måndag 12 april 2021

Den efterlängtade releasen

I onsdags, den 7 april, var det ÄNTLIGEN dags för bokrelease av Rovhjärta. 

Dagen inleddes med intervjuer i P4 Västernorrland och Gävleborg. På eftermiddagen åkte jag ner till Stockholm för middag med lillasyster och live-sändning med Bazar Förlag på kvällen, istället för den fest man normalt har vid boksläppet.

Livesändningen blev mycket lyckad även om jag saknade att kunna fira detta fantastiska ögonblick med mina nära och kära. Dagen blev extra fantastisk eftersom min agent hann sluta treboksavtal med ett förlag i Danmark precis innan livesändningen. 

Nu är Rovhjärta redan såld till fyra länder i Europa och mottagandet i Sverige har varit helt obeskrivligt. Rovhjärta älskas av läsarna och bokhandlare i Ångermanland säljer för fullt.

Redan har över 500 lyssnat på Rovhjärta på ljudbok och totalt har den sålts i 2 700 exemplar sammantaget alla format. En obeskrivligt rolig start på vad jag hoppas ska bli ett fortsatt fint år för min debutroman.

Vill man se livesändningarna finns det att se på Bazar Förlag på Facebook och på Instagram på erikhultgrens och selmastories.

Jag vill tacka alla som har läst, recenserat, berömt, peppat och skickat hälsningar, blommor och på annat sätt uppmärksammat min release. Det värmer i både mitt och Rovhjärtat.



lördag 3 april 2021

Mäktiga recensioner i påskägget

Blott fyra dagar till boksläpp och jag vaknar till inte mindre än en recension i Dagens Nyheter och en helsida i Göteborgs-Posten. 

"En ovanligt stark debut", kallar Lotta Olsson i DN den.

Läs även Tidningen Ångermanlands fina recension och Kapprakts otroligt ingående, hjärtliga recension om Rovhjärta. 

Nu ska Rovhjärta läsas och bedömas. Av recensenter, bloggare, bookstagrammare, influencers, andra författare och kulturkritiker. Och sist men inte minst; alla läsare ute i landet som gillar norrländsk spänning.

Det är ingen lätt genre man valt att försöka sig på. Det svenska deckarundret är stort, och som debutant är man liten på jorden. Kritik och tyckanden är något som kommer på köpet, oundvikligen. Man får vara beredd på att bli sågad vid fotknölarna eller rosad till skyarna, och försöka balansera detta som vore det en kurvig bilfärd genom Höga Kusten. Uppför ett berg, och så tvärt, nerför en backe. 

Det är en debut. Mitt allra första försök att skriva en roman, och som gick rakt in i hjärtat på flera förlag och en agentur. Det är redan nu mer än jag någonsin vågat tro och hoppas på. Att Rovhjärta blir läst och omtyckt av er därute är en obeskrivlig känsla, och det där karusellsnurret i magen är något jag kan tänka mig att stå ut med. 





måndag 8 mars 2021

Häxjakter nu och då

Min debut "Rovhjärta" må vara en spänningsroman, men tar avstamp i ett stycke historia som präglar inte bara Ångermanland, där Sveriges största häxprocess utspelade sig, utan i alla former av häxjakter som pågår än idag i världen. Kvinnor jagas, hånas, förföljs, spärras in, våldtas, förnedras, förminskas.

Rovhjärta består av ett historiskt mordfall, kvinnors utsatthet och hur något man en gång varit i fokus för kan förfölja en för resten av livet. Ärren finns, man är alltid jagad, aldrig säker. Huvudpersonen Annie Ljung har ett ärr som är ett evigt minne av något hon länge försökt lägga bakom sig. Men kan vi någonsin bli fri från vårt förflutna? Ska vi glömma och gömma undan, släta över och gå vidare eller fortsätta dra fram trollen i ljuset?

Kvinnosaksfrågor kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat även om jag i mina böcker har för avsikt att skildra olika former av utsatthet. Idag tänker jag på alla de kvinnor som gått före och banat väg åt oss som lever idag. Vi har ännu långt kvar till en trygg och jämställd värld för våra döttrar och döttrars döttrar.

Må vi aldrig sluta brinna, men aldrig någonsin mera brännas.


torsdag 25 februari 2021

40 dagar and counting

8 mars finns Rovhjärta i lager. Den 7 april smäller det.  Bara fyrtio, flämtande dagar kvar och redan har jag fått de första recensionerna från några av de provläsare som fått ett okorrigerat förhandsexemplar skickat till sig. 

Jag fulgrät när jag läste den första. Ögonen skummade först igenom hennes omdöme, smakade snabbt på tonen i orden, sen brast det. Tårarna sprutade, lättnadens suck har aldrig varit så tung och djup. 

Hon hade målat en tavla också, av vad jag tror är hennes inre bild av min huvudperson Annies torp. Känslan att se sin bokvärld uppmålad på en duk, i vackra färger, är overklig. Att veta att man skapat inre bilder i människor, att man kan röra upp känslor och tankar. Beröra. Det är stort, så stort.

Fler recensioner trillar in, enbart lovord än så länge. Det är tacksamt virke att ladda med inför att den ska granskas av den stora massan där ute. Läsas, lyssnas på, jämföras med andra. Jag påminner mig varje dag om att jag trots allt är debutant. Att dem jag själv jämför mig med är giganterna som släppt tiotals böcker, som skrivit både bra, fantastiska och mindre bra böcker. Och att jag redan vunnit. Jag ska bli utgiven. En ynnest. Min livsdröm.

 Jag älskar min saga. Jag älskar hur boken ser ut. Jag älskar titeln, som ju är den tredje jag fick ändra till efter att de tidigare hunnit bli tagna. Det var meningen, det blev så rätt. 

40 dagar kvar som sagt. Fram till påsk är allt som vanligt. Sedan blir ingenting sig likt. Precis som i Rovhjärta




fredag 15 januari 2021

A book is born

Idag går mitt manus till sättning. En första känsla av hur den färdiga boken kommer att se ut. Lite som att se sitt nyfödda barn för första gången, inbillar jag mig. En klyscha kanske. Men det bryr jag mig inte om som Emil i Lönneberga sade.

Nästa vecka kommer det tillbaka för korrläsning, stöpt i bokform. I februari går den till tryck och i mars får jag hålla den i handen. Klappa varsamt, dra in doften, bläddra.

Jag tror det när jag ser det, sa någon när jag berättade att jag tänkte skriva en bok. Tänker mig att man kanske mölar dit boken rakt i det där fejset, som en tårta ni vet.

Nej. Jag har inte tid med sånt då, jag ska dricka sampanj. Fira att jag inte lyssnade på de som berättade för mig om hur oooomöööööjligt det var att bli utgiven. Att jag gnetade på. 

Boken finns nu, trot eller ej. Och den känslan är obetalbar.

"Så lev nu, dö sen. 

För nu taggar jag livet och höjer mitt glas."



tisdag 22 december 2020

Om världen rasar samman

Covid is all around. Orken tryter, en efter en tappar gnistan. Leenden slocknar. Lampor släcks. Vi avslutar ett år och börjar ett annat utan en aning om vad som väntar. Blir det bättre? När? Och vad gör det här med oss under tiden, förutom att man blir lappsjuk och smågalen? Vad händer med våra relationer? Om vi tappar kontakten med varandra, eller om vi (som jag) börjar spontanprata med första bästa främling, om vi gör saker vi annars aldrig skulle våga, eller ens tycka var okej.

Får det här oss att rucka på våra regler, byta ut några gamla moralkakor, satsa på den där drömmen vi gömt eller glömt? Skiljer vi oss, eller hittar vi varandra? Vågar vi mer eller blir vi fegare? Har 2020 fått oss att inse att vi måste LEVA, att vi inte kan slösa bort våra liv på trams, eller lägger vi oss ner och ger upp? Vågar vi tänka på hur det ska bli nästa år?

Man måste se det, visualisera hur det ska bli. Vissa är rädda för det, vissa vågar knappt sätta upp ett mål eller en vision. Vågar inte drömma. Vågar inte lova någonting. Väntar och ser. Överlåter på någon annan eller på slumpen att visa vägen. 

Jag hoppas att 2020 har fått folk att bryta mönster. Ta steg. Utanför sin comfort zone. De flesta av oss vet vad vi skulle gjort om man blev tvungen att göra nåt, om man fick en sista chans att leva 100%.

Brukar du ge nyårslöften? Om du inte gjort det tidigare kanske det är hög tid nu.

