En slags nyårskrönika

2021 blev året jag aldrig kommer att glömma. Så mycket har hänt att det känns som att tre år klämts ihop till ett. 

Det började med ett avslitet främre korsband i höger knä i februari, efter att jag fallit framåt i en slalombacke med korslagda ben. Det blir vila följt av rehabträning och vips är det april, dags att debutera.

Jag haltar fram med ständig hjärtklappning och när jag får min första förhandsrecension några dagar innan boken släpps gråter jag av lättnad. Man gillar Rovhjärta, väldigt mycket till och med. Den blir recenserad av Lotta Olsson i DN som ”en ovanligt stark debut”.  Nerverna lugnar sig något. 

Dagarna innan påsk ringer telefonen. En välbekant röst presenterar sig. Det är statsministern  som vill tacka för påskägget. Jag gapskrattar honom rakt i örat, men han är kanske van vid sånt där tok, för han skrattar med. Vi får en fin pratstund, och jag hinner bara lägga på innan jag ringer mina föräldrar för att berätta om det märkvärdiga som har hänt. Tänk att Sverige är ett sådant land där statsministern tar sig tid att ringa en liten jänta och tacka för en present. 

 

Boken släpps, det är lansering digitalt men också på riktigt live i Kramfors, på bokhandeln. Flera tusen tittare följer sändningen får jag höra. Min agent ringer och meddelar att det kommit in förhandsbud från några förlag och att det pågår budgivning i flera länder. Jag har fått treboksavtal med fyra länder och ytterligare två ska ge ut Rovhjärta. Efter bara några månader har Rovhjärta sålt i över 10 000 exemplar, långt över alla mina förväntningar. Det rasar in recensioner och lovord från läsarna. Jag är lycklig, ända in i märgen.

Jag och Rovhjärta åker på releasefest i Kramfors. Vi kryssar på älven på litteraturkryssning med Ådalen III, en båt fylld av deckarfantaster och glada kramforsbor. Hela Kramfors verkar ha köpt Rovhjärta, det mailas och rings och skickas fina lyckönskningar.

I maj vinner jag en tävling i samarbete med ”Hon förtjänar hela himlen” och får tillbringa ett dygn på ett slott där jag blir klädd i fantastiska kreationer, stylad och fotad med sagolika klänningar och blomsterprakt. Stylist, fotograf, designer, florist, alla är vi kvinnor och egenföretagare, inklusive slottsfrun som bjuder på middag och husrum. Vi samtalar om livet och om att följa sina drömmar. Jag lär känna en grupp fenomenala, beundransvärda kvinnor med olika svagheter och bagage, men som inte gett upp. Jag är 44 år och min barndomsdröm har nyss gått i uppfyllelse, jag är singel och har ett trasigt knä men har aldrig känt mig mer älskad eller så full av spring i benen.

När sommaren kommer ser jag fram emot en härlig semester i Höga Kusten och Ådalen, mitt i Rovhjärta-land. Men strax efter midsommar vänds livet upp och ner. Min pappa har sedan en tid tillbaka haft ont i ryggen och en dag tappar han styrseln i sina ben. Vi åker till sjukhus och samma kväll får vi domen. Han har cancer på flera ställen, bland annat i levern och skelettet. Som mest har han några månader kvar att leva, får vi veta. 

 

Den sextonde augusti, endast sex veckor senare, somnar min pappa in. Jag har fått ett nytt jobb och förväntas börja i slutet på augusti. Jag har deadline på manus nummer två, uppföljaren som ska ges ut 2022. Jag har då skrivit ett utkast, men har bara diffusa minnen av vad jag har skrivit, under våren när jag samtidigt var mitt i torktumlaren av det som hände med Rovhjärta. Utkastet jag skickar till förlaget känns som en schweizerost, full av tomrum där livet kom emellan.

 

Hösten kommer. I september är det Bokmässa i Göteborg. Som debutant ska man vara tacksam om man får möjlighet att delta, men det får jag. Två programpunkter till och med.  Där är jag, med min debut, i scensamtal och bland flera av mina författaridoler, men också mitt i en sorg. Min pappa fick se mig debutera som författare, men nu när jag ska vältra mig i lycka och framgång är jag bara tom. Tack vare att det är pandemi är det ändå rätt lugnt och sansat, inte det hysteriska myller som vanliga år. Jag hinner ta in det jag är med om, och jag hinner umgås med nyfunna författarvänner.

 

Hösten fortsätter med deckarfestival i Sundsvall och Gävle Litteraturfest, två mycket lyckade tillställningar med mängder av sålda böcker och mysiga läsarmöten. 2021 blev ett starkt debutantår och jag lyckades inte bli nominerad till någon av årets deckardebuttävlingar, men blev istället vald till en av årets 30 bästa kriminalromaner av Lotta Olsson i DN, bland mina idoler Åsa Larsson och Christoffer Carlsson bland annat. 

Det här året har jag lärt mig massor om bokbranschen, att ljudbokslyssnandet är en alldeles egen särart, att man älskas av vissa recensenter och ogillas av andra, att samma bok kan anses vara för långsam eller alltför rafflande, att boken kan dömas utifrån vilken inläsare man gillar och inte. Jag har lärt mig att debutanter kan sågas skoningslöst, att kejsaren verkligen kan gå naken även i bokbranschen, och att Skåne tydligen är ett eget land inom litteraturen. Egen välling smakar alltid bäst, som nån sa. 

Det här året har mött så många roliga, inbjudande, generösa författarkollegor och fått vänner för livet. Jag fick ett nytt liv, och förlorade ett.  Vad som väntar 2022 vet ingen, men knappast blir det lika dramatiskt som 2021. Allt jag kan göra är att fortsätta skriva. Få ner alla historier som skvalpar runt i mitt huvud. Och jag hoppas att jag inte tappar min röst, mitt språk. Jag hoppas att jag får uppleva kärlek i mitt liv. 

 

 

Det hände en grej. Eller flera.

Det blev april och jag släppte en bok. Min debut, den kom till sist. Den 7 april blev livet för alltid förändrat. Efter den första nervpärsen; "vad ska folk tycka?", som inleddes med rungande positiva recensioner av både bloggare, bookstagrammare och tidningsredaktörer som strödde rosor över Rovhjärta, blev det en vår fylld av bokrelease i Kramfors och digitalt på förlaget, följt av intervjuer och läsarreaktioner. Antalet lyssnare och läsare sköt i taket och nådde 10 000 på den första månaden. Instagram och Facebook överöstes med bilder på Rovhjärta, det kändes som om hela Sverige läste och älskade.

Självaste Sofie Sarenbrant läste Rovhjärta och tipsade om den på både Storytel, Instagram och i en helsides intervju i Göteborgs-Posten. Behöver jag säga att jag var omtumlad och överlycklig över responsen.

Samtidigt meddelade min agent att inte mindre än sex länder lagt bud på Rovhjärta som första veckan såldes till sex länder, varav fyra av dem tecknade treboksavtal rakt av. För er som inte är insatta i bokbranschen innebär detta att dessa länder köpt rättigheterna till att ge ut Rovhjärta, samt två uppföljare.

2022 har jag att se fram emot att Rovhjärta släpps i Norge, Danmark, Finland, Estland, Nederländerna och Tyskland. Med lite tur får jag möjlighet att besöka dessa länder i samband med detta. För mig som aldrig varit i Nederländerna eller Estland känns detta extra roligt. Tänk va´. Lilla, vackra Ådalen ska ut i världen. 

Så en dag ringde telefonen, skyddat nummer. Jag hade vid boksläppet skickat boken till några "kändisar" med personlig anknytning till Ådalen, bland annat Tomas Ledin (som inte hört av sig än).

Jag svarade och rösten i andra änden var mycket bekant. Det var Stefan Löfven som ville tacka för boken han fått i posten. Jag lyckades behålla medvetandet och vi hade en trevlig diskussion om Ådalen och mitt författarskap innan vi önskade glad påsk och avslutade samtalet. Jag är för evigt förundrad över hur fint vårt land är och hur generös en statsminister kan vara mot en vanlig ångermanlänning. Det är ett minne jag alltid kommer bevara djupt i hjärtat. 

Hur som helst kom vardagen krypande. Sommaren kom och gick och när hösten sa farväl till sommaren gjorde även jag det till min älskade pappa. Min kära pappa drabbades av obotlig cancer och togs ifrån oss på sex veckor. Jag är så oerhört glad att han fick uppleva min bokrelease och det fantastiska mottagande den fått. Han hann med att läsa boken (lyssna) och se min lycka, höra läsarnas kommentarer och se mig i alla möjliga mediala sammanhang, innan han tvingades inse att tiden var till ända. 

Pappa somnade in den sextonde augusti och sedan dess är inget sig likt. Författarskapet, framgång och berömmelse, lovord och hyllningar, försäljningssiffror, inget betyder något jämfört med att få ha hälsan och leva livet. Mitt i min sorg skulle jag glädjas åt och hantera mottagandet av Rovhjärta och också planera och skriva en uppföljare. Den svåra andraboken. Tydligen kallas den så, den andra boken efter en lyckad debut. 

Fråga mig inte hur, men på något sätt har den andra boken blivit skriven. På söndag lämnar jag in ett råmanus till mitt förlag och min agentur och när de har läst vet vi om vi har något att bygga vidare på eller inte. Det får bära eller brista, men på något sätt löser det sig alltid. Det är inte det värsta, det värsta har redan hänt.

Och jag har varit på Bokmässan också. Men det tar vi i ett eget inlägg.

Den efterlängtade releasen

I onsdags, den 7 april, var det ÄNTLIGEN dags för bokrelease av Rovhjärta. 

Dagen inleddes med intervjuer i P4 Västernorrland och Gävleborg. På eftermiddagen åkte jag ner till Stockholm för middag med lillasyster och live-sändning med Bazar Förlag på kvällen, istället för den fest man normalt har vid boksläppet.

Livesändningen blev mycket lyckad även om jag saknade att kunna fira detta fantastiska ögonblick med mina nära och kära. Dagen blev extra fantastisk eftersom min agent hann sluta treboksavtal med ett förlag i Danmark precis innan livesändningen. 

Nu är Rovhjärta redan såld till fyra länder i Europa och mottagandet i Sverige har varit helt obeskrivligt. Rovhjärta älskas av läsarna och bokhandlare i Ångermanland säljer för fullt.

Redan har över 500 lyssnat på Rovhjärta på ljudbok och totalt har den sålts i 2 700 exemplar sammantaget alla format. En obeskrivligt rolig start på vad jag hoppas ska bli ett fortsatt fint år för min debutroman.

Vill man se livesändningarna finns det att se på Bazar Förlag på Facebook och på Instagram på erikhultgrens och selmastories.

Jag vill tacka alla som har läst, recenserat, berömt, peppat och skickat hälsningar, blommor och på annat sätt uppmärksammat min release. Det värmer i både mitt och Rovhjärtat.

Mäktiga recensioner i påskägget

Blott fyra dagar till boksläpp och jag vaknar till inte mindre än en recension i Dagens Nyheter och en helsida i Göteborgs-Posten. 

"En ovanligt stark debut", kallar Lotta Olsson i DN den.

Läs även Tidningen Ångermanlands fina recension och Kapprakts otroligt ingående, hjärtliga recension om Rovhjärta. 

Nu ska Rovhjärta läsas och bedömas. Av recensenter, bloggare, bookstagrammare, influencers, andra författare och kulturkritiker. Och sist men inte minst; alla läsare ute i landet som gillar norrländsk spänning.

Det är ingen lätt genre man valt att försöka sig på. Det svenska deckarundret är stort, och som debutant är man liten på jorden. Kritik och tyckanden är något som kommer på köpet, oundvikligen. Man får vara beredd på att bli sågad vid fotknölarna eller rosad till skyarna, och försöka balansera detta som vore det en kurvig bilfärd genom Höga Kusten. Uppför ett berg, och så tvärt, nerför en backe. 

Det är en debut. Mitt allra första försök att skriva en roman, och som gick rakt in i hjärtat på flera förlag och en agentur. Det är redan nu mer än jag någonsin vågat tro och hoppas på. Att Rovhjärta blir läst och omtyckt av er därute är en obeskrivlig känsla, och det där karusellsnurret i magen är något jag kan tänka mig att stå ut med. 

Häxjakter nu och då

Min debut "Rovhjärta" må vara en spänningsroman, men tar avstamp i ett stycke historia som präglar inte bara Ångermanland, där Sveriges största häxprocess utspelade sig, utan i alla former av häxjakter som pågår än idag i världen. Kvinnor jagas, hånas, förföljs, spärras in, våldtas, förnedras, förminskas.

Rovhjärta består av ett historiskt mordfall, kvinnors utsatthet och hur något man en gång varit i fokus för kan förfölja en för resten av livet. Ärren finns, man är alltid jagad, aldrig säker. Huvudpersonen Annie Ljung har ett ärr som är ett evigt minne av något hon länge försökt lägga bakom sig. Men kan vi någonsin bli fri från vårt förflutna? Ska vi glömma och gömma undan, släta över och gå vidare eller fortsätta dra fram trollen i ljuset?

Kvinnosaksfrågor kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat även om jag i mina böcker har för avsikt att skildra olika former av utsatthet. Idag tänker jag på alla de kvinnor som gått före och banat väg åt oss som lever idag. Vi har ännu långt kvar till en trygg och jämställd värld för våra döttrar och döttrars döttrar.

Må vi aldrig sluta brinna, men aldrig någonsin mera brännas.

40 dagar and counting

8 mars finns Rovhjärta i lager. Den 7 april smäller det.  Bara fyrtio, flämtande dagar kvar och redan har jag fått de första recensionerna från några av de provläsare som fått ett okorrigerat förhandsexemplar skickat till sig. 

Jag fulgrät när jag läste den första. Ögonen skummade först igenom hennes omdöme, smakade snabbt på tonen i orden, sen brast det. Tårarna sprutade, lättnadens suck har aldrig varit så tung och djup. 

Hon hade målat en tavla också, av vad jag tror är hennes inre bild av min huvudperson Annies torp. Känslan att se sin bokvärld uppmålad på en duk, i vackra färger, är overklig. Att veta att man skapat inre bilder i människor, att man kan röra upp känslor och tankar. Beröra. Det är stort, så stort.

Fler recensioner trillar in, enbart lovord än så länge. Det är tacksamt virke att ladda med inför att den ska granskas av den stora massan där ute. Läsas, lyssnas på, jämföras med andra. Jag påminner mig varje dag om att jag trots allt är debutant. Att dem jag själv jämför mig med är giganterna som släppt tiotals böcker, som skrivit både bra, fantastiska och mindre bra böcker. Och att jag redan vunnit. Jag ska bli utgiven. En ynnest. Min livsdröm.

 Jag älskar min saga. Jag älskar hur boken ser ut. Jag älskar titeln, som ju är den tredje jag fick ändra till efter att de tidigare hunnit bli tagna. Det var meningen, det blev så rätt. 

40 dagar kvar som sagt. Fram till påsk är allt som vanligt. Sedan blir ingenting sig likt. Precis som i Rovhjärta. 

A book is born

Idag går mitt manus till sättning. En första känsla av hur den färdiga boken kommer att se ut. Lite som att se sitt nyfödda barn för första gången, inbillar jag mig. En klyscha kanske. Men det bryr jag mig inte om som Emil i Lönneberga sade.

Nästa vecka kommer det tillbaka för korrläsning, stöpt i bokform. I februari går den till tryck och i mars får jag hålla den i handen. Klappa varsamt, dra in doften, bläddra.

Jag tror det när jag ser det, sa någon när jag berättade att jag tänkte skriva en bok. Tänker mig att man kanske mölar dit boken rakt i det där fejset, som en tårta ni vet.

Nej. Jag har inte tid med sånt då, jag ska dricka sampanj. Fira att jag inte lyssnade på de som berättade för mig om hur oooomöööööjligt det var att bli utgiven. Att jag gnetade på. 

Boken finns nu, trot eller ej. Och den känslan är obetalbar.

"Så lev nu, dö sen. 

För nu taggar jag livet och höjer mitt glas."

Om världen rasar samman

Covid is all around. Orken tryter, en efter en tappar gnistan. Leenden slocknar. Lampor släcks. Vi avslutar ett år och börjar ett annat utan en aning om vad som väntar. Blir det bättre? När? Och vad gör det här med oss under tiden, förutom att man blir lappsjuk och smågalen? Vad händer med våra relationer? Om vi tappar kontakten med varandra, eller om vi (som jag) börjar spontanprata med första bästa främling, om vi gör saker vi annars aldrig skulle våga, eller ens tycka var okej.

Får det här oss att rucka på våra regler, byta ut några gamla moralkakor, satsa på den där drömmen vi gömt eller glömt? Skiljer vi oss, eller hittar vi varandra? Vågar vi mer eller blir vi fegare? Har 2020 fått oss att inse att vi måste LEVA, att vi inte kan slösa bort våra liv på trams, eller lägger vi oss ner och ger upp? Vågar vi tänka på hur det ska bli nästa år?

Man måste se det, visualisera hur det ska bli. Vissa är rädda för det, vissa vågar knappt sätta upp ett mål eller en vision. Vågar inte drömma. Vågar inte lova någonting. Väntar och ser. Överlåter på någon annan eller på slumpen att visa vägen. 

Jag hoppas att 2020 har fått folk att bryta mönster. Ta steg. Utanför sin comfort zone. De flesta av oss vet vad vi skulle gjort om man blev tvungen att göra nåt, om man fick en sista chans att leva 100%.

Brukar du ge nyårslöften? Om du inte gjort det tidigare kanske det är hög tid nu.

Mina löften för 2021:

1. Skriva en ny bok 

2. Fuldansa minst en gång om dan

3. Dricka massor av champagne

4. Kramas tillbaka hela jäkla 2020 och lite till

5. Tillbringa mer tid i Höga Kusten, bestiga alla berg och ta massor av bilder av allt vackert

6. Skråla Ronjas "Rid över skog" ut över den där myren på vägen till Slåttdalsskrevan igen.

7. Fortsätta lyssna till den där inre rösten som är så fiffig på att viska ja till det som är rätt och nej till det som är fel. 

8. Resa någonstans varmt och gå barfota vid havet

9. Dejta på amerikanskt vis

10. Tro att det bästa faktiskt inte hänt än

Du med. Lova stort och vågat. Unna dig det du är sugen på. Vi har fått banta och hämma oss i ett helt år, så många är utsvultna på närhet och äventyr, kärlek och framgång. Vi ska inte nöja oss med smulor nu.

Gott Nytt År. May this be the greatest.

Nu stänger vi 2020

 2020. Året som, för att använda skrivartermer, blev en parentes. Det skulle varit året när min debutroman kom ut. Jag skulle ha åkt på Bokmässan i Göteborg, jag skulle ha rest. Jag skulle... så mycket.

Istället fick vi en himla massa tid. Tid att vara ute i skog och mark, tid att skriva, tid att tänka till om vad som är viktigt. Jag fick inte tjänstledigt och fick istället säga upp mig. Tid till att fundera, göra saker bättre. Komma på nya idéer. 

Nu blir det 2021 och manuset är just nu hos redaktör. Över jul får jag en sista vända för att finjustera det allra sista. Efter nyår går det iväg igen och sedan väntar sättning av manus och korrläsning. 

I februari trycks den och i april är det dags att visa upp för världen det jag pratat om så länge.  

Äntligen. 

Vad gör jag tills dess? Skriver på uppföljaren. Samma huvudperson, men en ny polis. Samma plats, Ådalen, och ett nytt brott ännu gruvligare än det i Rovhjärta. En arbetstitel finns och beståndsdelarna finns där.  Ett synopsis håller på att ta form och ska sedan granskas av min agent och förläggare. Under tiden skriver jag på inledningen och slutet, som jag gärna vill ha klart först av allt för att veta var historien är på väg. En detaljerad synopsis är klurigare att få till tycker jag, eftersom jag i förra boken kom på händelseutvecklingen medan jag skrev.

Jag vet början, vändpunkter och slutet och huvudspår och bispår. Men exakt i vilken ordning de kommer och kapitelindelning ser jag inte framför mig innan jag satt igång att skriva.  Det är en utmaning att tänka ner i mikronivå. Jag vet författare som har varje kapitel klart för sig innan de börjar men har insett att jag inte kan jobba så. Vi har alla våra sätt, men det blir en bok till slut. Jag tycker om att testa olika perspektiv och olika ordningsföljd innan jag bestämmer mig för vilket upplägg det blir. 

Till min hjälp har jag nu till skillnad från de tio år jag ensam jobbat med Rovhjärta nu lyxen att ha förläggare, redaktör och agent som guidar mig i vad jag behöver tänka på redan nu. Jag har proffs att bolla med och testa idéer på. Det finns mer tid. 

Unna dig den lyxen; tid. Ingen kommer att ge dig den, du måste själv ta dig den. 

Det borde vara allas nyårslöfte: Tid. Om så bara att ligga på soffan eller sitta i skogen och glo på ett träd. 

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

Nunc est bibendum

 För er som kan latin betyder dagens rubrik att jag firar något. 

Imorgon går mitt manus över till redaktör, efter några varv mellan min förläggare och mig. Nu när det mesta sitter där det ska är det dags för manuset att grillas än mer rent språkligt och jag kommer att få tillbaka 355 sidor nagelfaret manus. 

Det är lätt att krokna. Detta manus har jag nu gått igenom fler gånger än jag kan räkna. Under flera år har jag ändrat, skrivit nytt, stött och blött. Det är inget för den veke.

Men. Jag är så oerhört tacksam. Att ha fått denna chans att få ge ut sin bok, att ett förlag vill satsa på mig, och en agentur dessutom. Att de också läser om och om igen, peppar och hejar på. Det går inte att beskriva den tacksamhet man känner, varv efter varv. Trots att det kan bli tröttsamt och kännas oändligt att läsa samma text om och om igen, tvingas kill a lot of darlings, ändra perspektiv, grubbla på nya lösningar när man skrivit in sig i ett hörn.

Det är inget för den veke, som sagt. Men det är värt det. Så värt. Munsår, otvättat hår, känslan av total uppgivenhet, tristess, vånda, magsår. 

Jag ska faktiskt få ge ut min bok. Jag är författare. 

Förutom att jag är mamma till två friska barn är det mer än jag någonsin kunnat önska mig.

Så framöver, om ni hör mig beklaga mig över något, be mig vänligt att bara hålla käften.

Och du som drömmer om att en dag få se din dröm gå i uppfyllelse; ge inte upp. Låt dem hånle. Låt dem berätta hur omöjligt det är. Men ge inte upp, fortsätt. Ta dig tiden att skriva, ta tid för din dröm, din passion. Det är aldrig för sent. Som någon sade, Bram Stoker var 50 år när han skrev Dracula. 

Skål!

Nytt kapitel

Sedan den 1 oktober är jag arbetslös kulturarbetare och tillbringar nu mina dagar med min dator och de karaktärer som ska befolka nästa bok. Vid sidan av det pågår även redigering av bok nummer ett. Redigering är inte min favoritfas av skrivandet, det ska gudarna veta. Många älskar redigering av olika anledningar men jag är av ett annat virke. Jag älskar uppbyggnadsfasen, när man skissar på karaktärer, mordplot, sidospår. När allt får ta form. Jag finner glädje i att tänka i pussel och byggstenar, att staka ut resan och se utvecklingen. Just därför är det helt optimalt att ha en ny bok att skriva, medan man står ut med redigeringen av den förra.

Min debutroman kommer ut den 7 april 2021. Året därpå kommer uppföljaren, med samma huvudperson men nu hamnar hon mitt i ett nytt fall. Jag har storyn relativt klar, i huvudet, men nu ska den ner på papper också. Därför sökte jag tjänstledigt, blev nekad det och tog då beslutet att säga upp mig. Efter sjutton år av socialt arbete, behandlingsarbete och stressprevention är det en obeskrivligt märklig känsla att inte ha någon annans behov framför sig. Bara tänka på sitt eget. 

Jag känner mig lite som en pensionär. Man ser fram emot kaffet, tar en promenad, ler på väg till träningspasset på Friskis med de övriga gamlingarna. 

Inga kunder längre. Inga överbelamrade chefer och stressade medarbetare. Inga kollegor.

Bara jag.

Jag är tydligen modig. Det är det ord jag fått höra flest gånger när jag berättat för folk vad jag ställt till med. Sagt upp mig och ska skriva böcker på heltid. Näe, måste man så måste man tänker jag. Det är inte så modigt, det är mer nödigt. Det ska ju bli en bok till och jag behöver tid. Och fokus. Det önskar jag att fler av de människor jag mött genom åren gav sig själva. Tid för sitt. Tid för drömmar och höstpromenader. 

När något slår an

Måndag idag då. Starten på en ny vecka, min sista vecka med manuset innan det åter igen går en vända till förläggaren. Efter två veckor med att checka av tidslinjen och flödet av scener har jag idag ägnat mig åt just början. Inledningen. De första femtio sidorna. Det som ska säga smask. Läsaren ska falla pladask.

Man brukar prata om det där viktiga anslaget. I böcker och på film. Inledningen ska sätta tonen, ge ett löfte till läsaren/tittaren om vad som komma skall och gärna kroka fast läsaren så att den bara måste läsa vidare. Utöver det ska man så fort som möjligt berätta något om karaktärernas mål och drömmar, deras drivkrafter och vad som står på spel.

Vi ska lära känna dem och vilja följa och heja på dem.

Det ni.

Lite som speed dating det där, kanske. Har aldrig provat det själv men tänker mig att man lär ha en redig pitch, sälja sitt fantastiska jag på sju sekunder. Ja, det sägs att allt avgörs på sju sekunder. Stunden när allt kan hända.

Ett handslag. Eller ögonkontakt. Man möts i ett spontant leende. En doft. Feromonerna ni vet. 

Ett ögonblicksverk. Antingen blir man nyfiken på mer eller så har kaffet svalnat och man slår ihop boken.

Som tur är finns det människor som är generösa nog att ge det en andra chans eller åtminstone lite mer tid än sju sekunder eller femtio sidor.

Personligen är jag oerhört snabbt förtjust eller avskräckt, både vad gäller film, böcker eller människor. Kräsen skulle vissa säga. Ja. Det finns oerhört mycket bra litteratur och film. Och folk. När man har läst så pass mycket och träffat så många människor så kan man våga sig på att lita på sin magkänsla.

Men med människor precis som med böcker kan första intrycket,  anslaget, vara fenomenalt och det kan vara riktigt trevligt men sedan kommer mittenpartiet, när det måste in lite ny eld i brasan. Ibland tuffar det på riktigt bra här också ända tills på slutet, då kan det bli både snopet och snöpligt och hafsigt och gud vet vad.

Det krävs en hel del för att skriva en bra historia. För att summera så är väl att skriva en läsvärd, spännande bok lite som de flesta relationer: det behövs ett smaskigt anslag, en bibehållen glöd, gärna med inslag av mystik och ny energi längs vägen. Och när det ska avslutas så se till att det görs med stil och en väl ihopknuten säck. Finns inte dessa delar är det troligen ingen bok eller relation man får något djupare intryck av.

Boktips: "Nattfåk" av Johan Theorin.  (Den boken har ett av de bästa anslag jag vet.)

Filmtips: Twin Peaks

Personlig challenge

Challenge. Temat i min andra bok. Och överallt, på instagram och internet. Det var #icebucketchallenge och #metoo nu senast #womensupportingwomen.
Utmaningar och människor som gör stora och små bragder.

Vi älskar att läsa historier om mod. Vi älskar filmer om hjältar. Vem är din hjälte? Är du din egen hjälte? Vågar du göra det du drömmer om, det du önskar och vill?

"Jag skulle vilja skriva en bok men jag har ingen fantasi."
"Jag fattar inte hur du gör för att komma på en hel bok, jag som inte ens kan komma på vad vi ska äta till middag."

Nej, så kan det vara. Du kanske inte ska skriva en bok, just det kanske inte är din grej. Man måste verkligen inte skriva böcker, tro mig. Det är inte för alla. Det är ensamt,  repetitivt och många gånger inte alls så mysigt som det verkar.

Men du kanske drömmer om att byta jobb? Eller resa någonstans? Du kanske vill skaffa hund, eller köpa ett hus på landet, eller skilja dig. I jobbet som terapeut får jag ta del av folks innersta drömmar och jag förvånas över hur många som inte vågar ta ett steg i den riktning de vill.
Av rädsla, oftast. Ekonomiska hinder eller andra faktorer spelar förstås in ofta men långt ifrån alltid.

Jag får ibland höra att jag är modig, senast nu i juni när jag sade upp mig från mitt dayjob.
Vad ska du göra nu? Bara skriva? Ja, till en början. Bok två måste blir klar i höst. Men sen, då behöver jag söka mig ett jobb. Oklart hur lätt eller svårt det blir men det får man ta när det kommer. Det brukar ju gå bra till slut. Man ska bara ångra det man inte gjorde.

Om du är olycklig där du är nu. Om du vill ha en förändring.Så börja skriva på den där boken. Skicka in ditt manus till förlag. Eller skriv det där mailet. Skicka in den där ansökan. Lägg ett bud på det där huset, eller sök ett nytt jobb, säg upp dig. Be det där spanat om en dejt. Skilj dig.
Går du och funderar på om du ska våga göra något?
Om det är något viktigt kommer det inte utan ansträngning. Du måste utanför din komfortzon, riskera något. Hoppa, utan garantier för var du landar.
Challenge = utmaning. Ut-maning.

#personalchallenge ... accepted?

Innan kognitiv beteendeterapi gick samman KBT) fanns två spår; kognitiv terapi, dvs att man börjar med att jobba med sitt tankesätt (K). Beteendeterapeuterna trodde på att förändra genom sina beteendemönster.

Jag tror personligen inte på att fokusera på att tänka sig till en förändring. Risken finns att man fastnar i en lång motargumentation med sin själv och där vinner oftast skeptikern. Jag är mer B-benägen, dvs att prova saker och därigenom överbevisa sin inre skeptiker om att det faktiskt gick bra.
Friskt vågat, hälften vunnet liksom.

Kanske därför jag älskar Nike´s logo: "Just do it"  och så swosh-figuren.
Kör ba´. Chocka dig själv, inspirera någon. Gör något modigt. För tänkt på det har du väl gjort länge nog nu?

Theme song

När jag startade den här bloggen var ambitionen att skriva både om mitt yrke som socionom och terapeut men framför allt om skrivandets vedermödor. Vissa läser bloggen för det ena och några för det andra. Jag skriver om de teman som känns angelägna. Idag, när jag satt och redigerade min text och samtidigt dog rastlöshetsdöden kom jag att tänka på hur viktig musiken är för mig för att motivera mig. Att jag har en theme song för det jag gör. Eller bara slår på nån låt jag kan vråla lite till. Eller en viss låt för att skriva en viss scen.

Jag behöver väl knappats förklara vad en theme song är. Men jag tänker inte bara på trudelutten man förknippar med en film eller något annat särskilt utan för hela ens liv. Alla som såg serien Ally McBeal minns säkert att hennes chef använde en särskild sång ("My first, my last, my everything" med Barry White) för att komma i rätt stämning inför något. Gärna med en liten peppdans till.

Det funkar med böcker också. När jag skrev Rovhjärta hade jag en särskild låt i huvudet som fick vara som en slags fond för vad boken skulle handla om. Den är en gammal låt nu men just innan jag fick det där mailet om att The Karin Linge Nordh ville anta min bok hörde jag den låten. Hade inte hört den på år och dag och så plötsligt. Jag minns att jag tänkte att det här, det måste betyda nåt. Trams, bara slump säger vissa. Kanske, kanske inte.

Hur som helst. Musik är viktigt för oss. Forskning visar att vi presterar bättre om vi rätt takt i öronen, en som får oss att go the extra mile. Precis som dofter ofta är kopplade till starka minnen har vi inte sällan en låt vi kopplar till en viss händelse i våra liv. Fester, konserter, en tryckare med kärleken.  På hockeymatcherna hemma i Kramfors hade spelarna en egen låt som spelades när de gjorde mål.
Och i lumpen fick grabbarna tralla i takt för att orka gå de där milen.

Har du någon theme song för ditt liv? Om du inte redan har en theme song så se till att skaffa dig en. Och har du det så tipsa gärna i kommentarerna.
Tipsa även om du vill att jag skriver om något särskilt tema.

Här har ni mina låttips om man behöver lite pepp i sitt liv:

We weren't born to follow (Bon Jovi)
Vem e som oss (Anis Don Demina)
Here I go again (Whitesnake)
This Girl Is On Fire (Alicia Keys)
Fire (Scooter)
Lola Montez (Volbeat)

Rövardotter

Vilket är ditt rätta element? Jord, vind, eld, eller vatten?
Kan man vara alla fyra? Isåfall är jag det.
Det var en tanke som kom till mig när jag för någon vecka sedan stod på toppen av Slåttdalsberget och blickade ut över havet, ut över världsarvet Höga Kusten, medan mina två barn skuttade runt på stenarna.

Det var något särskilt där uppe. Folk hejade på varandra, log, av glädje och samförstånd. Vi hade något gemensamt, alla hade vi gått en lång sträcka genom en trolsk skog förbi tusenåriga klapperstensfält för att till slut nå fram till en bergstopp som klyvts mitt itu av väldiga naturkrafter.

Känslan var på ett sätt lik den jag fick när jag befann mig på Irlands västkust, på en hästrygg, i vild galopp på en milsvid strand med havet piskande till höger och sanddyner som hävde sig över oss till vänster. I fjärran ute på en udde tornade en gammal borg och himlen var regntung, och inåt land skymtade gröna kullar och fårhagar. Tårarna rann i vinden, jag höll i mig i sadeln och kände hästens kropp under mig. Hovarna mot sanden, som hjärtslag.
Det var som taget ur en film.
Dör jag nu dör jag lycklig, tänkte jag då.
Och på berget.

Har du begravt händerna i mossa, eller druckit vatten direkt ur en bäck i skogen?
Har du blickat ut över ett hav eller ett bergsmassiv och lyssnat på tystnaden?

På vägen tillbaka till civilisationen nynnade jag på rövarnas låt ur Ronja Rövardotter, den som filmen inleds med. Halvvägs på stigen öppnade sig en glänta till vad som såg ut att vara en myr och där stannade vi, jag och mitt sällskap och sjöng högt, rakt ut över myren så att rumpnissarna häpnade i sina hålor.

Är man Rövardotter så är man. Och det är en regnig sommar vi har. Perfekt för att skriva böcker. Och läsa.

Boktips: "Ödesmark" av Stina Jackson och "Händelser vid vatten" av Kerstin Ekman.

Isn´t it ironic

Minns ni den där gamla låten med Alanis Morisette?


It´s like rain on your wedding day
It´s a free ride when you already paid
(...)
It´s a traffic jam when you´re already late
(...)
He waited his whole damn life to take that flight
and as the plane crashed down he thought well, isn´t this nice




It´s a black fly in your Chardonnay, it´s Covid- 19 när du efter tio års strävan äntligen fått förlagskontrakt.


Det händer saker överallt nu och vi kan bara gilla läget. Acceptera det man inte kan förändra.
Joråsåatte. Rovhjärta kommer, men inte i år.


Och jordgubben blev köpt av Bonnier Books. Så nu är man en del av familjen Bonnier och det ska bli oerhört spännande att se vad detta blir. Ingen vet hur världen ser ut om ett år, jag kan bara redigera på och skriva en till och en till.


För jag är en romantiker och jag tror att allt som  händer har en mening. Det som först känns som en motgång kan bli ens största lyckokast.


"Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det som är själva grejen."


Redigering pågår alltså. Jag har ett fint team runt mig som hejar på och har jag väntat i tio år kan jag vänta ett tag till för den som väntar på något gott väntar aldrig för länge och yadayada.

Ännu en milstolpe

Fick härom dagen meddelande från mitt förlag att boken nu går att hitta på Adlibris och Bokus.
Därmed är både titel och bokomslag officiellt och jag får äntligen dela det med omvärlden.
Så här ser det ut om man söker på adlibris:

Fin va?

Titeln är den fjärde jag värkte fram, de tidigare tre hann knyckas av andra författare. Det är ju först till kvarn som gäller, så det fick man bar tugga i sig. Jag är så glad att både mitt förlag och min agent på Ahlander Agency älskade titeln, för om någon velat få mig att ändra hade det blivit svårt att släppa. Och ännu gladare att ingen hann knipa den före mig förstås.

Mitt efternamn gör sig precis så fint på omslaget som jag hade i åtanke när jag för tio år sedan bytte efternamn. Varför byta namn, kan man undra. Jag har bara en enda förklaring och det är att jag tyckte att mitt flicknamn Nordin inte kändes rätt. När jag berättade för bekanta att jag bytt namn och varför var det många ögonbryn som höjdes och många skrattade säkert gott åt denna galenskap.
Hur som helst sitter det där namnet där nu och det känns så rätt och så underbart.

Nu pågår redigeringsarbetet några månader och sedan ska det bli inläsning för ljudbok. Har ni några förslag på lämpliga inläsare som ni skulle vilja höra läsa in en norrländsk deckare med en kvinnlig huvudperson? Vilken röst tänker ni på?

Textkritik och framtidsvisioner

Jag har fått en redaktör nu. Ett namn jag kände igen och blev mäkta nöjd över. I februari kommer hon att sätta tänderna i mitt manus och sen väntar väl tusen rättningar per sida ungefär. Som en hök som ser allt. Alla fel och brister. Det är en ynnest att ha. En Y.N.N.E.S.T.

Hon skrev själv på sin blogg att en viktig skillnad mellan dem som blir utgiven och inte är förmågan att ta till sig av kritik. Att se självkritiskt på sig själv och sitt verk. Att förstå att det alltid kan göras bättre. Alltid.

Den lektör jag anlitade för ett par år sedan och de testläsare jag har haft har gett mig ovärderlig erfarenhet och hård hud. De har fått mig att zooma ut och identifiera mina darlings, vänt och vridit på alla stenar.

En annan sak som skiljer dem som blir utgivna från övriga är väl att vi reser oss igen oavsett refuseringar och avslag. Envist skuttar man upp igen, kanske lätt knockad men aldrig utslagen.
Tänk sen när de första bokrecensionerna kommer. Huvva...  (för er som inte vet är detta inte felstavad huvudbonad utan norrländsk dialekt för usch)

Det är min första, min debut. Man är aldrig bäst i början. Tvåan är alltid mycket mera press. Ändå vore det så skönt om den faktiskt går hem hos läsarna. Ger mersmak. Tur man delar ansvaret med både förläggare och redaktör som kan ta åt sig både äran men också lilla skämskudden om vi inte får till det nurå.

Min agent har blicken mot utlandet och i höst vet vi hur min lilla mordhistoria tas emot i andra länder. Det är också en märklig känsla att tänka tanken att min hembygd kan bli läst av tyskar och engelsmän. Jag försöker föreställa mig hur de bokar en flygbiljett till Sverige för att gå på vandring i bokens spår. Dricka whisky från Box i Marieberg, våga smaka surströmming och åka båt på den trolska Ångermanälven.

Kramfors och Höga Kusten - det nya Fjällbacka. Visst vore det väl fint att sätta Ådalen på deckarkartan?

Ett före och ett efter

Idag gick jag en power walk och istället för musik satte jag igång en skrivarpodd i öronen. Samma podd som jag lyssnat på under Så. Många. Promenader genom åren;
"Skriv en bestseller- eller en annan bok", med Ninni Schulman och Caroline Eriksson.
Lyssna på den om du är en skrivande person. Den har allt!

Jag har skrattat och gråtit (när Ninni berättade om att hennes pappa gått bort) och sugit åt mig som en svamp om allt som har med skrivande att göra. Och hoppats. Och skrivit. Skrivit och skrivit om, ni vet.

En annan podd jag följt och drömt till är "Debutera eller dö", med Nina de Geer och Johanna Devaliant. Debutera...

Mitt i steget stannade jag och log för mig själv. För det slog mig plötsligt att nu är jag där. På andra sidan.

Det finns ett före och ett efter. Före, när man gick där och kände sig som flickan med näsan mot rutan, betraktande festen där inne. Imman på glaset, av avund och längtan.

Nu är jag en av dem där inne, som skålar och sjunger, av glädje att äntligen (tänk, äntligen) befinna sig på rätt sida av glaset.

Som jag kommer att njuta av det här året som ligger framför mig. Som jag kommer att skratta och gråta och skåla. Åt varje litet gryn av den värld jag träder in i. Det må låta högtidligt och det är precis vad det är för mig.  Som Kulla-Gulla när hon provade en klänning och dansade framför en spegel, såg framför sig hur hennes fattighjonspaltor för ett ögonblick blev till det finaste siden. Inte visste hon då att hon faktiskt var en herrskapsfröken. Då var hon ännu bara en piga som drömde om ett bättre liv. Kulla-Gulla blev Gunilla Beatrice Fredrike Sylvester och fick en hel herrgård till sist och en Tomas Torpare.

Jag kommer alltid att vara den där Kulla-Gulla, oavsett sidenklänningar.  Hon som stod med näsan mot rutan och tittade in i en herrgård. Oavsett var livet för mig.
Ett före och ett efter, ja. Men det är just allt mitt före som nu gett mig mitt efter.
Gott Nytt År, 2020, I am all yours.

Om och om igen

Jag redigerar. Skriver nytt, tar bort, byter ordning på kapitel. Byter namn på vissa karaktärer.

Om och om igen.
Innan jul är första deadline på dessa första ändringar.
Sen blir det ett varv till.
Och ännu ett.

Är du inte less, frågade en kollega härom dagen.
Jo, sa jag.
Eller nej. Jag älskar ju min historia. Jag blir aldrig less.
Nu har jag professionellt stöd dessutom.
Inte kan jag ledsna ur nu, det är ju nu det roliga börjar.
Nu får jag vältra mig i texten och ändra och fixa så mycket jag orkar.
Sen, när boken ska gå till tryck och jag inte får röra mer, det är då det blir läskigt.

Den kommer ut i början på september. Jag kommer garanterat att vara både less, lycklig och livrädd.
Det påminner väldigt mycket om att föda barn det här, känner jag. Minus smärtan då förstås.