Dagarna i ända får jag dem. Dilemman. Kval. Historier. Livsöden. Depressioner och ångest i en aldrig sinande ström. Och jag tänker att jag är så priviligerad. Det är en ynnest att få dessa förtroenden, att få dela en människas liv under ett ögonblick. Att få blicka in genom ett fönster innan det stängs igen och personen vandrar ut i verkligheten och livet och hanterar den. Jag är kurator till yrket, för er som inte fått med er det, och missförstå mig rätt när jag säger att mitt yrke är en aldrig sinande inspirationskälla.
Jag såg en film i helgen, "Side Effects". Den var spännande och hade en bra dramaturgisk tråd (nej, jag kan inte ens se en film längre utan att tänka dramaturgi). Det var en replik, en definition, som fastnade i mig:
"Depression är oförmågan att föreställa sig en framtid."
Tänk på den en stund. Och på att ångest i så fall skulle kunna förklaras som motsatsen; förmågan att föreställa sig en framtid. En framtid där allt kan gå åt skogen. En hotfull framtid. Sen tänker du lite på hur du hanterar den tanken och den känslan. Någonstans kommer du att hitta ett undvikandebeteende och där, mina vänner, däri ligger också anledningen till att problemet finns kvar. Jag älskar att arbeta med ångest. Det är så påtagligt, så självklart och så fascinerande i sin komplexitet. Det ger mig också den största tillfredsställelsen när man lyckas hjälpa en människa hantera sin ångest, komma vidare, ta kommandot. Förstå. Hantera. Men det är inte alltid man lyckas leva som man lär.
När hotet närmar sig har vi människor i huvudsak tre strategier för att hantera situationen; kamp, flykt eller att spela död. Alla tre kan vara funktionella beroende på situation. Vissa använder sig av samtliga strategier men oftast brukar man kunna skönja en huvudstrategi. Huvudpersonen i min roman, Annie Ljung, har flykt som ständig strategi. Vilken tror du att du har?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar