tio tusen visningar. Alltid nåt tänker jag.
Ja ja. Jag vet att det inte är detsamma som antal läsare. Samma person kan ju sitta och tokuppdatera min sida som om den inte hade något annat liv. Eller så är det min mamma som är pensionär som sitter och klickar in sig på min blogg flera gånger per dag. Men inte tio tusen gånger. Det klarar inte ens hon, hur envis hon än är.
Jag började blogga om mitt skrivande. Ju längre tiden gick desto mer behov fick jag av att delge saker ur mitt dagliga arbete. Det är också de inläggen som fått flest och bäst omdömen. Det finns inte så många som skriver i min närhet. I varje fall är det inte många som vågar berätta det. Däremot har jag hittat ett stort stöd i gruppen Författare på Facebook.
Man blir rätt ensam. Det är ett säreget arbete, detta med skrivande. Man får försaka mycket annat om det ska gå att få till ett liv med jobb, barn och fritid. Disciplin, tålamod och en stor stor kärlek till sin story. Och man får tåla ett platt arsle. För det blir det om man ska sitta på rumpan och författa romaner.
HA. Det vore nåt det. Ett reportage om bestseller-författarnas bakdelar. "Platt fall"- deckarnas sista kriminalhistoria.
Gud så rolig jag är.
Nu ska jag försöka redigera lite och sluta prokrastinera.
Vi hörs. Men det kanske dröjer lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar