Om och om igen

Jag redigerar. Skriver nytt, tar bort, byter ordning på kapitel. Byter namn på vissa karaktärer.

Om och om igen.
Innan jul är första deadline på dessa första ändringar.
Sen blir det ett varv till.
Och ännu ett.

Är du inte less, frågade en kollega härom dagen.
Jo, sa jag.
Eller nej. Jag älskar ju min historia. Jag blir aldrig less.
Nu har jag professionellt stöd dessutom.
Inte kan jag ledsna ur nu, det är ju nu det roliga börjar.
Nu får jag vältra mig i texten och ändra och fixa så mycket jag orkar.
Sen, när boken ska gå till tryck och jag inte får röra mer, det är då det blir läskigt.

Den kommer ut i början på september. Jag kommer garanterat att vara både less, lycklig och livrädd.
Det påminner väldigt mycket om att föda barn det här, känner jag. Minus smärtan då förstås.