Personlig challenge

Challenge. Temat i min andra bok. Och överallt, på instagram och internet. Det var #icebucketchallenge och #metoo nu senast #womensupportingwomen.
Utmaningar och människor som gör stora och små bragder.

Vi älskar att läsa historier om mod. Vi älskar filmer om hjältar. Vem är din hjälte? Är du din egen hjälte? Vågar du göra det du drömmer om, det du önskar och vill?

"Jag skulle vilja skriva en bok men jag har ingen fantasi."
"Jag fattar inte hur du gör för att komma på en hel bok, jag som inte ens kan komma på vad vi ska äta till middag."

Nej, så kan det vara. Du kanske inte ska skriva en bok, just det kanske inte är din grej. Man måste verkligen inte skriva böcker, tro mig. Det är inte för alla. Det är ensamt,  repetitivt och många gånger inte alls så mysigt som det verkar.

Men du kanske drömmer om att byta jobb? Eller resa någonstans? Du kanske vill skaffa hund, eller köpa ett hus på landet, eller skilja dig. I jobbet som terapeut får jag ta del av folks innersta drömmar och jag förvånas över hur många som inte vågar ta ett steg i den riktning de vill.
Av rädsla, oftast. Ekonomiska hinder eller andra faktorer spelar förstås in ofta men långt ifrån alltid.

Jag får ibland höra att jag är modig, senast nu i juni när jag sade upp mig från mitt dayjob.
Vad ska du göra nu? Bara skriva? Ja, till en början. Bok två måste blir klar i höst. Men sen, då behöver jag söka mig ett jobb. Oklart hur lätt eller svårt det blir men det får man ta när det kommer. Det brukar ju gå bra till slut. Man ska bara ångra det man inte gjorde.

Om du är olycklig där du är nu. Om du vill ha en förändring.Så börja skriva på den där boken. Skicka in ditt manus till förlag. Eller skriv det där mailet. Skicka in den där ansökan. Lägg ett bud på det där huset, eller sök ett nytt jobb, säg upp dig. Be det där spanat om en dejt. Skilj dig.
Går du och funderar på om du ska våga göra något?
Om det är något viktigt kommer det inte utan ansträngning. Du måste utanför din komfortzon, riskera något. Hoppa, utan garantier för var du landar.
Challenge = utmaning. Ut-maning.

#personalchallenge ... accepted?

Innan kognitiv beteendeterapi gick samman KBT) fanns två spår; kognitiv terapi, dvs att man börjar med att jobba med sitt tankesätt (K). Beteendeterapeuterna trodde på att förändra genom sina beteendemönster.

Jag tror personligen inte på att fokusera på att tänka sig till en förändring. Risken finns att man fastnar i en lång motargumentation med sin själv och där vinner oftast skeptikern. Jag är mer B-benägen, dvs att prova saker och därigenom överbevisa sin inre skeptiker om att det faktiskt gick bra.
Friskt vågat, hälften vunnet liksom.

Kanske därför jag älskar Nike´s logo: "Just do it"  och så swosh-figuren.
Kör ba´. Chocka dig själv, inspirera någon. Gör något modigt. För tänkt på det har du väl gjort länge nog nu?

Theme song

När jag startade den här bloggen var ambitionen att skriva både om mitt yrke som socionom och terapeut men framför allt om skrivandets vedermödor. Vissa läser bloggen för det ena och några för det andra. Jag skriver om de teman som känns angelägna. Idag, när jag satt och redigerade min text och samtidigt dog rastlöshetsdöden kom jag att tänka på hur viktig musiken är för mig för att motivera mig. Att jag har en theme song för det jag gör. Eller bara slår på nån låt jag kan vråla lite till. Eller en viss låt för att skriva en viss scen.

Jag behöver väl knappats förklara vad en theme song är. Men jag tänker inte bara på trudelutten man förknippar med en film eller något annat särskilt utan för hela ens liv. Alla som såg serien Ally McBeal minns säkert att hennes chef använde en särskild sång ("My first, my last, my everything" med Barry White) för att komma i rätt stämning inför något. Gärna med en liten peppdans till.

Det funkar med böcker också. När jag skrev Rovhjärta hade jag en särskild låt i huvudet som fick vara som en slags fond för vad boken skulle handla om. Den är en gammal låt nu men just innan jag fick det där mailet om att The Karin Linge Nordh ville anta min bok hörde jag den låten. Hade inte hört den på år och dag och så plötsligt. Jag minns att jag tänkte att det här, det måste betyda nåt. Trams, bara slump säger vissa. Kanske, kanske inte.

Hur som helst. Musik är viktigt för oss. Forskning visar att vi presterar bättre om vi rätt takt i öronen, en som får oss att go the extra mile. Precis som dofter ofta är kopplade till starka minnen har vi inte sällan en låt vi kopplar till en viss händelse i våra liv. Fester, konserter, en tryckare med kärleken.  På hockeymatcherna hemma i Kramfors hade spelarna en egen låt som spelades när de gjorde mål.
Och i lumpen fick grabbarna tralla i takt för att orka gå de där milen.

Har du någon theme song för ditt liv? Om du inte redan har en theme song så se till att skaffa dig en. Och har du det så tipsa gärna i kommentarerna.
Tipsa även om du vill att jag skriver om något särskilt tema.

Här har ni mina låttips om man behöver lite pepp i sitt liv:

We weren't born to follow (Bon Jovi)
Vem e som oss (Anis Don Demina)
Here I go again (Whitesnake)
This Girl Is On Fire (Alicia Keys)
Fire (Scooter)
Lola Montez (Volbeat)

Rövardotter

Vilket är ditt rätta element? Jord, vind, eld, eller vatten?
Kan man vara alla fyra? Isåfall är jag det.
Det var en tanke som kom till mig när jag för någon vecka sedan stod på toppen av Slåttdalsberget och blickade ut över havet, ut över världsarvet Höga Kusten, medan mina två barn skuttade runt på stenarna.

Det var något särskilt där uppe. Folk hejade på varandra, log, av glädje och samförstånd. Vi hade något gemensamt, alla hade vi gått en lång sträcka genom en trolsk skog förbi tusenåriga klapperstensfält för att till slut nå fram till en bergstopp som klyvts mitt itu av väldiga naturkrafter.

Känslan var på ett sätt lik den jag fick när jag befann mig på Irlands västkust, på en hästrygg, i vild galopp på en milsvid strand med havet piskande till höger och sanddyner som hävde sig över oss till vänster. I fjärran ute på en udde tornade en gammal borg och himlen var regntung, och inåt land skymtade gröna kullar och fårhagar. Tårarna rann i vinden, jag höll i mig i sadeln och kände hästens kropp under mig. Hovarna mot sanden, som hjärtslag.
Det var som taget ur en film.
Dör jag nu dör jag lycklig, tänkte jag då.
Och på berget.

Har du begravt händerna i mossa, eller druckit vatten direkt ur en bäck i skogen?
Har du blickat ut över ett hav eller ett bergsmassiv och lyssnat på tystnaden?

På vägen tillbaka till civilisationen nynnade jag på rövarnas låt ur Ronja Rövardotter, den som filmen inleds med. Halvvägs på stigen öppnade sig en glänta till vad som såg ut att vara en myr och där stannade vi, jag och mitt sällskap och sjöng högt, rakt ut över myren så att rumpnissarna häpnade i sina hålor.

Är man Rövardotter så är man. Och det är en regnig sommar vi har. Perfekt för att skriva böcker. Och läsa.

Boktips: "Ödesmark" av Stina Jackson och "Händelser vid vatten" av Kerstin Ekman.

Isn´t it ironic

Minns ni den där gamla låten med Alanis Morisette?


It´s like rain on your wedding day
It´s a free ride when you already paid
(...)
It´s a traffic jam when you´re already late
(...)
He waited his whole damn life to take that flight
and as the plane crashed down he thought well, isn´t this nice




It´s a black fly in your Chardonnay, it´s Covid- 19 när du efter tio års strävan äntligen fått förlagskontrakt.


Det händer saker överallt nu och vi kan bara gilla läget. Acceptera det man inte kan förändra.
Joråsåatte. Rovhjärta kommer, men inte i år.


Och jordgubben blev köpt av Bonnier Books. Så nu är man en del av familjen Bonnier och det ska bli oerhört spännande att se vad detta blir. Ingen vet hur världen ser ut om ett år, jag kan bara redigera på och skriva en till och en till.


För jag är en romantiker och jag tror att allt som  händer har en mening. Det som först känns som en motgång kan bli ens största lyckokast.


"Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det som är själva grejen."


Redigering pågår alltså. Jag har ett fint team runt mig som hejar på och har jag väntat i tio år kan jag vänta ett tag till för den som väntar på något gott väntar aldrig för länge och yadayada.

Ännu en milstolpe

Fick härom dagen meddelande från mitt förlag att boken nu går att hitta på Adlibris och Bokus.
Därmed är både titel och bokomslag officiellt och jag får äntligen dela det med omvärlden.
Så här ser det ut om man söker på adlibris:

Fin va?

Titeln är den fjärde jag värkte fram, de tidigare tre hann knyckas av andra författare. Det är ju först till kvarn som gäller, så det fick man bar tugga i sig. Jag är så glad att både mitt förlag och min agent på Ahlander Agency älskade titeln, för om någon velat få mig att ändra hade det blivit svårt att släppa. Och ännu gladare att ingen hann knipa den före mig förstås.

Mitt efternamn gör sig precis så fint på omslaget som jag hade i åtanke när jag för tio år sedan bytte efternamn. Varför byta namn, kan man undra. Jag har bara en enda förklaring och det är att jag tyckte att mitt flicknamn Nordin inte kändes rätt. När jag berättade för bekanta att jag bytt namn och varför var det många ögonbryn som höjdes och många skrattade säkert gott åt denna galenskap.
Hur som helst sitter det där namnet där nu och det känns så rätt och så underbart.

Nu pågår redigeringsarbetet några månader och sedan ska det bli inläsning för ljudbok. Har ni några förslag på lämpliga inläsare som ni skulle vilja höra läsa in en norrländsk deckare med en kvinnlig huvudperson? Vilken röst tänker ni på?

Textkritik och framtidsvisioner

Jag har fått en redaktör nu. Ett namn jag kände igen och blev mäkta nöjd över. I februari kommer hon att sätta tänderna i mitt manus och sen väntar väl tusen rättningar per sida ungefär. Som en hök som ser allt. Alla fel och brister. Det är en ynnest att ha. En Y.N.N.E.S.T.

Hon skrev själv på sin blogg att en viktig skillnad mellan dem som blir utgiven och inte är förmågan att ta till sig av kritik. Att se självkritiskt på sig själv och sitt verk. Att förstå att det alltid kan göras bättre. Alltid.

Den lektör jag anlitade för ett par år sedan och de testläsare jag har haft har gett mig ovärderlig erfarenhet och hård hud. De har fått mig att zooma ut och identifiera mina darlings, vänt och vridit på alla stenar.

En annan sak som skiljer dem som blir utgivna från övriga är väl att vi reser oss igen oavsett refuseringar och avslag. Envist skuttar man upp igen, kanske lätt knockad men aldrig utslagen.
Tänk sen när de första bokrecensionerna kommer. Huvva...  (för er som inte vet är detta inte felstavad huvudbonad utan norrländsk dialekt för usch)

Det är min första, min debut. Man är aldrig bäst i början. Tvåan är alltid mycket mera press. Ändå vore det så skönt om den faktiskt går hem hos läsarna. Ger mersmak. Tur man delar ansvaret med både förläggare och redaktör som kan ta åt sig både äran men också lilla skämskudden om vi inte får till det nurå.

Min agent har blicken mot utlandet och i höst vet vi hur min lilla mordhistoria tas emot i andra länder. Det är också en märklig känsla att tänka tanken att min hembygd kan bli läst av tyskar och engelsmän. Jag försöker föreställa mig hur de bokar en flygbiljett till Sverige för att gå på vandring i bokens spår. Dricka whisky från Box i Marieberg, våga smaka surströmming och åka båt på den trolska Ångermanälven.

Kramfors och Höga Kusten - det nya Fjällbacka. Visst vore det väl fint att sätta Ådalen på deckarkartan?

Ett före och ett efter

Idag gick jag en power walk och istället för musik satte jag igång en skrivarpodd i öronen. Samma podd som jag lyssnat på under Så. Många. Promenader genom åren;
"Skriv en bestseller- eller en annan bok", med Ninni Schulman och Caroline Eriksson.
Lyssna på den om du är en skrivande person. Den har allt!

Jag har skrattat och gråtit (när Ninni berättade om att hennes pappa gått bort) och sugit åt mig som en svamp om allt som har med skrivande att göra. Och hoppats. Och skrivit. Skrivit och skrivit om, ni vet.

En annan podd jag följt och drömt till är "Debutera eller dö", med Nina de Geer och Johanna Devaliant. Debutera...

Mitt i steget stannade jag och log för mig själv. För det slog mig plötsligt att nu är jag där. På andra sidan.

Det finns ett före och ett efter. Före, när man gick där och kände sig som flickan med näsan mot rutan, betraktande festen där inne. Imman på glaset, av avund och längtan.

Nu är jag en av dem där inne, som skålar och sjunger, av glädje att äntligen (tänk, äntligen) befinna sig på rätt sida av glaset.

Som jag kommer att njuta av det här året som ligger framför mig. Som jag kommer att skratta och gråta och skåla. Åt varje litet gryn av den värld jag träder in i. Det må låta högtidligt och det är precis vad det är för mig.  Som Kulla-Gulla när hon provade en klänning och dansade framför en spegel, såg framför sig hur hennes fattighjonspaltor för ett ögonblick blev till det finaste siden. Inte visste hon då att hon faktiskt var en herrskapsfröken. Då var hon ännu bara en piga som drömde om ett bättre liv. Kulla-Gulla blev Gunilla Beatrice Fredrike Sylvester och fick en hel herrgård till sist och en Tomas Torpare.

Jag kommer alltid att vara den där Kulla-Gulla, oavsett sidenklänningar.  Hon som stod med näsan mot rutan och tittade in i en herrgård. Oavsett var livet för mig.
Ett före och ett efter, ja. Men det är just allt mitt före som nu gett mig mitt efter.
Gott Nytt År, 2020, I am all yours.

Om och om igen

Jag redigerar. Skriver nytt, tar bort, byter ordning på kapitel. Byter namn på vissa karaktärer.

Om och om igen.
Innan jul är första deadline på dessa första ändringar.
Sen blir det ett varv till.
Och ännu ett.

Är du inte less, frågade en kollega härom dagen.
Jo, sa jag.
Eller nej. Jag älskar ju min historia. Jag blir aldrig less.
Nu har jag professionellt stöd dessutom.
Inte kan jag ledsna ur nu, det är ju nu det roliga börjar.
Nu får jag vältra mig i texten och ändra och fixa så mycket jag orkar.
Sen, när boken ska gå till tryck och jag inte får röra mer, det är då det blir läskigt.

Den kommer ut i början på september. Jag kommer garanterat att vara både less, lycklig och livrädd.
Det påminner väldigt mycket om att föda barn det här, känner jag. Minus smärtan då förstås.

Det här huvve

... är som en uppdämd damm, sprickfärdig av historier som nu rusar utför som en vårflod. Uppföljaren ska börja grunnas på och jag hade en som jag tänkt på i några år och som var i princip klar i huvudet och påbörjad i datorn men nu klämde sig en annan emellan och vill också ta form.

Nu är jag nästan lite rädd att jag inte ska hinna få ur mig alla innan ... ja vadå?

Jag har väntat i tio år på den här chansen. Nu har jag tagit tjänstledigt, på halvtid från och med nyår. För att jag kan och för att jag äntligen har råd att ägna mig åt det jag allra helst vill. Nu, inte sen.

Blev senast igår påmind om livets brutala verklighet och att vi tror att vi kan bestämma hur det ska bli och att vi på något sätt nog tar för givet att vi får en dag till. Vi gör planer och räknar med att och utgår ifrån och så där. Medan allt vi har att röra oss med är just nu.

Så gör det bästa av just nu. Vänta inte, skjut inte upp. Våga göra något du drömt om. Följ en känsla.

För det är väl kanske så enkelt som att:
"Everything you've ever wanted is on the other side of fear."

Omslag och inläsare

Nu är redigeringsperioden inledd och jag har fått några kommentarer och förslag på ändringar som jag ska sätta tänderna i. Vetskapen om att jag nu har proffs bakom mig som guidar mig rätt och hjälper mig avgöra vad som inte behövs eller ska byggas ut är obeskrivlig. Jag är inte ensam utan i gott, professionellt sällskap från och med nu.

Nu kluras det också på layout till omslag och en formgivare ska kopplas in och jobba fram förslag. Jag funderar på inläsare till ljudboksversionen och tänker på baksidestext och typsnitt och ja, massor av roliga detaljer som man avundsjukt läst om i andra författares bloggar och reportage genom åren.

Njut av varje sekund sade en kollega härom dagen.

Som den där kusken sjöng när Lisabet i Madicken tjuvåkte därbak:
"Nu ska Andersson ha livat, här ska livet levas skönt.
Här ska jävlaranamma dansas polka, här ska börja firas jul."

(Ja, den handlade en del om brännvin också men jag klippte bort spriten och lade ihop essensen.)

oops

Det är som flaskpost ungefär...

Har bloggat i några år nu men upptäckte precis att jag inte får en notis om när någon kommenterat mina blogginlägg och inväntar min accept för publicering. Ha. Sorry alla läsare som kommenterat genom åren, era fina synpunkter och tankar har legat gömda för mig och omvärlden men NU är de godkända och publicerade. Förlåt...

Hoppas ni är kvar och läser för nu bär det ju iväg!
"To infinity, and beyond"