Ångest, smärta och filmtips

Även om filmer har en tendens att överdriva saker och ting för effektens skull vågar jag, efter mina år som kurator inom psykiatrin, påstå att det många gånger är precis så illa som det är på film. Man tror bara inte att det är sant.

Ångest är källan till många svårbegripliga beteenden. Ångest är egentligen inget annat än en fysiologisk respons på ett upplevt hot. Kroppen gör sig förberedd för kamp, flykt eller frysning/att spela död. Det vi i kroppen känner är en mobilisering av kroppens funktioner för att hantera hotet, att överleva. Det är när vi inte förstår vari hotet ligger (eller ens att det finns ett hot någonstans i vår närhet) som vi blir skrämda över det som händer i oss. Smärta eller olust är vi människor byggda för att undvika och när det känns obehagligt gör vi allt vi kan för att komma undan. Känslan blir oss ibland övermäktig.

Jag har träffat personer som super tills de blöder invärtes, som slår sig själva, som skär sig, hoppar från höga höjder för att bryta sina ben, som kör sin bil jättefort för att det känns bättre att känna dödsrädsla än att känna ångest. Jag har mött personer som väljer en hobby eller en idrott som gör att de blir hårt åtgångna och skadar sig utan att bli ifrågasatta på det sätt som en som uppenbart skär sig själv i armarna kan bli.

Känner du igen dig själv eller någon annan? Om även föregående inlägg stämmer kan du ha med en emotionellt instabil personlighetsstörning att göra. Det kan te sig som att man är med i en film som man inte minns början på och inte ser slutet på.

I "Girl Interrupted" skildrar Winona Ryder det bra. Fler filmtips hittar du här.