Det ingen läsare ser och inte heller ens familj, vänner och kollegor ser är allt det arbete som lagts ner bakom ett färdigt manus. Alla tusentals timmar som gått åt till att fundera på vilken slags klädsel en karaktär ska ha, vilket namn som passar bäst, om en viss replik ska komma före eller efter en viss handling, vilket väder det var i början på en scen och om det ska ha slutat regna nu eller regna än mer för att passa sinnesstämningen i scenen, om personen ska snusa eller röka, hur sjutton man beskriver hur en andedräkt kan smaka, hur en deprimerad person ska gestaltas (show, don´t tell) utan att det känns överdrivet och vad en detalj på en bildörr kallas eller hur en humoristisk sexscen på ett ålderdomshem kan gå till, hur en dialog kan skrivas om och bli rappare, mer hotfull. Hur ett lik kan vara vackert, hur man kan skriva om en avskyvärd skurk på ett sätt som istället gör att läsaren älskar den.
Som Ann Ljungberg har sagt om redigering att man ska göra det och göra det igen, tills man spyr.
När man skickar in sitt manus till förlag har man vridit och vänt på sin historia i vad som känns som hundra år. Man har fött det där barnet om och om igen utan bedövning (för lustgasen fanns bara tillgänglig i de första trettio sidorna) och skrikit och våndats och nu är man så less att man vill inte se åt det förbaskade kräket.
Föreställ dig: Du vänder dig bort, slickar dig om dina spruckna läppar, stryker bort svetten från kinderna, sluter ögonen. Kroppen domnar och du vill inte se, inte höra, inte känna något mer.
Då pickar någon dig på axeln och väser något i örat. Du vänder huvudet mot skepnaden bredvid dig och harklar ur dig:
"Va...?"
"Är det inte klart?"
"Ska jag göra det igen?"
Och verkligheten nickar:
"Ja", säger den och hånler. "Tills du spyr."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar