Så stänger vi 2014

"So this is Christmas..."
Hur mycket hinner man på ett år? 23 725 000 tankar, 42 048 000 hjärtslag. För mig lite mer än så, med tanke på de händelser som inträffat under det gångna året.

Jag skilde mig. Jag skaffade ett nytt boende. Jag fick äntligen heltidsanställning. Jag skickade in mitt manus till förlag (som ännu inte lämnat besked). Jag blev kär. Jag renoverade. Jag tränade. Jag sprang Tjejmilen. Jag uppfostrade två barn. Jag var utan dem varannan vecka. Jag miste några vänner. Jag fick några nya.
Ett känslomässigt år. Många tankar. Många hjärtslag. Många tårar. Många skratt. En riktig berg-och-dalbana.

Aldrig någonsin har så mycket hänt på ett år. Senast jag tänkte och kände så mycket sammantaget under ett år måste ha varit 1997 när jag var barnflicka i USA och min mamma fick cancer och genomgick behandling här hemma i Sverige.

Det har varit ett lärorikt år. Allra mest för att jag lärt känna nya sidor av mig själv. Jag har gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle klara av, men också saker jag aldrig velat tro om mig själv. Jag har sett andra göra saker jag inte trodde om dem. Både bra och dåliga. Jag är både starkare och svagare efter detta år och när jag tänker på om jag skulle tvingas leva om detta år vet jag inte om jag skulle säga ja eller nej tack. Det har gjort ont men det har också stärkt. Jag har känt mig både fri och bunden. Jag har också fått glädjen att se sidor av andra som jag inte skulle vilja vara utan. Jag har lärt känna människor som jag inte lärt känna annars. Som inspirerat, som förändrat mig. Människor jag vill vara som. Människor jag inte trodde fanns. Människor jag aldrig vill vara utan.

Dessutom har jag fått vara frisk. Så när som på järnbrist, vilket i sig är oerhört slitsamt, har jag varit förskonad från hälsoproblem. Och som normalfrisk vuxen ska man tåla en hel del påfrestningar utan att klappa ihop. Vi människor ska kunna hantera svårigheter, motgångar, förluster, svek, hinder och prövningar. Att man gör det är inte så märkvärdigt, snarare HUR man gör det. Där har vi alla ett val. Vi kan välja att bete oss som småungar och spjärna emot. Vi kan leka tysta leken, straffa oss själva och andra, lägga oss ner och spela döda. Eller så kan vi spotta i nävarna och möta det som kommer, med högburet huvud även om byxorna är nerkissade av rädsla. För att kunna vara stolta över oss själva och inför andra.

Det är tio år sedan tsunamin och när jag såg Jens Linds dokumentär imponerades jag av alla dessa människor som berövats det allra käraste de hade, slagits till marken både bokstavligen och känslomässigt. Mist sina älskade. Mist sina barn. Sådant man inte förväntas klara av att gå vidare ur. Och ändå har de rest sig upp och skapat ett nytt liv. Börjat om.
Ofattbart. Imponerande. Stort.

Jag sänder en kram till alla de som på olika sätt har funnits där för mig under det gångna året. Ni vet vilka ni är. Ni har säkert också upptäckt sidor hos er själva ni kan vara stolta över. Tack! Och jag ger mig själv en lång, hård kram. Jag är stolt över mig själv. Man klarar sannerligen mer än man tror.

2015 är fullt av möjligheter. Men det kommer ingen påse med lycka och ringer på dörren.
Det blir vad DU gör det till.
365 oskrivna blad.

Gott Nytt År!

Julklappstips

Hantera din stress, av Giorgio Grossi.
Lyckofällan, av Russ Harris

Och till er med skrivande vänner:
En prenumeration på Tidningen SKRIVA, tidningen för alla som vill bli författare.

Gällande mitt eget skrivande har jag efter snart ett års uppehåll nu börja 2015 med att redigera min roman ett varv till och sedan skicka in till minst fem förlag. Därefter ska jag sätta mig och påbörja min uppföljare som redan är någorlunda klar i mitt huvud. Jag har också två nyfunna skrivarvänner som jag hoppas kunna träffa regelbundet och prata skrivande med. Det går inte riktigt med de som inte själva skriver. Vi är en särskild sort. Säregna. Kan vi kalla det.

Som ni förstår har jag inga andra ambitioner än att skriva så mycket jag har lust med. Inga måsten. Bara lust.

Stress

Ett välkänt tema för många, inte minst i juletider, är detta fenomen vi kallar stress. Det är något helt annat än och ska inte förväxlas med att jäkta.

Stress är en fysiologisk och hormonell reaktion som utlöses av olika påfrestningar. Stress
kan vara både negativ och positiv. Den positiva stressen behöver vi för att förbättra vår hälsa och den gagnar oss så länge den pågår under en begränsad tid och att vi återhämtar oss efter ansträngningen.
Den negativa stressen är däremot förödande. Den som pågår för länge och leder till olika sjukdomstillstånd.

Individers förmåga att hantera stress varierar och brukar kunna förklaras genom stress/sårbarhetsmodellen. Den innebär kortfattat att en persons förmåga att hantera stress avgörs av personens medfödda och förvärvade svagheter. En medfödd svaghet kan vara exempelvis att ens hormonkörtlar antingen är över-eller underaktiva. En förvärvad svaghet kan vara ett trauma i livet, eller ett missbruk.

Vi kan påverka hur vi förhåller oss till stress. Vi kan antingen ta en titt på vilka situationer som utlöser vår stress, hur vi tänker kring situationer och hur vi agerar i olika situationer.

Ett klassiskt exempel är alla kvinnor som känner stark press inför julens alla bestyr. Vi handlar och vi bakar sju sorters kakor och vi lagar mat och vi skickar julkort (gärna egna, hemgjorda), vi jobbar över och vi ska hälsa på alla vänner och ge presenter och sen ska vi duka och diska och klä granen och ....
Sedan, när julen är här, sitter vi helt urlakade vid julbordet och vill bara gråta. Och maten smakar skit.

De finns de som åker utomlands över jul och nyår. De finns människor som beställer julbord via catering. De finns de som struntar i alla måsten och bara gör det de själva tycker är kul.

Det går. Faktiskt.
Ingen dör.

Stryk varannan sak från listan. Delegera. Gå efter lustprincipen, dvs fråga magen och hjärtat vad de VILL och inte vad man borde, måste.

Prova. Bojkotta stressen.
Ge dig själv den julklappen i år.
Jag lovar dig att du är värd det.

Enkla svåra sanningar

Friedrich Schiller skall ha sagt: "Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves." Schiller var filosof och författare och levde på 1700-talet men redan då kunde dumhet engagera och provocera. Något annat som kan provocera mig är rädslor. Fast jag begriper mekanismerna går jag ändå ofta igång på idioti.

Ni vet de som beklagar sig över att de har baksmälla efter en hård natt på krogen. Eller att de inte har högre lön än de har. De som blir illa behandlade men fortsätter vända andra kinden till. Eller att de är för tjocka eller för bleka eller för stressade eller något annat lätt åtgärdat.

Ni som är bakfulla: Sluta festa.
Ni som är för tjocka: Sluta äta skräpmat och börja motionera.
Ni som har för låg lön: byt jobb eller be om löneförhöjning.
Ni som blir utnyttjade, trampade på, osv: sätt ner foten. Ryt. Protestera. Markera. Stå upp för dig själv.
Ni som är bleka: sola solarium, köp brunkräm. Eller bli vampyr,  för din blekhet kan bero på blodbrist.

Ni som stressar: sänk ambitionerna. Säg nej. Delegera. Sluta springa. Gå. Förändra något. Gör annorlunda.

Som terapeut får man ofta rollen som hjälpare, någon patienten kommer till med en förväntan om att bli botad, vägledd, upplyst. Inte sällan tror patienten att det är terapeuten som ska göra jobbet.

Min roll är snarare att visa på alternativ, locka fram personens inre förmåga. Patienten ställer ofta frågor vars svar finns inom personen själv. Ibland tar det lång tid att hitta dem men de finns där. Beteendeförändringar är ingen lätt sak. Det krävs mod, vilja och karaktär. Jag har, till min glädje såväl som min frustration, upptäckt att jag alltid förväntar mig just det av dem jag möter. Det är ett problem. Vad då? tänker ni. Hur kan positiva förväntningar vara ett problem? Jo, eftersom varannan person har låg dos mod, vilja och karaktär och desto mer av dumhet och rädsla. Efter veckor, kanske månader av motivationsarbete, terapeutiska övningar och engagemang slutar det ändå ibland med att man är kvar på ruta ett. Inget har hänt. Patienten vill, förstår eller förmår inte förändra sig. Dumhet eller rädsla. Ibland både och.

Själv är jag nog för dum för att vara rädd.

Andra tankar

Många som läst mitt förra inlägg undrar om det är kognitiv beteendeterapi (KBT) som gäller om man ska ta itu med sitt mående. Eftersom jag själv är utbildad KBT steg 1-terapeut och vet att KBT är Socialstyrelsens första rekommendation vid t ex ångest förordar jag naturligtvis KBT. Jag har dessutom efter mina fem år som terapeut sett många patienter bli som nya människor efter att ha fått kunskap om vad de går och lider av och hur de ska ta sig an problemet.

För många räcker det med att få kunskapen om det som drabbat en. Panikångest är en sådan diagnos där många beskriver en stor förbättring bara av att ha fått psykoedukation (information) om ångest, KBT och hur man kan bli hjälpt.

För andra hjälper det att läsa.  Det finns också många bra bloggar om KBT och psykisk ohälsa. Det finns dessutom många bra böcker. En jag brukar rekommendera är Åsa Palmkron Ragnars bok "Komma på bättre tankar". Den har övningar och exempel och ett lättsamt språk.



Kanske en passande julklapp till någon du känner?

Cogito ergo sum

Orden kommer från René Descartes och betyder "jag tänker, alltså finns jag".  Dagens reflektion gäller just tankar. Vi tänker omkring 65 000 tankar per dygn sägs det. Av dem är 95% samma tankar som föregående dag. Det ger oss 5% nya tankar varje dag som antingen kan bryta ner oss eller bygga upp oss. Valet är ditt eget.

I mitt arbete träffar jag dagligen människor vars ohälsa, när vi börjar granska deras beteendemönster, beror på just deras tankar. Inget annat. Vissa låter sig styras av sina tankar, formar sitt liv utifrån fantasier."Det kändes så", säger många när det i själva verket är något de tänkt. Vi blandar ihop känsla och tanke på grund av att vi oftast inte hinner uppfatta vad vi tänker utan känner bara känslan tanken skapar. Sedan bildar vi oss en uppfattning av situationen baserat på känslan. Om vi tänker att något ska gå illa letar vi "bevis" för att det kommer att bli som vi tror. Bevisen vi hittar gör att vi känner därefter och sen blir det därefter.

En kvinna jag känner känner sig orolig inför julfirandet och hon "känner på sig" att hon ska må dåligt. Eftersom hon alltid gjort det. Hon går och känner sig nedstämd och orolig och känner att hon inte kommer att kunna hålla ihop inför släkten. Hon är rädd att hon ska bryta ihop och vara ledsen och att hon ska förstöra stämningen för alla andra. Att hon känner sig oälskad och besvärlig.

Ser ni? Hon säger att det känns så. I själva verket har hon tänkt så. Tänkt att man inte får gråta och vara ledsen. Tänkt att hon ALLTID varit ledsen så alltså... Och hon har tänkt att hon nog inte är älskad, tänkt att hon är besvärlig.

Det finns en mängd tankefällor i detta resonemang som ni kan läsa mer om här.  Det är inget annat än tankar. Och tankar är bara tankar. Vi kan lära oss att tänka annorlunda och därigenom påverka vårt mående. Våra känslor styrs inte av vad som händer oss utan av vad vi tänker om det som händer, har hänt, ska hända.

Skillnaden mellan framgång och nederlag, hälsa och ohälsa, sitter i tankens kraft. I alla situationer är det hur vi tänker som blir avgörande för hur det går. Att förändra tankemönster är bland det klurigaste man kan ge sig på. Vi har olika förutsättningar för att kunna göra en förändring men om man kan tänka negativt och nedbrytande kan man också tänka konstruktivt. Istället handlar det om VILJA och MOD. Allt annat är ursäkter. En författare jag glömt namnet på (kan vara Märta Tikkanen) skrev nån gång:

"Vem har spikat upp mig på korset och varför tillåter jag att jag hänger kvar? Fråga dig själv det ibland, även om du inte får något svar."

När det handlar om förändring och motivation kan folk lätt bli provocerade. Man trycker på ömma knappar, ställer saker på sin spets. Ibland tycker nog mina patienten att jag är som Arga Snickaren på kanal 5. Ni vet han som sätter fingret på folks svagheter och ifrågasätter, blottlägger. Varför? Ja, inte för att vara elak. Utan för att det är enda sättet att få en förändring. Fram med skiten bara, sätt igång.

Låt inte dina tankar ta kontroll över ditt liv. Ta kontroll över dina tankar. De är livsviktiga och livsfarliga på samma gång. Tankar är bara tankar. Du bestämmer. Om de ska ge dig liv eller ta det ifrån dig.

Det är mycket nu

Novemberdiset vägrar släppa sitt grepp, mörkret härskar och svenskarna knäpper översta knappen i jackan och böjer på nackarna. Ohälsan ökar och på mitt jobb har vi fullt upp att hantera smärta och känslor i alla de former.

2014 lider mot sitt slut och jag tänkte försöka mig på en summering innan jul. Bloggandet har gått i skov och det kommer nog att fortsätta så en tid framöver. Jag skriver när jag har något att förmedla o inte bara för att, precis så som jag hoppas kunna göra som författare i framtiden. Ja, det är fortfarande min plan. Att när 2015 tar sin början ta tag i bokprojektet och redigera lite mer innan jag skickar manuset till förlag. Kanske blir 2015 det år när det händer? Genombrottet.

Året Runts novelltävling är avgjord. 495 bidrag. Jag var inte bland vinnarbidragen och nu återstår SKRIVAs tävling. Fler och fler deltar och konkurrensen är stenhård. Det är härligt att novellen har tt ett sådant uppsving och jag fortsätter att vurma för korta, kärnfulla berättelser. Läs Jonas Karlssons eller Håkan Nessers och få en stor läsupplevelse på kort tid.

Fundera på något i ditt eget liv och hur det skulle kunna skildras i en kortare text. Blir det en klassisk novell med en början, en mitt och en avslutande twist eller en modern version; en ögonblicksglimt ur en dag, en natt, ett liv?

Personligen skulle jag vilja göra en kortfilm om en kvinnlig terapeut som har svårt att hålla ihop, som ballar ur, som skäller ut kollegor och gör bort sig. Tejpar munnar med silvertejp. Kallar folk för mongo. En som gör allt det där man själv aldrig skulle (våga) göra. Lite som han Dag, i den där norska serien ni vet.

Det var allt.

Intelligens är inte alltid en välsignelse

I mitt arbete möter jag många frustrerade människor. Många frustrerande också, för den delen.
De flesta deprimerade upptäcker efter lite pratande att de står på en alptopp och blickar bort mot den alptopp de hellre hade velat vara vid. Och klyftan mellan dem ter sig oövervinnelig.

Livet är en kamp. När man kämpat sig uppför ett hinder kommer man strax till nästa. I privatlivet och i arbetslivet. Det är inte alltid avsaknaden av ork som är problemet. Här är ett exempel på hur ambitioner och energi också kan vara nedslående:


 http://www.ihm.se/blogg/henrik-martensson/varfor-smarta-manniskor-blir-deprimerade-och-vad-du-kan-gora-det

Härskarteknik

Det förekommer överallt; i politiken, på jobbet, i relationer, ja överallt och vem som helst är kapabel att utföra dem.

Härskartekniker syftar till att bibehålla en position gentemot andra eller en särskild individ genom olika slags sociala manipulationer. I alla mänskliga relationer finns intressen att bevara och om dessa hotas ligger härskarteknikerna nära till hands.

I mitt manus blir huvudpersonen, Annie, utsatt för det i sitt arbetsliv. Som kortväxt, blond, ifrågasättande, ambitiös kvinna finns många attribut att slå ner på. Att kommentera utseende eller sätt att prata är att använda tekniken Förlöjligande. Hon får inte veta att man har after work förrän efteråt, vilket är ett Undanhållande av information. Ännu en teknik. Att anmärka på att någon prioriterar att arbeta mindre för att hämta barnen tidigare på dagis för att sedan kritisera om samma person arbetar över kallas för Dubbelbestraffning.

Det finns flera tekniker, bara googla så hittar ni dem. Min erfarenhet är att om det händer på arbetsplatsen ofta handlar om ett bristande ledarskap. Men ledarskap är en sak i sig och får bli ett helt annat inlägg.

Tidspress och effektivitet

Klockan slog midnatt och i sista skälvande sekunden mailade jag mitt bidrag till Året Runts novelltävling. Mellan 10000 och 20000 tecken skulle bidraget vara och det alster jag valt ut och som skrevs för något år sedan bestod av 26000 tecken. In i det sista satt jag och skar och filade för att hamna inom ramen. Det gick. Till slut. I sista sekunden.

Det är en konst det där. Att hålla sig inom ramarna, att skriva effektivt. Träna på att skriva nog. Att med få medel få mycket sagt. Less is more. Jag tror att jag klarade det. Det blev bättre. Det blev nog.

För varje tävling blir jag mer och mer förtjust i dessa noveller. Noveller är i ropet nu. Hett. Tänk om jag skulle ta och skicka in min lilla samling. Jag har ju redan en tänkt titel på samlingen. Och temat är de sju dödssynderna. Jag läste någonstans att de sju dödssynderna är förlegade i vårt moderna samhälle. Att vi borde uppdatera dem, byta ut.

Är det så?  Lättja, frosseri, vällust, girighet, avund, vrede, högmod. Är det inte så vi lever numera? Vi vällustar oss, frossar, latar oss, avundas, bråkar med varandra och så tar vi en selfie på det.

Men om vi ska skrota de gamla, vilka är i så fall de moderna dödssynderna?

Rädslor och mod

Jag tror det var Tove Jansson som sade det: "Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd."
Mod (fortitudo) är en kraft där man handlar i överensstämmelse med sina önskningar även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget. Mod är att vara rädd men att övervinna denna rädsla. Mod stärker vår självkänsla oerhört.

Det finns många rädda människor, jag är inget undantag. Men jag tror att jag har blivit rätt bra på att strunta i att jag är rädd, åtminstone i vissa lägen. På andra områden är jag skitskraj, men det ska vi inte prata om nu.

Säg alltid sanningen, även om din röst darrar. (känner ni modet i den meningen, i den situationen?)
Vill du gifta dig med mig? (känner ni?)
Att klä av sig naken inför någon.
Gå ut på en scen.
Gråta.
Be om förlåt.
Be om hjälp.

Vad är mod för dig? Vad är det modigaste du gjort? Vem är den modigaste person du känner?

Jag gråter som aldrig annars när jag ser Svenska Hjältar. Exemplen på godhet, på medmänniskor som vågar något för att hjälpa någon annan är något som berör mig oerhört mycket. Kanske föds man sådan, kanske lär man sig att uppskatta det hos andra. Kanske var det Kulla-Gulla-serien jag fick uppläst för mig som barn och som jag sedan, när jag lärt mig läsa,  plöjde tills pärmarna föll isär som lärde mig mod. Kanske var det samma historier som lärde mig att känna det motsatta när jag stöter på feghet.

Vad är då feghet? Jo, naturligtvis rädsla. Vi väljer trygghet framför mod och därigenom visar sig fegheten. I vår feghet kan vi känna skam. Väljer vi mod får skammen stå tillbaka.

Jag träffade en kvinna idag som vill skriva böcker men som är lite för rädd för att våga. Hon skäms över att hon vill skriva, att hon inte vill arbeta med det hon har som sitt jobb. Skulle hon våga vara modig, våga skriva, skulle hon kanske skämmas över det hon skrivit. Men modet kan hon aldrig skämmas över.

Se till att våga något idag. Det är inget skamligt i det.

Glitch

Ta allt du satsat ditt liv på i en hand. Ta sedan en stor slägga i din andra och BEFRIA DIG SJÄLV. Ingenting är statiskt. ALLT är rörelse. Slå sönder ditt finporslin och kryp ut ur ditt skal. Vi pendlar. Allt pendlar. Lev livet. SLÄPP TAGET.

Orden är inte mina, de är Johan Welltons. Han har gjort en hel föreställning om det, om att leva livet och kallar den "Glitch". 

Ordet glitch härstämmar enligt google från det tyska ordet "glitschen", att slinta.
Glitch är ett program-eller maskinvarufel som oavsiktligt uppträder i elektroniska system. Felet beror på felaktigt eller bristfälligt urformad programvara som ger upphov till felaktiga signaler och resultat. Vanligtvis är själva problemet mycket tillfälligt och svårspårat men konsekvensen består. 

Ta oss människor då  istället. Ibland kanske det där slintandet inte alls är ett fel utan kanske precis vad som behövs för att komma på rätt kurs. Byta riktning. Komma ur sina hjulspår. Upptäcka att vägen man gick på inte alls var Vägen, nej man var ute i dikesrenen och halkade fram.

Så slint.

Att göra en sork

Efter att ha läst en forskningsrapport på Facebook angående ätande och missbruksbeteenden kände jag mig nödd och tvungen att bidra med en liten ångestskola här på bloggen. Forskarna menade att det inte är själva maten, sockret eller produkten i sig som är boven utan vårt ätarbeteende. För oss som jobbar med kognitiv beteendeterapi är detta inget nytt, långt ifrån. Så här kommer en liten berättelse om en sork.

S står för SITUATION (något som väcker en känsla av hot/fara)
O står för ORGANISM (dina tankar och känslor)
R står för REAKTION/RESPONS.
K står för konsekvenser (följderna av reaktionen, på kort och lång sikt)

Föreställ dig en person som är rädd för spindlar.
Personen behöver tvätta sina kläder, i tvättstugan.
I tvättstugan finns spindlar.
Där har vi S:et, situationen.

Organismen (spindelfobikern) tänker kanske "Usch, så hemskt. Äcklig tvättstuga. Läskigt." Personen känner obehag, rädsla.

Personen låter bli att gå ner i tvättstugan. Det är REAKTIONEN/RESPONSEN.
KONSEKVENSEN på kort sikt, blir att personens ångest sjunker. Det blir lugnt inombords. Puh.
Den långsiktiga konsekvensen blir däremot otvättade kläder och ett oförändrad rädsla för spindlar som i sin tur kan leda till fler undvikanden och till än värre konsekvenser. Ingen plockad svamp, personens barn blir också rädda för spindlar, personen kör av vägen för att en spindel dök upp i bilen. Ni fattar.

Att äta för mycket mat kan vara en slags REAKTION som utlösts av någon form av hot eller känsla av hot (S) som i sin tur satt igång negativa tankar och känslor (O). Konsekvenserna på kort sikt är förstås ångestlindring men på lång sikt fetma, mer ångest, kanske isolering och kraftigt försämrad hälsa. Kanske depression. Och så vidare.

Vi behöver titta på våra reaktionsmönster och om de innehåller någon form av undvikande av det verkliga problemet bör vi förändra något och det gäller att förstå vad man egentligen är rädd för. Spindelfobikern är egentligen inte rädd för spindlar. Tandläkarskräck är inte rädsla för tandläkare. Ofta är det själva obehaget vi är rädda för och ofta saknar vi också tillit till att vi kan stå ut, klara av obehaget.

Detta, mina vänner, var en så kallad beteendeanalys. Prova själva nu.

Fotboll och blossande kinder

Vi bär alla på någonting. Symtom.  Ibland yttrar det sig i eksem, i oro, i nedstämdhet, i stress. Ibland i apati. Men förr eller senare blir det synligt. Någon super, någon jobbar alldeles för mycket, någon tokstädar.

De som söker hjälp är ibland inte de som äger själva problemet. De är snarare offren för dem. Problemen som andra inte tar tag i. Problemen som skyfflas över. Andras tillkortakommanden. Andras flykt.

Någon tar alltid bollen. Försöker hålla den i luften, jonglerar efter bästa förmåga och om den faller i marken tar man hela skulden utan att reflektera över varifrån bollen egentligen kom. Att hitta källan är inte alltid så lätt. Vissa är så skickliga spelare att det kan vara oerhört klurigt att identifiera vem som stod för passningen och än mindre vem som stod för avsparken. Det kan till och med vara så att källan till problemet har gått och satt sig på avbytarbänken, dricker sitt vatten och stilla betraktar kampen som fortsätter utspelas på planen.

Lyft blicken ibland. 

Är du kanske ensam kvar på planen? Ska du fortsätta hålla bollen i rullning eller plocka upp den och ifrågasätta vad det är för slags match som utspelas egentligen? Ta av dig tröjan. Lossa på skosnörena. Gå av plan och säga att du har blivit tacklad för sista gången. 

Ofta är det tanken på skam eller känslan av skuld som gör att vi fortsätter föra bollen vidare. Skammen är en av våra starkaste affekter. Jag märker i mitt skrivande att jag ofta återkommer till just skam och hur den påverkar människors beteende. Själv tycker jag mig se att min skam väcks av att bli illa behandlad.  Jag tycker inte om att bli lurad, förd bakom ljuset eller betraktad som dum och i detta som i allt annat ligger människans behov av att överleva, komma helskinnad ur, vara hel.

Vad skäms du över? Vad får dina kinder att blossa? 

Skriva

Dessa deadlines. Igår var det tidningen SKRIVAs tur med 10 000 kronor i vinstsumma och som vanligt var jag ute i sista minuten. De ville ha bidragen på papper med snigelpost och det var lite oklart gällande sista datum för inskick. Förhoppningsvis är det poststämpeln som räknas.

Nu återstår två som båda har deadline i september. Året Runt har prissumman 10 000 kronor och slår till med tre genrer; deckare, feelgood och romance. Det finns bara ett alternativ för mig, som ni vet...

Det där med att skriva noveller kan för övrigt vara en god chans till en liten extrainkomst. Många veckotidningar köper in noveller löpande och de delar gärna med sig av sina regler för format och innehåll.  "Inget om sjukdom, döda husdjur och rollatorer." De har sannerligen humor på redaktionen, gummorna.

På tal om deadline och sistaminuten. Det finns många uppskjutarbeteenden som kan sätta käppar i hjulet för ens skrivande. Jag ska bara städa lite. Och diska. Och ringa en vän för jag har ju faktiskt inte hört av mig på flera dagar.

Jag tycker om inredning. Blocket. Jag målar en hel del nu för tiden också. Väggar, broar, fönster.
Vilka är dina ursäkter?

För några veckor sedan fick jag nöjet att träffa en patient som skriver. När hon skulle gå slängde jag  ur mig att det vore mycket trevligt att någon gång få tal del av något hon skrivit. Idag lämnade hon över ett utkast. Det, mina vänner, är ett förtroende. En ära.

God natt på er. Nu ska jag lägga mig och läsa.

Terapi och träning

Jag har lagt mig till med en PT, en personlig tränare. I tio veckor ska jag nu underkasta mig ett strikt kostprogram och ett träningsupplägg som kommer att forma om min kropp till nya dimensioner.  Jag är inte tjock, inte ens mullig. Jag har dock fött två barn och gått upp 19 kilo båda gångerna. Första gången gick jag ner 22 kilo inom ett halvår och var alltså smalare efter det än innan graviditeten. Andra gången gick jag ner 17 kilo och sedan dess har jag tränat bra i perioder och mindre bra i perioder. Likadant med kosten. Jag har känt mig i bra form men aldrig riktigt vass. Jag har kört på fegisvikter istället för att lasta på och är väldigt glad i pasta och kanelbullar. Jag har haft träningsvärk men aldrig blodsmak. En och annan påse smågodis har också förstört förutsättningarna genom åren.

Nu bestämde jag mig. 5000 kronor kostar kalaset och med en sådan investering borde jag kunna hitta motivationen att verkligen satsa helhjärtat. Nu j*vlar ska tanten testa gränser här. Anmälde mig till Tjejmilen i Stockholm lördag 6 september bara för att markera ytterligare att gumman är på G. Herregud, här sitter jag hela dagarna och försöker hjälpa folk att formulera livsmål. Klart att jag måste ha ett själv.

Inom deckarförfattandet pratar man om de fyra M:en mordvapen, metod, möjlighet och motiv. Jag brukar säga att hemligheten bakom en lyckad KBT-behandling (alltså kognitiv beteendeterapi för er som missat det) är mål, mod,  motiv och möjlighet. Mål - hur ska jag ha det med livet, vad man vill uppnå. Mod- att våga sträva mot målen. Motiv - argumenten bakom målen. Varför ska jag dit? Varför kan jag inte stanna kvar där jag är? Och möjlighet- det måste finnas eller skapas förutsättningar.

När man har de fyra M:en behöver man också någon som tror på en. En som håller en när man vacklar, någon som skriker att det visst går, att man ska kämpa, att det snart är klart. Att man är bra.

Sen är det till syvende och sist bara du.
Du och ditt jävlaranamma.

Om du har slut på undanflykter och bortförklaringar.
Om du är redo.
Om du törs.

Depressionens ansikte

Världens roligaste man är död och det pratas åter igen om depression. Komikern Robin Willams - han som lyckades få alla att skratta utom sig själv.

I min roman försvinner en sextonårig flicka och mamman blir efter att krisen lagt sig sedermera deprimerad. Hennes make förstår inte att frun är deprimerad även om tecknen är många.  "Show- don´t tell" brukar man säga för att förmedla konsten att gestalta någonting. I mina försök att gestalta moderns depression på ett sätt som skulle dels förmedla budskapet till läsaren men samtidigt också vara tillräckligt subtilt för att skapa förståelse för hur maken missar det som utspelar sig mitt framför hans ögon fick jag anstränga mig en hel del. Diagnoskriterier fick omsättas i handling. Ett bra romanexempel är hur Stephen Kings kvinnliga karaktär i "Lida" porträtteras i sina depressiva men också maniska skov och hur den hon håller fången i sitt hus kan förstå hur hon mår genom att avläsa hennes beteende och utseende.

Hur visar sig en depression? I mitt arbete möter jag dagligen människor som är deprimerade på olika sätt. Det är relativt enkelt att hitta symtomen eftersom jag vet ungefär vad jag ska fråga efter, leta fram, åskådliggöra. Redan i journalen kan jag ha fått ledtrådar om vad personen söker hjälp för. Men i privatlivet är det svårare. På jobbet, bland vänner, partners, barn, grannar. Komiker på TV.

Det sägs att man inte ska fråga en person varför den är deprimerad. Jag både håller med och protesterar. I vissa fall kan det vara precis det som behövs för att nå lösningen, hitta vägen ur. En deprimerad har glömt bort, ser inte längre vad som är värt att leva för. Den har lagt ner allt den höll på med som gav livet mening. Ingenting känns meningsfullt.

Om du misstänker att någon du känner, eller att du själv, är deprimerad; fråga gärna saker. Bry dig. Men säg för guds skull inte att hen ska rycka upp sig. Eller att hen ska tänka positivt. Man behöver inte tänka. Man behöver bara göra.  Återuppta ett liv, duscha, äta, sova (lagom), älska, motionera, uppleva, ta det lugnt, träffa folk. Inte när man mår lite bättre, utan tills man mår lite bättre.  Sysselsätt din vän, eller dig själv. Gör saker, även om du inte gillar det. Fake it til you make it. Sakta men säkert.

Ångest, smärta och filmtips

Även om filmer har en tendens att överdriva saker och ting för effektens skull vågar jag, efter mina år som kurator inom psykiatrin, påstå att det många gånger är precis så illa som det är på film. Man tror bara inte att det är sant.

Ångest är källan till många svårbegripliga beteenden. Ångest är egentligen inget annat än en fysiologisk respons på ett upplevt hot. Kroppen gör sig förberedd för kamp, flykt eller frysning/att spela död. Det vi i kroppen känner är en mobilisering av kroppens funktioner för att hantera hotet, att överleva. Det är när vi inte förstår vari hotet ligger (eller ens att det finns ett hot någonstans i vår närhet) som vi blir skrämda över det som händer i oss. Smärta eller olust är vi människor byggda för att undvika och när det känns obehagligt gör vi allt vi kan för att komma undan. Känslan blir oss ibland övermäktig.

Jag har träffat personer som super tills de blöder invärtes, som slår sig själva, som skär sig, hoppar från höga höjder för att bryta sina ben, som kör sin bil jättefort för att det känns bättre att känna dödsrädsla än att känna ångest. Jag har mött personer som väljer en hobby eller en idrott som gör att de blir hårt åtgångna och skadar sig utan att bli ifrågasatta på det sätt som en som uppenbart skär sig själv i armarna kan bli.

Känner du igen dig själv eller någon annan? Om även föregående inlägg stämmer kan du ha med en emotionellt instabil personlighetsstörning att göra. Det kan te sig som att man är med i en film som man inte minns början på och inte ser slutet på.

I "Girl Interrupted" skildrar Winona Ryder det bra. Fler filmtips hittar du här.

Tema känslor

Emotioner. Känslor. Vissa har mer av dem, andra har mindre. Vissa önskar att de hade mer, vissa önskar att de slapp. De kan berika våra liv och fördärva.

Det är när vi drabbas av med- eller motgång, kriser eller kärlek, ups and downs, som det brukar visa sig hur vi egentligen mår. Oväntade händelser, avvikelser från vardagslunken och hur vi reagerar på dessa avvikelser beror på många faktorer. Hur vi sovit, hur vi ätit, hur friska vi är, årstider, hormoner, vad som helst. Men om vi märker ett mönster i vårt sätt att hantera påfrestningar, att våra reaktionsmönster ser lika ut över tid oavsett om vi är mätta, utsövda o s v och att dessa reaktioner orsakar konflikter eller annat lidande finns kanske en anledning att ta sig en närmare titt på sitt mående.

Om känslolivet orsakar lidande, om man upplever svårigheter i att reglera sina känslor som i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att behålla en stabil självkänsla kan det vara fråga om det man inom psykiatrin kallar emotionell personlighetsstörning.  En person med EIP (tidigare kallat borderline) känner alla känslor mycket starkare än någon utan diagnos. Man brukar säga att det är som att leva "utan hud" och syftar då till känsligheten som uppstår. Känslorna hos någon med EIP växlar väldigt snabbt men är väldigt intensiva. Det är vanligt att man har svårt att finna ett normalt mellanläge för känslorna och ofta och snabbt pendlar mellan ångest, desperation, depression och glädje. Situationer som innebär separationer, inbillade eller verkliga, orsakar svår ångest. Minsta påfrestning blir ohanterbar. De blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning. 

Kanske känner du någon som gör stora ansträngningar för att undvika separationer? Någon som antingen idealiserar andra eller nedvärderar dem, ser saker i svart/vitt och har svårt att se gråzoner i människors beteende? Någon som hotar med att skada sig själv eller att försvinna, som kanske iscensätter hotfulla eller skrämmande situationer? Känner du någon som svänger snabbt i humöret, som kan vara väldigt glad för att sedan svänga till att bli arg eller förtvivlad? Känner du någon som har paranoida tankegångar eller som utsätter sig för riskfyllda situationer, gör impulsiva saker?

Emotionellt instabil personlighetsstörning har stor samsjuklighet - personerna är för det mesta allvarligt deprimerade och lider ofta av andra psykiska problem. Det är vanligt med panikångest, posttraumatiskt stressyndrom eller tvångshandlingar. Om du känner igen dig själv eller någon annan i beskrivningen kan det vara en god idé att söka mer kunskap och hjälp, för att förhindra fortsatt lidande. Det finns idag mycket framgångsrika behandlingsmetoder, framför allt Dialektisk Beteendeterapi, DBT.

Sjukt och friskt

Skrivande är ofta ett lockande samtalsämne. När jag pratar om mitt skrivande med andra kommer ofta frågan om varifrån jag hämtar min inspiration, vart jag får ideérna ifrån. Hittills har det jag totat ihop bottnat i sagor jag hört, verkliga fall eller incidenter från vardagen som gett inspiration. Den novell jag igår skickade in till en tävling är hämtad från en skröna jag hörde i min ungdom, om en katt eller två och om liv och död.

I mitt arbete som socionom och terapeut har jag dagligen en källa till inspiration. Jag lyssnar till allt mellan himmel och jord och påverkas eller inspireras på alla möjliga sätt. Jag hör ofta samma historia om och om igen, från olika människor och med olika nyanser men i stort sett är vi människor med om samma saker. Ofta är det patienterna själva som tror att ingen har det på samma sätt, att ingen är så konstig som de eller att "vanliga" människor har det så annorlunda. Så.är.det.inte.

De värsta historierna hör jag sällan på jobbet. Istället är det i min egen vardag, bland mina nära och kära eller i min närmaste omgivning de mest rafflande historier utspelar sig. Många vet inte om att de är med i dramat, att de befinner sig mitt i stormens centrum. Ibland är det svårt att se skogen för alla träd och det man inte ser är det svårt att göra någonting åt.

Det är dags för några teman igen. Hösten är i antågande och med den rörs allehanda känslor upp. Förändringar, utmaningar, aktiviteter, stormar står för dörren. Vi är alla olika rustade för dem. Genom att dela med mig av några historier kanske någon där ute kan känna igen sig och få nya verktyg för att hantera sig själv och andra.

Pengar, ära eller en ny dator

Sugen på något av det? Imorgon är deadline för Content Centrals novelltävling. Sista augusti har tidningen Skriva deadline för sin. I september har du nästa chans om du vill pröva lyckan i Året Runts novelltävling. Läs mer om den här.

Jag gillar novellformen och har ägnat en del av sommaren åt några. Det är en konst att skriva kort, att kasta in läsaren i en känsla, en stämning och fånga intresset. Man måste hushålla med utrymmet och förvalta styckena väl. Väga orden på guldvåg. Stryka allt överflöd.

"When in doubt, delete." Läste den korta instruktionen någonstans för länge sedan och har haft den i bakhuvudet sedan dess. Less is more. Show, don´t tell.

Det blev inte så värst mycket skrivet denna heta sommar, dock. Jag jobbar inte bra i värme, vill bara ligga på stranden och lapa sol. Min bästa skrivartid är hösten. När mörkret och löven tar över faller orden ur mig. Ju friskare luften blir, desto mer energi får jag. I höst ska det bli några kapitel på uppföljaren om Annie och byborna i Lockne, om en het sommar när en främling kom till byn och vände upp och ner på alltsammans. Det var en sommar när vissa levde upp medan andra dog. Det var den sommar alla ville glömma men alltid skulle minnas.

Och till er som undrar: nej, jag har inte fått något besked från något förlag. Än...

Jag blir så imponerad

av sådana som Åsa Larsson. Ja, jag lyssnar vidare på sommarpratarna i P1 och nu senast är det Åsa Larsson, deckarförfattarinnan, som blåste mig av stolen. Jag stod och skrapade bort gammal målarfärg med hennes sagoberättarröst i öronen och fick ta små pauser för att riktigt lyssna till vad hon satt och sade. Det var så fängslande och så fiffigt upplagt och jag blev... stolt.... på något vis. 
Stolt och inspirerad blev jag. Åter igen.

Jag säger bara: lyssna. Om du känner hur den där lilla motorn i magen drar igång, liksom hostar till och spinner loss och sedan bara ökar i styrka, sliter asfalten i trasor och fräser iväg...ja då vet du. Något glöder där inne. Något vill ut. Något vill växa. Låt det.

Vi måste prata

om Thérese Söderlind. Jag som höll på att packa upp resväskan efter utlandsresan fick bryta mitt i och slå igång datorn. Med Sommar i P1 i öronen och ett fönster på glänt för att vädra ut den kvava luft som slog emot mig när jag låste upp ytterdörren försökte jag sortera rent från smutsigt medan Thérese bekanta dialekt (hon är från mina hemtrakter) fyllde öronen. En hel del om skrivande blev det förstås men mest av allt om livet. För det är livet vi skriver om. Det är livet som ger oss historierna.

Jag tänker inte avslöja vad hon pratade om men hon gjorde det så bra. Hon rörde om, berörde, rörde mig till tårar. På en timme hann Thérese med att säga mer viktigheter än många hinner få ur sig på en livstid. Måtte hon aldrig sluta berätta.

På mitt nattduksbord ligger hennes "Vägen till Bålberget" och jag vet vad jag läser ikväll. Men ni ska lyssna. På Sommar i P1, Thérese Söderlind, om ni inte redan gjort det. Omedelbums.

10 000 kronor

går även att vinna här.

Deadline är 1 augusti. Sätt igång!

Det är väldans många författare

i årets upplaga av Sommar i P1. Här är ett axplock (hela listan hittar du på sr.se):

26 juni: Johan Theorin
28 juni: Inga-Lill Mosander
8 juli: Kjell Westö
14 juli: Therese Söderlind
27 juli: Åsa Larsson
3 augusti: Bea Uusma

Therese Söderlind kommer ifrån mina hemtrakter och skriver senast om häxprocesserna som ägde rum inte långt från där jag växt upp. Åsa Larsson skriver deckare förlagda i Kiruna och båda två är stora förebilder, som skriver så man tror att man är där. Den första som fick mig att känna så var Martha Sandwall Bergström (Kulla-Gulla). Jag såg hur oxen knegade och drog i uppförsbacken och hur flickan med de blonda lockarna tålmodigt gick bakom medan regnet strilade ner och fick hennes kängor att sjunka djupare och djupare på den leriga åkern.

Man kanske skulle ta och börja fundera på vad ens sommarprat skulle handla om, om man någon gång fick chansen. Vad skulle du berätta om?

Vad man gör när man skrivit en bok

Jaså, du har skrivit en bok säger folk och undrar vad man gör nu då. Ja, man redigerar. Och redigerar. Och tvivlar.

Redigera? För den som inte vet är det ungefär så här.

Tack Simona Ahrnstedt!

Nov-ell?

För fem år sedan deltog jag i en novelltävling och vann hela skiten. Förstapriset var hela 10 000 kronor och det var en varm julidag och jag satt och ammade när de ringde och jag skrek så att grannarna ramlade ur solstolarna och känslan var obeskrivlig. Jag hade vunnit någonting. Äntligen var jag bäst i någonting, enligt någon annan. Det var större än vinstsumman. DET var värt miljoner. Att få sitt manus antaget borde typ kunna tangera den känslan gissar jag.

Men tills dess kan vi väl sikta på det här:

http://tidningenskriva.se/novelltavling/2013/12/skrivas-stora-novelltavling/

Kör hårt ni som törs.
Jag till exempel.

(Tidningen SKRIVA är för övrigt en sjuhelsikes bra tidning om skrivande så om ni inte törs tävla kan ni istället teckna en prenumeration.)

Möten och avslut

Mitt jobb är att identifiera och sätta ord på känslor. Hitta mönster i beteenden. Synliggöra deras negativa automatiska tankar. Bekräfta. Berättiga. Leda till insikt. Visa på valmöjligheter.

När vi möts är den första känslan människorna förmedlar ofta rädsla. Rädsla för allt möjligt. Rädsla för vad jag ska ha att säga. Sedan kommer något annat. Lättnad, hopp, förtvivlan, sorg, glädje, förvåning, oro. Med mera. Om de har modet och kraften har jag verktygslådan. Jag kan visa dem hur man använder hammare, spik och tång men vad de ska snickra ihop väljer de själva.

Det närmar sig semestertider och därmed avslutas också många kontakter nu. Vissa patienter har jag bara träffat några gånger medan andra har varit aktuella under en längre tid. Oavsett hur lång har jag alltid fått ta del av en resa och en liten bit av mig följer alltid med vid varje avslut. Varje avsked känns, jag måste kliva åt sidan och får inte se fortsättningen, hur det ska gå. Som att inte få läsa sista kapitlet av en bra bok. Men det är så det måste vara. Det är en del av jobbet att hantera det. Redan i starten av en terapi planerar man och förbereder patienten för avslutet.

Så vi reflekterar, summerar och planerar. De uttrycker lättnad eller oro men också tacksamhet gentemot mig, fastän det är de själva som gjort jobbet. Det är jag som får vinet, kakan, blomman, kramen och så går de ut genom dörren och berättar för än den ena än den andra om hur fantastiskt KBT (kognitiv beteendeterapi) är och vilken bra kurator de gått hos. Att de är de själva som gjort ett val glömmer de alltför ofta bort. Valet att göra en förändring. Valet att våga.


Om du sitter i en oönskad båt, kliv ur den. Gör ett val, även om det känns. Det är våndan inför som är värst. När man sedan väl bestämt sig infinner sig lugnet. 

Jag läste ett citat en gång som löd så här: "Vem har spikat upp mig på korset och varför tillåter jag att jag hänger kvar här? Fråga dig själv det då och då, även om du inte får något svar."

En midsommarnattsdröm

Tänk gårdstun. Tänk grusvägar. Tänk midsommarstång omgiven av dansande myggor i kvällssol. Tänk blomsteräng och klänningar. Tänk dukade långbord, lekar, bål och grillat. Nattliga samtal, påfyllda glas. Glädje. Stämning. Ro.

Jag tänker mig den bilden och jag ser den på Instagram och Facebook men det är alltid någon annanstans.

Nästa år, då jävlar.

Livsviktigt

Det var Världsbokdagen den 23 april och jag ägnade den inte en tanke. Jag läste inget. Däremot tänkte jag en hel del på min egen bok och på en specifik karaktär i boken, en polis som heter Hans.  En av få som har fått läsa något ur mitt manus är en polis som jag har haft förmånen att lära känna sedan vi blev grannar för sju år sedan. Han har lång yrkeserfarenhet och har inte bara varit korrekturläsare utan också förebild för den polis som figurerar i min bok. Min granne och hans fru har kommit att stå mig väldigt nära på flera sätt och de har varit mycket delaktiga i skrivandeprocessen, inte bara polisiärt.

I januari berättade jag för honom att jag skulle skicka in manuset till förlag och det gladde honom. I tisdags fick jag beskedet att han var död. Att han plötsligt ryckts ifrån oss alldeles för tidigt. Han var en glad, frisk, välmående man, så full av liv och ändå fick han inte leva. Jag har svårt att acceptera det. Det är inte så det ska vara och ändå är det så det är.  Denne levnadsglade man är död men han lever vidare i minnet och i min bok. Han levde varje dag och det finaste vi som kände honom kan göra är att göra precis det. Leva. Ta vara på den tid man har.

Våga. Dröm. Njut. Ta risker. Prova. Släpp. Ta emot. Följ lusten. Ta ingen skit. Hoppa. Och skratta.


Ja, ni vet ju det där. Så gör det då.
Inte sen.
Nu.

Baksmälla och saltsug

Nej, jag har inte hört något från förlaget än. Hade inte räknat med det heller. Sådant kan ta månader. Istället för att gå och grubbla över vad som (inte) kommer att hända fyller jag tiden med annat. Livet går vidare, nya historier tar sin början. Tyvärr är det inte i fantasins värld utan i verkligheten. Har inte skrivit en rad sedan jag skickade in manus i februari och inte ägnat en tanke åt uppföljaren. Däremot har jag levt och upplevt saker som, när det är passar sig, kan omformas till boksidor men just nu pågår Den Stora Återhämtningen. Ni vet den där baksmällan som kommer efter en hård natts festande liiiite för långt in på morgonkvisten, efter den där halvfem-groggen som var totalt, genomidiotiskt onödig. Det luktar unken öl och korven har kallnat,  man vinglar hem på ledbrutna, såriga ben med skorna i handen och svarta fotsulor.

Vissa skriver sig igenom och ur saker, bearbetar genom att formulera sig. Själv har jag upptäckt att jag tappar lusten helt. Skrivarluften går ur mig när det är för mycket att tänka på, för mycket känslor i omlopp. Inte heller kan jag fokusera när det är rörigt omkring mig, när saker behöver fixas, åtgärdas, planeras, ändras. Jag har inte förmågan att koppla bort, prioritera skrivtid, stänga ute omvärlden.

Nåväl. Då är det väl så. Sol och värme är inte heller gynnsamma förhållanden när det kommer till skrivardisciplin. Tvång, måsten och borden är inte heller stimulerande faktorer för att få ner saker på papper. Plotbyggande, dramaturgiska knep och parallella historier kräver ro och tystnad samt obscena mängder post-its. Jag har inget av nåndera. Nåväl.

Men se, ett blogginlägg lyckades jag krysta fram åtminstone. Alltid något, sa gumman som hittade rävskit i hönshuset.

Nu saltlakrits.

Tärningen är kastad

Ilia iacta est. Tärningen är kastad. 

Julius Caesar sägs ha sagt något sådant när han på väg mot Rom passerade floden Rubicon och brytningen med Pompejus därmed var ett faktum.

Min tärning, mitt manus, har jag nu (tro det eller ej) skickat till ett förlag. Ja, det var tänkt att skickas till tre men jag gjorde ett omtänk och valde ut ett av de större förlagen för att det skulle kännas riktigt jobbigt och allvarligt och sedan gjorde jag det. Det var inte så farligt som jag trodde. Sex år senare blev det av. Efter två barn och allt därtill.  Ett avslut, en punkt och samtidigt en början.

Nästa berättelse väntar på att bli skriven.  Synopsis är halvklar och jag har skrivit ett utkast till första kapitlet. Det blir en berättelse om Lockne, om socialkontoret i Kramfors, om Annie Ljung och om vad som händer när en främmande vind blåser in och rör om.  Byborna går och drömmer om en förändring men när den kommer blir de så skrämda att de gör allt för att återställa saker till hur de var förut. Vissa är beredda att gå över lik för att få som de vill. Bakgrunden till denna berättelse är även den en sann mordhistoria från mina hemtrakter. Den kommer att kombineras med ännu en sann historia från Dalarna som är lika röd som de falumålade stugorna.

Jag ska ge mig själv en present  inför denna uppföljarhistoria; en sprillans ny MacBook Pro Retina. Min gamla MacBook är från 2007, brännskadad och utsliten. Ny historia kräver nya fräscha verktyg.
Nytt år, nya val, nya möjligheter. Nu kör vi.