2021 blev året jag aldrig kommer att glömma. Så mycket har hänt att det känns som att tre år klämts ihop till ett.
Det började med ett avslitet främre korsband i höger knä i februari, efter att jag fallit framåt i en slalombacke med korslagda ben. Det blir vila följt av rehabträning och vips är det april, dags att debutera.
Jag haltar fram med ständig hjärtklappning och när jag får min första förhandsrecension några dagar innan boken släpps gråter jag av lättnad. Man gillar Rovhjärta, väldigt mycket till och med. Den blir recenserad av Lotta Olsson i DN som ”en ovanligt stark debut”. Nerverna lugnar sig något.
Dagarna innan påsk ringer telefonen. En välbekant röst presenterar sig. Det är statsministern som vill tacka för påskägget. Jag gapskrattar honom rakt i örat, men han är kanske van vid sånt där tok, för han skrattar med. Vi får en fin pratstund, och jag hinner bara lägga på innan jag ringer mina föräldrar för att berätta om det märkvärdiga som har hänt. Tänk att Sverige är ett sådant land där statsministern tar sig tid att ringa en liten jänta och tacka för en present.
Boken släpps, det är lansering digitalt men också på riktigt live i Kramfors, på bokhandeln. Flera tusen tittare följer sändningen får jag höra.
Jag och Rovhjärta åker på releasefest i Kramfors. Vi kryssar på älven på litteraturkryssning med Ådalen III, en båt fylld av deckarfantaster och glada kramforsbor. Hela Kramfors verkar ha köpt Rovhjärta, det mailas och rings och skickas fina lyckönskningar.
I maj vinner jag en tävling i samarbete med ”Hon förtjänar hela himlen” och får tillbringa ett dygn på ett slott där jag blir klädd i fantastiska kreationer, stylad och fotad med sagolika klänningar och blomsterprakt. Stylist, fotograf, designer, florist, alla är vi kvinnor och egenföretagare, inklusive slottsfrun som bjuder på middag och husrum. Vi samtalar om livet och om att följa sina drömmar. Jag lär känna en grupp fenomenala, beundransvärda kvinnor med olika svagheter och bagage, men som inte gett upp. Jag är 44 år och min barndomsdröm har nyss gått i uppfyllelse, jag är singel och har ett trasigt knä men har aldrig känt mig mer älskad eller så full av spring i benen.
När sommaren kommer ser jag fram emot en härlig semester i Höga Kusten och Ådalen, mitt i Rovhjärta-land. Men strax efter midsommar vänds livet upp och ner. Min pappa har sedan en tid tillbaka haft ont i ryggen och en dag tappar han styrseln i sina ben. Vi åker till sjukhus och samma kväll får vi domen. Han har cancer på flera ställen, bland annat i levern och skelettet. Som mest har han några månader kvar att leva, får vi veta.
Den sextonde augusti, endast sex veckor senare, somnar min pappa in. Jag har fått ett nytt jobb och förväntas börja i slutet på augusti. Jag har deadline på manus nummer två, uppföljaren som ska ges ut 2022. Jag har då skrivit ett utkast, men har bara diffusa minnen av vad jag har skrivit, under våren när jag samtidigt var mitt i torktumlaren av det som hände med Rovhjärta. Utkastet jag skickar till förlaget känns som en schweizerost, full av tomrum där livet kom emellan.
Hösten kommer. I september är det Bokmässa i Göteborg. Som debutant ska man vara tacksam om man får möjlighet att delta, men det får jag. Två programpunkter till och med. Där är jag, med min debut, i scensamtal och bland flera av mina författaridoler, men också mitt i en sorg. Min pappa fick se mig debutera som författare, men nu när jag ska vältra mig i lycka och framgång är jag bara tom. Tack vare att det är pandemi är det ändå rätt lugnt och sansat, inte det hysteriska myller som vanliga år. Jag hinner ta in det jag är med om, och jag hinner umgås med nyfunna författarvänner.
Hösten fortsätter med deckarfestival i Sundsvall och Gävle Litteraturfest, två mycket lyckade tillställningar med mängder av sålda böcker och mysiga läsarmöten. 2021 blev ett starkt debutantår och jag lyckades inte bli nominerad till någon av årets deckardebuttävlingar, men blev istället vald till en av årets 30 bästa kriminalromaner av Lotta Olsson i DN, bland mina idoler Åsa Larsson och Christoffer Carlsson bland annat.
Det här året har jag lärt mig massor om bokbranschen, att ljudbokslyssnandet är en alldeles egen särart, att man älskas av vissa recensenter och ogillas av andra, att samma bok kan anses vara för långsam eller alltför rafflande, att boken kan dömas utifrån vilken inläsare man gillar och inte. Jag har lärt mig att debutanter kan sågas skoningslöst, att kejsaren verkligen kan gå naken även i bokbranschen, och att Skåne tydligen är ett eget land inom litteraturen. Egen välling smakar alltid bäst, som nån sa.
Det här året har mött så många roliga, inbjudande, generösa författarkollegor och fått vänner för livet. Jag fick ett nytt liv, och förlorade ett. Vad som väntar 2022 vet ingen, men knappast blir det lika dramatiskt som 2021. Allt jag kan göra är att fortsätta skriva. Få ner alla historier som skvalpar runt i mitt huvud. Och jag hoppas att jag inte tappar min röst, mitt språk. Jag hoppas att jag får uppleva kärlek i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar