Sitter med en ny runda av manusgenomgång och fastnar i olika dialoger. På socialtjänsten, mellan klienter och socialsekreterare, en stolt och skamsen anhörig, en enerverande kollega, ett barn och en vuxen.
Jag vänder och vrider. Rätt och fel? Ta bort eller lägga till?
Passar det bättre med en lång tystnad och hur kan jag gestalta den
och samtidigt få med något som säger något om relationen eller
personerna?
Bör jag återge hela samtalet eller istället sammanfatta för att snabbt komma till en nyckelreplik?
Vilken känsla vill jag förmedla?
Jag har läst på och gått kurser. Jag har studerat erfarna författare och har hyfsat bra koll på vilka olika sätt man kan skriva saker på men när det kommer till att bestämma sig för något är jag för det mesta ändå Den Lilla Nybörjaren.
Varför dialog i en text? Dialog kan användas för att 1. spegla en relation, 2. gestalta en karaktär, 3. föra handlingen framåt, 4. förmedla en känsla osv.
Nyckelfrågorna blir därför:
Vad är syftet med dialogen? Först när jag vet det kan jag avgöra hur jag ska skriva den. Ibland kan själva dialogen eller vad som sägs vara underordnat hur och när det sägs.
När jag tänker bra dialog tänker jag osökt på Revolutionary Road av Richard Yates. Redan i de inledande kapitlen förstår man genom den fenomenala dialogen mycket av vad som utspelar sig under ytan.
Övning ger färdighet. Jag väljer att tro att även Yates övade en hel del innan han blev fenomenal.
Nu ska jag snart stänga skrivarlådan för idag och istället öva på att göra guacamole. Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar