söndag 8 november 2015

Sju långa år

Long time.

Jag vet.

Shit happens. Köksrenovering och trötthet har tagit all min tid.

Men! Min kärlek läser mitt manus nu och det redigeras vidare. Redigering är djävulens verk och jag verkligen avskyr den här processen. Avskyr. Och som jag vrider mig. Tänker på allt annat än hur jag ska skära sönder min första bebis. Tänk er själva; ni har burit på någonting i flera år och vårdat det ömt, försiktigt pressat fram en alldeles nyfödd, skör, vacker liten varelse. Att sedan måsta kisa, vifta missnöjt med handen och gå loss med storkniven för att skära bort än det ena än det andra från detta spädbarn är inget man hoppar in i med liv och lust. Nä. Man vill sitta där och beundra skapelsen och säga att visst har den mina ögon? Är det inte precis min näsa?

Klart man vet att den där ungen är precis lika ful som alla andra nyfödda. Illröd och geggig, med missformat huvud av allt krystande. Att det ger sig med tiden, att den måste få gå till sig och växa på sig. Jag lovar, jag ska klara det. Det blir bra till slut.

Den senaste veckan tog tog jag ett viktigt steg på vägen. Förra veckan köpte jag en ny assistent, en slimmad silverfärgad MacBook Pro. Retinaskärm. Sköna tangenter med ljusdioder under. Passande inför höstmörka kvällsseanser med mig själv och blodiga ådalingar.  I sju år har jag knattrat på en svart MacBook som nu börjat surra oroväckande högt, ta en evighet på sig att starta upp och som dessutom är brännskadad efter en incident på ett café för ett par år sedan. Alltså dags att ta farväl innan mina alster går om intet.

Ingen av mina närmaste vill höra talas om en tvåa innan jag skickat in den här sönderpratade ettan men.... jag har smygskrivit lite ändå. Bättre skriva lite på något än inget, resonerar jag.

Så. Jag lever. Jag skriver. Det går framåt. Långsamt förvisso, men ändå.
Vi hörs.



onsdag 12 augusti 2015

"Hur går det med boken då?"

Jag börjar få frågan oftare och oftare. Människor i min närhet vill läsa den där boken jag pratat så mycket om. Här är lite svar:

Boken är klar.
Redigeringen är mindre klar.
Sommaren är min sämsta period eftersom jag prioriterar annat då.
Bokskriverier tar den tid den tar. (Den som väntar på något gott...)
Jag avskyr verkligen redigering. Inte första varvet, men tredje... femte...

Under sommaren har jag skrivit nästa bok i huvudet. Tänkt och spekulerat och intrigerat och fantiserat. Nu kommer hösten och jag hoppas kunna redigera klart bok nr ett innan årsskiftet. Det känns som ett rimligt tidsperspektiv. Dessutom renoverar jag köket och är förälskad och småbarnsmamma och tycker om att träna en hel del så skrivartiden är minimal för tillfället.

Min kloka syster brukar säga att "det blir som det är meningen". Jag tror att min bok blir färdigredigerad när det är meningen. Jag har ingen direkt brådska. Jag tror på tajming.


Kort och gott

Jag möter många stressade människor i mitt dagliga arbete. Allt fler söker sjukvård på grund av att de håller på att bränna ut sig.

Fallexempel:

Ung kvinna söker läkare pga sömnsvårigheter, orolig mage samt tryckkänsla över bröstet.
Kvinnan jobbar mycket och önskar nu någon slags hjälp mot sina symtom eftersom hon inte klarar av att jobba. Hon önskar helst undvika piller/mediciner.

Fallexempel 2:

Ung man söker läkare pga samma symtom som kvinnan ovan. Han har ett arbete 7-16 men jobbar oftast över samt har extra åtaganden på kvällar och helger. Han vill träna men hinner inte. Söker snabb hjälp, vill fort bli kvitt symtomen. Vill ogärna börja ta mediciner.


Lösning: dra ner på tempot. Sök ett annat arbete. Sluta upp med stressbeteendet. Ta det lugnt.

För det behövs inga läkare, inga terapeuter, inga piller. Du själv kan förändra din situation, ditt liv, ditt mående.

Fråga dig själv: vad mår jag bra av? Vad mår jag dåligt av?

Gör mer av det första och mindre av det andra och jag törs lova att du mår bättre snart.




tisdag 16 juni 2015

Förnekelse gone bad

Jag läste en beklämmande artikel om en ständigt leende TV-profil som förnekar sig själv. Läs artikeln här. Tankarna går till filmen "Falling Down", ni minns den med Michael Douglas som en het sommardag briserar och går bärsärkagång i Los Angeles.

Få saker gör mig så ledsen som när en förälder slår undan benen för sina barn, genom sitt sätt att hantera livet. De första levnadsåren är vårdnadshavare livsviktiga förebilder i att skapa en stabil självkänsla hos barnet. Merparten av de patienter jag träffar har bristande självkänsla och med det något sämre förutsättningar att klara av de påfrestningar livet bjuder på.

"Tänk positivt!" Så säger många när de ska försöka ge någon slags vägledning i hur en person ska rycka upp sig och komma ur sina negativa tankebanor.

Jag vill påstå att en komplett människa behöver kunna både och. Syftet med vår existens är överlevnad och fortplantning. I en hotsituation har vi tre strategier att ta till; kämpa, fly eller spela död. Vi behöver kunna tänka rationellt och bedöma vilken strategi som för tillfället är det bästa alternativet, dvs det som ger största möjliga chans till överlevnad.

Att göra som Tina Nordström; enbart blicka framåt efter en svår händelse och inte stanna upp och reflektera över vad som hände är lika förödande som att inte göra en händelseanalys av t ex en arbetsplats olycka. Om vi inte analyserar vad som gick fel kan vi inte göra de förändringar som förebygger att en liknande olycka inträffar igen. Och igen. Om vi inte lär av våra misstag kommer det att sannolikt att gå illa för oss. Och om vi inte bearbetar det vi varit med om och bara springer ifrån det otäcka kommer det förr eller senare ikapp och då blir konfrontationen desto blodigare. Precis som en skelettskada behöver gipsas och läka innan det kan belastas igen behöver vi människor tid för återhämtning och läkning. Det är då vi kommer igen, starkare och tömda på det som annars skulle ligga i ryggsäcken och tynga oss.

Jag hoppas att Tinas barn har andra vuxna förebilder som lär dem att det är bra för oss att våga möta våra rädslor och överkomma dem, istället för att, envist leende, springa åt andra hållet. Att det är bra för oss att tömma kroppen genom våra tårar, när vi är ledsna. Att se både till det mörka och till det ljusa. Att lösa våra problem, se vår egen kraft och potential och få självkänsla genom det.

Tina är egentligen bara rädd. Hon har sett mörkret och vågar inte glänta på dörren på grund av att hon inte tror att hon skulle klara av att möta trollen. Hon har förmodligen lärt sig att sopa under mattan av någon äldre förebild som också den var för rädd för att göra annat.

Vi gör det vi tror att vi förmår. Vi förmår det vi vågar. Måtte du hitta modet någon gång, Tina. Innan topplocket brinner av nästa gång.






tisdag 19 maj 2015

Topplistan

Jag kom på 87:e plats av 6000 deltagare i årets Vårrus i Gävle. Har aldrig sprungit så snabbt förut. Det är en skön känsla.

En annan skön känsla vore att ligga på topplistan över bästa deckare. Det är mitt nästa mål. Här är en lista över de som för närvarande är bäst, enligt DN.

måndag 18 maj 2015

Det är upplevelsen som ska motivera insatsen

I höstas sprang jag Tjejmilen. Ikväll springer jag och en herrans massa andra kvinnor Vårruset i Gävle. Tjejer, fruar, kvinnor, mammor, tanter, i en stor härlig gröt. Gående, lunkande, lufsande, skuttande, sprintande.  Jag gissar vad Stig Malm skulle benämna detta fenomen men jag ser det som en sällsynt fenomen: hundratals kvinnor förenade mot samma mål.

Det är vanligare att vi splittrar än att vi håller ihop. Vi kvinnor tävlar inte bara om att vara snabbast ikväll, utan också i att vara snyggast klädda, vara smalast, mest fit, se superfräscha ut (fast vi svettas som grisar) och massor av andra ovidkommande faktorer. Vi bedömer och dömer oss själva och andra. Kvinnor är sina egna största fiender.  Jag har tidigare rekommenderat Lotta Snickare och Liza Marklunds bok "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Läs också Naomi Abramovicz i GD här.  

Jag har sedan mina två graviditeter kommit i bra form. Om jag slår min tid från 2012 (28.29) blir jag naturligtvis extra glad men det spelar mindre roll. Att delta i saker som berikar livet, att fånga ögonblicken som får en att må bra, är väl själva poängen. Det kan jämföras med att se en bra film eller läsa en god bok; det är upplevelsen som ska motivera insatsen.

Kvinna. Sminka dig gärna om DU vill, ha gärna något snyggt på dig om DU vill... men håll inte in magen som fött fem-sex barn, överlevt cancer, gått ner i vikt, gått upp i vikt, genomgått skilsmässa, gjort karriär, uppfostrat barn, tränat, gråtit, kämpat, varit mammor, älskarinnor, fruar, chefer, medmänniskor.

Ikväll hoppas jag att jag springer med kvinnor som känner sig stolta, starka och snygga och att det blir en härlig upplevelse.  Vi ses ikväll, vänner.

torsdag 23 april 2015

Länge leve boken

Idag firas Världsbokdagen på olika sätt. I min sons förskoleklass får de besök av en författare som skrivit barnböcker och som själv gått på den skola hon nu kommer för att besöka. Det är så glädjande på många sätt att höra att skolan kombinerar glädjen för läsande och berättande med en lokal anknytning. Då blir det verkligt och påtagligt och möjligt.

Som liten kände jag ingen författare, jag hörde bara talas om några mina släktingar kände till. Jag hade gärna träffat andra eller fått fler möjligheter och stimulans att utveckla mitt skrivande. Istället satt jag själv, försjunken i sagornas värld och knåpade ensam på kammaren utan någon att bolla idéer med. Ändå var jag inte ensam. Vi skrev händelseböcker i skolan och jag minns särskilt en kille, Stefan, som hade en häst och alla historier han fabulerade ihop om denna häst. Hästen hette Douglas och var med om äventyr efter äventyr. Nu i vuxen ålder kan jag gissa att hästen blev en symbol för väldigt mycket för denne kille, som hade det svårt på flera sätt hemmavid och inte hade det så lätt. Vad han sysslar med idag vet jag inte, men jag hoppas och tror att det gick bra för honom. Tänk om vi hade fått sätta oss tillsammans och satsa lite mer på att skriva. En författargrupp för oss elever. Sporra varandra. Utveckla vår talang.

Berättandet. Vi har det i blodet. Sedan lägereldarnas tid har vi samlats, förenats och delat berättelser. Vad kan väl skapa samhörighet så mycket som en bok kan? Att vi läser samma berättelse och pratar om den, jämför, kritiserar, diskuterar. Vi gläds, vi skräms, vi delar och njuter. Älskade böcker, älskade historier. Alla har vi en favorit, i nutid och i dåtid. Den där berättelsen vi kan höra om och om igen. Känna igen oss i eller känna oss bort i. Idag sätter vi oss i bokcirklar eller skriver krönikor. Allt för att få berätta och bli berättad för. Uttrycka oss.

Ibland har historierna läkande effekt. Inom psykoterapin finns narrativ terapi, möjligheten att skriva om sin egen historia. Ändra. Se sin historia i ett nytt ljus. Hitta andra förklaringar och sanningar än de som gjorde oss sjuka. Det ligger en enorm kraft och makt i att skriva, skriva ner, skriva om, skriva in. Att sedan läsa det skrivna är nästa upplevelse. Jag fick en läsplatta i present en gång för många år sedan men den ligger ännu ouppackad. Jag behöver känna bokbladen mellan mina fingrar, lukten av papper och trycksvärta.

"Alla har en bok inom sig." Berätta den! (och läs bloggen med samma namn, den vill du inte missa)

Länge leve boken. Läs och skriv, idag och alla andra dagar på året.

tisdag 14 april 2015

Förverkliga drömmar


Jag drömde att jag sålde några av mina novellalster och fick ett arvode på totalt 57 000 kronor. Fatta lyckan.

Nåja. Man behöver sälja många noveller för att komma upp i den summan så här gäller det att sätta fart.

Skriver du noveller? Om de inte är för ekivoka,  innehåller rollatorer, sjukdomar eller döda husdjur kan du skicka in dem till en veckotidning:

http://hemmets.se/ar-du-bra-pa-att-skriva-noveller/

Jag testade förra året med en novell om en kvinna som provar kroki men den var (enligt ett mailsvar) alltför ekivok för veckotidningsredaktionen. Det var i alla fall den officiella förklaringen.

