Sedan den 1 oktober är jag arbetslös kulturarbetare och tillbringar nu mina dagar med min dator och de karaktärer som ska befolka nästa bok. Vid sidan av det pågår även redigering av bok nummer ett. Redigering är inte min favoritfas av skrivandet, det ska gudarna veta. Många älskar redigering av olika anledningar men jag är av ett annat virke. Jag älskar uppbyggnadsfasen, när man skissar på karaktärer, mordplot, sidospår. När allt får ta form. Jag finner glädje i att tänka i pussel och byggstenar, att staka ut resan och se utvecklingen. Just därför är det helt optimalt att ha en ny bok att skriva, medan man står ut med redigeringen av den förra.
Min debutroman kommer ut den 7 april 2021. Året därpå kommer uppföljaren, med samma huvudperson men nu hamnar hon mitt i ett nytt fall. Jag har storyn relativt klar, i huvudet, men nu ska den ner på papper också. Därför sökte jag tjänstledigt, blev nekad det och tog då beslutet att säga upp mig. Efter sjutton år av socialt arbete, behandlingsarbete och stressprevention är det en obeskrivligt märklig känsla att inte ha någon annans behov framför sig. Bara tänka på sitt eget.
Jag känner mig lite som en pensionär. Man ser fram emot kaffet, tar en promenad, ler på väg till träningspasset på Friskis med de övriga gamlingarna.
Inga kunder längre. Inga överbelamrade chefer och stressade medarbetare. Inga kollegor.
Bara jag.
Jag är tydligen modig. Det är det ord jag fått höra flest gånger när jag berättat för folk vad jag ställt till med. Sagt upp mig och ska skriva böcker på heltid. Näe, måste man så måste man tänker jag. Det är inte så modigt, det är mer nödigt. Det ska ju bli en bok till och jag behöver tid. Och fokus. Det önskar jag att fler av de människor jag mött genom åren gav sig själva. Tid för sitt. Tid för drömmar och höstpromenader.
