Att inse sina begränsningar

Denna vecka har jag börjat på ett ny arbetsplats. Det är en privat vårdgivare och jag träffar primärvårdspatienter som på ett eller annat sätt är i behov av samtal p g a psykisk ohälsa. Jag har inte haft den sortens arbete sedan 2011 då jag gick hem på föräldraledighet. Jag var less då, ordentligt less. Less på grund av att arbetsplatsen befann sig i en brytpunkt där mycket var ovisst men framför allt less på grund av att arbetet med att hjälpa andra, människor som många gånger befann sig nära döden, när jag själv bar på ett nytt liv blev en alltför stor kontrast vilket gjorde att jag inte kände mig särskilt bra på mitt jobb. Säkert märktes detta inte lika mycket för patienterna, det var nog snarare jag som led mest av det.

Nu, två år senare, när jag haft ynnesten att ägna mig åt friskare aspekter av livet, känner jag mig full av energi och sug inför mitt nya arbete. Primärvård är också något helt annat än tung psykiatri och det är en enorm trygghet att veta att man inte är sista utpost, att det finns alternativ hjälp att tillgå om det skulle behövas.

Jag träffade en människa härom dagen som beskrev hur hen satte upp alltför höga mål och sedan, när misslyckandet kom, alltid såg misslyckandet som problemet. Att hen skulle ha begått ett misstag redan i målformuleringen var inget hen hade tänkt på.

Jag tänkte mycket på det där efter samtalets slut. Det är inget nytt, det är ett välkänt fenomen att en del av oss människor har en förmåga att se till att bekräfta sin oduglighet och värdelöshet, om och om igen. Till vems nytta, kan man undra. Denna vecka skulle jag ha levererat något på fredag som jag tvingats inse att det är en omöjlighet. Nytt jobb, sjuka barn, nattliga vak, egen förkylning med tillhörande trötthet, ensamansvar för barnen pga att maken arbetar på annan ort halva veckorna. Jag fick inte ihop det och blev tvungen att kasta in handduken. När beslutet var fattat kändes det bra men det dröjde inte länge förrän tankarna kom smygande. Ni vet vilka. Inte förrän nu, några dagar senare och med hjälp av min patients berättelse, kom jag på att det inte är ett misslyckande att inte ha klarat deadline. Det var på gränsen till orimligt redan från början och det fallerade sedan på grund av oförutsedda händelser.

Det är väl som med träning; lägger du på för tunga vikter är det inte byxornas fel om de spricker.