Nytt år, ny kraft. Fifty Shades har kanske sprängt nyrodnad mark även i damtidningarnas värld. Dags för ett nytt försök. Jag har 57 000 skäl...

måndag 9 mars 2015

Mycket snack, mera verkstad

Hemlighetsfullhet är inte min grej. (visst, länken är "dold" men det är också det enda. Klickar ni får ni ju se.)

Det var aldrig ett alternativ för mig att verka i det gömda. Jag bestämde mig ganska omgående för att berätta för alla jag kände om mitt skrivande, när jag väl börjat skriva. Jag minns att en person tyckte att det var så dumt:

"Men tänk om du inte lyckas?" 
"Tänk om du inte skriver klart. Vad ska folk tycka?!"

Jag såg det precis tvärt om. Att det var en nödvändighet för ATT lyckas. Att ha allas ögon på mig. Att få frågor om hur det går har varit en otrolig inspiration och ryggpiska. Tack alla ni som brytt er och frågat och pushat mig.

Att blogga om skrivande började jag med förra året och av den enkla anledningen att jag såg det som en möjlighet att inspirera andra som skriver och att samtidigt få utlopp för mitt skrivandebehov, om de saker som inte passar i mina manus. Om livet, relationer, psykisk ohälsa eller bara lite tok. Bjuda på lite av mig själv och samtidigt visa mer av mig själv för eventuella intressenter. (Med intressenter menas inte mansfolk utan branschfolk, ifall någon misstolkade det.)

Nåja.
"Mycket snack och lite verkstad" -som mina tvivlare viskade- blev 428 sidor.

Funkar för mig.



måndag 2 mars 2015

Kvinnor som hatar kvinnor

Det är illa när självaste Camilla Läckberg har kastat in handduken. Härom dagen var det något av en lokalkändis- också kvinna förstås- här i Gävle som bad om att få göra slut med sina "vänner" på Facebook p g a att de inte gjorde annat än dissade hennes inlägg.

Vi är för vackra, för smarta, för smala, för fräcka, för ambitiösa, för någonting.
För mycket, av vad som helst.
För lyckliga.
För lyckade.

Bättre förolyckad än för lyckad,  tycks hatarna tycka.

För många år sedan läste jag en bok av bl a Liza Marklund, författaren och journalisten som också är en kvinna som tycks reta gallfeber på folk mest hela tiden. Den hette "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" och den var så in åt helsike bra. Den satte fingret på kvinnligt beteende, detta ständiga missunnande av andra kvinnors framgång.

Varför är det så, att vi är så snabba att ogilla det andra åstadkommer? Jo, för att det påminner oss om det vi själva inte åstadkommer. Eller för att vi bor i landet lagom där ingen får sticka ut.

I skolan får min son, som är en riktig liten tävlingskille som alltid ska hinna först och vara bäst, höra att man måste vänta på de andra, låta andra svara ibland, stå tillbaka, osv. Visst förstår jag det, att det är viktigt att lära sig turtagning och hänsyn och medkänsla och hela baletten men nog borde vi kunna både undervisa i detta samtidigt som vi också uppmuntrar kämparglöd, intelligens och ambitioner?
När jag gick i skolan på 80-talet var det samma lika. Jag och en tjej som hette Sandra turades om att vara bäst i klassen och när vi räknat och rättstavat ut alla skolböcker fick vi vackert invänta de andra. Varför fick vi inte en dunk i ryggen och en ny, svårare bok?

Andra kan känna sig dåliga. Andra kan känna sig sämre.
Ja. Om vi hanterar det som att det ena är bättre än det andra. Men om vi istället uppmuntrar både snabbhet och långsamhet. Intelligens OCH medelmåttor. Alla är lika mycket värda, olikheter är bra.
Låta de som kan sporra de som inte ännu har lärt sig.

Några är vinnare och andra är allt där efter. Alla kan inte vinna guld. Camilla Läckberg är kanske ingen litterär världsmästare men hon har ett enormt affärssinne och hennes marknadsföring och målmedvetenhet håller världsklass. Hon är värd all beundran.

Om man har ett mål och jobbar arslet av sig för att nå dit, oavsett om det gäller författande, viktnedgång, skidåkning eller modebloggande så ska vi LÄMNA DESSA AMBITIÖSA MÄNNISKOR I FRED.

Blås inte ut andras ljus för att ditt ska lysa klarare. Lyft på ditt bittra arsle och gör något åt ditt liv istället för att klaga på andras. Erkänn för dig själv att du också skulle kunna lyckas med något om du bestämmer dig och låter dig inspireras av de som gått före dig.
Sluta hata, börja jobba.

Frågor på det? ; )

måndag 23 februari 2015

Tolv saker

Med anledning av en artikel jag såg på Facebook idag om tolv saker vi måste sluta med, saker som inte är bra för oss och vår hälsa, måste jag göra ett litet inlägg och därmed ett avsteg från redigerandet som jag ändå inte höll på med eftersom jag var upptagen med nr 9 (se längre ned)

Artikeln, som dessutom var skriven av en psykologstuderande, var denna: http://viralking.se/12-saker-du-maste-sluta-gora-mot-dig-sjalv/

Det var tolv jättebra punkter. Inget fel i det. Problemet uppstår i "måste" och "sluta".

För att en människa ska ändra sitt beteende behövs två grundläggande faktorer och det är inte tvång eller avhållsamhet. Vi vet hur det gick för Romeo & Julia.

Vi behöver en anledning/motivationsgrund och medel. Alltså varför och hur.

Istället för att sluta med saker, vilket är s k överskottsbeteenden på KBT-språk (saker vi gör för mycket av), ska vi snarare öka på de saker vi gör för lite av (underskottsbeteenden). När vi ger plats åt bra grejer tvingar vi bort dåliga grejer. De får helt enkelt inte plats.

Så om vi gör om tolv sluta-beteenden till tolv göra-beteenden blir det så här:

 "12 saker du kan göra för att må bättre":

1. Spendera tid med rätt folk
2. Ta tag i problemen
3. Sätt dina egna behov längre fram
4. Blicka framåt (och släpp ditt förflutna)
5. Våga göra misstag
6. Skrid till verket/våga satsa
7. Se dig som en vinnare- inget offer
8. Börja förlåta, dig själv och andra.
9. Njut av småsaker
10. Var genuin - säg sanningen
11. Ta sorgen när den dagen kommer.
12. Var tacksam

Steffo Törnqvist var med i ett program som heter Renés brygga och Steffo är känd som livsnjutare. Hans filosofi, som han sa i TV, är den att eftersom vi inte vet vad som händer om en dag eller om en minut så ska vi leva så mycket vi bara kan. Äta och dricka det godaste. Göra det vi verkligen vill. Med dem som fyller vårt liv med mening, njutning och glädje.

Jag kan checka av 2, 4, 5, 6, 7 och 12. Har du gjort något idag som är i linje med de tolv punkterna?
Än hinner du! Dagen är inte slut än.
Vad vi vet.

ps. Om du känner den däringa psykologstudenten kan du tipsa henne om mitt inlägg. ds


måndag 9 februari 2015

Det närmar sig

tio tusen visningar. Alltid nåt tänker jag.

Ja ja. Jag vet att det inte är detsamma som antal läsare. Samma person kan ju sitta och tokuppdatera min sida som om den inte hade något annat liv. Eller så är det min mamma som är pensionär som sitter och klickar in sig på min blogg flera gånger per dag. Men inte tio tusen gånger. Det klarar inte ens hon, hur envis hon än är.

Jag började blogga om mitt skrivande. Ju längre tiden gick desto mer behov fick jag av att delge saker ur mitt dagliga arbete. Det är också de inläggen som fått flest och bäst omdömen. Det finns inte så många som skriver i min närhet.  I varje fall är det inte många som vågar berätta det. Däremot har jag hittat ett stort stöd i gruppen Författare på Facebook.

Man blir rätt ensam. Det är ett säreget arbete, detta med skrivande. Man får försaka mycket annat om det ska gå att få till ett liv med jobb, barn och fritid. Disciplin, tålamod och en stor stor kärlek till sin story. Och man får tåla ett platt arsle. För det blir det om man ska sitta på rumpan och författa romaner.

HA. Det vore nåt det. Ett reportage om bestseller-författarnas bakdelar. "Platt fall"- deckarnas sista kriminalhistoria.

