Jag har fått en redaktör nu. Ett namn jag kände igen och blev mäkta nöjd över. I februari kommer hon att sätta tänderna i mitt manus och sen väntar väl tusen rättningar per sida ungefär. Som en hök som ser allt. Alla fel och brister. Det är en ynnest att ha. En Y.N.N.E.S.T.
Hon skrev själv på sin blogg att en viktig skillnad mellan dem som blir utgiven och inte är förmågan att ta till sig av kritik. Att se självkritiskt på sig själv och sitt verk. Att förstå att det alltid kan göras bättre. Alltid.
Den lektör jag anlitade för ett par år sedan och de testläsare jag har haft har gett mig ovärderlig erfarenhet och hård hud. De har fått mig att zooma ut och identifiera mina darlings, vänt och vridit på alla stenar.
En annan sak som skiljer dem som blir utgivna från övriga är väl att vi reser oss igen oavsett refuseringar och avslag. Envist skuttar man upp igen, kanske lätt knockad men aldrig utslagen.
Tänk sen när de första bokrecensionerna kommer. Huvva... (för er som inte vet är detta inte felstavad huvudbonad utan norrländsk dialekt för usch)
Det är min första, min debut. Man är aldrig bäst i början. Tvåan är alltid mycket mera press. Ändå vore det så skönt om den faktiskt går hem hos läsarna. Ger mersmak. Tur man delar ansvaret med både förläggare och redaktör som kan ta åt sig både äran men också lilla skämskudden om vi inte får till det nurå.
Min agent har blicken mot utlandet och i höst vet vi hur min lilla mordhistoria tas emot i andra länder. Det är också en märklig känsla att tänka tanken att min hembygd kan bli läst av tyskar och engelsmän. Jag försöker föreställa mig hur de bokar en flygbiljett till Sverige för att gå på vandring i bokens spår. Dricka whisky från Box i Marieberg, våga smaka surströmming och åka båt på den trolska Ångermanälven.
Kramfors och Höga Kusten - det nya Fjällbacka. Visst vore det väl fint att sätta Ådalen på deckarkartan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar