Rövardotter

Vilket är ditt rätta element? Jord, vind, eld, eller vatten?
Kan man vara alla fyra? Isåfall är jag det.
Det var en tanke som kom till mig när jag för någon vecka sedan stod på toppen av Slåttdalsberget och blickade ut över havet, ut över världsarvet Höga Kusten, medan mina två barn skuttade runt på stenarna.

Det var något särskilt där uppe. Folk hejade på varandra, log, av glädje och samförstånd. Vi hade något gemensamt, alla hade vi gått en lång sträcka genom en trolsk skog förbi tusenåriga klapperstensfält för att till slut nå fram till en bergstopp som klyvts mitt itu av väldiga naturkrafter.

Känslan var på ett sätt lik den jag fick när jag befann mig på Irlands västkust, på en hästrygg, i vild galopp på en milsvid strand med havet piskande till höger och sanddyner som hävde sig över oss till vänster. I fjärran ute på en udde tornade en gammal borg och himlen var regntung, och inåt land skymtade gröna kullar och fårhagar. Tårarna rann i vinden, jag höll i mig i sadeln och kände hästens kropp under mig. Hovarna mot sanden, som hjärtslag.
Det var som taget ur en film.
Dör jag nu dör jag lycklig, tänkte jag då.
Och på berget.

Har du begravt händerna i mossa, eller druckit vatten direkt ur en bäck i skogen?
Har du blickat ut över ett hav eller ett bergsmassiv och lyssnat på tystnaden?

På vägen tillbaka till civilisationen nynnade jag på rövarnas låt ur Ronja Rövardotter, den som filmen inleds med. Halvvägs på stigen öppnade sig en glänta till vad som såg ut att vara en myr och där stannade vi, jag och mitt sällskap och sjöng högt, rakt ut över myren så att rumpnissarna häpnade i sina hålor.

Är man Rövardotter så är man. Och det är en regnig sommar vi har. Perfekt för att skriva böcker. Och läsa.

Boktips: "Ödesmark" av Stina Jackson och "Händelser vid vatten" av Kerstin Ekman.