Vaknade i morse med en obeskrivligt obehaglig känsla. Jag hade drömt att jag letade efter min femårige son och att någon berättade för mig att han hade blivit lämnad på en kyrkogård (hemma i min hemby), oklart vilken som lämnat honom där. Det blev i alla fall fastställt att han hade varit där i flera timmar. Jag ifrågasatte varför (är ni inte riktigt kloka?) och fick till svar att det var helt normalt och ingen fara. Jag blev inte lugnare av det och begav mig till kyrkogården för att leta efter honom, fylld av panik över hur rädd han måste ha varit och att han förmodligen inte var kvar. Antingen bortförd eller bortsprungen. Och var/vem var jag som lät detta ske? Och det var ungefär här jag vaknade.
Ni fattar.
Idag på stan hörde jag plötsligt ett litet barn skrika. När jag vänder mig mot ljudet ser jag en omkullvält barnvagn och ett barn (uppskattningsvis 2-3 år) som gråtande står och ropar efter mamma som inte verkar befinna sig i närheten. En man går då fram och böjer sig ner och pratar med barnet samtidigt som han spanar omkring sig. Ja, var är mamman? Alla kunder i butiken hinner garanterat bli känslomässigt berörda på ett eller annat sätt innan mamman kommer skyndande och barnet äntligen slutar gråta. Barnet sattes i vagnen, som var tungt lastad vid handtaget och sannolikt välte den när barnet klev ur och inte med barnet i. Barnet kanske sov när det lämnades obevakad.
Jaha. Slutet gott, allting gott? Vet inte men jag har i alla fall en aning om hur den mamman känner sig.
Sedan jag blev mamma kan jag inte se filmer som handlar om barn som far illa, kan inte läsa böcker där barn dör. Men jag har skrivit en. "Skriv det du själv skulle vilja läsa", sa Leif GW.
Tänkte inte på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar