I fem år har jag gjort det. Skickat in novellbidrag till Umeås novellpristävling. Och alltid har jag varit ute i sista minuten. Skickat in mitt bidrag sista dagen, fem minuter innan posten ska gå. Typ. Förra året fick min man printa ut sidorna och lägga dem på postlådan efter att jag mailat upp dem från Göteborg till honom.
Nu sitter jag här igen, i sista minuten och det är samma lika. Det blir inte bra. Känslan av att hasta igenom något och inte vara riktigt nöjd med slutprodukten. Uppskjutarbeteendet har tagit över och jag gillar det inte. Prokrastinering heter det på fackspråk. Googla. Vi lider alla av en släng av det av och till, det fyller en funktion och metoden är effektiv. Det är därför vi fortsätter göra det, vi vidmakthåller beteendet och löser problemet på kort sikt men inte på lång sikt.
På lång sikt måste jag ta mig i kragen och göra klart saker i tid så att jag, som imorgon, slipper sitta på tåget till Bokmässan och känna en sur eftersmak i munnen efter att ha stressat igenom mitt manus när jag istället kunde ha suttit tillbakalutad i TV-soffan, målat tånaglarna och druckit en god kopp te.
Och titta! Jag bloggar istället för att redigera min novell.
Det är så det funkar. Tänk att man (aldrig) lär sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar