Förra året var jag på en slags workshop om författande. Den hölls i Göteborg, på söndagen samma helg som Bokmässan. Det var riktat till alla oss som bär på författardrömmar och gav vägledning till hur man på bästa sätt kan optimera chanserna att lyckas. Olika föreläsare berättade om skrivande, det var paneldiskussioner med författare och skrivcoacher, tidningen SKRIVA gjorde reklam för sitt magasin (otroligt bra magasin för övrigt), det var frågestund och berättarglädje.
Sören Bondesson (författare, coach, lärare) berättade att förlagen lägger i princip alla manus i tre högar. Brahögen, kanskehögen och skräphögen. Skräphögen är papperskorgen, som ni förstår, och det är där de allra flesta hamnar. Varför? Okunskap. Ni skulle ha hört alla konstiga frågor. Alla "banala" frågor.
Mäh. Vem tror du att du är? tänker en och annan nu. Jo, lugn bara, det kan förklaras. Det är inte så illa som det låter.
Många av de frågor som ställdes var på en väldigt låg nivå:
"Hur många sidor ska ett manus vara?"
"Vilket typsnitt ska jag skriva i?"
"Vilka förlag ska jag skicka till?"
"Hur skriver man en deckare?"
osv.
Det blev tydligt att jag faktiskt var hyfsat påläst, att jag kunde mer om branschen och om skrivande än vad jag själv trott. Ovärderligt. Så läs på. Gör din research. Se till att du vet så mycket du kan om typsnitt, uppbyggnad, marginaler, följebrev, dramaturgi, gestaltning, miljöbeskrivningar och dialog som du bara kan. Läs på först och skriv sen. Det kan vara skillnaden mellan kontrakt och papperskorg.
#Januari 2014:
("Hej Ulrika, jag ringer från Bonniers. Vi har läst ditt manus nu. Jättesnyggt och bra. Vilken research, vilket följebrev, vilket jobb du har lagt ner. Men du... den här storyn suger faktiskt. Tack för visat intresse i alla fall. Nu har vi fyrahundra sidor att torka oss i arslet med åtminstone.")#
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar