Ett före och ett efter

Idag gick jag en power walk och istället för musik satte jag igång en skrivarpodd i öronen. Samma podd som jag lyssnat på under Så. Många. Promenader genom åren;
"Skriv en bestseller- eller en annan bok", med Ninni Schulman och Caroline Eriksson.
Lyssna på den om du är en skrivande person. Den har allt!

Jag har skrattat och gråtit (när Ninni berättade om att hennes pappa gått bort) och sugit åt mig som en svamp om allt som har med skrivande att göra. Och hoppats. Och skrivit. Skrivit och skrivit om, ni vet.

En annan podd jag följt och drömt till är "Debutera eller dö", med Nina de Geer och Johanna Devaliant. Debutera...

Mitt i steget stannade jag och log för mig själv. För det slog mig plötsligt att nu är jag där. På andra sidan.

Det finns ett före och ett efter. Före, när man gick där och kände sig som flickan med näsan mot rutan, betraktande festen där inne. Imman på glaset, av avund och längtan.

Nu är jag en av dem där inne, som skålar och sjunger, av glädje att äntligen (tänk, äntligen) befinna sig på rätt sida av glaset.

Som jag kommer att njuta av det här året som ligger framför mig. Som jag kommer att skratta och gråta och skåla. Åt varje litet gryn av den värld jag träder in i. Det må låta högtidligt och det är precis vad det är för mig.  Som Kulla-Gulla när hon provade en klänning och dansade framför en spegel, såg framför sig hur hennes fattighjonspaltor för ett ögonblick blev till det finaste siden. Inte visste hon då att hon faktiskt var en herrskapsfröken. Då var hon ännu bara en piga som drömde om ett bättre liv. Kulla-Gulla blev Gunilla Beatrice Fredrike Sylvester och fick en hel herrgård till sist och en Tomas Torpare.

Jag kommer alltid att vara den där Kulla-Gulla, oavsett sidenklänningar.  Hon som stod med näsan mot rutan och tittade in i en herrgård. Oavsett var livet för mig.
Ett före och ett efter, ja. Men det är just allt mitt före som nu gett mig mitt efter.
Gott Nytt År, 2020, I am all yours.

Om och om igen

Jag redigerar. Skriver nytt, tar bort, byter ordning på kapitel. Byter namn på vissa karaktärer.

Om och om igen.
Innan jul är första deadline på dessa första ändringar.
Sen blir det ett varv till.
Och ännu ett.

Är du inte less, frågade en kollega härom dagen.
Jo, sa jag.
Eller nej. Jag älskar ju min historia. Jag blir aldrig less.
Nu har jag professionellt stöd dessutom.
Inte kan jag ledsna ur nu, det är ju nu det roliga börjar.
Nu får jag vältra mig i texten och ändra och fixa så mycket jag orkar.
Sen, när boken ska gå till tryck och jag inte får röra mer, det är då det blir läskigt.

Den kommer ut i början på september. Jag kommer garanterat att vara både less, lycklig och livrädd.
Det påminner väldigt mycket om att föda barn det här, känner jag. Minus smärtan då förstås.