Gud så rolig jag är.
Nu ska jag försöka redigera lite och sluta prokrastinera.
Vi hörs. Men det kanske dröjer lite.

onsdag 4 februari 2015

Inspirationskällor

Jag gör som idrottarna, jag försöker tänka mig att det händer. Visualisera. Att jag en dag kommer att stå där och ta emot publikens applåder och få diverse frågor. Om boken/böckerna, om mitt skrivande, vad som inspirerar mig.

Inspiration är så mycket. En person man möter. En tanke. En bild. En känsla.

Det vore lögn att säga att jag inte har med delar av mig själv i mina karaktärer. Det är ofrånkomligt. Det är tacksamt att hämta ur sina egna reflektioner och beteenden när man ska gestalta en person. Å andra sidan är det så mycket roligare att låna någon annan och försöka räkna ut hur hen skulle ha gjort. Det blir mera utmaning så.

Mannen på bussen som skäller ut chauffören
Kvinnan som bor i lägenheten bredvid och som du inte vet vad hon jobbar med. Bara att det verkar vara ett nattarbete.
Den gamla tanten på ICA som bär päls och köper en korvring och kondomer.
Mannen som tutar varje gång har kör över den där farthindret med sin moped.
Kollegan som har döpt sin hund till Satan bara för att få svära med godtagbar ursäkt.

Finns de? Kanske. Om du vill.
Är det du? Kanske. Kanske inte.

Jag redigerar med halva hjärtat och skriver på uppföljaren med den andra halvan. Jag har inspiration till mina nya historier och är så sugen på att få sätta igång. Bestämma vad de ska heta. Hur de ska se ut. Vad de drivs av. Vad de är rädda för.

Min lillasyster (som väntar och väntar på att jag ska redigera klart) sa att man inte får smaka på efterrätten innan man avslutat huvudrätten men jag tror att jag åtminstone måste få provsmaka för att orka stå ut tills att man får sätta tänderna i den helt och hållet.

Ett kapitel bara. För att jag vill.
Man lär ju ta vara på lusten när den infinner sig.

onsdag 28 januari 2015

Brainstorming

Min PT arrangerade i samarbete med en lokal nyhetstidning här i stan ett träningsprojekt där en kvinna gick med på att under 20 veckor följa ett program med kost och träning och låta sig följas av tidningen i fråga. Resultaten mättes och redovisades i olika former, via blogg och medier. Resultaten lät inte vänta på sig och både kvinnan och PT:n är numera rikskändisar på kuppen.

Träning och hälsa är väldigt inne nu. Så även författarskap. Kanske det vore något för en tidning eller någon annan intressent att hoppa på:

Författarprojektet:  sponsra mig med lön i 6 månader och uppdraget blir att jag på heltid under ett halvår ska skriva klart en deckare. Ni följer skrivprocessen och rapporterar. Hur skapar man en plot? Hur går research till? Rekning av "brottsplats". Intervjuer med figurerna i boken.

En medial författardokusåpa. "Så skapas en deckardrottning."

Flipp eller flopp?
Filip & Fredrik? Felix Herngren? Alex Schulman? Linda Lindorff? Anyone?
I am all yours.



Blogs and pods

Det finns massor med bra saker där ute, om skrivande och av skrivande. Författarpodden är ett hett tips och katinkabloggen en annan.

Ikväll är andra delen i nya serien "Deckarna" och ikväll är det Anna Jansson som står i fokus. Serien påminner lite om Så mycket bättre / Stjärnorna på slottet och är helt okej underhållning om man är deckarnörd som jag.

Läste härom dagen att i sommar anordnar Gotland en deckarfestival. Genast började det rycka i deckarbenen. Vill.dit. Men jag var sansad nog att förmana mig själv; om du ska dit får du allt redigera klart och skicka in ditt manus först. Annars kan du sitta hemma och skämmas.

Så nu är det full spätta framöver. Senast 1/4 ger jag mig och släpper manuset. Då får det bära eller brista. Igen. Sen kan jag äntligen börja på den efterlängtade Uppföljaren. Nytt mord, ny mördare, nytt motiv, nytt mordvapen. Och nya skrivarkunskaper. Som att jag behöver skriva i en annan turordning. Och att jag hatar att redigera så det är lika bra att vara någorlunda grundlig från början. Och att jag ska tänka i filmscener. Då funkar det. Och jag ska skriva på som attan innan sommaren och de långa, lata dagarna kommer när man inte vill sitta och stirra in i en dataskärm.

Vädret är en bra inspirationskälla på flera sätt. Min första bok handlar mycket om kyla. Den börjar på vintern och kylan och det instängda, norrländska följer med igenom boken. Uppföljaren kommer att utspela sig en sommar, en mycket het sommar. Folk ångar upp och tar av sig kläderna, bokstavligen.
Huga, så bra det kommer att bli.



onsdag 21 januari 2015

Back in business

Det är ett år sedan jag såg åt mitt manus. Ett år har det legat i träda, ofrivilligt. Det kom en skilsmässa emellan. Och lite annat.

Men nu jädrar i min låda är det fart på deckarkärringen igen. Jag skär och karvar och dödar darlings. Och det blir så mycket bättre.

Avhållsamhet och distans var det som behövdes. För jag var less. Riktigt less. Men nu. Nu läser jag och gillar. Jag gillar och känner att det här, det här kan bli riktigt bra.

Och så raderar jag lite. Femtio sidor kan jag nog ta bort utan att det gör något. Det är 424 sidor nu så det är ingen kortnovell direkt. Spänningsroman. Norrländskt drama. Ond bråd död och relationer. Och tok. Massa tok. Och lite sex. Och älgar förstås. Det gillar tyskarna.

Jag tänker i filmscener. Då blir det lite enklare med strukturen. Och roligare. Och så fantiserar jag om vilka jag vill se i huvudrollerna. Lotta Tejle är självskriven. Och Dorsin vore skoj. Det finns många Ove Sundberg i Kramfors. I Gävle också för den delen.

torsdag 15 januari 2015

Ångermanländskan

Jag skriver inte på dialekt men älskar att läsa ångermanländska. Det fanns en man i min hemby som skrev en bok om byadialekten. Den hette "Hemspråke" och var en klockren beskrivning av hur man pratade i vår lilla by. Jag minns också min gamle släkting som satt på ålderdomshemmet i byn. Han blev uppåt hundra år och var klar i huvudet ända till slutet. När vi träffades sade han något som förmodligen skulle ha varit obegripligt för en sörlänning: "Ja, dä va trevlitt å va hennä, lava je." Det betyder att det var trevligt att vara här med er.

Jag försöker behålla min dialekt så gott det går men det är klart att jag måste justera vissa uttryck och ord för att inte skapa förvirring. Mina patienter brukar påpeka att mitt sätt att prata skapar ett omedelbart förtroende och det har visat sig i kundundersökningar att säljare som pratar norrländska (vad nu det är) säljer bättre än andra.

Språket gör saker med oss, vare sig det är en text vi läser eller en melodi vi hör. Om ni tänker på det är vissa dialekter roligare än andra, vissa låter nästan lite korkade och andra snorkiga. Komiker och skådespelare vet att använda detta.

Jag skickade in mitt novellbidrag till Föreningen Arbetarskrivare igår. Efteråt upptäckte jag till min stora glädje att de har två ångermanländska författare i juryn. Den ena, Maria Hamberg, kände jag till men Pelle Olsson var ett nytt namn för mig. Maria Hamberg vann Ivar-Lo-priset 2012 och jag har en bok av henne som min mamma gav mig alldeles före jul; "Några gjorde hålen." Maria är f d industriarbetare och från Docksta, bara några mil från min hemby.

Ångermanland, ja till och med självaste Kramfors kommun har tre stora författarnamn i sin samling med Therese Söderlind och deckarförfattaren Bo R Holmberg och ovan nämnda Maria.

I Örnsköldsvik föder man hockeytalanger. I Kramfors föder man författare.

Det är nåt med bergen och älven. Det finns så många historier. Om människorna, om vardagen, om det hisnande landskapet. Det går inte att låta bli.

Eller som man säger där jag kommer ifrån; "Jänta sitt hennä med näsa i boka hele dan. Å barä skriv å skriv. Va ska dä va bra för? Ut å skaff dä ett jobb. Höru va ja säj?"

Nä, hörrö duru. Hör på nö.
Dä gå barä inte å låte bli. Ja vill dä hennä ja. Dä ä meninga.
Om man barä ävles litt till så gåre.
Så dä så.

tisdag 13 januari 2015

Ur det svarta

Det är vinter. Det är mörkt och kallt. Värmen känns långt borta. Det är många som lider just nu där ute. Flera av de som gått igenom svåra kriser säger att den bästa hjälpen de fått eller hittat är genom att träffa andra som gått igenom något liknande. Att få höra andras berättelse, andra som vet vad de pratar om, har för många visat sig ovärderligt. Just andras exempel kan leda en rätt, mot rätt hjälp. 

Psykisk ohälsa är vanligare än man kan tro och inget att skämmas över. Det finns olika slags hjälp; medicin, stödgrupper, information och kunskap. Tips och vägledning. Vänner. Medmänniskor. Hopp.

På Gävleborgs läns landstings hemsida finns människors egna berättelser och jag hittade en som jag vill tipsa om här:

http://www.1177.se/Gavleborg/Tema/Psykisk-halsa/Personliga-berattelser/Reportage/Reportage-Lotta-fick-en-depression/

Och som Triad sjöng: "Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen."

Och tveka inte att ta hjälp. Det är du skyldig dig själv.


                                                         

måndag 12 januari 2015

Novelltider

Som ni trogna bloggläsare vet har jag en fäbless för noveller. Nu kan ni som är skribenter och har samma preferenser som jag (eller vill tjäna en slant) bita tag i dessa tävlingsmoment.

För övrigt såg jag filmen The Great Gatsby från 2013 härom dagen och tyckte mycket om den. Den baserar sig på F Scott Fitzgeralds klassiska roman från 1925. Jag har ännu inte haft den äran att läsa denna roman men det får bli en av årets uppgifter. Ska man bli bra på att skriva måste man unna sig att läsa. Studera hantverket. Att studera film kan också bidra till en utveckling i skrivandet. Fundera på en scen ur en film och hur du på bästa sätt skulle kunna skriva den så att texten fångar läsaren på samma sätt som du som tittare fångas av filmscenen, hur man får läsaren att känna det man känner som åskådare. I skriften kan vi använda alla fem sinnen eller varför inte även vårt sjätte sinne? Det där som säger oss att vi ska fortsätta framåt eller den där känslan av annalkande fara innan vi smakat, sett, hört, känt eller luktat oss till det. Det som får oss att ta en annan väg. Byta riktning. För-synen.

Om ni vill ha lite lättsmälta tips på hur man svänger ihop en novell kan ni läsa mer här.




torsdag 8 januari 2015

Bränner du?

Nej, svarar varje norrlänning omedelbart och tror att man syftar på hembränning men jag talar förstås om att bränna ut sig. Alla människor som rusar genom livet och böjer sig baklänges för att vara så duktiga. Som tror att man måste, borde, lite mer. Aldrig nog. Skynda, skynda.

Jag fick tips om en artikel:
http://www.naturvetarna.se/Om-oss/Tidningen-Naturvetare/Artikelarkiv/Nr-2-2014/Ingen-tackar-dig-nar-du-blir-sjukskriven-/

Så är det. Precis så.

På tal om nyårslöften kan du väl lova dig själv det. Att sluta upp med alla dina dumheter. Tyck om dig själv precis som du är och bli så där nöjd och belåten som han barfotamannen som förälskar sig i stenar. Ernst Kirschsteiger heter han. Älskad och avskydd.

Det skulle bli en bra boktitel om självkänsla det; "Mannen som förälskade sig i en sten."
Hm.

Nyårslöften

Vad har du för nyårslöfte? 

Jag fick frågan av en bekant härom dagen och hörde mig själv svara; "jag lovar att vara lika bra som förra året."

Inte bättre. Lika bra. 
Gott så men... om jag är sämre då? Sämre än 2014? Ja, so what. Då blir det så. För jag vet i sanningens namn inte riktigt vad jag menade med mitt svar. Det bara kom. Som så mycket annat här i världen.

Löften kan vara viktiga. Nödvändiga rentav.  De kan också vara ett onödigt hinder. Jag vet folk som gifter sig borgerligt som ändrar äktenskapslöftena från "jag lovar" till  "jag vill lova att...". Smart kanske. Rimligare. För vi vet inte vad som händer i framtiden och vilka löften som blir orimliga att hålla. 

Det enda nyårslöfte jag tycker är hållbart är väl det man lovar sig själv. Att vara god mot sig själv. Att ta hand om sig. Att värna om sig själv så att också andra gagnas. Ingen tjänar på om du begår våld mot dig själv, varken du själv eller din omgivning. Att du tar kål på dig.

Nästa inlägg kommer att handla mer om det.