tisdag 10 november 2020

Nunc est bibendum

 För er som kan latin betyder dagens rubrik att jag firar något. 

Imorgon går mitt manus över till redaktör, efter några varv mellan min förläggare och mig. Nu när det mesta sitter där det ska är det dags för manuset att grillas än mer rent språkligt och jag kommer att få tillbaka 355 sidor nagelfaret manus. 

Det är lätt att krokna. Detta manus har jag nu gått igenom fler gånger än jag kan räkna. Under flera år har jag ändrat, skrivit nytt, stött och blött. Det är inget för den veke.

Men. Jag är så oerhört tacksam. Att ha fått denna chans att få ge ut sin bok, att ett förlag vill satsa på mig, och en agentur dessutom. Att de också läser om och om igen, peppar och hejar på. Det går inte att beskriva den tacksamhet man känner, varv efter varv. Trots att det kan bli tröttsamt och kännas oändligt att läsa samma text om och om igen, tvingas kill a lot of darlings, ändra perspektiv, grubbla på nya lösningar när man skrivit in sig i ett hörn.

Det är inget för den veke, som sagt. Men det är värt det. Så värt. Munsår, otvättat hår, känslan av total uppgivenhet, tristess, vånda, magsår. 

Jag ska faktiskt få ge ut min bok. Jag är författare. 

Förutom att jag är mamma till två friska barn är det mer än jag någonsin kunnat önska mig.

Så framöver, om ni hör mig beklaga mig över något, be mig vänligt att bara hålla käften.

Och du som drömmer om att en dag få se din dröm gå i uppfyllelse; ge inte upp. Låt dem hånle. Låt dem berätta hur omöjligt det är. Men ge inte upp, fortsätt. Ta dig tiden att skriva, ta tid för din dröm, din passion. Det är aldrig för sent. Som någon sade, Bram Stoker var 50 år när han skrev Dracula. 

Skål!