Cogito, ergo sum

Vi tänker, alltså finns vi. Och vi är vad vi tänker. Vi är som vi tänker.

När jag hämtar barnen på förskolan brukar jag passa på att fråga hur dagen varit. Tvååringen svarar alltid samma sak; "bja". Jag tror verkligen att hon bara har bja dagar för hon verkar alltid vara på bra humör på förskolan. Storebror däremot har alla slags dagar. Idag blev jag vittne till hur han blev omkulldragen av en jämnårig, precis när jag kom för att hämta. Han blev ledsen förstås men det redde ut sig. När vi åkte hem frågade jag som vanligt hur dagen hade varit och han svarade att den hade varit bra om det inte varit för att han åkte i backen där på slutet. Jag kommenterade att man kan välja om man vill minnas dagen som bra eller dålig och att det kanske blir lite tokigt att minnas dagen som dålig om många bra saker hände och bara en dålig. Grabben höll med om det.

Någon timme efter hemkomst ringer telefonen och en förskolefröken vill kolla ifall sonen möjligen berättat att han blivit biten i axeln av en kompis? Efter avslutat samtal visar sonen upp sin axel och där syns ett tydligt, blårött tandradsavtryck. Otäckt. Måste ha varit en mycket plågsam upplevelse. Drog mig till minnes att sonen mindes dagen som bra, bortsett från vurpan. Hade han blivit rädd? Var det läskigt? Gjorde det ont? Jodå, sa sonen men han var glad över att han inte bet tillbaka. Och ja, det är däri det ligger. Hur vi väljer att se på våra dagar och stunder. Att vi alltid har ett val, att det istället handlar om att välja inställning. Att det som ser ut som en motgång kan vändas till en medgång.

Jag använder ibland skrivövningar i mitt arbete. Patienterna får göra omskrivningar, målformuleringar, självbildsövningar, mirakelövningar. Det ligger en märkligt kraft i det skrivna, det vi ser på pränt. En tanke på ett papper blir så mycket mer än bara en tanke. För en tanke är bara det, en tanke. Ändå har de total makt över oss.

Bja eller dålig dag? Det är måndag. Jag har varken blivit biten i axeln eller knuffad i gruset.
Jag väljer bja.