Tummen är blå men jag skriver ändå

Skriver på kärleksromanen också.
Två helt olika projekt samtidigt. Tja... varför inte.
"Det har jag aldrig provat så det klarar jag alldeles säkert".
(Pippi Långstrump)

Blir ju galen av att sitta och hålla tummen.
Över två månader nu.
Man är numera proffs på att vänta och hålla hoppet vid liv.
Och kolla mobilen var tredje minut.
Det var på tiden, skulle man kunna säga när de ringer. Och skratta lite som att man skojar fast man är gravallvarlig. Och sen skulle de säga att "vi vill väldigt gärna träffa dig" och då skulle allt vara glömt och förlåtet och äsch då tiden har gått så fort så. Den som väntar på nåt gott liksom.

I min ständiga väntan fräsläste jag nyligen "Egenmäktigt förfarande" och "Utan personligt ansvar" av Lena Andersson och mådde illa av all förödmjukelse och totalförnedring en kvinna kan utsätta sig för. Hon skriver gudomligt fint och håller skyhög nivå men de måste ändå ha varit plågsamma att skriva. Nej, tacka vet jag hederliga gamla deckare eller fantastiska kärleksromaner som håller sig långt från den egna verkligheten så att man slipper igenkänning och sån där skit.

Synopsis å tumhållning

Vi skulle visst prata synopsis denna gång. Skelett till deckare nummer två. Eller den som blir nummer tre. Den ser just nu ut ungefär så här och med tre kapitel skrivna:

Mordoffer hittas. Solklart mord. Vapen ej funnet på platsen.
Huvudpersonen blir kontaktad för att ingå i utredningen.
Tillbakablick med presentation av historik.
Flera potentiella gärningsmän och kvinnor presenteras.
Framåtblick/nutid. Utredning pågår.
Tillbakablick.
Nutid. Huvudpersonens egna privatliv blir indraget.
Motgång.
Tillbakablick
Nutid. Huvudpersonens egna dilemma intensifieras.
Potentiell mördare/teori 1 avfärdas.
Motgång igen.
Tillbakablick. Teori nr 2 fördjupas.
Alternativ 3 presenteras.
Tillbakablick. Teori 3 fördjupas.Teori 2 avfärdas.
Teori 3 avfärdas.
Klimax. All hell breaks loose men på ett annat sätt än man först trott.
Upplösning/nedtrappning. Läsaren får en förklaring till vem som är mördaren men inte utredarna.
The End. (ev med intro till nästa bok.)

Det finns flera modeller för synopsis och flera modeller för upplägg av handlingen som bl a finns bra beskrivet på sidan "skrivardrömmar.se" med skrivcoachen Pia Lerigon.

Det finns många åsikter om nyttan med synopsis, vissa skippar den helt och hållet men jag gillar att veta den röda tråden och hur det ska sluta redan när jag sätter igång. Därmed inte sagt att jag kan skriva om min synopsis flera gånger ifall att jag kommer på en annan vändning eller ett bättre slut.

Jag börjar se den nu, storyn. Jag börjar höra röster igen. Smaka på personnamn. Lär känna de där individerna som ska befolka min historia. Försöker googla på svenska skådespelare också, för att få ett ansikte på figurerna. Drömma om vilka som ska spela dem när det blir en serie på Netflix.

Allt medan jag väntar på att höra ifrån den agentur som nu läser min omskrivna version av deckare nummer ett. Åtta veckor nu och för två veckor sedan släppte hämningarna och jag mailade dem. Svaret var som jag hoppats; de hade inte haft tid att läsa ännu. Fullt upp.
Så. Hoppet är det sista som lämnar en.
Och champagnen korkar väl upp sig själv snart där i kylskåpet.