Personlig challenge

Challenge. Temat i min andra bok. Och överallt, på instagram och internet. Det var #icebucketchallenge och #metoo nu senast #womensupportingwomen.
Utmaningar och människor som gör stora och små bragder.

Vi älskar att läsa historier om mod. Vi älskar filmer om hjältar. Vem är din hjälte? Är du din egen hjälte? Vågar du göra det du drömmer om, det du önskar och vill?

"Jag skulle vilja skriva en bok men jag har ingen fantasi."
"Jag fattar inte hur du gör för att komma på en hel bok, jag som inte ens kan komma på vad vi ska äta till middag."

Nej, så kan det vara. Du kanske inte ska skriva en bok, just det kanske inte är din grej. Man måste verkligen inte skriva böcker, tro mig. Det är inte för alla. Det är ensamt,  repetitivt och många gånger inte alls så mysigt som det verkar.

Men du kanske drömmer om att byta jobb? Eller resa någonstans? Du kanske vill skaffa hund, eller köpa ett hus på landet, eller skilja dig. I jobbet som terapeut får jag ta del av folks innersta drömmar och jag förvånas över hur många som inte vågar ta ett steg i den riktning de vill.
Av rädsla, oftast. Ekonomiska hinder eller andra faktorer spelar förstås in ofta men långt ifrån alltid.

Jag får ibland höra att jag är modig, senast nu i juni när jag sade upp mig från mitt dayjob.
Vad ska du göra nu? Bara skriva? Ja, till en början. Bok två måste blir klar i höst. Men sen, då behöver jag söka mig ett jobb. Oklart hur lätt eller svårt det blir men det får man ta när det kommer. Det brukar ju gå bra till slut. Man ska bara ångra det man inte gjorde.

Om du är olycklig där du är nu. Om du vill ha en förändring.Så börja skriva på den där boken. Skicka in ditt manus till förlag. Eller skriv det där mailet. Skicka in den där ansökan. Lägg ett bud på det där huset, eller sök ett nytt jobb, säg upp dig. Be det där spanat om en dejt. Skilj dig.
Går du och funderar på om du ska våga göra något?
Om det är något viktigt kommer det inte utan ansträngning. Du måste utanför din komfortzon, riskera något. Hoppa, utan garantier för var du landar.
Challenge = utmaning. Ut-maning.

#personalchallenge ... accepted?

Innan kognitiv beteendeterapi gick samman KBT) fanns två spår; kognitiv terapi, dvs att man börjar med att jobba med sitt tankesätt (K). Beteendeterapeuterna trodde på att förändra genom sina beteendemönster.

Jag tror personligen inte på att fokusera på att tänka sig till en förändring. Risken finns att man fastnar i en lång motargumentation med sin själv och där vinner oftast skeptikern. Jag är mer B-benägen, dvs att prova saker och därigenom överbevisa sin inre skeptiker om att det faktiskt gick bra.
Friskt vågat, hälften vunnet liksom.

Kanske därför jag älskar Nike´s logo: "Just do it"  och så swosh-figuren.
Kör ba´. Chocka dig själv, inspirera någon. Gör något modigt. För tänkt på det har du väl gjort länge nog nu?

Theme song

När jag startade den här bloggen var ambitionen att skriva både om mitt yrke som socionom och terapeut men framför allt om skrivandets vedermödor. Vissa läser bloggen för det ena och några för det andra. Jag skriver om de teman som känns angelägna. Idag, när jag satt och redigerade min text och samtidigt dog rastlöshetsdöden kom jag att tänka på hur viktig musiken är för mig för att motivera mig. Att jag har en theme song för det jag gör. Eller bara slår på nån låt jag kan vråla lite till. Eller en viss låt för att skriva en viss scen.

Jag behöver väl knappats förklara vad en theme song är. Men jag tänker inte bara på trudelutten man förknippar med en film eller något annat särskilt utan för hela ens liv. Alla som såg serien Ally McBeal minns säkert att hennes chef använde en särskild sång ("My first, my last, my everything" med Barry White) för att komma i rätt stämning inför något. Gärna med en liten peppdans till.

Det funkar med böcker också. När jag skrev Rovhjärta hade jag en särskild låt i huvudet som fick vara som en slags fond för vad boken skulle handla om. Den är en gammal låt nu men just innan jag fick det där mailet om att The Karin Linge Nordh ville anta min bok hörde jag den låten. Hade inte hört den på år och dag och så plötsligt. Jag minns att jag tänkte att det här, det måste betyda nåt. Trams, bara slump säger vissa. Kanske, kanske inte.

Hur som helst. Musik är viktigt för oss. Forskning visar att vi presterar bättre om vi rätt takt i öronen, en som får oss att go the extra mile. Precis som dofter ofta är kopplade till starka minnen har vi inte sällan en låt vi kopplar till en viss händelse i våra liv. Fester, konserter, en tryckare med kärleken.  På hockeymatcherna hemma i Kramfors hade spelarna en egen låt som spelades när de gjorde mål.
Och i lumpen fick grabbarna tralla i takt för att orka gå de där milen.

Har du någon theme song för ditt liv? Om du inte redan har en theme song så se till att skaffa dig en. Och har du det så tipsa gärna i kommentarerna.
Tipsa även om du vill att jag skriver om något särskilt tema.

Här har ni mina låttips om man behöver lite pepp i sitt liv:

We weren't born to follow (Bon Jovi)
Vem e som oss (Anis Don Demina)
Here I go again (Whitesnake)
This Girl Is On Fire (Alicia Keys)
Fire (Scooter)
Lola Montez (Volbeat)

Rövardotter

Vilket är ditt rätta element? Jord, vind, eld, eller vatten?
Kan man vara alla fyra? Isåfall är jag det.
Det var en tanke som kom till mig när jag för någon vecka sedan stod på toppen av Slåttdalsberget och blickade ut över havet, ut över världsarvet Höga Kusten, medan mina två barn skuttade runt på stenarna.

Det var något särskilt där uppe. Folk hejade på varandra, log, av glädje och samförstånd. Vi hade något gemensamt, alla hade vi gått en lång sträcka genom en trolsk skog förbi tusenåriga klapperstensfält för att till slut nå fram till en bergstopp som klyvts mitt itu av väldiga naturkrafter.

Känslan var på ett sätt lik den jag fick när jag befann mig på Irlands västkust, på en hästrygg, i vild galopp på en milsvid strand med havet piskande till höger och sanddyner som hävde sig över oss till vänster. I fjärran ute på en udde tornade en gammal borg och himlen var regntung, och inåt land skymtade gröna kullar och fårhagar. Tårarna rann i vinden, jag höll i mig i sadeln och kände hästens kropp under mig. Hovarna mot sanden, som hjärtslag.
Det var som taget ur en film.
Dör jag nu dör jag lycklig, tänkte jag då.
Och på berget.

Har du begravt händerna i mossa, eller druckit vatten direkt ur en bäck i skogen?
Har du blickat ut över ett hav eller ett bergsmassiv och lyssnat på tystnaden?

På vägen tillbaka till civilisationen nynnade jag på rövarnas låt ur Ronja Rövardotter, den som filmen inleds med. Halvvägs på stigen öppnade sig en glänta till vad som såg ut att vara en myr och där stannade vi, jag och mitt sällskap och sjöng högt, rakt ut över myren så att rumpnissarna häpnade i sina hålor.

Är man Rövardotter så är man. Och det är en regnig sommar vi har. Perfekt för att skriva böcker. Och läsa.

Boktips: "Ödesmark" av Stina Jackson och "Händelser vid vatten" av Kerstin Ekman.