Detaljerna. Jag har alltid haft en känsla för dem. Kanske är det för att jag varit mer upptagen av att betrakta andra än av att beskåda mig själv. Jag brukar påstå att de jag känner är lik någon, eftersom jag alltid tycker mig se drag eller rörelsemönster som liknar någon annan. Oftast håller folk med, ibland motvilligt men ändå.
Detaljerna. Det är en tillgång i mitt arbete att minnas dem jag mött. Deras ansikten, en beskrivning, en känsla. När jag återkopplar till något de sagt vid vårt senaste samtal känner människan sig sedd, bekräftad. Lyssnad på. Att det de säger haft betydelse. "Det känns som om du bryr dig", säger de. Och allt är vunnet.
Vi kan säga många saker men det enda vi vill är att bli sedda. Att vår dag inte gått obemärkt förbi, att ha spelat någon roll. Oavsett vad vi tror är grejen inte att vi har fått något, utan att vi har fått ge.
”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer. Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.”
Ur ”Gläntan” av Tomas Tranströmer
Alla har vi en glänta inom oss och den sjuder av liv. Den finns där, redo att upptäckas för den som ser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar