fastställt att han hade varit där i flera timmar. Jag ifrågasatte varför (är ni inte riktigt kloka?) och fick till svar att det var helt normalt och ingen fara. Jag blev inte lugnare av det och begav mig till kyrkogården för att leta efter honom, fylld av panik över hur rädd han måste ha varit och att han förmodligen inte var kvar. Antingen bortförd eller bortsprungen. Och var/vem var jag som lät detta ske? Och det var ungefär här jag vaknade.

Ni fattar.

Idag på stan hörde jag plötsligt ett litet barn skrika. När jag vänder mig mot ljudet ser jag en omkullvält barnvagn och ett barn (uppskattningsvis 2-3 år) som gråtande står och ropar efter mamma som inte verkar befinna sig i närheten. En man går då fram och böjer sig ner och pratar med barnet samtidigt som han spanar omkring sig. Ja, var är mamman? Alla kunder i butiken hinner garanterat bli känslomässigt berörda på ett eller annat sätt innan mamman kommer skyndande och barnet äntligen slutar gråta. Barnet sattes i vagnen, som var tungt lastad vid handtaget och sannolikt välte den när barnet klev ur och inte med barnet i. Barnet kanske sov när det lämnades obevakad.

Jaha. Slutet gott, allting gott? Vet inte men jag har i alla fall en aning om hur den mamman känner sig.

Sedan jag blev mamma kan jag inte se filmer som handlar om barn som far illa, kan inte läsa böcker där barn dör. Men jag har skrivit en. "Skriv det du själv skulle vilja läsa", sa Leif GW.

Tänkte inte på det.

Augustpriset

Igår delades Augustpriset ut. Fyra kategorier, fyra vinnare.

Årets skönlitterära bok: "Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson.
Årets svenska fackbok: "Expeditionen. Min kärlekshistoria." Av Bea Uusma.
Årets svenska barn- och ungdomsbok: "Snöret, fågeln och jag". Av Ellen Karlsson och Eva Lindström
Lilla Augustpriset: "Då skulle världen vara en vacker plats" av Nicole Accord.

Augustpriset instiftades 1989 och prissumman är 100 000 kronor.

Jag har inte läst Lena Anderssons bok än men en av mina kollegor påtalade den för flera månader sedan och var eld och lågor. Och min hög på nattduksbordet växer och växer...

2013 års bästa kriminalromaner

I helgen utsågs 2013 års bästa kriminalromaner av Svenska deckarakademin. Bästa svenska kriminalroman blev "Den osynlige mannen från Salem" av Christoffer Carlsson.

Motiveringen var "Stark noirroman med förtätad stämning av vemod och uppgivenhet”

Bästa till svenska översatta kriminalroman blev "Utsuddade spår" av Drit Mishani med motiveringen:  "Ett intensivt engagerande familjedrama i lågmäld ton”.

Thomas Engström knep Debutantpriset med sin "Väster om friheten". Motiveringen löd: "Fullgången internationell thriller i en väl skildrad Berlinmiljö".

Det där med motiveringar kan man ha med sig när man sitter och filurar på sin roman. Hur skulle jag vilja att en jury tyckte om min bok? Hur vill jag bli läst? Vad är viktigt gällande synen på mitt författarskap? Skriver jag "som Nicke Lilltroll pratar" (Läckberg enligt Leif GW) eller är det "en stark skildring av ett samhälle präglat av skam och arvssynder där tiderna förändras men mänskligheten är densamma" (mig, enligt mig)? Kan man "känna" temat när man läser? Går budskapet fram? Blir man påverkad, berörd, skrämd, generad eller tänker man att "det här var ju ett sjuhelsikes slöseri med dyrbar tid men jag kan i alla fall elda upp skiten".

Om ni vill ha roliga författartips: Kolla in Leif GW på senaste avsnittet av Hellenius hörna, på TV4Play.

Det här med namn

Att namnge karaktärer och platser, djur eller annat av betydelse är ingen lätt match i skapandeprocessen. "Det är väl bara att kalla dem något" säger den oinvigde. Näpp serru. Det är bland det viktigaste som finns för ett namn som känns fel kan störa en hel läsupplevelse. Själv har jag bytt namn på huvudpersonen tre gånger. Först var det Sara, sen Malin och nu slutligen Annie. Även gärningsmannen och offret har bytt namn några gånger men nu är jag tämligen nöjd. Om ni tänker på era favoritkaraktärer eller favvofilm, favvobok så förstår ni vad jag menar. Tänk er om Hannibal Lecter istället hetat Herman Morris? Eller om Lisbeth Salander hetat Gunilla Fredriksson. Ni fattar.

Jag har i mitt manus haft ett behandlingshem vid namn Korpberget som förebild. Inför inskickandet av manus ska jag byta ut det verkliga namnet mot ett annat, fiktivt, men har väldigt svårt att hitta på något som klingar lika bra. Namnet får gärna väcka känslan av utsatthet, ensamhet, kanske vemod.

Nu till min fråga: Kan ni hjälpa mig tänka ut ett passande namn på ett behandlingshem i Ådalen som också anknyter till miljön/djur/annat man kan härleda till Kramfors och Höga Kusten vore jag oerhört tacksam. Om ni inte vill skylta med ert bidrag kan man också skicka mail:

rolfsdotter77@gmail.com


Bästa förslag belönas med ett signerat gratis hedersexemplar oavsett om jag blir antagen eller måste trycka den själv.

Innovatören

Jag har en vän som brukar prata om passiva inkomster. Hon vill verkligen hitta en grej som sedan sköter sig själv. Lite arbete med att kläcka en idé, tillverka en produkt, ta patent men sedan: pengarna  rullar in utan ansträngning.

Jag är inte särskilt tekniskt lagd så en bestseller ligger närmast till hands för mig. Men om man ska bli en bästsäljare måste man inte bara kunna skriva en bok. Man måste sälja också. Om ett förlag ska investera i en nykomling är det viktigt att även författaren vill investera. Sin tid, sin ork, sin själ.

Men jag är ingen säljare, har aldrig kunnat kränga något. Jag tycker inte om att pracka på folk något de inte själva försökt skaffa sig. Har jag trott.

Men så slog det mig. Jag säljer visst. Vareviga dag, från morgon till kväll. Först med mina patienter. Jag säljer idén om ett bättre liv, ett alternativt sätt att hantera svårigheter på, nya lösningar. Jag visar på en annan väg att gå och vecka efter vecka kommer de tillbaka och köper det jag säger. De tror på mig, på konceptet. Och, inte att förglömma: På morgnar, kvällar och helger säljer jag saker till mina barn. Får dem att överväga det jag säger, ändra riktning, ta på sina kläder och äta sin mat. Jag tvingar dem aldrig, varken barnen eller patienterna. Jag säljer och de köper.

Nu har jag gått och fått en idé. En ring på vattnet. Läckberg är ingen litterär förebild för mig, men hon kan konsten att nyttja sitt varumärke till Max (där fick jag till det) och det beundrar jag henne för. Jag tänkte mig en spin off på det hon gjort med smycken och annat. Men jag har en annan inriktning, en mer konceptbaserad idé och jaggermigtusan på att den redan är tagen men känslan när man tror att man kommit på en ny grej är rätt skön att lufsa runt i, tills man googlar fram den kalla sanningen och slås ner i sina trasiga skor igen.

Sinnesintryck

Jag redigerar vidare. Går igenom scener och kompletterar handligen med väder, vind och sinnesintryck. Handlingen och människorna ska gestaltas (show don´t tell, ni vet) genom hur de rör sig, pratar, luktar, smakar, känns, påverkar, gör intryck.

På socialtjänsten i Kramfors luktar det nybakt bröd, koperingsmaskin och övervattnade blommor. I Annie Ljungs hemby luktar det gödslad åker, granskog och liljekonvalj eller som på vintern; torr snö, vedbrasa och oisolerad farstu.

Några hävdar att vi även har ett sjätte men för det mesta använder vi våra fem, vetenskapligt erkända sinnen. När jag skriver är det oftast tyst runt mig men det händer att jag lyssnar på musik för att komma i rätt stämning. Twin Peaks, Lars Winnerbäck och Aerosmith i en salig blandning har det blivit till min första bok. Nästa kommer att låta på ett helt annat sätt. Hur vet jag inte än, bara att.

Det är sedan ett par år tillbaka ljudspår till böcker,  så kallade booktracks. Det görs även trailers till böcker, vissa är så bra gjorda att man nästan tror att boken redan är filmatiserad. Jag gillar den här .

Sinnesintryck som sagt. Personligen är jag mest för synintryck, jag upplever mycket genom mina ögon. Jag iakttar hellre och bättre än jag hör. Jag känner bättre än jag smakar men dofter har jag också en fallenhet för. Matos, svett. Hö, sand och hav.

De fem sinnena är ett känt och bra skrivknep att ta till när man får skrivtorka eller vill fylla ut en scen. Att experimentera med intrycken kan också berika en text:

Han drack henne med blicken, i djupa klunkar sög han in hela hennes doft.

Lukten av salt var en sak men han tyckte inte om hur hon tog i honom. De små, tjocka fingrarna var som torr gummi mot hans hud, som att han var ett stycke kött hon skar i med plastbehandskade händer.

Vad vore ett brusande hav utan ljudet av vågorna? Vad vore en nobelmiddag utan smakerna eller ljudet av silverbestick mot skör tallrik? Hjärtslag utan vibrationerna i bröstet?

Om du skulle vara tvungen att avstå ett av dina sinnen, vilket skulle det bli?

Jag har hört berättas

Människor. Det ryms en rymd i var och en av oss. Om du möter blicken på någon du möter, om du tar dig tiden, kan du inte då ana alltet som göms där inne? Det går inte en dag utan att jag fascineras av dem jag har runt mig. Starka människor, bräckliga människor, kämpande människor, goda människor, mänskliga människor.

Fyra patientmöten idag, fyra olika par ögon. Fyra berättelser, fyra öden, fyra "då-nu-och sen då?" som kommer in till mig, delar med sig, speglar sig i det jag säger och sedan går för att ge plats åt nästa.
Och jag skulle önska att de kunde få lyssna till varandra, alla de som tror att de är ensamma, alla de som tror att ingen skulle förstå. Hur stark är inte kraften i att lyssna till någon som varit i det mörkaste mörker och tagit sig ur det? Någon som dragit sig upp och gått vidare på nya, friska vägar.

Läste ett inlägg på en grupp på Facebook som jag är med i (Författare på Facebook), som gällde slut på romaner/historier och huruvida de ska vara lyckliga eller ej alternativt om man kan skriva flera olika slags slut. Tänkte då på något vi diskuterade på socionomutbildningen gällande narrativ terapi:
Inom narrativ terapi  inriktar sig terapeuterna på att hjälpa människor att se sitt liv och sina problem i ett nytt ljus så att de kan börja berätta en annan historia om sig själva än den som tidigare gav dem problem. Terapin blir då en ny beskrivning av deras liv.

Om jag någon gång läser vidare till legitimerad terapeut känns det som om narrativ terapi borde bli min inriktning. Vilken drömkombination; terapi och författande i ett.

Min syster frågade mig en gång; om ditt liv skulle filmatiseras, vilken skådespelare skulle spela dig då? Jag svarade Julia Roberts. Jag är inte ett dugg lik henne utseendemässigt men hon skrattar så härligt. Rakt ut, som en häst ungefär ni vet. Hämningslöst. Det gillar jag. Så vill jag se mig själv.

Hur vill du se dig själv? Vem vill du ska spela dig i en film och varför inte bara prova att spela honom/henne? Prova. Se vad som händer. Du kanske skriver om historien, du kanske får ett helt annat slut. Just det. Spännande? Eller skrämmande?

Dialog och boktips

Sitter med en ny runda av manusgenomgång och fastnar i olika dialoger. På socialtjänsten, mellan klienter och socialsekreterare, en stolt och skamsen anhörig, en enerverande kollega, ett barn och en vuxen.

Jag vänder och vrider. Rätt och fel? Ta bort eller lägga till?

Passar det bättre med en lång tystnad och hur kan jag gestalta den och samtidigt få med något som säger något om relationen eller personerna?
Bör jag återge hela samtalet eller istället sammanfatta för att snabbt komma till en nyckelreplik?
Vilken känsla vill jag förmedla?
Jag har läst på och gått kurser. Jag har studerat erfarna författare och har hyfsat bra koll på vilka olika sätt man kan skriva saker på men när det kommer till att bestämma sig för något är jag för det mesta ändå Den Lilla Nybörjaren.

Varför dialog i en text? Dialog kan användas för att 1. spegla en relation, 2. gestalta en karaktär, 3. föra handlingen framåt, 4. förmedla en känsla osv.


Nyckelfrågorna blir därför:
Vad är syftet med dialogen? Först när jag vet det kan jag avgöra hur jag ska skriva den. Ibland kan själva dialogen eller vad som sägs vara underordnat hur och när det sägs.

När jag tänker bra dialog tänker jag osökt på Revolutionary Road av Richard Yates. Redan i de inledande kapitlen förstår man genom den fenomenala dialogen mycket av vad som utspelar sig under ytan.

Övning ger färdighet. Jag väljer att tro att även Yates övade en hel del innan han blev fenomenal.
Nu ska jag snart stänga skrivarlådan för idag och istället öva på att göra guacamole. Trevlig helg!

The criminal mind

Igår spekulerade jag i hur brottet med tårtan hade förberetts. Här kan ni läsa sanningen om  tårtkastaren, enligt henne själv. Se om ni kan lägga märke till hennes (o)medvetna cliffhanger.

En ledtråd: tänk seriemördare.

I skuggan av ett brott

Jimmie Åkesson har blivit tårtad. Stackarn. En kvinna gömde en tårta under sin kappa, slängde den (tårtan alltså) i ansiktet på en oförberedd sverigedemokratledare. Floff!

Som krimförfattare kan man inte låta bli att fascineras över brottslingen och hennes tillvägagångssätt. Hur växte detta fram i hennes sinne? Vilka tankar och känslor ledde henne fram till denna gärning? Om man tar krimgenrens fyra M: mördare, motiv, mordvapen och moment/tillfälle och tänker ur brottslingens perspektiv är "mördaren" kvinnan, momentet relativt lättillgänglig, motivet givet med tanke på Jimmies åsikter och partitillhörighet men "mordvapnet"... Hur föll valet på tårtan?

Okej. Vi har ett syfte; att "döda"/platta till/förnedra/markera/straffa. Vi tänker oss att det kan innebära ett visst avstånd till målet. Det behöver gå fort. Det ska vara lätt att gömma/bära/transportera.  Det ger oss diverse livsmedel alternativt kroppsvätskor. Ägg. Tomater. Tårta. Kiss. Bajs. Spya. Blod?

Känslorna de väcker är väldigt olika. Kiss eller bajs känns dramatiskt. Hög äckelfaktor. Hög förnedringsfaktor. En skvätt blod jämfört med en tårta? Blod är skräck, tårta är åtlöje. Vi har alla sett clowner på cirkus få en tårta i ansiktet. Det är kladdigt, förnedrande, skämmigt. Vi ska skratta och peka finger. En tårta... Bakade hon den själv eller köpte hon en? Var den dyr eller billig? Eller snattade hon den? Om hon bakade den, gjorde hon den med omsorg, med strössel, sprits och avancerade mönster? Hur valde hon smaker på lagren? Lät hon bli att tvätta händerna innan? Spottade hon i grädden?

Kvinnan valde alltså en tårta och polisen tog henne och säger att "något slags brott är det."Är hon nöjd med resultatet eller skäms hon?

Och sista frågan då: Skäms du, Jimmie?

Bästa krim

På Svenska deckarfestivalen i Sundsvall presenterades för några dagar sedan de nominerade till Årets bästa svenska kriminalroman 2013:

Christoffer Carlsson - Den osynlige mannen från Salem (Piratförlaget)
Arne Dahl - Blindbock (Albert Bonniers förlag)
Håkan Nesser - Levande och döda i Winsford (Albert Bonniers förlag)
Johan Theorin - Rörgast (Wahlström & Widstrand)
Katarina Wennstam - Stenhjärtat (Albert Bonniers förlag)

Till "The Martin Beck Award", alltså bästa utländska (men översatta till svenska) kriminalromaner, är dessa nominerade:

S. J. Bolton - Odödlig
Gillian Flynn - Gone Girl
Dror Mishani - Utsuddade spår
Jo Nesbø - Polis
Ferdinand von Schirach - Fallet Collini

Vilka böcker som blir årets bästa kriminalromaner blir klart lördagen den 23 november.

Ska man ge sig på en gissning (utan att ha hunnit läsa någon av kandidaterna) lägger jag en slant på Katarina Wennstam och Gillian Flynn, men av princip tycker jag att det är lite knepigt att tävla om "bästa" bok/berättelse och kanske speciellt i krimgenren. Undrar lite stillsamt hur de bedömer bidragen. Vem blev man mest rädd av? Vem var äckligast? Vem var klurigast? Vem var blodigast? Vem var sjukast? Vem bet jag ner flest naglar av att läsa? Vilken läste jag ut på kortast tid? Vilken gav mig mest mardrömmar? Vilken fick mig att längta efter fler?

Vilken är den bästa deckaren du har läst och varför? Jag tror att du kommer att komma fram till att det hade något att göra huruvida den fångade ditt intresse, gjorde dig berörd, fick dig att bry dig om hur det skulle gå, höll dig i sitt grepp, bjöd in dig till att lösa gåtan och sedan lämnade dig med en känsla av tomhet och en längtan efter mer.

Det ingen ser, del II

Det ingen läsare ser och inte heller ens familj, vänner och kollegor ser är allt det arbete som lagts ner bakom ett färdigt manus. Alla tusentals timmar som gått åt till att fundera på vilken slags klädsel en karaktär ska ha, vilket namn som passar bäst, om en viss replik ska komma före eller efter en viss handling, vilket väder det var i början på en scen och om det ska ha slutat regna nu eller regna än mer för att passa sinnesstämningen i scenen, om personen ska snusa eller röka, hur sjutton man beskriver hur en andedräkt kan smaka, hur en deprimerad person ska gestaltas (show, don´t tell) utan att det känns överdrivet och vad en detalj på en bildörr kallas eller hur en humoristisk sexscen på ett ålderdomshem kan gå till, hur en dialog kan skrivas om och bli rappare, mer hotfull. Hur ett lik kan vara vackert, hur man kan skriva om en avskyvärd skurk på ett sätt som istället gör att läsaren älskar den.

Som Ann Ljungberg har sagt om redigering att man ska göra det och göra det igen, tills man spyr.

När man skickar in sitt manus till förlag har man vridit och vänt på sin historia i vad som känns som hundra år. Man har fött det där barnet om och om igen utan bedövning (för lustgasen fanns bara tillgänglig i de första trettio sidorna) och skrikit och våndats och nu är man så less att man vill inte se åt det förbaskade kräket.

Föreställ dig: Du vänder dig bort, slickar dig om dina spruckna läppar, stryker bort svetten från kinderna, sluter ögonen. Kroppen domnar och du vill inte se, inte höra, inte känna något mer.

Då pickar någon dig på axeln och väser något i örat. Du vänder huvudet mot skepnaden bredvid dig och harklar ur dig:

"Va...?"
"Är det inte klart?"
"Ska jag göra det igen?"

Och verkligheten nickar:
"Ja", säger den och hånler.  "Tills du spyr."

Det ingen ser

Nej. Det är INTE titeln på min första "bok". Det är den näst vanligaste frågan efter "Jaså,  du skriver på en bok, vad handlar den om då?" och jag kommer ALDRIG att berätta vilken arbetstitel jag har kommit på. Sniket, tänker vissa men må så vara. Jag är inte beredd att ta risken att någon snor den. Det är så svårt att hitta en säljande titel som dessutom passar bokens innehåll och som inte redan är tagen.

Jag har skrivit på mitt manus sedan 2007 och länge hade jag en arbetstitel. Plötsligt en dag när jag satt och skrev hörde jag en låt där en fras passade som hand i handske med den centrala händelsen i min bok samtidigt som den speglar lite av miljön jag skriver om. Jag är så förrebasskat nöjd med den titeln och inget förlag i världen ska få ändra på det utan goda argument. (för den kommer ju att bli utgiven. Frågan är inte om utan när och av vem.)

Kvarstår gör kampen mellan förnuft och känsla. Förnuftet säger mig att redigera klart mitt nästan färdiga manus och skicka in till förlag som en länge efterlängtad julklapp till mig själv. Det är ju det enda rätta. Jag är ju så nära nu. Men känslorna säger nåt annat, nej de skriiiker: "Pssst.....Ulriiiiiikaaaaa... Sätt dig och skriv på uppföljaren, det är ju så mycket rooooligare."

Hur göra? Och varför välja?
Lösning: Om jag redigerar manus ett i två timmar får jag skriva på uppföljaren i en halvtimme.

"Jaså, du skriver på en uppföljare också. Vad heter den då?"

Jobevars, titeln är redan klar. Men. Tänker inte säga. Behövde ingen låt, den kom till mig ändå.  Vi kan kalla den "Näcken" för den har med vatten och nakenhet att göra.

Sjuklikt

I min bransch behövs kollegor, fikaraster och en smula humor och självironi om man ska få andrum i allt det svåra man hanterar dagarna i ända. Det har hänt att vi (läs behandlare) har roat oss med att spekulera i vilken psykisk åkomma vi själva skulle vara troliga att drabbas av om vi själva insjuknade. Jag har spekulerat i tvångssyndrom, narcissism och andra intressanta kategorier men på senare tid har jag tvingats inse att det sorgligt nog snarast skulle sluta i en synnerligen komplex och sorglig diagnos.

Alla som har sett "A beautiful mind" med Russel Crowe (han drabbas av paranoid schizofreni) vet hur smygande denna sjukdom kan komma att yttra sig, hur vanföreställningar är så verkliga att de inte går att skilja från verklighet och hur lätt det är att till en början förleda andra i sina övertygelser.

Tänk om jag bara tror att jag jobbar som socionom? Tänk om jag i själva verket är patienten? Tänk om jag när jag trott att jag bytt jobb istället blivit flyttad till en annan avdelning? Är denna blogg verklig? Tänk om siffran på antal besökare inte är verklig utan något jag skapat i min fantasi? Tänk om jag inte skrivit någon bok? Tänk om jag sitter som Jack Nicholson i "The Shining" och skriver samma rad om och om igen tills jag tar till yxan?

Tänk om rädslan för att vara paranoid är just det? Paranoia.
Hemska tanke.

Hörs sen. Måste logga ur nu.  Jag misstänker nämligen att någon försöker hacka sig in på bloggen och skriva konstiga inlägg för att förstöra min karriär.

Torka aldrig arslet utan papper

Nu är nomineringarna till årets Augustpris klara och det kan ni intresserade läsa mer om till exempel här.

Jag trodde verkligen att Jonas Gardell skulle bli nominerad för sin trilogi men det (spoilervarning) är han inte. Att ett sånt viktigt verk som setts och lästs och älskats av så många, som dessutom filmatiserats både för TV och i filmformat (och fungerat), inte ens blir nominerat är förbryllande. Skulle varit kul att höra hur snacket gick i juryn när det skulle tyckas och väljas. Hur många homofober sitter i juryn? Hur många upplevde ett starkt obehag av att läsa böckerna eller se filmen?

Vi människor har en naturlig instinkt att undvika obehag. Vi har också en tendens att förknippa obehag med inte bara det objekt eller situation som väckte obehaget, vi kan också associera till andra objekt och miljöer så att vi snabbare ska kunna uppmärksamma ett annalkande hot. Hur många känner ännu den där obehagskänslan när de hör Jonas Gardells namn nämnas? Hur många förknippar inte denne författare med allt annat än lustfyllda upplevelser?

Det skulle kunna vara så enkelt. Jonas/homo/sjukdom/äckel/obehag= bort, undvik, fly. Vi väljer en trevligare bok istället. En som får oss att må bra, slippa tänka på världens eländigheter.

De flesta patienter jag träffar säger samma sak på frågan om vad de har som mål med att gå i samtal: "Jag vill må bra." Jaha, säger jag. För att kunna må bra måste du vara beredd att må dåligt en stund till och stå ut med det. Är man inte det är det inte lönt. You can run but you can´t hide. Förr eller senare kommer det man sprungit ifrån ikapp. Ju längre man väntar desto större obehag.

Så ge Gardell ett fett pris. Mannen lider och har lidit, för oss. Jonas är Jesus. Jesus with a twist. Han har kommit på hur man ska hantera smärta; acceptera den och gå rakt igenom den. Gärna som Mora Träsk: klafs, klafs, svisch, svisch, klapp, klapp. Med tungan rätt i mun.

Åskådningar

Dagarna i ända får jag dem. Dilemman. Kval. Historier. Livsöden. Depressioner och ångest i en aldrig sinande ström. Och jag tänker att jag är så priviligerad. Det är en ynnest att få dessa förtroenden, att få dela en människas liv under ett ögonblick. Att få blicka in genom ett fönster innan det stängs igen och personen vandrar ut i verkligheten och livet och hanterar den. Jag är kurator till yrket, för er som inte fått med er det, och missförstå mig rätt när jag säger att mitt yrke är en aldrig sinande inspirationskälla.

Jag såg en film i helgen, "Side Effects". Den var spännande och hade en bra dramaturgisk tråd (nej, jag kan inte ens se en film längre utan att tänka dramaturgi). Det var en replik, en definition, som fastnade i mig:

"Depression är oförmågan att föreställa sig en framtid."

Tänk på den en stund. Och på att ångest i så fall skulle kunna förklaras som motsatsen; förmågan att föreställa sig en framtid. En framtid där allt kan gå åt skogen. En hotfull framtid. Sen tänker du lite på hur du hanterar den tanken och den känslan. Någonstans kommer du att hitta ett undvikandebeteende och där, mina vänner, däri ligger också anledningen till att problemet finns kvar.  Jag älskar att arbeta med ångest. Det är så påtagligt, så självklart och så fascinerande i sin komplexitet. Det ger mig också den största tillfredsställelsen när man lyckas hjälpa en människa hantera sin ångest, komma vidare, ta kommandot. Förstå. Hantera. Men det är inte alltid man lyckas leva som man lär.

När hotet närmar sig har vi människor i huvudsak tre strategier för att hantera situationen; kamp, flykt eller att spela död. Alla tre kan vara funktionella beroende på situation. Vissa använder sig av samtliga strategier men oftast brukar man kunna skönja en huvudstrategi. Huvudpersonen i min roman, Annie Ljung, har flykt som ständig strategi. Vilken tror du att du har?

Summerar september

Det blev en novell. Det blev en releasefest. Det blev en bokmässa. Releasefesten var som ett förspel om Bokmässan var själva akten. Novellen skrev jag klar på tåget ner till Göteborg och skickade i vanlig ordning in i sista minuten. I år är jag däremot mycket nöjd med mitt bidrag och om inte Umeå vill ha den kommer jag att försöka sälja den till något magasin. Jag har en hög noveller som har legat till sig nu, det kanske är dags att dryga ut höstkassan lite.

Vad ska man tänka på när man skickar in noveller?  Jo, tajming förstås. Gärna ha ett halvårs framförhållning, eftersom tidningarna redan lagt agendan för många nummer framåt. Läsa på om vilka slags noveller de publicerar, vilken läsekretsen är. Maila fictionschefen och fråga om format.
Jag fick några enkla förhållningsregler en gång när jag hörde av mig till en svensk tidning för damer. "Skriv inget om husdjur som dör, sjukdomar eller rollatorer. Det gillar inte våra läsare." Så jag skrev en med lite snusk. Tantsnusk. Den var för "ekivok" för Hemmets Journal. Ja ja, stackars läsare.

Och så Bokmässan. Ingen höjdare i år tyvärr. Temat var Rumänien och jag kan inte erinra mig att jag läst något av en rumänsk författare i detta livet. Det närmsta Rumänien jag kommit är genom att läsa Bram Stokers Dracula och Stoker var irländare.

Sprang på Amanda Hellberg, som är aktuell med Snögloben (Maja Grå-serien). Hon är alltid lika gullig. Det är så trevligt när författare tar sig tid att byta några ord trots att det slits och dras i dem, böcker ska signeras och bilder ska tas. Krockade i vimlet med Martin Melin (och nej, det var helt oplanerat faktiskt), hälsade på Nina Larsdotter Lööw och förlagstjejerna, köpte en av deras böcker, inspekterade deras fina monter och önskade lycka till. Det går bra för Nina nu och nästa år är jag övertygad om att LITET Förlags monter är betydligt större än så.

På tåget hem hände något lustigt. Tåget var fjorton vagnar långt och nog sjutton hamnade jag bredvid samma författare som jag delade säte med förra året; söta journalisten Johanna Schreiber som är aktuell med "Carlstensveckan", en ungdomsroman. Vad är oddsen för det? Då, 2012,  var hon mitt i arbetet med sin debut och nu skriver hon redan på uppföljaren. Ända sedan vi bytte mailadresser då på tåget förra året har hon peppat mig i skrivprocessen. Amanda Hellberg har också kommit med goda råd. De som förblir jordnära trots framgång, de som ser den lilla människan - det är så man blir framgångsrik i längden vill jag tro.

Att man aldrig lär sig

I fem år har jag gjort det. Skickat in novellbidrag till Umeås novellpristävling. Och alltid har jag varit ute i sista minuten. Skickat in mitt bidrag sista dagen, fem minuter innan posten ska gå. Typ. Förra året fick min man printa ut sidorna och lägga dem på postlådan efter att jag mailat upp dem från Göteborg till honom.

Nu sitter jag här igen, i sista minuten och det är samma lika. Det blir inte bra. Känslan av att hasta igenom något och inte vara riktigt nöjd med slutprodukten. Uppskjutarbeteendet har tagit över och jag gillar det inte. Prokrastinering heter det på fackspråk. Googla. Vi lider alla av en släng av det av och till, det fyller en funktion och metoden är effektiv. Det är därför vi fortsätter göra det, vi vidmakthåller beteendet och löser problemet på kort sikt men inte på lång sikt.

På lång sikt måste jag ta mig i kragen och göra klart saker i tid så att jag, som imorgon, slipper sitta på tåget till Bokmässan och känna en sur eftersmak i munnen efter att ha stressat igenom mitt manus när jag istället kunde ha suttit tillbakalutad i TV-soffan, målat tånaglarna och druckit en god kopp te.

Och titta! Jag bloggar istället för att redigera min novell.

Det är så det funkar. Tänk att man (aldrig) lär sig.

Released, relieved.

I torsdags provade jag något nytt. Gick på en releasefest. Min första men förhoppningsvis inte sista. Smickrad till tusen av att, som en av få, bli inbjuden till att bevittna en författande kvinnas triumferande, tillfredsställande, självuppfyllande, lyckliga ögonblick av att hålla sin debutroman i handen och få signera den. Hon heter Nina Larsdotter Lööw och jag känner henne inte alls mer än att hon är den enda förlagsrepresentant som läst något av det jag skrivit. Sju kapitel har hon läst och nu vill hon läsa hela mitt manus. Hon verkar rolig, smart, spontan, driftig, kreativ, modig. Och så är hon snygg. En kvinna som inte är rädd att våga ta för sig, prova. Hon startade eget, ett eget förlag. En kvinna att se upp till, inspireras av.

När hon höll sitt tacktal tror jag att inte ett öga i rummet var torrt. Med skratt och själ delade hon med sig av hur resan fram till färdig bok hade gått till. Du kan läsa om henne här.

LITET Förlag kommer på Bokmässan i år. Jag kommer på Bokmässan i år. Förra året satt jag, med ett ännu ofärdigt manus, i en hotellrestaurang och smygkikade på Forum Förlags VIP-fest och drömde mig bort. Nu, ett år senare, har jag ett färdigt manus och ett förlag som är intresserade. Ett litet steg för mänskligheten men ett desto större för mig.

Dumma pöke

Barnen och jag sitter i sovrummet och min yngsta, tvååringen, hoppar ner från sängen för att gå in i sitt rum och leka. Men hon stannar upp i steget, blir stående och tittar ut i hallen.
   "Det kom inte nån?" säger hon och tittar på mig.
   "Nä", säger jag undrande och tittar ut i hallen jag också. Dottern ser ut i hallen igen och sedan på mig.
   "Pöke där", säger hon.
Eftersom barnen läst böcker om Spöket Laban vet jag vad "pöke" betyder.
   "Är det Spöket Laban?" skrattar jag.
Dottern skakar då bestämt på huvudet.
   "Nä, guppe", säger hon. Guppe betyder gubbe.

När min femåring var i tvåårsåldern inträffade nästan samma sak. Han brukade också hejda sig, titta ut i hallen, titta undrande på mig och säga "Det kom inte nån?"

Vad ska man tro om detta? Vårt hus är byggt 1912. Just saying.

På tal om pöken tycker jag att ni alla ska gå och se musikalen "SPÖK" i Stockholm, med Loa, Lena PH, Måns Z  m fl.  Jag ska gå, alla borde gå. Inte minst för att se min systers fantastiskt begåvade och roliga kompis Marit Eriksson i en av rollerna. Go-go-ghost!

Svarta vatten

Skribenten Kristian Gidlund är död. Han blev 29 år gammal men var betydligt äldre än så.  På kort tid har han nått in i hjärtat på så många människor och de avtryck han gjort är outplånliga.

Vi måste prata om smärta, om sorg, om ångest, om förvivlan, om skam. Det är inte tårarna som tar livet ifrån oss. Det är när vi tiger vi brister.

I en novell av Inger Edelfeldt läste jag en rad som sade mer än tusen ord:

"Över detta svarta vatten finns ett sätt att gå."

Kristian Gidlund visade oss ett. På hans gravsten tänker jag mig att den raden hade passat bra.

Problemlösning

Ensam hemma idag. Sitter på toa. Har suttit en stund. Om ni förstår. När det är dags att resa mig inser jag att toarullehållaren är tom. Böjer mig för att greppa en rulle från den toalettrullehållare som står bredvid toastolen och som alltid brukar innehålla minst en extra rulle.

Ingen rulle nu.

I det här läget kan man inte annat än skratta. Så jag skrattar. Ser mig omkring igen. Funderar.

Jag har nu två val. Alternativ nummer ett: Gefle Dagblad som jag precis läst. Alternativ nummer två: paketet med våtservetter men det ligger i skåpet på andra sidan rummet med en väldigt vit badrumsmatta emellan.

Jag gjorde mitt val. Det säger en del om en det där, hur man löser sina dilemman.

Dagens motto: Medtag mjuk rulle om du tänker sätta dig i skiten.

Ja och nej

"Jag har så svårt att säga nej", hör jag ofta i mitt arbete. Människor beskriver sina svårigheter att sätta gränser, att säga ifrån och nej och stopp. Hur de bränner ut sig för att vara andra till lags. Ofta vet de inte varför de inte kan säga nej, varför de pressar sig till det yttersta och tycker att det är ett bättre alternativ. När man går till botten med problemen brukar det visa sig att de är rädda för att sätta gränser eftersom de inte vet vad som ska hända då. Risken för att såra någon annan, att någon ska tycka illa om en räcker för att låta bli.

Sällan pratas det om svårigheter att säga ja. Säga ja tack, bjuda in. Likaväl finns den ofta där, oförmågan och motviljan, rädslan inför att ta emot och unna sig. Att välja glädjen. För med den kommer också bördan eller utmaningen i att kunna motivera sig, kunna stå fast vid sina val och vad man behöver. En massage, en ny väska, en semesterresa. Att kunna strunta i andras åsikter om vad man borde och inte borde, rätt och fel och fan och hans moster.

Har du sagt ja till något på sistone och hur kändes det?

Anslaget

Platsen är biblioteket och uppdraget är novell. Jag sneglar i "Nattens lekar", en novellsamling av Stig den briljante Dagerman och tänker anslag. Sju sekunder att göra ett första intryck i verkligheten och säkerligen något liknande i tävlingssammanhang. Sju sekunder att antingen få vara med eller att läggas till diverse, till glömskan.

Blicken vandrar ut, genom fönstret ner på vattnet i Gavleån. Det ser två män vid räcket. De står med en knapp meters avstånd från varandra och riktar sina kastspön åt olika håll medan de samspråkar. Den ene har långt mörkt hår, samlat i en hästsvans. Klädd i svart, till och med skorna - han bär crocs - är svarta. Han fyller ut kläderna väl, ser inte ut att leva enbart på fisk. Om man säger så. Den andre är magerlagd och har, kan tänkas, ett reellt syfte med att gå hem med något över axeln. Medan hästsvansen pratar har den magre sin blick fäst på det som händer på å-ytan. Jag ser hur han lyssnar och nickar. Ibland, när hästsvansen drar upp en abborre, ler den magre och beundrar fångsten. 

Där står de, sida vid sida, och med fönsterglaset emellan mig och dem tänker jag att de är främlingar. Tysta män som fiskar och att det möjligen är det enda de har gemensamt. Hur var det med anslaget dem emellan? Det första ord som byttes och som säkerligen men utan att de tänkte närmare på det då avgjorde huruvida de fortsatte stå sida vid sida istället för att byta plats, gå några steg ifrån. Förenade i ett ömsesidigt intresse, outtömligt, oavsett ögonkontakt eller status.

Om de möts på gatan, de där två. Om de råkas i samma mataffär eller i köar på banken. De har delat en stund, kanske flera, vid ån. Mätt varandra med blicken, jämfört fångsten, kommenterat sina lådor med bete och drag. Vad skulle de säga? Skulle de le igenkännande och fråga något som signalerar att stunden de delat betydde något? Riskera att den andre inte hakade på, inte kom ihåg. Eller skulle de bli stående på var sin sida av frysdisken och se ner på torskblocken,  bita sig i läppen och tänka att det här blev ju märkligt.

Att inse sina begränsningar

Denna vecka har jag börjat på ett ny arbetsplats. Det är en privat vårdgivare och jag träffar primärvårdspatienter som på ett eller annat sätt är i behov av samtal p g a psykisk ohälsa. Jag har inte haft den sortens arbete sedan 2011 då jag gick hem på föräldraledighet. Jag var less då, ordentligt less. Less på grund av att arbetsplatsen befann sig i en brytpunkt där mycket var ovisst men framför allt less på grund av att arbetet med att hjälpa andra, människor som många gånger befann sig nära döden, när jag själv bar på ett nytt liv blev en alltför stor kontrast vilket gjorde att jag inte kände mig särskilt bra på mitt jobb. Säkert märktes detta inte lika mycket för patienterna, det var nog snarare jag som led mest av det.

Nu, två år senare, när jag haft ynnesten att ägna mig åt friskare aspekter av livet, känner jag mig full av energi och sug inför mitt nya arbete. Primärvård är också något helt annat än tung psykiatri och det är en enorm trygghet att veta att man inte är sista utpost, att det finns alternativ hjälp att tillgå om det skulle behövas.

Jag träffade en människa härom dagen som beskrev hur hen satte upp alltför höga mål och sedan, när misslyckandet kom, alltid såg misslyckandet som problemet. Att hen skulle ha begått ett misstag redan i målformuleringen var inget hen hade tänkt på.

Jag tänkte mycket på det där efter samtalets slut. Det är inget nytt, det är ett välkänt fenomen att en del av oss människor har en förmåga att se till att bekräfta sin oduglighet och värdelöshet, om och om igen. Till vems nytta, kan man undra. Denna vecka skulle jag ha levererat något på fredag som jag tvingats inse att det är en omöjlighet. Nytt jobb, sjuka barn, nattliga vak, egen förkylning med tillhörande trötthet, ensamansvar för barnen pga att maken arbetar på annan ort halva veckorna. Jag fick inte ihop det och blev tvungen att kasta in handduken. När beslutet var fattat kändes det bra men det dröjde inte länge förrän tankarna kom smygande. Ni vet vilka. Inte förrän nu, några dagar senare och med hjälp av min patients berättelse, kom jag på att det inte är ett misslyckande att inte ha klarat deadline. Det var på gränsen till orimligt redan från början och det fallerade sedan på grund av oförutsedda händelser.

Det är väl som med träning; lägger du på för tunga vikter är det inte byxornas fel om de spricker.

Det ögat ser

Fast jag är mitt i korret av mitt första manus och borde ha fullt fokus på det kan jag inte låta bli att snegla på mitt framtida projekt. Settingen är densamma, vattnet är centralt även i uppföljaren. Har hittat lite inspirationsbilder som ska få fart på fantasin:

Tänk er att du är ute och går i den där skogen och ser den där bäcken. Vad hör du? Vad ser du? Vad känner du? Hur luktar det?

Annie Ljung har gått där många gånger men hon har ännu inte sett mannen som brukar sitta där och spela. Hon har ännu inte hört tonerna och inte känt mossan mot nacken eller trädens bark mot ryggen.

Bakom träden står en annan. Hon har sett, hon har känt. Hon har fortfarande doften av vattnet i lungorna och ljudet av hjärtslag pulserande i öronen.

Det blir aldrig som man tänkt sig (det)

Jag har haft en bild i huvudet, eller nej mer som en film, som gått på repeat i min drömska hjärna under några år. Där har lilla jag huvudrollen i filmen om Det Stora Genombrottet. Det börjar med scenen när en ung kvinna (a k a den drömmande författarwannaben) postar ett mycket tjockt kuvert och sedan går hem till sitt ostädade hus och sina skrikande barn. Livet pågår medan kvinnan/mamman/desperata hemmafrun drömmer om att få sin livsdröm uppfylld, att byta vällingflaskor mot champagneglas.

I nästa scen står den trötta kvinnan och bakar en kaka eller vattnar blommor eller gör något annat högst ordinärt och uppgivet. Telefonen ringer. Wannabe-tjejen stryker ett hårstrå ur pannan, lyfter luren och intet ont anande (nu hörs stegrande musik i bakgrunden) säger hon hallå till det nya, spännande väntande livet med bokkontrakt, releasefester, intervjuer och deadlines. Kvinnan lägger på luren och sedan kommer primalskriket, innan hon kastar diskhandskarna och förklädet och rusar ett ärevarv runt huset.

Först var det tänkt att hon springer naken runt huset men jag har strukit den scenen. Nu sparkar hon ystert av sig skorna bara.

Så. Var det tänkt. I den ordningen.

Nu blev det annorlunda. Nu kommer en inbjudan till annans releasefest, det jag trodde skulle komma efter att man åtminstone gett ut en bok själv. Sen kom en begäran om manus. Hela. Nu på en gång. Och bakgrundsmusiken? Tänk Psycho.

Jag känner mig som den där dumskallen i främsta vagnen i nöjesfältets nyaste berg-och-dalbana, hen som ler ända tills hen inser att hen sitter fastspänd utan möjlighet att ta sig loss och att vagnarna har börjat klättra mot toppen.

Händerna i luften?

Norrländskt vemod

Hösten är här och den har aldrig varit ett bekymmer för mig. Mörkret, de gulnande löven, lukten av morgonfrost,  andedräkten som fuktar den nyinköpta halsduken, nej det gör ingenting. Hösten är skrivandets tid. Finns det något angenämare än att tända sina ljus och vira in sig i favoritfilten, dricka en kopp te (Earl Grey med honung) och låta fingrarna gå loss på tangentbordet?

Sommaren blev inte vad jag tänkt mig. Jag läste färre böcker, skrev färre ord, reste mindre och gick ner i vikt istället för upp,  som man annars brukar om sommaren. Men jag skrattade mer, jag kände mer, jag såg fler solnedgångar och lekte mer. Det blir vad man gör det till, sägs det, och det var väl vad jag gjorde.

Om man har förväntningar inför sommaren så har jag desto högre förväntningar på hösten. Jag har avgett löften till mig själv och temat i dessa löften är mod. Mod att våga chansa, att våga blunda och hoppa. Mod att följa sitt hjärta och mod att släppa taget om tryggheten. När jag åker på Bokmässan i september har jag lovat mig själv att manuset ska ha gått iväg till tre förlag. Oavsett. Bära eller brista, bättre lyss till den sträng som brast och den som aldrig varit rädd har inte levt.

Det är väl som när man bestämmer sig för att skaffa barn. Man känner sig aldrig riktigt redo, man får bara göra det. Eller som med hösten. Man är aldrig riktigt redo, tycker alltid att det var nåt man inte hann.

Men den kommer, oavsett hur vi ber. Så man öppnar upp fönstret och släpper in kylan, klär sig för väder och tar ett djupt andetag.

Jag skriver och skriver men ingen säger det bättre än Winnerbäck;

"Persiennerna dras ner, det mörknar och jag ber:
Låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer.
En nattlig promenad i en höstmörk stad;
jag kan inte önska mig nåt mer."

Den som ser

Detaljerna. Jag har alltid haft en känsla för dem. Kanske är det för att jag varit mer upptagen av att betrakta andra än av att beskåda mig själv. Jag brukar påstå att de jag känner är lik någon, eftersom jag alltid tycker mig se drag eller rörelsemönster som liknar någon annan.  Oftast håller folk med, ibland motvilligt men ändå.

Detaljerna. Det är en tillgång i mitt arbete att minnas dem jag mött. Deras ansikten, en beskrivning, en känsla. När jag återkopplar till något de sagt vid vårt senaste samtal känner människan sig sedd, bekräftad. Lyssnad på. Att det de säger haft betydelse. "Det känns som om du bryr dig", säger de. Och allt är vunnet.

Vi kan säga många saker men det enda vi vill är att bli sedda. Att vår dag inte gått obemärkt förbi, att ha spelat någon roll. Oavsett vad vi tror är grejen inte att vi har fått något, utan att vi har fått ge.

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer. Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.”

Ur ”Gläntan” av Tomas Tranströmer

Alla har vi en glänta inom oss och den sjuder av liv. Den finns där, redo att upptäckas för den som ser.

Bitterljuvt

Oskuldens tid är förbi. Den första romanen är skriven och jag kommer aldrig att vara debutant igen. När jag skickar in manuset i höst är jag redan en god bit på väg in i nästa relation; Uppföljaren. Den som (helst) ska vara bättre än den första och befästa att man inte bara var en dagslända utan någon att räkna med, en som håller, som kan leverera, om och om igen. Det är också efter bok nummer två man får tillträde till Författarförbundet och kan titulera sig författare.

Än så länge är det research som gäller. Plöja böcker, filmer, nyheter. Skriva karaktärsbeskrivningar, bygga plots och sidospår. Ut och fotografera miljöer, tänka ut teman och de fyra M:en. Mördare. Motiv. Mordvapen. Möjlighet.  Ett udda nöje, visst, men ack så tillfredsställande.

Sedan kommer verkligheten ikapp. Man kan välja att blunda för prestationsångesten och helt gå upp i den förälskelsekänsla de första femtio sidorna erbjuder. Låta sig dras med på vågen och inte tänka på hur det blir sen, när man sköljs upp på den stenhårda stranden och ligger där flämtande och kippar efter andan, vansinnigt lycklig och skräckslagen, allt i ett och med en smak av salt i sin salivlösa mun.

Tankarna. Är historien för tunn? Har jag missat nåt väsentligt? Hur är dialogerna, för de handlingen framåt? Vem vill läsa det här skräpet? Tänk om det blir en flopp? Nu raderar jag alltihop. Fingret på delete. Många koppar kaffe och ändlösa timmars stirrande på bokstäverna på skärmen. En promenad och så; en syn, en doft eller ett ljud som får alla sinnen att vakna igen och så kommer suget igen, trummandet inombords som tvingar en tillbaka på stolen och till Historien. Den som bara måste skrivas.

Varför? Har ingen aning. Allt jag vet är att den knackade på dörren och jag öppnade. På något sätt känns det som att den redan är skriven.

Ut med det gamla

och in med det nya. Det närmar sig semester och bloggandet kommer att glesas ut betydligt under några veckor för att komma igång igen i höst. Nu väntar sju veckors ledighet (nåja, lite jobb med manuset och novellerna blir det förstås) innan vardagen tar vid igen i slutet av augusti.

Jag älskar hösten, har alltid gjort, och denna höst ser jag fram emot lite extra. Det blir många förändringar och enbart till det bättre.Barnen börjar på en nybyggd förskola ett stenkast från hemmet vilket innebär en betydligt kortare lämnings- och hämtningsprocedur. I dagarna blev det också klart att i slutet på augusti börjar jag arbeta inom primärvården hos en privat arbetsgivare och jag har goda förhoppningar om en god arbetsmiljö och en gott ledarskap. Jag ser fram emot att arbeta med terapeutiska insatser igen. Fobier, panikångest, kriser. Påfrestande saker men så fantastiskt möjliga att bekämpa med enkla medel, om modet och motivationen finns.

Om min största passion är skrivandet är min näst största passion ledarskapsfrågor och gruppsykologi. I min första roman är chefen på socialtjänsten en man med alltför stort hjärta och klen organisationsförmåga vilket resulterar i personlig ohälsa och en arbetsgrupp som får ägna en del av sin arbetstid åt att uppdatera chefen på vilken dag det är, vilka möten han är inbokad på, senaste statistik osv. En man som så gärna vill göra gott men som istället ger en helt annan effekt. Ett vanligt fenomen på chefsnivå, gissar jag.

På tal om ledarskap. Dagens boktips blir "Ledarskap på apstadiet" av Tommy Lundberg och Ola Berggren. Boken kom till i samarbete med Furuviksparken och parkens schimpans Santino. Intäkterna från boken går till att rädda vilda schimpanser i Afrika.

Trevlig (bok)sommar, kära läsare! Bidra gärna med ett boktips i kommentarsfältet, det går att vara anonym vettni.

Läget?

Jag mötte en bekant på stan och vi hade båda bråttom åt var sitt håll så det blev bara ett smajl och "men hej, va länge sen, äre bra?" ropat på håll till varandra. Det finns inte tid till annat än att svara "jaara, bara fint" och sen springer man vidare. Ingen tid att gråta en skvätt eller ta en kopp kaffe och prata ut. Hon såg visserligen ut att må lika bra som jag men man vet ju aldrig. Inte svarar man att "nej, livet suger hörrödu". Då kan man ju bli stående. Ni minss väl den där scenen i filmenYrrol, med Ulla Skoog och Suzanne Reuter, när Ulla sitter där blåslagen och tandlös och vill prata om sitt miserabla liv medan Suzanne dricker kaffe och babblar om annat bland sina shoppingkassar.

Läste den här krönikan igår och tänkte att det kanske är dags för ett litet experiment. Varför inte prova att lägga upp sina mest tragiska statusuppdateringar under en vecka och se hur folk reagerar:

"Har nyss kallat sonen för jävla unge för att han sprutade vatten på sin lillasyster."
"Ligger i sängen med värsta baksmällan, det regnar såklart igen därute och jag stinker apa efter utekvällen igår. Ser förjävlig ut och tänker skita i träningen idag. Och ungarna får baka sin jävla kaka själva. Lekparken kan dom glömma."

Eller varför inte:
*bild på slarvigt upplagd mat på tallrik. 
"Äter mat med värsta /partnerns namn/ och det smakar obeskrivligt illa. Snart trist hemmakväll i soffan med ännu en grabbhumor-rulle."

Kåmmijenurå, vi testar! Inte? Då kan ni istället gå och köpa denna bästsäljare och uppmärksammade bok just nu. Jag har inte hunnit köpa den själv men tänker att den skulle passa bra i hängmattan någon dag när man fått ett nytt jobb som man letat upp själv som inte ens var ledigt, när barnen är klädda i söta klänningar, solen skiner och man känner sig snygg, smart och stark. En dag när man känner sig lite för nöjd och behöver få ner fötterna på jorden helt enkelt.

Idag nöjer jag mig med en trisslott.

Dröm och verklighet

Många säger att de gärna vill skriva men att de inget har att skriva om. Hur kommer du på allt, suckar de och skakar på huvudet. Tja, jag har en rejäl dos fantasi men vem behöver det när det bara är att välja en dröm och sätta den på papper. Ett annat stimulerande knep är att ta en händelse du varit med om i vardagen och sedan vända och vrida på den så att personerna gör och säger något helt annat än det som hände i verkligheten.

T ex: Vad skulle hända X i situation Y om X inte kunde ljuga? Vad skulle Z göra om han/hon inte hade empatisk förmåga? Vad skulle hända om händelse A var en dröm? Vad hade hänt om inte X hade dött, eller om man inte befunnit sig på en specifik plats vid ett specifikt tillfälle, osv. Om ni minns den gamla rullen "Sliding doors" förstår ni lite hur jag menar.

Imorse vaknade jag innan klockan ringde vilket är ovanligt. Jag brukar somna som en klubbad säl och sova djupt, har alltid varit så utom under graviditeterna och under amningsperioderna när barnen skulle ha sitt. Vad som väckte mig nu är fortfarande oklart eftersom jag var den enda som var vaken, ingen envis morgonfågel hördes och det var varken för varmt eller för kallt i sovrummet.

Det måste ha varit drömmen. Förut har jag haft de livligaste upplevelser nattetid men det var flera år sedan, förmodligen för att sömnvanorna blivit helt ommöblerade av familjelivet. Men nu drömde jag en hel actionrulle och hade jag tagit mig tid att skriva ner ned, ja då hade vi en ny science fiction-bestseller. Nu har detaljerna bleknat och dagens händelser har lagt sig över drömmens detaljer. Vissa dagar är det dock som om det man drömt färgar av sig på hur dagen blir. De dagar när man känner för att omfamna hela världen eller kliva ur bilen mitt på gatan, gå in i en affär och köpa på sig ett sjuhelsikes skjutvapen och gå loss, som Michael Douglas i Falling down.

Inatt önskar jag mig mindre action och mer romance, tack. För allas trevnad.

E-volution

På tal om tajming, läs här.

Tajming

När man ska skicka in sitt första manus pratas ofta om tajmingen. När på året (undvik sommaren och hösten) och till vem. Tänk om jag skulle vara så fräck att jag påstår att tajmingen har betydelse men att den är underordnad . Om det är meningen så sker det, oavsett hur man försöker påverka.

Jag ringde ett samtal en dag nyligen, ett samtal jag tänkt göra länge men av någon anledning dragit ut på. Det visade sig att jag ringde i den salige grevens tid och bara för att jag gjorde det just där och just då fick jag en väldigt trevlig utdelning som jag blivit utan om jag ringt vid ett både tidigare eller senare tillfälle.

Vissa skulle hävda slumpen, andra förespråkar ödet men tänk om det är så att det är vi själva som på olika medvetna och omedvetna sätt styr våra liv i den riktning det är tänkt att det ska gå? Lite som Carries telekinesiska förmåga (Stephen King) att förflytta saker men i det här fallet livsavgörande händelser. Som om livet vore ett schackbräde och varje drag en livsavgörande händelse. Finns det någon bok på temat måntro? Tips emottages tacksamt.

Nu väntar en veckas arbete innan semester och hängmattehäng, två bröllop och (mig veterligen) ingen begravning. Veckan ska ägnas åt research om alkoholtillstånd för strippklubbar och inköp av ordbehandlingsprogrammet Scrivener.  Kanske hinner jag fråga en bekant om poledancetekniker och hur stark och vig en potentiell mansmördare skulle kunna bli på att svinga sig runt stången.

En helt vanlig vecka alltså. Inget konstigt aaaallls.

Inspirerande och distraherande

Therese Söderlind (Vägen till Bålberget, Norrländskt svårmod) är min hembygds senaste stjärnskott på författarhimlen. Hon är uppväxt i Ullånger, bara några mil från min hemby. Bo R Holmberg är en annan skrivande ångermanlänning, med historiska deckare på sitt samvete. Han tilldelades bl a priset Flintyxan 2002 för sin historiska thriller "Liemannen."

Om en artonhundratalsförfattare vid namn Pelle Molin, den författare som introducerade skildringarna av norrland och en ny litterär genre i Sverige: vildmarksromantiken, har sagts så här:

"Han var en fjällman till hela sitt väsen, och han kände i hela sitt liv lockelsen av den trolldom, med vilken vildmarken fängslar de stora skaldenaturer, vilka fötts i fjällen och för vilka det är lika omöjligt att finna sig till rätta i civilisationens förhållanden, som det är omöjligt att trivas i en zoologisk trädgårds konstgjorda sjöar."
När jag var barn berättade min faster om sin kompis Runa Olofsson och om hur hon skrivit om min faster i sina böcker. Runa växte upp i närheten av mitt föräldrahem och lekte med min faster när de var barn. Efter sin debut Runa Olofsson sade så här om hur det var att skriva vid Ångermanälven:
”Genom fönstret ser jag björkar och älven. Men jag sitter för det mesta med ryggen åt det –av två skäl. För det första kommer ljuset i ögonen. För det andra är det så betagande att jag inte kan ägna mig åt vad jag ska.”

Så här sitter jag och skriver och försöker föreställa mig hur det ser ut där uppe i Ådalen nu, när junisolen väcker liv i Ångermanälven och det bräckta vattnet stänker över grönslippriga stenar som vältrats mot stränderna i tusen år.

Intryck och avtryck

"You had me at hello."  Från Jerry Maguire, ni vet.  Jag lyssnade på Radio Västernorrland idag. Det pratades böcker, skrivande och författarskap. Om inledningar och slut. Det där om berömda inledningar. Jag fastnade vid det och kunde inte få det ur huvudet på en bra stund. Hela dagen har jag kommit tillbaka till det där om inledningars värde och jag kan inte bestämma mig för om jag håller med eller inte. Hur många förstameningar minns ni, från de böcker ni läst? Jag kan inte nämna särskilt många. Däremot minns jag det första kapitlet, hur boken grep tag i mig, imponerade på mig, gjorde mig nyfiken. Men första meningen? Nej.

Ni kan väl klassikerna? "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen." (Hemsöborna).  Eller  ”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.”(Anna Karenina).

En bra inledande mening rymmer ofta en bra sammanfattning av vad man kan förvänta sig av boken. Den kan också vara ett avslöjande som tex Ruth Rendells ”Eunice Parchman killed the Coverdale family because she could not read or write.” En mening avslöjar mördare, motiv och offer. Och visst,  man är såld direkt.

Är det kanske som med raggningsrepliker? Att inledningen fyller en funktion allena; att fånga ens intresse. När det väl är gjort har det första intrycket gjort sitt och det är inte det man sedan minns utan helheten. Då blir slutsatsen således (ett Nesserskt favoritord som det verkar): Den första meningen är som den sprattlande masken på fiskkroken.  När rycket kommer har man redan glömt hur det smakade men fast sitter man likaväl.

Mannen som kunde tala med hästar

Jag undrar vad han sade, mannen jag passerade idag. Jag var på väg hem från jobbet på min cykel när jag passerade en parkerad cykel vid vägkanten. På pakethållaren satt ett knippe sommarblommor och grässtrån, fastklämda i en spretig kreation. Så meningslöst att plocka blommor när de sannolikt inte överlever cykelturen konstaterade jag men då fick jag syn på honom. Mannen som stod vid hästhagen, med armarna i sidorna, i ivrigt samspråk med en häst med munnen full av gräs.

Trots min höga fart hann jag notera att gräset i hästens mun var betydligt längre än det gräs som fanns att tillgå i hagen. Hästen hade serverats dessa godsaker från en utsträckt manshand och hade säkert inte undgått att se att det fanns mer av det goda på pakethållaren.

Mannen slutade inte prata när jag passerade och hästen slutade inte tugga. Den hade öronen riktade framåt, mot mannen och cykeln och mannen såg bara hästen. Jag undrar vad han sade, mannen som plockat blommor till en häst.

Frågorna

Min fyraåring är en nyfiken liten man och har så varit sedan han slog upp sina ögon och såg världen. När han lärt sig prata frågade han "vafföj då?" på det mesta vi sade till honom. Han är numera en relativt upplyst men fortfarande frågvis pöjk och jag hoppas att han kommer att förbli det.

Kanske är frågorna det mest centrala för framgång och utveckling. Inom mitt yrkesområde är den sokratiska metoden, dvs att ställa öppna utforskande frågor, ett vedertaget sätt att få en person att nå nya insikter om sig själv. Men det är en konst att ställa frågor, bra frågor, som utmanar. Det är också en konst att uppskatta frågor, att se dem som något produktivt och främjande istället för hot. Inte bara i arbetslivet utan även privat.

Som arbetssökande har jag ramlat över en och annan annons där arbetssökande själva annonserar efter ett jobb. De beskriver vilka kvaliteter de söker hos en arbetsgivare och sin blivande chef.  Härligt, tycker jag, i dessa tider när arbetslösa tvingas söka alla jobb som finns oavsett hur bra de matchar ens intressen och kompetens.

Jag läste också någonstans att man som modern chef och ledare ska söka efter de CV:n där personen beskriver vilka ambitioner och mål den har i sitt yrkesliv snarare än en lista över sina historiska meriter. Vad vi åstadkommit säger en del om oss, visst, men för en ny arbetsgivare är det ju snarare av intresse vad man tänker sig kunna tillföra och bidra med i framtiden. Jag har på ett mycket givande intervjutillfälle t ex fått frågan: "Varför ska vi investera i dig?" Den frågan går att använda sig av på flera livsområden. Alla vi med författardrömmar bör ta sig en funderare kring när man skriver sitt följebrev. Varför ska ett förlag investera i just dig? Har Du det vi söker?

Om du gjort din research har du med största sannolikhet sökt dig till de som kan motsvara det du söker. Det bästa man som behandlare kan önska är att arbeta med patienter/klienter som är motiverade, de som själva sökt hjälp och som agerat för att påbörja en förändring. Och därmed är hälften redan vunnet.

Frågor på det?; )

Det skall vi fira

Efter en månads bloggande och hittills över 700 sidvisningar, med 30 % nya och 70% återkommande läsare, har jag nu fått min första kommentar. Trevligt!

Det firar jag med en klassiker i bok- och skrivbloggarvärlden; en enkät.

1. Vilken bok läste du senast?Alex Schulmans " Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". Det gick fort och var lättsmält.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
"Sju jävligt långa dagar", av Jonathan Tropper.

3. Starkaste bokminne från barndomen?
Serien om Kulla-Gulla. Martha Sandwall Bergström hade ett sätt att skriva som gjorde att man var Kulla-Gulla, man var där och man skrattade och grät med dem.

4. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Ingen aning, gissar på 50-50 faktiskt.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Det är en blandning av rekommendationer, topplistan och recensioner. Jag märker att jag väljer bort vissa, tex fantasy och romance. Varför? Troligen för att jag inte kommer att skriva något liknande själv och därför inte ser något mervärde i att läsa det när jag kan läsa annat.

6. När blir en bok för lång?
+500 sidor typ. Eller när den innehåller för mycket blurr om ingenting.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Ja, ibland hellre. Mister Pip av Lloyd Jones läste jag på engelska och det var en ren njutning.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Dennis Lehanes "Patient 67". Om och om igen.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?
Om jag inte blivit gripen av handlingen efter hundra sidor kommer jag inte att bli det. Då byter jag till nästa i högen. Men det känns aldrig bortkastat. Det går alltid att analysera vad som gjorde att författaren misslyckades med att fånga mig och lägga på minnet att den trots allt blivit utgiven och därmed också har någon slags kvalitet. Undantaget om författaren råkar vara förlagets kassako. Inga namn nämnda.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Som jag sa, fantasy finns inte. Deckare är den dominerande arten, följt av barnböcker.

11. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej. Aldrig. Det är den åttonde dödssynden.

12. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Svår fråga. Svaret blir ingen deckare för hur spännande eller groteska de än är är det ändå inte den typen av böcker som sätter de djupaste spåren. "Svinalängorna" var stark. "Törnfåglarna" var omvälvande. Det skulle också kunna vara ”Flugornas herre” av William Golding. Det blir extra hemskt när det handlar om barn. Nä, jag vet bara att det hela tiden kommer nya som griper tag på olika sätt. Man förändras ju.

13. Om du bara fick läsa en enda bok till i ditt liv, vilken skulle du välja?
"Utvandrarna", av Vilhelm Moberg.

14. Vilken bok önskar du att du skrivit?
Ingen speciell men en bok som betytt något för någon. En bok som givit tröst, erbjudit en lösning,  roat eller hållit någon i sitt grepp. En tankeväckare eller en inspirationskälla.

Nytta med nöje

Det är en del som behöver göras. På huset bland annat. När solen skiner står jag gärna ute och skrapar fasader och målar och eftersom detta göra är relativt lättsamt för huvudet kan jag ägna mig åt karaktärsmålningar, intrigbyggen och annat romanrelaterat även när jag renoverar hus. Så fiffigt av mig. Enda problemet är att jag skulle behöva ett verktyg eller en sladd som förde ner mina tankar i ett antal tecken i ett dokument så att jag slapp göra om allt en gång till sen.

Har gjort lite research inför min kommande uppföljare (ja, jag kan bara inte låta bli. Jag är ju "less" på min första, om ni minns?). Av de hjälpmedel/ordbehandlingsprogram jag hittat på verkar Scrivener vara the shit. Någon som har någon annan erfarenhet får gärna lämna en kommentar här. Jag måste organisera nästa projekt bättre så att jag inte hamnar i samma frustration när det drar ihop sig till redigering av den.

Vad ska uppföljaren då handla om? Jo, jag fortsätter väl på den bana jag slagit in på:  det handlar om ett olöst mordfall från tidigt nittonhundratal på en kvinnotjusare på Sandslån, Ångermanland, som kombineras med en nutida historia av en någon *ähum* sexuell karaktär.  Jag har listat de berättarperspektiv jag tänkt mig och av bara farten identifierat fyra tänkbara gärningsmän.  Nu har jag den delikata uppgiften att bestämma mig för vem som blir den lurigaste mördaren.

Och socialarbetarperspektivet då, undrar ni kanhända. Ja, Annie Ljung får häcken full av anmälningar gällande unga flickor som lockas att tjäna lätta pengar genom att fördärva sitt liv på olika sätt. Speciellt en ung flicka är riktigt illa ute och tycks ha mycket på sitt samvete. Mycket mer än Annie vill veta...

Sommarprat

Idag kunde man lyssna till sommarens första sommarpratare i P1, Jonas Gardell. Han lyckades igen; han vinner ens hjärta och sen skruvar han till det så att man får en konstig bismak i munnen och inte vet om man ska skratta eller gråta. Förra årets höjdpunkter var Märta Tikkanen och Jo Nesbö,  den första grät jag med och den sistnämnde skrattade jag åt. I år tror jag på Mikael Niemi och Carolina Gynning. Det lär bli dubbelskratt.

På tal om Niemi; hans "Fallvatten" ligger på nattduksbordet och väntar. Vad läser ni i hängmattan då? Jag har börjat på Alex Schulmans "Att vara med henne..." och jag tycker att den är fin fastän den inte bjuder något motstånd. Den är vacker och härlig och njutbar men nästa bok måste bli en ruskig historia för det är ju det man egentligen vill ha när solen skiner; mörker,  knarrande dörrar och någon som lurar i buskarna.

Kastar mig ut

Om två veckor slutar jag min nuvarande anställning. Jag har sagt upp mig. Jaha, säger folk, och ögonbrynen åker upp. Och vad ska du göra nu? Ingen aning, svarar jag.  Jag har inget nytt jobb. Än. Allt jag vet är att jag ska skriva. Skriva klart första manuset och påbörja nästa. Skicka in till förlag och hålla tummarna. Blunda hårt och hoppas att det är nu. Min tur nu.

Man får hoppa och hoppas på uppvindar. Att det lyfter och att det bär av mot nya höjder.

Det är många som hejar på. Som tycker att man är modig och stark och underbar som vågar. Det väcker känslor. Längtan, avund, kanske vrede? Dödssynderna gör sig påminda.

För övrigt såg jag en imponerande bra film igår; "Huvudjägarna", efter en bok av Jo Nesbø. Jag har inte läst boken. Än. Men jag har läst andra av denne norske deckarförfattare som blåser mig av stolen gång på gång på gång. Har ni inte läst honom så sätt igång. Det kommer att bli en upplevelse ni sent ska glömma.

Vad ska ni läsa i hängmattan i sommar förresten? Jag ska läsa ovan nämnda, Keplers "Sandmannen" och en massa mer och samla på mig en rejäl dos inspiration inför hösten.

Bokmässan och härliga möten

Nu är hotellet bokat. En dyr historia, men så går det när man är sent ute. Om jag vinner Hemmets Veckotidnings novellpris bekostar de vistelsen och det vore ju mycket lägligt men man kan inte satsa alla slantar på bara en häst, som det heter.

Vilka ser jag fram emot att lyssna till på Bokmässan då? Håkan Nesser kommer. Och Amanda Hellberg. Jag hoppas också återse goa Johanna Schreiber som debuterat i vår med en ungdomsbok; "Carlstensveckan" och som jag delade tågsäte med på hemresan förra hösten. En sprudlande kvinna som gjorde ett levnadsglatt, härligt intryck och generöst delade med sig av skrivartips och annat nyttigt.

LITET Förlag deltar i år också. Jag ser fram emot att hälsa på förlagets trevliga VD Nina Larsdotter Lööw som jag har haft kontakt med tidigare. Vem vet vad framtiden har i sitt sköte men där i slutet på september har jag sannolikt hunnit några kapitel i roman nr 2 i serien om socionomen Annie Ljung och byborna i vackra Ådalen.

Förutom att läsa och skriva hoppas jag på en avkopplande sommar med många härliga möten. Vänner man längtat efter. Platser. Dofter. Det grönsvarta vattnet i Butjärn, glittret på Ångermanälven vid Höga Kusten-bron, saltvattnet i Nordingrå. Tunnbröd, sill och smultron. Åh, norrländska sommar, vi ses snart.

Lust och olust

Där jag kommer ifrån sätter vi bokstaven "o" framför alla möjliga ord för att beskriva något som inte blivit gjort. Man har o-vare på affärn, man har o-före när det är stökigt hemma, man har o-ätit. Ja, ni fattar. Den senaste tiden har jag varit osugen på att redigera klart mitt manus och hittar alla möjliga andra aktiviteter att ta itu med istället. Ni vet. Inom psykologin kallas det prokrastinering, dvs att skjuta upp saker som känns jobbiga. För sig själv och andra förklarar man det till exempel med att man inte har någon lust.

När man rannsakar sig brukar insikten bli en annan. Det brukar visa sig att det egentligen handlar om självkänslan eller rädslan för misslyckande. Att uppgiften känns övermäktig. O-behag.

Så vad är problemet med mitt manus, det jag nu låter ligga och vila en stund när jag egentligen borde fixa det sista och skicka in till förlag? Tja, för det första är jag less. Less på att vända ut och in på varje mening och förbättra och förfina i all oändlighet. Jag vet också av erfarenhet att sommarmånaderna är mina sämsta gällande disciplinen. Jag vill inte sitta inne och skriva när man kan vara ute i solen och påta i trädgården. Dessutom har jag en nätt liten bokhög på nattduksbordet som ropar mitt namn och som jag mycket hellre vill läsa än att skriva själv.

Ser ni hur jag hittar flera oskyldiga, logiska och relativt opersonliga förklaringar här? Okej då. Det Stora Problemet är att jag har upptäckt en liten lucka/glapp i handlingen och eftersom jag trodde att jag var klar och nu tvingats inse att jag måste skriva lite mer drar jag mig för att redigera även det andra, eftersom  glappet lägger sordi på hela skrivarstämningen. Tanken som lurar i bakgrunden är med största sannolikhet den att "jag kommer att misslyckas/inte få till det." O-lusten.

Hur hittar man då lusten och tron igen? Det är bara att sätta igång. Man kan inte invänta rätt ögonblick, uppskjutarbeteendet kommer att hitta nya saker åt mig att göra. Nej, istället måste man 1) ändra sitt fokus. bena ner problemet i delmål och ta dig an en mindre uppgift istället för Det Stora Dilemmat. 2) belöna dig själv när du nått ditt delmål. Detta skapar lust och förstärker beteendet. 3) gör det hela offentligt, dvs se till att någon vet vad du håller på med och kan pusha och kontrollera att du verkligen gör det du företagit dig. 4) tappa inte fart. Gör något varje dag/en halvtimme varje dag/varje lördag osv så att rutinen sätter sig.

O-klart men inte o-görligt.

Varning för könsdiskriminering

Måste bara säga att jag är så djävulusiskt tacksam över att ha blivit född som kvinna. När jag tänker på människor i världen jag strävar efter att efterlikna är merparten av dem kvinnor. Starka kvinnor. Kvinnor som blivit lämnade av svaga män för svagare kvinnor. Kvinnor som hanterar karriär, barn, fritid, drömmar, livspussel och pattsvett bättre än någon man någonsin kommer att kunna skryta med. Tack, för att jag fick en kromosom av varje och för att jag har skinn på näsan och glimten i ögat. Än så länge. Och tack för alla starka, fantastiska kvinnor du omger mig med, jag diggar dem hårt. Måtte deras män göra det också.

En gång ska jag skriva en bok om en kvinna som var stark men som inte visste hur stark hon var. En kvinna som riktade styrkan till alla utom sig själv och som gick under med den inre banken full av outnyttjade besparingar (läs styrka).

Som åskådare är det lätt att vara klokare, att veta bättre, tycka saker. Jag tänker sätta det på pränt när tiden är mogen för det. Alltid hjälper det någon. Om jag kan motivera en enda kvinna är jag nöjd.

Nästa romanprojekt är dock en helt annan historia. Det kommer att bli antingen en historia om lust och förbjuden frukt eller en kärlekshistoria som sträcker sig över Atlanten och ett helt århundrade. Helt olika frågeställningar: Kan man döda i kärlekens namn eller kan flyktig kärlek överleva tid och rum?

Vad vill du helst läsa om?

Skrivarkurser

finns det många men den som fick mig att förstå att jag hade potential och som fick mig att börja skriva på min första roman var en nätbaserad kurs vid namn Deckarskolan. Där lärde jag mig om gestaltning, dialog, uppbyggnad, synopsis och annat som är bra att veta gällande skrivande. Framför allt fick jag lära mig att förstå vad som gör att en text känns bra eller inte, vad som flyter och vad som stoppar upp. Jag fick också nya skrivarvänner och massa pepp, både av kursdeltagare och av "fröken" Helena Sigander som jag senare hade nöjet att träffa på Bokmässan i Göteborg. Var? I deckarhörnan förstås.

En skrivarkurs är alltid väl investerade slantar på vägen mot att bli publicerad. Man behöver också få förståelse för formalian, hur ett manus ska se ut, hur man beter sig när man ska skicka in sitt manus, hur förlagsbranschen fungerar mm.  Jag tror att många bra texter går i papperskorgen utan att bli lästa på grund av att de inte ger ett bra första intryck. Jag tror också att många egenutgivna böcker skulle må bra av att stylas om. Man har bara cirka sju sekunder på sig att göra ett första intryck, sägs det. Sedan är det kört.

Sju sekunder.

Vad hinner man på sju sekunder? Jo, anmäla sig till en skrivarkurs.

Att skriva noveller

är bland det roligaste man kan göra enligt mig. Att på några få sidor rymma en historia där läsaren med några få medel ska få en känsla för karaktärerna, storyn och poängen är en utmaning och inte alla lyckas. Mina favoriter bland de som skriver deckarnoveller är Sir Arthur Conan Doyle och Håkan Nesser.  Jag är också förtjust i Jonas Karlssons noveller och ser fram emot mer novelläsning i hängmattan i sommar.

Det finns olika slags sätt att skriva noveller på. I stora drag kan de delas in i två stilar; den tjechovska varianten som har en twist på slutet och så den som mer är ett nedslag, en titt in i ett landskap eller ett skeende.  Efter att ha läst olika författare har jag kunnat konstatera att jag gillar Tjechovs stil bättre. Jag tycker om att få vara åskådare till ett drama där man snabbt förstår dilemmat och undrar hur det ska gå snarare än att sitta med och titta i ett fotoalbum i godan ro. Kanske beror det på alla de Kittyböcker man plöjde i barndomen, kanske är det personlighetsbundet, vad vet jag.

Jag har försökt mig på att skriva noveller. På senare år har jag också vågat mig på att tävla och 2009 vann jag äntligen en novelltävling. Jag hade skrivit ned en skröna jag hörde en gång om ett husdjur som blir ihjälbitet av grannens hund, en historia vissa hävdar ska vara sann. Oavsett sanningshalt föll den i alla fall juryn i smaken och jag fick förutom vinstsumman en rejäl dos självförtroende.

I sommar tävlar jag vidare, jag kan bara inte låta bli. Gör det ni också! Kolla här och här och varför inte här.

Inspirationen

till att skriva kan komma i alla möjliga situationer. Det var final i programmet Biggest Loser igår och jag såg den med en väninna. Vi ömsom grät, ömsom skrattade med deltagarna. Alla var de vinnare även om en deltagare blev den främste, den som gått ner nära 50% av sin egen vikt. Hela han utstrålade lycka, revansch och triumf. Man kan bara föreställa sig hur den mannen mår nu, när han åstadkommit denna fantastiska bragd. The hard way dessutom. Ingen operation, utan blod, svett och tårar.

Vad är då vinnarkonceptet? Vad skiljer de som når sina mål från dem som inte gör det? Självklart kan orsakerna vara flera men framför allt tror jag att det handlar om beslutsamhet. Många som gjort en stor förändring eller tagit ett avgörande beslut beskriver att man måste nå botten och bestämma sig. Inte för att gå ner i vikt, sluta röka eller att skilja sig. Nej, beslutsamheten handlar nog mer om att bestämma sig för att det räcker nu, att man förtjänar något bättre och att man kommer att klara av det. Att man kan. Då går det.

Många säger när de hör mig prata om mitt skrivande att "åh, det skulle jag också vilja göra men jag har inget att skriva om." Jodå, säger jag. Du måste bara bestämma dig för nåt.

Ursäkterna för att inte sätta igång med något känner vi alla till. Fatta pennan och koppla på hjärnan och lägg handen på hjärtat; Vilka mål har du och tror du eller tror du inte att du kan? Vilka hinder (förutom tvivel) har jag/någon annan satt upp i vägen? Vad behöver jag för att ta mig förbi dem?

Sätt igång.

ps. Gå inte över lik om det råkar vara personer som står i vägen för dig. Gå runt. Eller skriv ihjäl dem. ds

Bröderna Grimm

Mina föräldrar läste många böcker för mig när jag var för liten för att kunna läsa själv. Förutom älskade Astrid Lindgrens sagor minns jag bröderna Grimms berättelser tydligt. Nu läser jag dem för mina egna barn och min tvååriga dotter har en favoritfilm som baserar sig på en saga av just bröderna Grimm. Filmen heter Trassel och handlar om Rapunzel, en flicka med långt hår. Flickan hålls fången av en häxa i ett torn men räddas av en prins som klättrar upp och befriar henne. I filmen är sagan något omgjord men temat är fortfarande detsamma. När Rapunzel, som egentligen är en prinsessa, var liten rövade en gammal dam bort henne och låtsades att hon var hennes mamma. Rapunzels styvmor håller henne fången i ett högt torn eftersom Rapunzel har magiskt hår som kan ge en ungdomen åter.

Motivet att hålla flickan för sig själv är solklart. Flickan berövas sin frihet, och världen för att tjäna som elixir till den onda kvinnan som bara har ett enda intresse; att förbli ung. En dag kommer en man förbi tornet i skogen och klättrar upp. Flickan följer med honom ut i världen och ja, resten får ni veta om ni ser filmen.

Filmen är en modern produktion men boken skrevs redan på 1800-talet. Ändå är temat ack så aktuellt och fenomenet ser vi exempel på i allt från de övertydliga, hemska historierna om män som håller barn fångna i ljudisolerade källare till mer subtila varianter som mammor som åker land och rike runt med sina barn på skönhetstävlingar, auditions och andra aktiviteter som de hävdar att de gör för att barnet vill. I själva verket vet vi motivet bakom att till exempel använda sig av någon annan för att tjäna egna syften; girighet.

Girighet innebär ett överdrivet begär att samla ägodelar, fördelar, status, kärlek och annat som är åtråvärt för egen vinnings skull. Girighet är förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad och snikenhet.

För att modernisera dödssynderna skulle man kunna använda sig av psykologi och forskningen om anknytningsmönster. Det som i sitt beteende ser ut som en dödssynd kan då förklaras med ett och samma behov hos människan; bekräftelse. Den som inte fått trygghet, kärlek och bekräftelse som liten riskerar att växa upp med ett stort,svart hål inombords. Den kommer att ägna sitt liv åt att försöka fylla detta svarta hål med något och i denna strävan kan personens beteende ta sig uttryck i det som uppfattas som högmod, frosseri, avund, eller varför inte girighet. Olika beteenden förvisso, men ändå samma längtan. Om du tänker efter kan du säkert hitta exempel hos dig själv och din omgivning. Att läsa dagsnyheterna kan bli en ny slags upplevelse.

I mitt tidigare yrkesliv spekulerade jag och några kollegor en gång i vilken psykisk ohälsa vi, om vi skulle bli sjuka någon gång, skulle vara mest sannolik att insjukna i. Jag gissade att jag skulle bli manisk, eller möjligen få någon form av tvångsproblematik, eftersom jag är noggrann och har ett visst kontrollbehov ....sinne för detaljer. ; ) Vi diskuterade däremot aldrig de gamla dödssynderna, vad jag kan minnas.

Fundera på detta: Skulle du kunna att gå över lik för att nå dina mål och vilken dödssynd skulle i så fall vara ditt motiv?