Hösten är här och den har aldrig varit ett bekymmer för mig. Mörkret, de gulnande löven, lukten av morgonfrost, andedräkten som fuktar den nyinköpta halsduken, nej det gör ingenting. Hösten är skrivandets tid. Finns det något angenämare än att tända sina ljus och vira in sig i favoritfilten, dricka en kopp te (Earl Grey med honung) och låta fingrarna gå loss på tangentbordet?
Sommaren blev inte vad jag tänkt mig. Jag läste färre böcker, skrev färre ord, reste mindre och gick ner i vikt istället för upp, som man annars brukar om sommaren. Men jag skrattade mer, jag kände mer, jag såg fler solnedgångar och lekte mer. Det blir vad man gör det till, sägs det, och det var väl vad jag gjorde.
Om man har förväntningar inför sommaren så har jag desto högre förväntningar på hösten. Jag har avgett löften till mig själv och temat i dessa löften är mod. Mod att våga chansa, att våga blunda och hoppa. Mod att följa sitt hjärta och mod att släppa taget om tryggheten. När jag åker på Bokmässan i september har jag lovat mig själv att manuset ska ha gått iväg till tre förlag. Oavsett. Bära eller brista, bättre lyss till den sträng som brast och den som aldrig varit rädd har inte levt.
Det är väl som när man bestämmer sig för att skaffa barn. Man känner sig aldrig riktigt redo, man får bara göra det. Eller som med hösten. Man är aldrig riktigt redo, tycker alltid att det var nåt man inte hann.
Men den kommer, oavsett hur vi ber. Så man öppnar upp fönstret och släpper in kylan, klär sig för väder och tar ett djupt andetag.
Jag skriver och skriver men ingen säger det bättre än Winnerbäck;
"Persiennerna dras ner, det mörknar och jag ber:
Låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer.
En nattlig promenad i en höstmörk stad;
jag kan inte önska mig nåt mer."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar