fredag 1 oktober 2021

Det hände en grej. Eller flera.

Det blev april och jag släppte en bok. Min debut, den kom till sist. Den 7 april blev livet för alltid förändrat. Efter den första nervpärsen; "vad ska folk tycka?", som inleddes med rungande positiva recensioner av både bloggare, bookstagrammare och tidningsredaktörer som strödde rosor över Rovhjärta, blev det en vår fylld av bokrelease i Kramfors och digitalt på förlaget, följt av intervjuer och läsarreaktioner. Antalet lyssnare och läsare sköt i taket och nådde 10 000 på den första månaden. Instagram och Facebook överöstes med bilder på Rovhjärta, det kändes som om hela Sverige läste och älskade.

Självaste Sofie Sarenbrant läste Rovhjärta och tipsade om den på både Storytel, Instagram och i en helsides intervju i Göteborgs-Posten. Behöver jag säga att jag var omtumlad och överlycklig över responsen.

Samtidigt meddelade min agent att inte mindre än sex länder lagt bud på Rovhjärta som första veckan såldes till sex länder, varav fyra av dem tecknade treboksavtal rakt av. För er som inte är insatta i bokbranschen innebär detta att dessa länder köpt rättigheterna till att ge ut Rovhjärta, samt två uppföljare.

2022 har jag att se fram emot att Rovhjärta släpps i Norge, Danmark, Finland, Estland, Nederländerna och Tyskland. Med lite tur får jag möjlighet att besöka dessa länder i samband med detta. För mig som aldrig varit i Nederländerna eller Estland känns detta extra roligt. Tänk va´. Lilla, vackra Ådalen ska ut i världen. 

Så en dag ringde telefonen, skyddat nummer. Jag hade vid boksläppet skickat boken till några "kändisar" med personlig anknytning till Ådalen, bland annat Tomas Ledin (som inte hört av sig än).

Jag svarade och rösten i andra änden var mycket bekant. Det var Stefan Löfven som ville tacka för boken han fått i posten. Jag lyckades behålla medvetandet och vi hade en trevlig diskussion om Ådalen och mitt författarskap innan vi önskade glad påsk och avslutade samtalet. Jag är för evigt förundrad över hur fint vårt land är och hur generös en statsminister kan vara mot en vanlig ångermanlänning. Det är ett minne jag alltid kommer bevara djupt i hjärtat. 

Hur som helst kom vardagen krypande. Sommaren kom och gick och när hösten sa farväl till sommaren gjorde även jag det till min älskade pappa. Min kära pappa drabbades av obotlig cancer och togs ifrån oss på sex veckor. Jag är så oerhört glad att han fick uppleva min bokrelease och det fantastiska mottagande den fått. Han hann med att läsa boken (lyssna) och se min lycka, höra läsarnas kommentarer och se mig i alla möjliga mediala sammanhang, innan han tvingades inse att tiden var till ända. 

Pappa somnade in den sextonde augusti och sedan dess är inget sig likt. Författarskapet, framgång och berömmelse, lovord och hyllningar, försäljningssiffror, inget betyder något jämfört med att få ha hälsan och leva livet. Mitt i min sorg skulle jag glädjas åt och hantera mottagandet av Rovhjärta och också planera och skriva en uppföljare. Den svåra andraboken. Tydligen kallas den så, den andra boken efter en lyckad debut. 

Fråga mig inte hur, men på något sätt har den andra boken blivit skriven. På söndag lämnar jag in ett råmanus till mitt förlag och min agentur och när de har läst vet vi om vi har något att bygga vidare på eller inte. Det får bära eller brista, men på något sätt löser det sig alltid. Det är inte det värsta, det värsta har redan hänt.

Och jag har varit på Bokmässan också. Men det tar vi i ett eget inlägg.