Mina löften för 2021:

1. Skriva en ny bok 

2. Fuldansa minst en gång om dan

3. Dricka massor av champagne

4. Kramas tillbaka hela jäkla 2020 och lite till

5. Tillbringa mer tid i Höga Kusten, bestiga alla berg och ta massor av bilder av allt vackert

6. Skråla Ronjas "Rid över skog" ut över den där myren på vägen till Slåttdalsskrevan igen.

7. Fortsätta lyssna till den där inre rösten som är så fiffig på att viska ja till det som är rätt och nej till det som är fel. 

8. Resa någonstans varmt och gå barfota vid havet

9. Dejta på amerikanskt vis

10. Tro att det bästa faktiskt inte hänt än

Du med. Lova stort och vågat. Unna dig det du är sugen på. Vi har fått banta och hämma oss i ett helt år, så många är utsvultna på närhet och äventyr, kärlek och framgång. Vi ska inte nöja oss med smulor nu.

Gott Nytt År. May this be the greatest.


måndag 14 december 2020

Nu stänger vi 2020

 2020. Året som, för att använda skrivartermer, blev en parentes. Det skulle varit året när min debutroman kom ut. Jag skulle ha åkt på Bokmässan i Göteborg, jag skulle ha rest. Jag skulle... så mycket.

Istället fick vi en himla massa tid. Tid att vara ute i skog och mark, tid att skriva, tid att tänka till om vad som är viktigt. Jag fick inte tjänstledigt och fick istället säga upp mig. Tid till att fundera, göra saker bättre. Komma på nya idéer. 

Nu blir det 2021 och manuset är just nu hos redaktör. Över jul får jag en sista vända för att finjustera det allra sista. Efter nyår går det iväg igen och sedan väntar sättning av manus och korrläsning. 

I februari trycks den och i april är det dags att visa upp för världen det jag pratat om så länge.  

Äntligen

Vad gör jag tills dess? Skriver på uppföljaren. Samma huvudperson, men en ny polis. Samma plats, Ådalen, och ett nytt brott ännu gruvligare än det i Rovhjärta. En arbetstitel finns och beståndsdelarna finns där.  Ett synopsis håller på att ta form och ska sedan granskas av min agent och förläggare. Under tiden skriver jag på inledningen och slutet, som jag gärna vill ha klart först av allt för att veta var historien är på väg. En detaljerad synopsis är klurigare att få till tycker jag, eftersom jag i förra boken kom på händelseutvecklingen medan jag skrev.

Jag vet början, vändpunkter och slutet och huvudspår och bispår. Men exakt i vilken ordning de kommer och kapitelindelning ser jag inte framför mig innan jag satt igång att skriva.  Det är en utmaning att tänka ner i mikronivå. Jag vet författare som har varje kapitel klart för sig innan de börjar men har insett att jag inte kan jobba så. Vi har alla våra sätt, men det blir en bok till slut. Jag tycker om att testa olika perspektiv och olika ordningsföljd innan jag bestämmer mig för vilket upplägg det blir. 

Till min hjälp har jag nu till skillnad från de tio år jag ensam jobbat med Rovhjärta nu lyxen att ha förläggare, redaktör och agent som guidar mig i vad jag behöver tänka på redan nu. Jag har proffs att bolla med och testa idéer på. Det finns mer tid. 

Unna dig den lyxen; tid. Ingen kommer att ge dig den, du måste själv ta dig den. 

Det borde vara allas nyårslöfte: Tid. Om så bara att ligga på soffan eller sitta i skogen och glo på ett träd. 

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

tisdag 10 november 2020

Nunc est bibendum

 För er som kan latin betyder dagens rubrik att jag firar något. 

Imorgon går mitt manus över till redaktör, efter några varv mellan min förläggare och mig. Nu när det mesta sitter där det ska är det dags för manuset att grillas än mer rent språkligt och jag kommer att få tillbaka 355 sidor nagelfaret manus. 

Det är lätt att krokna. Detta manus har jag nu gått igenom fler gånger än jag kan räkna. Under flera år har jag ändrat, skrivit nytt, stött och blött. Det är inget för den veke.

Men. Jag är så oerhört tacksam. Att ha fått denna chans att få ge ut sin bok, att ett förlag vill satsa på mig, och en agentur dessutom. Att de också läser om och om igen, peppar och hejar på. Det går inte att beskriva den tacksamhet man känner, varv efter varv. Trots att det kan bli tröttsamt och kännas oändligt att läsa samma text om och om igen, tvingas kill a lot of darlings, ändra perspektiv, grubbla på nya lösningar när man skrivit in sig i ett hörn.

Det är inget för den veke, som sagt. Men det är värt det. Så värt. Munsår, otvättat hår, känslan av total uppgivenhet, tristess, vånda, magsår. 

Jag ska faktiskt få ge ut min bok. Jag är författare. 

Förutom att jag är mamma till två friska barn är det mer än jag någonsin kunnat önska mig.

Så framöver, om ni hör mig beklaga mig över något, be mig vänligt att bara hålla käften.

Och du som drömmer om att en dag få se din dröm gå i uppfyllelse; ge inte upp. Låt dem hånle. Låt dem berätta hur omöjligt det är. Men ge inte upp, fortsätt. Ta dig tiden att skriva, ta tid för din dröm, din passion. Det är aldrig för sent. Som någon sade, Bram Stoker var 50 år när han skrev Dracula. 

Skål!

måndag 5 oktober 2020

Nytt kapitel

Sedan den 1 oktober är jag arbetslös kulturarbetare och tillbringar nu mina dagar med min dator och de karaktärer som ska befolka nästa bok. Vid sidan av det pågår även redigering av bok nummer ett. Redigering är inte min favoritfas av skrivandet, det ska gudarna veta. Många älskar redigering av olika anledningar men jag är av ett annat virke. Jag älskar uppbyggnadsfasen, när man skissar på karaktärer, mordplot, sidospår. När allt får ta form. Jag finner glädje i att tänka i pussel och byggstenar, att staka ut resan och se utvecklingen. Just därför är det helt optimalt att ha en ny bok att skriva, medan man står ut med redigeringen av den förra.

Min debutroman kommer ut den 7 april 2021. Året därpå kommer uppföljaren, med samma huvudperson men nu hamnar hon mitt i ett nytt fall. Jag har storyn relativt klar, i huvudet, men nu ska den ner på papper också. Därför sökte jag tjänstledigt, blev nekad det och tog då beslutet att säga upp mig. Efter sjutton år av socialt arbete, behandlingsarbete och stressprevention är det en obeskrivligt märklig känsla att inte ha någon annans behov framför sig. Bara tänka på sitt eget. 

Jag känner mig lite som en pensionär. Man ser fram emot kaffet, tar en promenad, ler på väg till träningspasset på Friskis med de övriga gamlingarna. 

Inga kunder längre. Inga överbelamrade chefer och stressade medarbetare. Inga kollegor.

Bara jag.

Jag är tydligen modig. Det är det ord jag fått höra flest gånger när jag berättat för folk vad jag ställt till med. Sagt upp mig och ska skriva böcker på heltid. Näe, måste man så måste man tänker jag. Det är inte så modigt, det är mer nödigt. Det ska ju bli en bok till och jag behöver tid. Och fokus. Det önskar jag att fler av de människor jag mött genom åren gav sig själva. Tid för sitt. Tid för drömmar och höstpromenader. 


måndag 3 augusti 2020

När något slår an

Måndag idag då. Starten på en ny vecka, min sista vecka med manuset innan det åter igen går en vända till förläggaren. Efter två veckor med att checka av tidslinjen och flödet av scener har jag idag ägnat mig åt just början. Inledningen. De första femtio sidorna. Det som ska säga smask. Läsaren ska falla pladask.

Man brukar prata om det där viktiga anslaget. I böcker och på film. Inledningen ska sätta tonen, ge ett löfte till läsaren/tittaren om vad som komma skall och gärna kroka fast läsaren så att den bara måste läsa vidare. Utöver det ska man så fort som möjligt berätta något om karaktärernas mål och drömmar, deras drivkrafter och vad som står på spel.
Vi ska lära känna dem och vilja följa och heja på dem.
Det ni.

Lite som speed dating det där, kanske. Har aldrig provat det själv men tänker mig att man lär ha en redig pitch, sälja sitt fantastiska jag på sju sekunder. Ja, det sägs att allt avgörs på sju sekunder. Stunden när allt kan hända.

Ett handslag. Eller ögonkontakt. Man möts i ett spontant leende. En doft. Feromonerna ni vet. 
Ett ögonblicksverk. Antingen blir man nyfiken på mer eller så har kaffet svalnat och man slår ihop boken.

Som tur är finns det människor som är generösa nog att ge det en andra chans eller åtminstone lite mer tid än sju sekunder eller femtio sidor.

Personligen är jag oerhört snabbt förtjust eller avskräckt, både vad gäller film, böcker eller människor. Kräsen skulle vissa säga. Ja. Det finns oerhört mycket bra litteratur och film. Och folk. När man har läst så pass mycket och träffat så många människor så kan man våga sig på att lita på sin magkänsla.

Men med människor precis som med böcker kan första intrycket,  anslaget, vara fenomenalt och det kan vara riktigt trevligt men sedan kommer mittenpartiet, när det måste in lite ny eld i brasan. Ibland tuffar det på riktigt bra här också ända tills på slutet, då kan det bli både snopet och snöpligt och hafsigt och gud vet vad.

Det krävs en hel del för att skriva en bra historia. För att summera så är väl att skriva en läsvärd, spännande bok lite som de flesta relationer: det behövs ett smaskigt anslag, en bibehållen glöd, gärna med inslag av mystik och ny energi längs vägen. Och när det ska avslutas så se till att det görs med stil och en väl ihopknuten säck. Finns inte dessa delar är det troligen ingen bok eller relation man får något djupare intryck av.

Boktips: "Nattfåk" av Johan Theorin.  (Den boken har ett av de bästa anslag jag vet.)
Filmtips: Twin Peaks



onsdag 29 juli 2020

Personlig challenge

Challenge. Temat i min andra bok. Och överallt, på instagram och internet. Det var #icebucketchallenge och #metoo nu senast #womensupportingwomen.
Utmaningar och människor som gör stora och små bragder.

Vi älskar att läsa historier om mod. Vi älskar filmer om hjältar. Vem är din hjälte? Är du din egen hjälte? Vågar du göra det du drömmer om, det du önskar och vill?

"Jag skulle vilja skriva en bok men jag har ingen fantasi."
"Jag fattar inte hur du gör för att komma på en hel bok, jag som inte ens kan komma på vad vi ska äta till middag."

Nej, så kan det vara. Du kanske inte ska skriva en bok, just det kanske inte är din grej. Man måste verkligen inte skriva böcker, tro mig. Det är inte för alla. Det är ensamt,  repetitivt och många gånger inte alls så mysigt som det verkar.

Men du kanske drömmer om att byta jobb? Eller resa någonstans? Du kanske vill skaffa hund, eller köpa ett hus på landet, eller skilja dig. I jobbet som terapeut får jag ta del av folks innersta drömmar och jag förvånas över hur många som inte vågar ta ett steg i den riktning de vill.
Av rädsla, oftast. Ekonomiska hinder eller andra faktorer spelar förstås in ofta men långt ifrån alltid.

Jag får ibland höra att jag är modig, senast nu i juni när jag sade upp mig från mitt dayjob.
Vad ska du göra nu? Bara skriva? Ja, till en början. Bok två måste blir klar i höst. Men sen, då behöver jag söka mig ett jobb. Oklart hur lätt eller svårt det blir men det får man ta när det kommer. Det brukar ju gå bra till slut. Man ska bara ångra det man inte gjorde.

Om du är olycklig där du är nu. Om du vill ha en förändring.Så börja skriva på den där boken. Skicka in ditt manus till förlag. Eller skriv det där mailet. Skicka in den där ansökan. Lägg ett bud på det där huset, eller sök ett nytt jobb, säg upp dig. Be det där spanat om en dejt. Skilj dig.
Går du och funderar på om du ska våga göra något?
Om det är något viktigt kommer det inte utan ansträngning. Du måste utanför din komfortzon, riskera något. Hoppa, utan garantier för var du landar.
Challenge = utmaning. Ut-maning.

#personalchallenge ... accepted?

Innan kognitiv beteendeterapi gick samman KBT) fanns två spår; kognitiv terapi, dvs att man börjar med att jobba med sitt tankesätt (K). Beteendeterapeuterna trodde på att förändra genom sina beteendemönster.

Jag tror personligen inte på att fokusera på att tänka sig till en förändring. Risken finns att man fastnar i en lång motargumentation med sin själv och där vinner oftast skeptikern. Jag är mer B-benägen, dvs att prova saker och därigenom överbevisa sin inre skeptiker om att det faktiskt gick bra.
Friskt vågat, hälften vunnet liksom.

Kanske därför jag älskar Nike´s logo: "Just do it"  och så swosh-figuren.
Kör ba´. Chocka dig själv, inspirera någon. Gör något modigt. För tänkt på det har du väl gjort länge nog nu?