Mycket snack, mera verkstad

Hemlighetsfullhet är inte min grej. (visst, länken är "dold" men det är också det enda. Klickar ni får ni ju se.)

Det var aldrig ett alternativ för mig att verka i det gömda. Jag bestämde mig ganska omgående för att berätta för alla jag kände om mitt skrivande, när jag väl börjat skriva. Jag minns att en person tyckte att det var så dumt:

"Men tänk om du inte lyckas?" 
"Tänk om du inte skriver klart. Vad ska folk tycka?!"

Jag såg det precis tvärt om. Att det var en nödvändighet för ATT lyckas. Att ha allas ögon på mig. Att få frågor om hur det går har varit en otrolig inspiration och ryggpiska. Tack alla ni som brytt er och frågat och pushat mig.

Att blogga om skrivande började jag med förra året och av den enkla anledningen att jag såg det som en möjlighet att inspirera andra som skriver och att samtidigt få utlopp för mitt skrivandebehov, om de saker som inte passar i mina manus. Om livet, relationer, psykisk ohälsa eller bara lite tok. Bjuda på lite av mig själv och samtidigt visa mer av mig själv för eventuella intressenter. (Med intressenter menas inte mansfolk utan branschfolk, ifall någon misstolkade det.)

Nåja.
"Mycket snack och lite verkstad" -som mina tvivlare viskade- blev 428 sidor.

Funkar för mig.

Kvinnor som hatar kvinnor

Det är illa när självaste Camilla Läckberg har kastat in handduken. Härom dagen var det något av en lokalkändis- också kvinna förstås- här i Gävle som bad om att få göra slut med sina "vänner" på Facebook p g a att de inte gjorde annat än dissade hennes inlägg.

Vi är för vackra, för smarta, för smala, för fräcka, för ambitiösa, för någonting.
För mycket, av vad som helst.
För lyckliga.
För lyckade.

Bättre förolyckad än för lyckad,  tycks hatarna tycka.

För många år sedan läste jag en bok av bl a Liza Marklund, författaren och journalisten som också är en kvinna som tycks reta gallfeber på folk mest hela tiden. Den hette "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" och den var så in åt helsike bra. Den satte fingret på kvinnligt beteende, detta ständiga missunnande av andra kvinnors framgång.

Varför är det så, att vi är så snabba att ogilla det andra åstadkommer? Jo, för att det påminner oss om det vi själva inte åstadkommer. Eller för att vi bor i landet lagom där ingen får sticka ut.

I skolan får min son, som är en riktig liten tävlingskille som alltid ska hinna först och vara bäst, höra att man måste vänta på de andra, låta andra svara ibland, stå tillbaka, osv. Visst förstår jag det, att det är viktigt att lära sig turtagning och hänsyn och medkänsla och hela baletten men nog borde vi kunna både undervisa i detta samtidigt som vi också uppmuntrar kämparglöd, intelligens och ambitioner?
När jag gick i skolan på 80-talet var det samma lika. Jag och en tjej som hette Sandra turades om att vara bäst i klassen och när vi räknat och rättstavat ut alla skolböcker fick vi vackert invänta de andra. Varför fick vi inte en dunk i ryggen och en ny, svårare bok?

Andra kan känna sig dåliga. Andra kan känna sig sämre.
Ja. Om vi hanterar det som att det ena är bättre än det andra. Men om vi istället uppmuntrar både snabbhet och långsamhet. Intelligens OCH medelmåttor. Alla är lika mycket värda, olikheter är bra.
Låta de som kan sporra de som inte ännu har lärt sig.

Några är vinnare och andra är allt där efter. Alla kan inte vinna guld. Camilla Läckberg är kanske ingen litterär världsmästare men hon har ett enormt affärssinne och hennes marknadsföring och målmedvetenhet håller världsklass. Hon är värd all beundran.

Om man har ett mål och jobbar arslet av sig för att nå dit, oavsett om det gäller författande, viktnedgång, skidåkning eller modebloggande så ska vi LÄMNA DESSA AMBITIÖSA MÄNNISKOR I FRED.

Blås inte ut andras ljus för att ditt ska lysa klarare. Lyft på ditt bittra arsle och gör något åt ditt liv istället för att klaga på andras. Erkänn för dig själv att du också skulle kunna lyckas med något om du bestämmer dig och låter dig inspireras av de som gått före dig.
Sluta hata, börja jobba.

Frågor på det? ; )