Jag har haft en bild i huvudet, eller nej mer som en film, som gått på repeat i min drömska hjärna under några år. Där har lilla jag huvudrollen i filmen om Det Stora Genombrottet. Det börjar med scenen när en ung kvinna (a k a den drömmande författarwannaben) postar ett mycket tjockt kuvert och sedan går hem till sitt ostädade hus och sina skrikande barn. Livet pågår medan kvinnan/mamman/desperata hemmafrun drömmer om att få sin livsdröm uppfylld, att byta vällingflaskor mot champagneglas.
I nästa scen står den trötta kvinnan och bakar en kaka eller vattnar blommor eller gör något annat högst ordinärt och uppgivet. Telefonen ringer. Wannabe-tjejen stryker ett hårstrå ur pannan, lyfter luren och intet ont anande (nu hörs stegrande musik i bakgrunden) säger hon hallå till det nya, spännande väntande livet med bokkontrakt, releasefester, intervjuer och deadlines. Kvinnan lägger på luren och sedan kommer primalskriket, innan hon kastar diskhandskarna och förklädet och rusar ett ärevarv runt huset.
Först var det tänkt att hon springer naken runt huset men jag har strukit den scenen. Nu sparkar hon ystert av sig skorna bara.
Så. Var det tänkt. I den ordningen.
Nu blev det annorlunda. Nu kommer en inbjudan till annans releasefest, det jag trodde skulle komma efter att man åtminstone gett ut en bok själv. Sen kom en begäran om manus. Hela. Nu på en gång. Och bakgrundsmusiken? Tänk Psycho.
Jag känner mig som den där dumskallen i främsta vagnen i nöjesfältets nyaste berg-och-dalbana, hen som ler ända tills hen inser att hen sitter fastspänd utan möjlighet att ta sig loss och att vagnarna har börjat klättra mot toppen.
Händerna i luften?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar