Ut med det gamla och in med det nya

Efter ett halvårs redigering med avbrott en månad under den heta sommaren har jag nu äntligen skickat in manuset igen till den agentur som visat intresse. Vi har inte haft kontakt sedan i våras efter den fantastiskt fina feedback jag fick och jag har haft häcken full av ändringar efter att lektör och testläsare sagt sitt.  Det har varit en mestadels rolig process att försöka hitta nya lösningar på de tips jag fått. Är mer än nöjd med resultatet som dessutom är 100 sidor kortare.

I november hörde agenturen av sig och undrade hur redigeringen gick. Jag fick med det en behaglig eld i baken och nu är manuset alltså ute på äventyr igen. Nu återstår den långa väntan på besked om mina ändringar fallit dem i smaken.

Är jag inte less på skrivande nu?
Nä.
Ska bara ha en liten paus men sen är jag redo för uppföljaren om redan finns klar i huvudet.
Under tiden kan ni hålla tummarna för att 2019 blir mitt år.


Boktips:  "Den första frosten", av Anna Kuru.
Kirunaförfattare som vunnit novellpriser tidigare. Detta är hennes debutroman och hon porträtterar  människor på ett sätt jag verkligen gillar.  Egenutgivare än så länge, men jag har en känsla av att hon snart har ett förlag med sig.

Netflix:  "Gränsland"   norsk krim-serie i åtta delar


Gott Nytt År!  *skrivpå*

May the Lord open

Det knackade hurtigt på dörren nyss och jag stack ut mitt otvättade huvud ur skrivarbubblan (har ledig dag för att prioritera att skriva klart manus denna månad) för att heja på grannen som kanske behövde låna lite kaffe?

Jag möttes av en bländvitt leende man och en välkammad kvinna som ville prata om dagens tema  "var man finner tröst" och Rikets Sal.  Fromheten själv stod på trappan. Blessed be the fruit, tänkte jag. May the Lord open. *

När de gått vidare - forfarande bländande leende - och jag stängt dörren såg jag för min inre syn hur min mamma hängde ut genom det nytvättade fönstret medan två ivriga vittnen försökte förmedla sitt budskap allt medan mamma kämpade och svettades med spröjsen. Allt hon behövde då var en hjälpande hand med fönsterputsen, hängande i fria luften allt medan de predikade från marken. Hon var närmare Gud är de och ändå fortsatte de prata...

Hon ville inte bjuda på kaffe och lyssna. Hon ville putsa fönster och kanske be dem dra åt helvete.

Var man finner tröst? Jo, det ska jag säga eder. I att göra det man älskar allra mest, med en envis tro och förtröstan om att det kan bära hela vägen till författarhimlen.


*The Handmaid´s Tale (ruggig, genialisk dystopi)

Here´s Johnny

Jag bad ju om det. En lektör och en agentur har sagt sitt. Proffsen. Sidovis med tips och förslag. Jag har lydigt ändrat. Dag ut och dag in. Snöat in på alla kapitel och blivit blind.
Bett en testläsare gå igenom och hjälpa mig få syn på var jag är. Att det hänger ihop, efter alla ändringar.

Och jag ändrar och skriver om och snyggar till. Och svettas. Vad håller jag på med egentligen?
Där sitter man. Rumpan allt plattare mot stolen, omgiven av bananflugor och med ryggen krökt som en ostbåge. Luktar av ångest och otvättat hår. Solen som skiner där ute. 20 grader varmt. Tända ljus och massor av nya serier som lockar och drar på Netflix och HBO och CMore.

Hur kan man frivilligt, vecka efter vecka, år ut och år in, hålla på med något som man inte ens vet om det någonsin kommer att bli en bok? Och man kan tänka sig att göra om det.

Måste bara bli klar nu.

Måste bara bli klar nu.

Måste bara bli klar nu.

Skogshjärta

Dimmig septembermorgon. Alldeles tyst på en stubbe i skogen sitter en flicka och stirrar mot skogsbrynet medan regnet strilar ner och får björkens löv att guppa i en gungande, entonig melodi. Flickan spanar in mellan träden och försöker hålla öronen strama för att uppfatta minsta knäpp eller rörelse som varslar om att det finns djur i närheten.


När skallet ekar igång en bit därifrån går pulsen upp och hon kastar en snabb blick på sin far som sitter precis intill. Han för pekfingret mot sina läppar och sträcker sig ljudlöst efter geväret som ligger lutat mot ryggsäcken.


Hundens dova skall kommer närmare, det hörs tramp av stora klövar och hennes far höjer geväret mot axeln. Flickan håller andan och gör sig beredd att hålla för öronen, stänga ute den bedövande knallen och känna hur kroppen rister till när kulan släpps iväg mot sitt dödliga mål.








 Jag var tio år när jag för första gången fick följa min far på jakt. Numera finns det gott om björn i de norrländska skogar där jag som liten flicka vandrade bekymmerslöst. Jag skrev historier redan då, när jag i bästa mindfulnessanda tog in hundskallen, träden, regnet, dofterna, chokladen. Spänningen.


Det finns med en älgjaktsscen i mitt manus. Det är nog den scen jag känner mig allra mest närvarande i. Manuset är omskrivet på flera sätt nu men just den scenen är orörd.


Jag skickar in manuset nu igen i september, en bättre version på flera sätt. Håll tummarna för mig nu, den envisa lilla flicka som hoppas på att det är hennes tur äntligen.

Det brinner

Det brinner i våra skogar och jag knäpper tyst mina händer om ber att elden håller sig ifrån min skog. Min skog.

Den jag skriver om och den jag så ofta vänder hem till i mina drömmar och i mina tankar.

I min skog går jag aldrig vilse. Den skog som vakade över mig och fanns som en ständigvarande kuliss när jag sprang på barfotafötter genom byn, tjuvred på grannens häst, smög på . Den som såg på när jag sänkte min solvarma kropp i tjärnens mörka vatten, ljudlöst, medan solen sjönk över bergskammen och fisken vakade i vassen.

Det är min skog och den rör ingen. Men som Birk Borkason sa. Det är också rävarnas och vargarnas skog. Och hökens.
Och vildvittrornas.

Jag är trettio mil bort från den skog jag kallar min men i hjärtat flyger jag över land och hav och sätter mig på bryggan igen. Jag går på stigarna där jag lekte att jag var Kulla-Gulla fastän min gula fläta aldrig blev så lång som hennes.

Berättelsen karvas fram, ännu tydligare, ännu skarpare.
Jag lyssnar. På ovärderliga skrivtips och jag läser, bok på bok. Läser, nej äter, litteraturen där mina idoler banar vägen.

Boktips:    Kerstin Ekman, Händelser vid vatten.   John Yorke, Into the woods.
Poddtips:  Skrivardrömmar, med Pia Lerigon och Johannes Vivers.
                 
Jag vill minnas att jag någon gång sagt att jag beundrar de människor som går helt upp i ett intresse eller en sport, eller varför inte ett yrke och att jag sörjt att jag inte brinner för något.  Ha. Så urbota närsynt och dumt. Tur att man blir klarsyntare med åldern.

Min skrivarlåga brinner som aldrig förr och inget kan släcka den elden.

Avslutningsvis kommer jag att tänka på en av Sveriges största nu levande poeter:

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp Drömmarna och vindarna hjälps åt och så fort man tittar neråt så vänder dom hitåt och sjunger: Vart tog den där elden vägen, vart tog elden vägen?

- Lars Winnerbäck -

Man kan väl aldrig sluta drömma

Den 28 juli förra året tryckte jag på skicka-knappen och sände in till några förlag.
Därefter följde tusen år av väntan innan den första refuseringen damp ner. En positiv, uppmuntrande sådan ändå. På det år som gått har jag även om jag inte fått en JA ännu fått så mycket som bara gjort mig än mer sugen att skriva mer.


I sommar är det dags för mitt nya, reviderade manus att göra en ny resa och se hur långt det bär. Om det inte går denna gång, när manuset är så bra som det bara kan bli (efter många kloka synpunkter från proffsen på hur det kan förbättras) lägger jag det i byrålådan och skriver en annan bok.
Deckare nr 2 som väntar på sin tur får vänta. Jag måste skriva en kärlekshistoria först. Ny dröm, nytt hopp.  Den är baserad på verkliga händelser och mannen lever men vet inte var kvinnan finns idag elelr om hon ens är i livet. Tänk om, tänk om den boken skulle bli utgiven och att vi på det viset skulle återfinna den förlorade kvinnan?


Tänk om.


Månadens boktips: "The Dry" av Jane Harper. Hennes debutroman.

Omgiven av idioter?

Det var världsbokdagen förra veckan. En av de bäst säljande böckerna, "Omgiven av idioter" ligger på topplistor överallt och pratas om i varje hörn. Den är bra. Läs den. Men tänk gärna ett steg längre också.

I min bransch, på arbetsplatser, ja i alla sammanhang där man kan studera människors beteende pratas det om folk som är röd/blå, gul/gröna osv. Man försöker förstå varför ens omgivning beter sig som den gör, varför andra människor gör på ett annat sätt än vi själva gör. Det är bra. Det är nyttigt att reflektera och försöka förstå varandra. Tänk om alla gjorde det. Tänk om alla faktiskt lade manken till för att kommunicera bättre. Ville utvecklas, lära sig något om andra.

Men det finns en sorts människor som aldrig ens gör ett försök att förstå andra människor. De bara tutar och kör och kör över. Om någon stod i vägen var det den stackarens eget fel. Omgiven av simpla idioter kör hen bara på utan att ta konsekvenserna av sitt handlande.

Hen är ju perfekt. Ofelbar.
Världens räddande ängel.
Alla andra vore chanslösa utan hen.

Om någon kritiserar eller ifrågasätter narcissens beteende får hen en redig känga, kontakter sägs upp, man blockas och hängs ut i kylan. Och det är enbart ens eget fel. Minsann. Fy på sig som vågar säga något ofördelaktigt eller bara uttrycka en annan åsikt. Man beskylls för att vara avundsjuk, elak, fruktansvärd. Kränkningen är total. Världen rämnar. Du är ute i kylan för alltid. Och om hen mot förmodan nedlåter sig till att förlåta dig för det hemska du gjort så handlar det enbart om hens egen vinning, det är irrelevant hur du mått i processen.

Vem pratar jag om? Jo, Narcissisten. Människan som inte förmår erkänna att hen har fel och brister som alla andra. Att hen kan ha fel. Att hen inte är perfekt men att det faktiskt är okej ändå.

Det finns gott om narcissister. Misstänker du att du har en narcissist i din närhet? Misstänker du att du är en själv? (Då kan du andas ut, du är sannolikt inte det. För narcisser granskar nämligen aldrig sig själva på det sättet. De är ju ofelbara.)

Varför nu detta inlägg? Jo, jag har tagit ledigt från jobbet några dagar för att skriva och det behövs inte så mycket research när man har gott om exempel i verkliga livet. En av huvudkaraktärerna i min nästa bok är en fullblodsnarcissist med en av de bästa yrken man kan ha om man vill känna sig, allsmäktig, ha total maktfullkomlighet och trycka ner dem man har runt sig, med en oantastlig ursäkt att luta sig mot. Kan ni gissa vilket yrke?

Sisyfos

Det skrivs om och förfinas här i stugan. Stenen rullas. Upp och ner och upp igen. Två parallella spår. Två möjligheter till nya möjligheter.

Jag läser på om dramaturgiska knep och valen-tekniken och karaktärsutveckling. Samtidigt som livet rullar på med vab och disk och sonens nationella prov.

Vi pratar om livet vid frukostbordet och att man har tider att passa. Sexåringen lassar in flingor och mjölk samtidigt som hon tycker att mamma faktiskt borde få vara ledig för att skriva istället.

Det tycker mamman också.
Det är ungefär allt jag har att säga just nu.

Den gamla och havet

Nyss hemkommen från Hemingways kära Key West, Florida. Det sägs att det var hans tio år där som blev hans mest produktiva.

Jag både förstår det och inte. Hur kan man finna ro att sitta och skriva när man är omgiven av så många sinnesupplevelser? Kanske just därför. För att man bara måste skriva ner det man upplever. Alla sinnen.

Sittande i en smäcker segelbåt. Vindstilla.
Vattnets kluckande mot skrovet.
Knarret från repen och masterna.
En stor fågel som sveper förbi strax ovanför vattenytan.
En obeskrivlig solnedgång. Solens strålar övergår i grönt precis när solen rinner ner över horisonten, lämnar oss med en eftersmak av fullkomlighet.


Vi åt och drack fantastiska saker men bäst var ändå Santiagos Bodega, på 207 Petronia Street.
(Santiago var för övrigt namnet på den gamle fiskaren i Hemingways "Den gamle och havet".)
Jag är full av intryck och inspiration inför det arbete som väntar med min roman och med Storytel. Tillbaka till verkligheten.

Leva lajvet

Det är halvlek och paus och tid för en summering:

Juli 2017: skickade in mitt skälvande manus till tre förlag.

Augusti 2017: fick min första refus, från kära Forum, men kunde konstatera att käftsmällen inte kändes så hård som jag förutspått eftersom jag kunde konstatera att manuset blivit läst. Bara det en framgång. Och jag fick fint omdöme och uppmuntran att försöka igen.

September 2017: skickade in till många fler förlag, fick några standardrefuser men också fina uppmuntranden.

Oktober-november 2017: fick fler refuser men kunde konstatera att många hade faktiskt läst manuset och gav några personliga omdömen. Ett stort förlag gick det väldigt långt med innan det ändå slutade med ett nej och med många tips på omskrivningar och uppmaning att skicka in igen.
Här bestämde jag mig för att även testa att skicka till agenturer.

Januari 2018: fick flera positiva svar från agenturerna blandat med några förlagsrefuser men tack vare agenturernas fina respons förstod jag att mitt manus faktiskt har potential. Att jag kan skriva. Att det är många faktorer som ska klaffa för att man ska välja ut just mitt att gå hela vägen med. Åter igen bekräftelse på att många kan skriva bra, men att det handlar om mer än talang. Otroligt fin kontakt och bemötande, från samtliga agenturer.

Innan jag skickade iväg manus i somras önskade jag mig hett och innerligt att å.t.m.i.n.s.t.o.n.e få ett enda svar som bekräftade att manuset hade potential och några tips på vägen för att skriva om och vässa till. Åtminstone. Ett enda.

Jag har redan fått mer än jag vågat drömma om. Jag kan bara konstatera att allt handlar om att vara orädd. Att våga. Hade jag inte gjort det hade jag aldrig fått uppleva alla de oförutsedda händelser och möten jag nu fått.

"Jag kan flyga, jag är inte rädd."
- Sällskapsresan-

Lästips:  Mia Thelins blogg (se länk i högermarginalen här). Det är min gamla parallellklassare från högstadiet som är en fena på att skriva så att man skrattar och gråter. Den närvaron, den känslan. Hon är utbildad skådespelare och vet säkert att hon är bra på sitt jobb men hon kommer att skriva böcker också för hon skriver gudomligt bra. Och jag slår vad om att hon själv inte har en aning om vilken naturbegåvning hon är.

Tålamod

Är inte min starka sida.

Ägg, 8 minuter. Jag skriver ett blogginlägg medan äggen kokar. Carpe väntans tider och gör nåt liksom.

Jag bara väntar och väntar, känns det som. På Telefonsamtalet. Det där som ska förändra mitt liv för alltid. Men de ringer ju aldrig.

De läser och läser. Under tiden håller Storytels pilotavsnitt mig sysselsatt. Jag ska skriva om nu, fördjupa persongalleriet och ändra cliffhangern. Backa bandet. Jag var för ivrig, det hände för mycket för snabbt.

Precis.

Tålamod, Ulrika. Sug på karamellen, sa en kollega. Njut av att du är mitt i möjligheternas centrum. Vänta och lita på att var sak har sin tid och allt händer när det är meningen.

Jajamän. Ska göra mitt bästa. (men ring nu då)
Nu är äggen klara i alla fall.

Nyårslöften och ordpoliser

"Sluta dröm. Gör."

Så står det i Subarus nya reklam.
Finn.ett.fel.

Jag är säkert inte ensam om att vrida mig i plågor i soffan.

Det var inget fel på själva budskapet, nej det är naturligtvis min inre ordpolis som vevar med armarna i vild panik.

Grammatiska fel. I TV-reklam.
Stackars den reklamfirman.

Med åter till budskapet.

Jag lyssnade på Mix Megapol på väg till jobbet imorse. (lyssnar alltid på dem). De pratade träning och brutna nyårslöften. Ring in och berätta om ett löfte du faktiskt hållit, bad de. (okej, Gry sa "hållt")

Då flög fan i mig. Jag ringde in. Man kommer ju ändå aldrig fram, det vet ju alla.
Men jodå. Plötsligt hade jag Gry Forsell i örat och skulle berätta om mitt löfte.
Jag berättade om bokmanuset som jag ju faktiskt skickade in i tid 2017, som jag lovat mig själv. Det är i år det händer, sa jag. Jag fick en applåd och vi sa hej då.  Och jag klarade att inte väsa i luren att det heter faktiskt hållit.

Kl 16.54 kom ett mail jag väntat på i några veckor. En betydelsefull person har läst mitt manus och gillade det mycket. Hon ska låta sina kollegor läsa och sen får vi se om jag lyckats övertyga tillräckligt många för att det ska bli nåt mer.

Jag firar redan. Oavsett. Var sak är stort nog.
Det lönar sig tydligen att ringa till radio och uttala profetior.

Jag vann på Triss idag också. 30 kronor men ändå. En vinst är en vinst är en vinst.

Sluta drömma. Gör.
Heter det.
Faktiskt.

Happy new year?

Blickar tillbaka på 2017 och kan konstatera att jag höll nyårslöftet; att skicka in mitt romanmanus till bokförlag. När jag får kontrakt ska jag dricka en välkyld André Clouet. Den står ännu i kylen.

Jag kan se tillbaka på ett beslutsamt år och mycket mod. Mod att våga hoppa, våga blotta sig, våga riskera att bli totalsågad, att bli hånad. Jag har fått en del skit 2017. Skit för att jag skämtat om saker det andra könet kan skämta om utan att få problem. Skit för att jag sagt vad jag tycker. Skit för att jag tyckt saker om saker jag faktiskt är bra på. Skit för att jag inte böjer på nacken. Skit för att jag står upp för mig själv och inte tiger och tar emot.

Jag har trampat på tår jag inte trodde var ömma. Jag har fått ryggdunkar jag inte trodde jag skulle få.

Jag hoppas att detta blir året då jag får dricka min André Clouet med mina nära och kära men framför allt med andra kvinnor som inte böjer på huvudet för tåömma utan bär sina högklackade med rumpan i vädret och blicken i skyn. Skål för oss och låt 2018 bli klackarnas år.