I min bransch behövs kollegor, fikaraster och en smula humor och självironi om man ska få andrum i allt det svåra man hanterar dagarna i ända. Det har hänt att vi (läs behandlare) har roat oss med att spekulera i vilken psykisk åkomma vi själva skulle vara troliga att drabbas av om vi själva insjuknade. Jag har spekulerat i tvångssyndrom, narcissism och andra intressanta kategorier men på senare tid har jag tvingats inse att det sorgligt nog snarast skulle sluta i en synnerligen komplex och sorglig diagnos.
Alla som har sett "A beautiful mind" med Russel Crowe (han drabbas av paranoid schizofreni) vet hur smygande denna sjukdom kan komma att yttra sig, hur vanföreställningar är så verkliga att de inte går att skilja från verklighet och hur lätt det är att till en början förleda andra i sina övertygelser.
Tänk om jag bara tror att jag jobbar som socionom? Tänk om jag i själva verket är patienten? Tänk om jag när jag trott att jag bytt jobb istället blivit flyttad till en annan avdelning? Är denna blogg verklig? Tänk om siffran på antal besökare
inte är verklig utan något jag skapat i min fantasi? Tänk om jag inte skrivit någon bok? Tänk om jag sitter som Jack Nicholson i "The Shining" och skriver samma rad om och om igen tills jag tar till yxan?
Tänk om rädslan för att vara paranoid är just det? Paranoia.
Hemska tanke.
Hörs sen. Måste logga ur nu. Jag misstänker nämligen att någon försöker hacka sig in på bloggen och skriva konstiga inlägg för att förstöra min karriär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar