torsdag 26 september 2013

Att man aldrig lär sig

I fem år har jag gjort det. Skickat in novellbidrag till Umeås novellpristävling. Och alltid har jag varit ute i sista minuten. Skickat in mitt bidrag sista dagen, fem minuter innan posten ska gå. Typ. Förra året fick min man printa ut sidorna och lägga dem på postlådan efter att jag mailat upp dem från Göteborg till honom.

Nu sitter jag här igen, i sista minuten och det är samma lika. Det blir inte bra. Känslan av att hasta igenom något och inte vara riktigt nöjd med slutprodukten. Uppskjutarbeteendet har tagit över och jag gillar det inte. Prokrastinering heter det på fackspråk. Googla. Vi lider alla av en släng av det av och till, det fyller en funktion och metoden är effektiv. Det är därför vi fortsätter göra det, vi vidmakthåller beteendet och löser problemet på kort sikt men inte på lång sikt.

På lång sikt måste jag ta mig i kragen och göra klart saker i tid så att jag, som imorgon, slipper sitta på tåget till Bokmässan och känna en sur eftersmak i munnen efter att ha stressat igenom mitt manus när jag istället kunde ha suttit tillbakalutad i TV-soffan, målat tånaglarna och druckit en god kopp te.

Och titta! Jag bloggar istället för att redigera min novell.

Det är så det funkar. Tänk att man (aldrig) lär sig.


måndag 23 september 2013

Released, relieved.

I torsdags provade jag något nytt. Gick på en releasefest. Min första men förhoppningsvis inte sista. Smickrad till tusen av att, som en av få, bli inbjuden till att bevittna en författande kvinnas triumferande, tillfredsställande, självuppfyllande, lyckliga ögonblick av att hålla sin debutroman i handen och få signera den. Hon heter Nina Larsdotter Lööw och jag känner henne inte alls mer än att hon är den enda förlagsrepresentant som läst något av det jag skrivit. Sju kapitel har hon läst och nu vill hon läsa hela mitt manus. Hon verkar rolig, smart, spontan, driftig, kreativ, modig. Och så är hon snygg. En kvinna som inte är rädd att våga ta för sig, prova. Hon startade eget, ett eget förlag. En kvinna att se upp till, inspireras av.

När hon höll sitt tacktal tror jag att inte ett öga i rummet var torrt. Med skratt och själ delade hon med sig av hur resan fram till färdig bok hade gått till. Du kan läsa om henne här.

LITET Förlag kommer på Bokmässan i år. Jag kommer på Bokmässan i år. Förra året satt jag, med ett ännu ofärdigt manus, i en hotellrestaurang och smygkikade på Forum Förlags VIP-fest och drömde mig bort. Nu, ett år senare, har jag ett färdigt manus och ett förlag som är intresserade. Ett litet steg för mänskligheten men ett desto större för mig.

onsdag 18 september 2013

Dumma pöke

Barnen och jag sitter i sovrummet och min yngsta, tvååringen, hoppar ner från sängen för att gå in i sitt rum och leka. Men hon stannar upp i steget, blir stående och tittar ut i hallen.
   "Det kom inte nån?" säger hon och tittar på mig.
   "Nä", säger jag undrande och tittar ut i hallen jag också. Dottern ser ut i hallen igen och sedan på mig.
   "Pöke där", säger hon.
Eftersom barnen läst böcker om Spöket Laban vet jag vad "pöke" betyder.
   "Är det Spöket Laban?" skrattar jag.
Dottern skakar då bestämt på huvudet.
   "Nä, guppe", säger hon. Guppe betyder gubbe.

När min femåring var i tvåårsåldern inträffade nästan samma sak. Han brukade också hejda sig, titta ut i hallen, titta undrande på mig och säga "Det kom inte nån?"

Vad ska man tro om detta? Vårt hus är byggt 1912. Just saying.

På tal om pöken tycker jag att ni alla ska gå och se musikalen "SPÖK" i Stockholm, med Loa, Lena PH, Måns Z  m fl.  Jag ska gå, alla borde gå. Inte minst för att se min systers fantastiskt begåvade och roliga kompis Marit Eriksson i en av rollerna. Go-go-ghost!

Svarta vatten

Skribenten Kristian Gidlund är död. Han blev 29 år gammal men var betydligt äldre än så.  På kort tid har han nått in i hjärtat på så många människor och de avtryck han gjort är outplånliga.

Vi måste prata om smärta, om sorg, om ångest, om förvivlan, om skam. Det är inte tårarna som tar livet ifrån oss. Det är när vi tiger vi brister.

I en novell av Inger Edelfeldt läste jag en rad som sade mer än tusen ord:

"Över detta svarta vatten finns ett sätt att gå."

Kristian Gidlund visade oss ett. På hans gravsten tänker jag mig att den raden hade passat bra.

torsdag 12 september 2013

Problemlösning

Ensam hemma idag. Sitter på toa. Har suttit en stund. Om ni förstår. När det är dags att resa mig inser jag att toarullehållaren är tom. Böjer mig för att greppa en rulle från den toalettrullehållare som står bredvid toastolen och som alltid brukar innehålla minst en extra rulle.

Ingen rulle nu.

I det här läget kan man inte annat än skratta. Så jag skrattar. Ser mig omkring igen. Funderar.

Jag har nu två val. Alternativ nummer ett: Gefle Dagblad som jag precis läst. Alternativ nummer två: paketet med våtservetter men det ligger i skåpet på andra sidan rummet med en väldigt vit badrumsmatta emellan.

Jag gjorde mitt val. Det säger en del om en det där, hur man löser sina dilemman.

Dagens motto: Medtag mjuk rulle om du tänker sätta dig i skiten.

tisdag 10 september 2013

Ja och nej

"Jag har så svårt att säga nej", hör jag ofta i mitt arbete. Människor beskriver sina svårigheter att sätta gränser, att säga ifrån och nej och stopp. Hur de bränner ut sig för att vara andra till lags. Ofta vet de inte varför de inte kan säga nej, varför de pressar sig till det yttersta och tycker att det är ett bättre alternativ. När man går till botten med problemen brukar det visa sig att de är rädda för att sätta gränser eftersom de inte vet vad som ska hända då. Risken för att såra någon annan, att någon ska tycka illa om en räcker för att låta bli.

Sällan pratas det om svårigheter att säga ja. Säga ja tack, bjuda in. Likaväl finns den ofta där, oförmågan och motviljan, rädslan inför att ta emot och unna sig. Att välja glädjen. För med den kommer också bördan eller utmaningen i att kunna motivera sig, kunna stå fast vid sina val och vad man behöver. En massage, en ny väska, en semesterresa. Att kunna strunta i andras åsikter om vad man borde och inte borde, rätt och fel och fan och hans moster.

Har du sagt ja till något på sistone och hur kändes det?

torsdag 5 september 2013

Anslaget

Platsen är biblioteket och uppdraget är novell. Jag sneglar i "Nattens lekar", en novellsamling av Stig den briljante Dagerman och tänker anslag. Sju sekunder att göra ett första intryck i verkligheten och säkerligen något liknande i tävlingssammanhang. Sju sekunder att antingen få vara med eller att läggas till diverse, till glömskan.

Blicken vandrar ut, genom fönstret ner på vattnet i Gavleån. Det ser två män vid räcket. De står med en knapp meters avstånd från varandra och riktar sina kastspön åt olika håll medan de samspråkar. Den ene har långt mörkt hår, samlat i en hästsvans. Klädd i svart, till och med skorna - han bär crocs - är svarta. Han fyller ut kläderna väl, ser inte ut att leva enbart på fisk. Om man säger så. Den andre är magerlagd och har, kan tänkas, ett reellt syfte med att gå hem med något över axeln. Medan hästsvansen pratar har den magre sin blick fäst på det som händer på å-ytan. Jag ser hur han lyssnar och nickar. Ibland, när hästsvansen drar upp en abborre, ler den magre och beundrar fångsten. 

Där står de, sida vid sida, och med fönsterglaset emellan mig och dem tänker jag att de är främlingar. Tysta män som fiskar och att det möjligen är det enda de har gemensamt. Hur var det med anslaget dem emellan? Det första ord som byttes och som säkerligen men utan att de tänkte närmare på det då avgjorde huruvida de fortsatte stå sida vid sida istället för att byta plats, gå några steg ifrån. Förenade i ett ömsesidigt intresse, outtömligt, oavsett ögonkontakt eller status.

Om de möts på gatan, de där två. Om de råkas i samma mataffär eller i köar på banken. De har delat en stund, kanske flera, vid ån. Mätt varandra med blicken, jämfört fångsten, kommenterat sina lådor med bete och drag. Vad skulle de säga? Skulle de le igenkännande och fråga något som signalerar att stunden de delat betydde något? Riskera att den andre inte hakade på, inte kom ihåg. Eller skulle de bli stående på var sin sida av frysdisken och se ner på torskblocken,  bita sig i läppen och tänka att det här blev ju märkligt.