av sådana som Åsa Larsson. Ja, jag lyssnar vidare på sommarpratarna i P1 och nu senast är det Åsa Larsson, deckarförfattarinnan, som blåste mig av stolen. Jag stod och skrapade bort gammal målarfärg med hennes sagoberättarröst i öronen och fick ta små pauser för att riktigt lyssna till vad hon satt och sade. Det var så fängslande och så fiffigt upplagt och jag blev... stolt.... på något vis.
Stolt och inspirerad blev jag. Åter igen.
Jag säger bara: lyssna. Om du känner hur den där lilla motorn i magen drar igång, liksom hostar till och spinner loss och sedan bara ökar i styrka, sliter asfalten i trasor och fräser iväg...ja då vet du. Något glöder där inne. Något vill ut. Något vill växa. Låt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar