När fantasi möter verklighet

Vad gör man för att hålla pulsen i schack och förhindra galenskap?
Man skriver såklart.
Jag har en romanidé som funnits i mitt bakhuvud en längre tid. En kärleksroman, en helt fristående historia om en man som möter en kvinna och sedan spenderar ett helt liv utan henne tills en dag...

Jag har skrivit några kapitel, inledning och slut. Det finns en sann historia i bakgrunden som min handling baserar sig på. Så får jag ett samtal från mannen som har huvudrollen i storyn och han berättar att precis det jag fantiserat ihop har visat sig vara sant.
Oddsen för det?
Nu måste boken skrivas.
Men jag som hade en annan på gång. Uppföljaren till det deckarmanus jag nyss skickat in.

Det blir väl till att skriva på två manus samtidigt. Två vitt skilda historier som kan fall helt olika förlag i smaken. När jag inte vill skriva om olycklig kärlek kan jag frossa i spänning och mörka sinnen. I kärleksromanen gör karaktärerna inte alls det deras hjärtan längtar efter och i den andra gör de precis det de känner för. Ohämmat.

Torde bli en fin kontrast att kasta sig mellan.
Medan man (o)tålmodigt väntar på besked.

Nu kommer den obarmhärtiga tystnaden

Jag har dansat halvnaken, pratat högt med mig själv, druckit gårdagens kaffe, sjungit falskt och hämtat nytt mod och envishet från en osynlig brunn, om och om igen. Men nu är det gjort. Igen.
Manuset är skickat till förlag. Ännu ett varv i skärselden.
En lektör, en agentur och tre testläsare senare.
Nästan på dagen två år sedan.

Och jag är så stolt över mig själv. Inte över att jag skrivit klart mitt manus (igen) utan en massa annat:

Att jag satte en deadline och höll den.
Att jag kunnat avhålla mig från Netflix. (det är faktiskt megastort)
Att jag inte ätit så mycket tröstgodis under redigeringen den här gången.
Att jag inte gett upp.

Mitt manus är så mycket bättre denna gång. All feedback från testläsare, lektör och agentur och alla timmar av ändringar som följt på det.
Så värt det.

Manuset är redo, jag är redo.

Och nu. Väntan.
Den olidliga.

Så hej mitt kära Netflix. We meet again.