Jag har hört berättas

Människor. Det ryms en rymd i var och en av oss. Om du möter blicken på någon du möter, om du tar dig tiden, kan du inte då ana alltet som göms där inne? Det går inte en dag utan att jag fascineras av dem jag har runt mig. Starka människor, bräckliga människor, kämpande människor, goda människor, mänskliga människor.

Fyra patientmöten idag, fyra olika par ögon. Fyra berättelser, fyra öden, fyra "då-nu-och sen då?" som kommer in till mig, delar med sig, speglar sig i det jag säger och sedan går för att ge plats åt nästa.
Och jag skulle önska att de kunde få lyssna till varandra, alla de som tror att de är ensamma, alla de som tror att ingen skulle förstå. Hur stark är inte kraften i att lyssna till någon som varit i det mörkaste mörker och tagit sig ur det? Någon som dragit sig upp och gått vidare på nya, friska vägar.

Läste ett inlägg på en grupp på Facebook som jag är med i (Författare på Facebook), som gällde slut på romaner/historier och huruvida de ska vara lyckliga eller ej alternativt om man kan skriva flera olika slags slut. Tänkte då på något vi diskuterade på socionomutbildningen gällande narrativ terapi:
Inom narrativ terapi  inriktar sig terapeuterna på att hjälpa människor att se sitt liv och sina problem i ett nytt ljus så att de kan börja berätta en annan historia om sig själva än den som tidigare gav dem problem. Terapin blir då en ny beskrivning av deras liv.

Om jag någon gång läser vidare till legitimerad terapeut känns det som om narrativ terapi borde bli min inriktning. Vilken drömkombination; terapi och författande i ett.

Min syster frågade mig en gång; om ditt liv skulle filmatiseras, vilken skådespelare skulle spela dig då? Jag svarade Julia Roberts. Jag är inte ett dugg lik henne utseendemässigt men hon skrattar så härligt. Rakt ut, som en häst ungefär ni vet. Hämningslöst. Det gillar jag. Så vill jag se mig själv.

Hur vill du se dig själv? Vem vill du ska spela dig i en film och varför inte bara prova att spela honom/henne? Prova. Se vad som händer. Du kanske skriver om historien, du kanske får ett helt annat slut. Just det. Spännande? Eller skrämmande?

Dialog och boktips

Sitter med en ny runda av manusgenomgång och fastnar i olika dialoger. På socialtjänsten, mellan klienter och socialsekreterare, en stolt och skamsen anhörig, en enerverande kollega, ett barn och en vuxen.

Jag vänder och vrider. Rätt och fel? Ta bort eller lägga till?

Passar det bättre med en lång tystnad och hur kan jag gestalta den och samtidigt få med något som säger något om relationen eller personerna?
Bör jag återge hela samtalet eller istället sammanfatta för att snabbt komma till en nyckelreplik?
Vilken känsla vill jag förmedla?
Jag har läst på och gått kurser. Jag har studerat erfarna författare och har hyfsat bra koll på vilka olika sätt man kan skriva saker på men när det kommer till att bestämma sig för något är jag för det mesta ändå Den Lilla Nybörjaren.

Varför dialog i en text? Dialog kan användas för att 1. spegla en relation, 2. gestalta en karaktär, 3. föra handlingen framåt, 4. förmedla en känsla osv.


Nyckelfrågorna blir därför:
Vad är syftet med dialogen? Först när jag vet det kan jag avgöra hur jag ska skriva den. Ibland kan själva dialogen eller vad som sägs vara underordnat hur och när det sägs.

När jag tänker bra dialog tänker jag osökt på Revolutionary Road av Richard Yates. Redan i de inledande kapitlen förstår man genom den fenomenala dialogen mycket av vad som utspelar sig under ytan.

Övning ger färdighet. Jag väljer att tro att även Yates övade en hel del innan han blev fenomenal.
Nu ska jag snart stänga skrivarlådan för idag och istället öva på att göra guacamole. Trevlig helg!

The criminal mind

Igår spekulerade jag i hur brottet med tårtan hade förberetts. Här kan ni läsa sanningen om  tårtkastaren, enligt henne själv. Se om ni kan lägga märke till hennes (o)medvetna cliffhanger.

En ledtråd: tänk seriemördare.

I skuggan av ett brott

Jimmie Åkesson har blivit tårtad. Stackarn. En kvinna gömde en tårta under sin kappa, slängde den (tårtan alltså) i ansiktet på en oförberedd sverigedemokratledare. Floff!

Som krimförfattare kan man inte låta bli att fascineras över brottslingen och hennes tillvägagångssätt. Hur växte detta fram i hennes sinne? Vilka tankar och känslor ledde henne fram till denna gärning? Om man tar krimgenrens fyra M: mördare, motiv, mordvapen och moment/tillfälle och tänker ur brottslingens perspektiv är "mördaren" kvinnan, momentet relativt lättillgänglig, motivet givet med tanke på Jimmies åsikter och partitillhörighet men "mordvapnet"... Hur föll valet på tårtan?

Okej. Vi har ett syfte; att "döda"/platta till/förnedra/markera/straffa. Vi tänker oss att det kan innebära ett visst avstånd till målet. Det behöver gå fort. Det ska vara lätt att gömma/bära/transportera.  Det ger oss diverse livsmedel alternativt kroppsvätskor. Ägg. Tomater. Tårta. Kiss. Bajs. Spya. Blod?

Känslorna de väcker är väldigt olika. Kiss eller bajs känns dramatiskt. Hög äckelfaktor. Hög förnedringsfaktor. En skvätt blod jämfört med en tårta? Blod är skräck, tårta är åtlöje. Vi har alla sett clowner på cirkus få en tårta i ansiktet. Det är kladdigt, förnedrande, skämmigt. Vi ska skratta och peka finger. En tårta... Bakade hon den själv eller köpte hon en? Var den dyr eller billig? Eller snattade hon den? Om hon bakade den, gjorde hon den med omsorg, med strössel, sprits och avancerade mönster? Hur valde hon smaker på lagren? Lät hon bli att tvätta händerna innan? Spottade hon i grädden?

Kvinnan valde alltså en tårta och polisen tog henne och säger att "något slags brott är det."Är hon nöjd med resultatet eller skäms hon?

Och sista frågan då: Skäms du, Jimmie?

Bästa krim

På Svenska deckarfestivalen i Sundsvall presenterades för några dagar sedan de nominerade till Årets bästa svenska kriminalroman 2013:

Christoffer Carlsson - Den osynlige mannen från Salem (Piratförlaget)
Arne Dahl - Blindbock (Albert Bonniers förlag)
Håkan Nesser - Levande och döda i Winsford (Albert Bonniers förlag)
Johan Theorin - Rörgast (Wahlström & Widstrand)
Katarina Wennstam - Stenhjärtat (Albert Bonniers förlag)

Till "The Martin Beck Award", alltså bästa utländska (men översatta till svenska) kriminalromaner, är dessa nominerade:

S. J. Bolton - Odödlig
Gillian Flynn - Gone Girl
Dror Mishani - Utsuddade spår
Jo Nesbø - Polis
Ferdinand von Schirach - Fallet Collini

Vilka böcker som blir årets bästa kriminalromaner blir klart lördagen den 23 november.

Ska man ge sig på en gissning (utan att ha hunnit läsa någon av kandidaterna) lägger jag en slant på Katarina Wennstam och Gillian Flynn, men av princip tycker jag att det är lite knepigt att tävla om "bästa" bok/berättelse och kanske speciellt i krimgenren. Undrar lite stillsamt hur de bedömer bidragen. Vem blev man mest rädd av? Vem var äckligast? Vem var klurigast? Vem var blodigast? Vem var sjukast? Vem bet jag ner flest naglar av att läsa? Vilken läste jag ut på kortast tid? Vilken gav mig mest mardrömmar? Vilken fick mig att längta efter fler?

Vilken är den bästa deckaren du har läst och varför? Jag tror att du kommer att komma fram till att det hade något att göra huruvida den fångade ditt intresse, gjorde dig berörd, fick dig att bry dig om hur det skulle gå, höll dig i sitt grepp, bjöd in dig till att lösa gåtan och sedan lämnade dig med en känsla av tomhet och en längtan efter mer.

Det ingen ser, del II

Det ingen läsare ser och inte heller ens familj, vänner och kollegor ser är allt det arbete som lagts ner bakom ett färdigt manus. Alla tusentals timmar som gått åt till att fundera på vilken slags klädsel en karaktär ska ha, vilket namn som passar bäst, om en viss replik ska komma före eller efter en viss handling, vilket väder det var i början på en scen och om det ska ha slutat regna nu eller regna än mer för att passa sinnesstämningen i scenen, om personen ska snusa eller röka, hur sjutton man beskriver hur en andedräkt kan smaka, hur en deprimerad person ska gestaltas (show, don´t tell) utan att det känns överdrivet och vad en detalj på en bildörr kallas eller hur en humoristisk sexscen på ett ålderdomshem kan gå till, hur en dialog kan skrivas om och bli rappare, mer hotfull. Hur ett lik kan vara vackert, hur man kan skriva om en avskyvärd skurk på ett sätt som istället gör att läsaren älskar den.

Som Ann Ljungberg har sagt om redigering att man ska göra det och göra det igen, tills man spyr.

När man skickar in sitt manus till förlag har man vridit och vänt på sin historia i vad som känns som hundra år. Man har fött det där barnet om och om igen utan bedövning (för lustgasen fanns bara tillgänglig i de första trettio sidorna) och skrikit och våndats och nu är man så less att man vill inte se åt det förbaskade kräket.

Föreställ dig: Du vänder dig bort, slickar dig om dina spruckna läppar, stryker bort svetten från kinderna, sluter ögonen. Kroppen domnar och du vill inte se, inte höra, inte känna något mer.

Då pickar någon dig på axeln och väser något i örat. Du vänder huvudet mot skepnaden bredvid dig och harklar ur dig:

"Va...?"
"Är det inte klart?"
"Ska jag göra det igen?"

Och verkligheten nickar:
"Ja", säger den och hånler.  "Tills du spyr."

Det ingen ser

Nej. Det är INTE titeln på min första "bok". Det är den näst vanligaste frågan efter "Jaså,  du skriver på en bok, vad handlar den om då?" och jag kommer ALDRIG att berätta vilken arbetstitel jag har kommit på. Sniket, tänker vissa men må så vara. Jag är inte beredd att ta risken att någon snor den. Det är så svårt att hitta en säljande titel som dessutom passar bokens innehåll och som inte redan är tagen.

Jag har skrivit på mitt manus sedan 2007 och länge hade jag en arbetstitel. Plötsligt en dag när jag satt och skrev hörde jag en låt där en fras passade som hand i handske med den centrala händelsen i min bok samtidigt som den speglar lite av miljön jag skriver om. Jag är så förrebasskat nöjd med den titeln och inget förlag i världen ska få ändra på det utan goda argument. (för den kommer ju att bli utgiven. Frågan är inte om utan när och av vem.)

Kvarstår gör kampen mellan förnuft och känsla. Förnuftet säger mig att redigera klart mitt nästan färdiga manus och skicka in till förlag som en länge efterlängtad julklapp till mig själv. Det är ju det enda rätta. Jag är ju så nära nu. Men känslorna säger nåt annat, nej de skriiiker: "Pssst.....Ulriiiiiikaaaaa... Sätt dig och skriv på uppföljaren, det är ju så mycket rooooligare."

Hur göra? Och varför välja?
Lösning: Om jag redigerar manus ett i två timmar får jag skriva på uppföljaren i en halvtimme.

"Jaså, du skriver på en uppföljare också. Vad heter den då?"

Jobevars, titeln är redan klar. Men. Tänker inte säga. Behövde ingen låt, den kom till mig ändå.  Vi kan kalla den "Näcken" för den har med vatten och nakenhet att göra.

Sjuklikt

I min bransch behövs kollegor, fikaraster och en smula humor och självironi om man ska få andrum i allt det svåra man hanterar dagarna i ända. Det har hänt att vi (läs behandlare) har roat oss med att spekulera i vilken psykisk åkomma vi själva skulle vara troliga att drabbas av om vi själva insjuknade. Jag har spekulerat i tvångssyndrom, narcissism och andra intressanta kategorier men på senare tid har jag tvingats inse att det sorgligt nog snarast skulle sluta i en synnerligen komplex och sorglig diagnos.

Alla som har sett "A beautiful mind" med Russel Crowe (han drabbas av paranoid schizofreni) vet hur smygande denna sjukdom kan komma att yttra sig, hur vanföreställningar är så verkliga att de inte går att skilja från verklighet och hur lätt det är att till en början förleda andra i sina övertygelser.

Tänk om jag bara tror att jag jobbar som socionom? Tänk om jag i själva verket är patienten? Tänk om jag när jag trott att jag bytt jobb istället blivit flyttad till en annan avdelning? Är denna blogg verklig? Tänk om siffran på antal besökare inte är verklig utan något jag skapat i min fantasi? Tänk om jag inte skrivit någon bok? Tänk om jag sitter som Jack Nicholson i "The Shining" och skriver samma rad om och om igen tills jag tar till yxan?

Tänk om rädslan för att vara paranoid är just det? Paranoia.
Hemska tanke.

Hörs sen. Måste logga ur nu.  Jag misstänker nämligen att någon försöker hacka sig in på bloggen och skriva konstiga inlägg för att förstöra min karriär.

Torka aldrig arslet utan papper

Nu är nomineringarna till årets Augustpris klara och det kan ni intresserade läsa mer om till exempel här.

Jag trodde verkligen att Jonas Gardell skulle bli nominerad för sin trilogi men det (spoilervarning) är han inte. Att ett sånt viktigt verk som setts och lästs och älskats av så många, som dessutom filmatiserats både för TV och i filmformat (och fungerat), inte ens blir nominerat är förbryllande. Skulle varit kul att höra hur snacket gick i juryn när det skulle tyckas och väljas. Hur många homofober sitter i juryn? Hur många upplevde ett starkt obehag av att läsa böckerna eller se filmen?

Vi människor har en naturlig instinkt att undvika obehag. Vi har också en tendens att förknippa obehag med inte bara det objekt eller situation som väckte obehaget, vi kan också associera till andra objekt och miljöer så att vi snabbare ska kunna uppmärksamma ett annalkande hot. Hur många känner ännu den där obehagskänslan när de hör Jonas Gardells namn nämnas? Hur många förknippar inte denne författare med allt annat än lustfyllda upplevelser?

Det skulle kunna vara så enkelt. Jonas/homo/sjukdom/äckel/obehag= bort, undvik, fly. Vi väljer en trevligare bok istället. En som får oss att må bra, slippa tänka på världens eländigheter.

De flesta patienter jag träffar säger samma sak på frågan om vad de har som mål med att gå i samtal: "Jag vill må bra." Jaha, säger jag. För att kunna må bra måste du vara beredd att må dåligt en stund till och stå ut med det. Är man inte det är det inte lönt. You can run but you can´t hide. Förr eller senare kommer det man sprungit ifrån ikapp. Ju längre man väntar desto större obehag.

Så ge Gardell ett fett pris. Mannen lider och har lidit, för oss. Jonas är Jesus. Jesus with a twist. Han har kommit på hur man ska hantera smärta; acceptera den och gå rakt igenom den. Gärna som Mora Träsk: klafs, klafs, svisch, svisch, klapp, klapp. Med tungan rätt i mun.

Åskådningar

Dagarna i ända får jag dem. Dilemman. Kval. Historier. Livsöden. Depressioner och ångest i en aldrig sinande ström. Och jag tänker att jag är så priviligerad. Det är en ynnest att få dessa förtroenden, att få dela en människas liv under ett ögonblick. Att få blicka in genom ett fönster innan det stängs igen och personen vandrar ut i verkligheten och livet och hanterar den. Jag är kurator till yrket, för er som inte fått med er det, och missförstå mig rätt när jag säger att mitt yrke är en aldrig sinande inspirationskälla.

Jag såg en film i helgen, "Side Effects". Den var spännande och hade en bra dramaturgisk tråd (nej, jag kan inte ens se en film längre utan att tänka dramaturgi). Det var en replik, en definition, som fastnade i mig:

"Depression är oförmågan att föreställa sig en framtid."

Tänk på den en stund. Och på att ångest i så fall skulle kunna förklaras som motsatsen; förmågan att föreställa sig en framtid. En framtid där allt kan gå åt skogen. En hotfull framtid. Sen tänker du lite på hur du hanterar den tanken och den känslan. Någonstans kommer du att hitta ett undvikandebeteende och där, mina vänner, däri ligger också anledningen till att problemet finns kvar.  Jag älskar att arbeta med ångest. Det är så påtagligt, så självklart och så fascinerande i sin komplexitet. Det ger mig också den största tillfredsställelsen när man lyckas hjälpa en människa hantera sin ångest, komma vidare, ta kommandot. Förstå. Hantera. Men det är inte alltid man lyckas leva som man lär.

När hotet närmar sig har vi människor i huvudsak tre strategier för att hantera situationen; kamp, flykt eller att spela död. Alla tre kan vara funktionella beroende på situation. Vissa använder sig av samtliga strategier men oftast brukar man kunna skönja en huvudstrategi. Huvudpersonen i min roman, Annie Ljung, har flykt som ständig strategi. Vilken tror du att du har?

Summerar september

Det blev en novell. Det blev en releasefest. Det blev en bokmässa. Releasefesten var som ett förspel om Bokmässan var själva akten. Novellen skrev jag klar på tåget ner till Göteborg och skickade i vanlig ordning in i sista minuten. I år är jag däremot mycket nöjd med mitt bidrag och om inte Umeå vill ha den kommer jag att försöka sälja den till något magasin. Jag har en hög noveller som har legat till sig nu, det kanske är dags att dryga ut höstkassan lite.

Vad ska man tänka på när man skickar in noveller?  Jo, tajming förstås. Gärna ha ett halvårs framförhållning, eftersom tidningarna redan lagt agendan för många nummer framåt. Läsa på om vilka slags noveller de publicerar, vilken läsekretsen är. Maila fictionschefen och fråga om format.
Jag fick några enkla förhållningsregler en gång när jag hörde av mig till en svensk tidning för damer. "Skriv inget om husdjur som dör, sjukdomar eller rollatorer. Det gillar inte våra läsare." Så jag skrev en med lite snusk. Tantsnusk. Den var för "ekivok" för Hemmets Journal. Ja ja, stackars läsare.

Och så Bokmässan. Ingen höjdare i år tyvärr. Temat var Rumänien och jag kan inte erinra mig att jag läst något av en rumänsk författare i detta livet. Det närmsta Rumänien jag kommit är genom att läsa Bram Stokers Dracula och Stoker var irländare.

Sprang på Amanda Hellberg, som är aktuell med Snögloben (Maja Grå-serien). Hon är alltid lika gullig. Det är så trevligt när författare tar sig tid att byta några ord trots att det slits och dras i dem, böcker ska signeras och bilder ska tas. Krockade i vimlet med Martin Melin (och nej, det var helt oplanerat faktiskt), hälsade på Nina Larsdotter Lööw och förlagstjejerna, köpte en av deras böcker, inspekterade deras fina monter och önskade lycka till. Det går bra för Nina nu och nästa år är jag övertygad om att LITET Förlags monter är betydligt större än så.

På tåget hem hände något lustigt. Tåget var fjorton vagnar långt och nog sjutton hamnade jag bredvid samma författare som jag delade säte med förra året; söta journalisten Johanna Schreiber som är aktuell med "Carlstensveckan", en ungdomsroman. Vad är oddsen för det? Då, 2012,  var hon mitt i arbetet med sin debut och nu skriver hon redan på uppföljaren. Ända sedan vi bytte mailadresser då på tåget förra året har hon peppat mig i skrivprocessen. Amanda Hellberg har också kommit med goda råd. De som förblir jordnära trots framgång, de som ser den lilla människan - det är så man blir framgångsrik i längden vill jag tro.